Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Om näcken
En präst gick en gång över en bro, under vilken näcken bodde. Då spelte ock sjöng näcken på en salm: "På dig jag hoppas, Härre kär." — "Hoppa, hoppa, du", sa prästen, "hur du hoppar, så hoppar du väl i hälvete ändå." Då blev näcken ledsen ock började att gråta. Prästen sa: "Blir du salig, då växer det löv på min käpp i natt." Ock det gjorde det. Ock när prästen gick tillbaka, sa han till näcken, att han blir salig, "för det har växt löv på min käpp". Då blev näcken glad ock började att spela ock sjunga.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Oskar Rydberg är min morbror. Hos hans föräldrar bodde en skogsarbetare som var ungkarl och enstöring. Han ville aldrig ha någon kamrat utan arbetade alltid ensam. En dag var han i Elvarum. En vacker flicka kom fram och neg och var artig värre. — Du ser så vacker ut, sa gubben, men du är ihålig baktill. Då försvann skogsrået, för någon annan var det inte. Det fanns mycket sånt där förr som en aldrig, hör talas om nu.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Murare Sven Petter Kindman var en gammal Enebybo från Killingevid som dog 1912 vid 93 eller 94 års ålder. Han brukade berätta om Hobergs gubbe. Gubben hade sitt rätta tillhåll på Gotland, och därifrån till fastlandet hade han en underjordisk gång. Fyra gånger om året — vid varje större högtid — kom han till Hovby berg, Hoberg. En gång kom han för sent. Kyrkklockorna hade redan börjat ringa in helgen. Då blev gubben arg, tog en sten och skulle kasta den mot kyrkan. Men det var hårt västanväder och därför hamnade stenen i stället vid Näs. Den his-torien är alldeles sann. Hur skulle eljest det stora stenblocket, 50 kbm., kanske mycket större, ha hamnat däruppe vid Näs?
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
I skogen har jag arbetat i 40 år, ända sedan 1905. Det enda djur att vara rädd för är älgkon, när hon nyss har kalvat. Annars finns det inte något farligt i skogen. Det blir man van vid från barndomen. Men det hjälper inte alltid att man vet det, utan man kan gå och skrämma sig för småsaker i alla fall. En kväll gick jag hem i skumrasket. I närheten av en sjö hörde jag ett prassel i snårskogen. Jag trodde som vanligt, att det var något djur, en älg eller annat, men vad jag såg gjorde, att jag närapå trillade omkull. Jag såg en knippa grenar röra sig. Jag trodde ju inte på skrock, men något satt väl kvar av vad jag hade läst i sagor. Vad var det då som var så förskräckligt? Jo, det var en gumma som var ute och samlade grenved. Hon måste lägga sig på knä för att få upp bördan på ryggen. När hon sedan reste sig, såg jag inte gumman utan bara grenknippan. Om jag bara hade berättat historien och brett på ordentligt, så kunde det ha blivit vad slags troll som helst av gumman. Många går och skrämmer sig, när det blåser. Här och där växer träd tält ihop. Ligger ytorna snett över varann, blir det ett otäckt, gnisslande ljud, när vinden sätter igång. Då tror folk strax, att det är troll eller spöken. Men ger en sig tid att undersöka, varifrån ljudet kommer, då är det ingen fara.
Folktro och seder
Bland Wattenväsen trodde man på Näcken som även kallades strömkarlen och kunde spela så att kvarnens hjul dansade utan vatten. För honom skrämdes barnen så de ej skulle våga gå till floder, åar eller brunnar så det utgjorde ett medel för dem att förekomma drunkningsolyckor. Wuxna skyddade sig vid vistelse vid vatten i båt eller vid badning för näcken genom att kasta stål i vattnet och samtidigt saga Nack, Nack! stål i vattnet. Sjörån eller sjöjungfrun hadde långt hår med sjert som en fisk samt mycket mycket skön med stora bröst och visade sig när det skulle komma regn. Bland Skogsväsen troddes på Skogsrån som var fulare än Sjörån samt hadde svans som en häst hvilken hon inte ville visa utan höll alltid ryggen från den hon vi sade sig för. Hon var begiven på kurtis, men hennes / kropp var kall och icke lämplig för intimare beblandelse. Om någon letade efter djur eller bär i skogen skulle han först spotta i mossan och sen vranga den för att få tur ? Bergväsen troddes i form av Jettar och troll troddes bebo näs tan alla berg av större mått. De voro ansedda som mycket stora och starka. Ett ordspråk sade han har jettekrafter eller han är stark som den varste Jette: Här en visa om 1) De Jettar och de Dvergar. Det gick en Jettedotter som var så fasligt stor, ner från det höga bergslott der fader Jette bor. Så fann hon uti dalen: två oxar och en plog, der bakom och en bonde, allt syntes litet nog. D jettar och de dvärgar, Och oxar plog och bonde för henne småsak var att uti förklät gömma och bära till sin far Då frågte fader Jette: säg barn hvad har du der? / Hon svarade: En leksak, så skön och rar den är. De Jettar och de dvärgar. Och fader Jette såg det och sade: Nej, min vän. Det är ej någon leksak, bär det dit ner igen! Om dvärgarna ej plöjde med flit uti sin dal helt säkert mången Jette fick svälta i sin sal De Jettar och de dvärgar. Trollen troddes dels själa, dels förbyta små barn hvar för alltid en Psalmbok skulle ligga under huvudkudden i vaggan, de drog även musten ur mat rövade kor och bergtog unga flickor m.m. Älvorna troddes leva i flockar av 12 st och dansade ringdanser i gräset så det låg åt det håll dansen gått i midten var det en fördjupning der älvadrottningen stått och sjungit. De voro alla hvitklädda och ofarliga t o med nyttiga att visa vilsegångna vandrare på rätt väg / Tomtar fanns det godt om både i hus och ladu- gårdar som man måste akta sig att förtreta och icke heller vara förmycket liberala emot. Dem passade inga överdrifter åt någotdera hållet. I En man på gården Gunnarsnäs hadde fått en tomte till sig och en kväll han kom till ladugården kom tomten med ett timotejstra bärane på axeln och kastade i ladan, och sen han blivit kvitt sin börda jorde han ett suckane. Mannen sade då i gäckande ton: Hvad pustar du så för det var inte mycket att komma med. Tomten svarade att: Det ska du härefter få bli varsse ty nu går jag för alltid, hvarvid han försvann. Så länge tomten varit der hadde djuren varit feta och granna men blev efter den dagen magra och skrankiga. Foder hadde aldrig fattas heller, – men nu blev det sådan brist så djuren måste äta tallbarr. II En annan tomte fans samtidigt på grann gården Gunnarsbyn som alltid var tjenstvillig och snäll han hjälpte mor i huset med att sikta mjölet till julbaket hvilket var stort. Han fick löfte om nya / kläder till jul för besväret och det fick han också han klädde då på sig de nya kläderna gick så och kråmade sig en stund, talade och sade: "Grann, grann aldrig sikta mjöl mer" och – så försvann han. Drakar höll till i skogen i kanter av mossar intill stupa branter och voro stora och ohyggliga djur deras avföring kunde bilda stora högar på tre eller fyra lass. En bonde tog sig före att hämta gödsel ur en sådan hög och fick tre lass första dagen andra dagen for han dit igen och då var det lika mycket, så höll han på en hel månad men sen blev det slut ty draken flyttade till annan plats. Maran var en mycket besvärlig gäst för hästarna i synerhet, om den fick rå sig, den liknade en stor, stor flundra och kom på natten in i stallet och lade sig på hästarna, som hon marterade så att svetten flöt i strömmar av dem, och på morgonen stod de i spiltorna och "darrade som aspelöv / Det enda medel som hadde verkan var att sjuta en skata för hvar häst och hänga den över honom i taket sen kom den aldrig mer igen. En dräng hadde märkt att maran red husbondens två hästar, och han beslöt att fördriva den – men ville också se hvad maran tog sig till när hon inte kom åt hästarna. Till den ändan sköt han en dag tre skator hvar häst fick en och själf tog han med sig den tredje och lade sig på stallrännet för att se hur det gick till. Fram emot midnatt kom det två maror stora som hälleflundror flygande, men när de fick se skatorna vågade de sig inte på hästarna som blev rysligt rädda de flög då genom hålet i taket upp och skulle rida på drängen som då hadde sin skata att freda sig med De måste då fly, men sen dess hängde det alltid döda skator över spiltorna i stallarna och den tiden är icke så långt avlägsen som detta bruket upphörde om det ens i fjelltrakterna inom socknen inte behålles ännu hvilket jag tror
Födelse och dop
Om en person kom in i ett hus där det var en havan- de kvinna å lyfte av å tog isär bördan, så skulle den havande få svårt för att föda barnet. Om hon blev så rädd att barnet vände sig i magen så fick hon ock- så svårt för att föda. Då var det inte annat än att försöka skaka eller rista barnet ur henne. Finnkäringarna kunde flytta födsloplågorna på vil- ket föremål som helst. Men hur de bar sig åt vet jag inte. Badvattnet skulle vara stålsatt. Eggjärn eller annat stål lades i vattnet. Men mor talade också om, att de tog eld på en pinne å förde runt karet tre gång- er "ansjels" (motsols), både inom å utom karet. Så fick inte dörren komma upp medan barnet tvättades el. var naket. De var rädda för att det skulle bli / "bortbyting". Havande kvinna bar inte barn till dopet. Det var mest äldre som fick göra det. De var säkrare å förståndiga- re att släppa barn i händerna på. Det var att ta de kläder som fanns. Helst skulle ju klänningen vara svart. Det brukade vara ett äkta par som fraktade barnet till dopet. Ju mer ansedda "faddrar" de kunde få fatt på dess bättre var det. Man var rädd att uppkalla sådana förfäder som haft olycka med sig eller som varit brottsliga el. omöjliga på ett eller annat vis. Tron var att barnet blev sådant genom att det fick namnet. Barnsjukdom berodde mycket på att inte barnet fick vara i fred för det onda. Det onda bet bättre på barnen. Om barnet hade flera namn, så hände det, i fall att det var något fel med det, att det fick ett av de andra namnen. Så hade de gjort i Värnäs på ett ställe. / När de for till dopet med barnet, så offrade de en svart katt till Näcken. Det har förekommit att man fun- nit klor av en hök i barnets linda. Sådana sattes i när barnet skulle föras till dopet. Det var mormor som mindes det. När ett barn skrek å inte en kunde finna orsak, så "re- nades barnet med eld". Det skulle vara eld i en sticka som fördes runt barnet. Elden "smörjdes" omkring dem. När barnet var nyfött å inte döpt, så kunde det bli en bortbyting, om man inte "smörj- de" det. Hår och tänder fick inte kastas ut. Det skulle kastas på varmen. När tanden kastades på varmen, sade den som kastade: "Giv mig en guldtand i stället för en bentand". Barnen fick dia tills de var flera år gamla. Det var så att ett kvinnfolk som hade fått barn inte skulle få visa sig förrän hon hade "gått i körke". Det skulle vara gjort sex veckor efter det barnet var fött. Hon skulle vara som en / hedning förut. Det var nästan en stor skam att hon hade fött barn, så det blev inte riktigt bra förrän hon hade varit hos prästen å fått hans förlåtelse. Han skulle rena henne med Guds ord. Om barn frågade varifrån de var komna, så fick de till svar att det var en mora som hade haft dem i en påse, eller att storken hade kommit med dem. De fick inte veta om rätta förhållan- det, utan det fick de gissa sig till när de blev större.
Påsk Från Eda
Påsk (Från Eda) Dagarna i dymmelveckan hette korvmåndag, fläsk- tisdag el fettisdag, askonsdag då man åt välling i vil- ken man släppt en nypa aska, skärtorsdag, långfredag, påsklördag. Man fick ej tälja på skärtorsdagen. Om en ko gick över sådana spånor när den släpptes ut på våren blev den halt. Jul (Eda). En kaka från julen fick ej ätas upp utan gömdes till våren, då den lades i en plogfåra, när man började sådden. En sådan kaka kallas såkaka På så sätt överfördes den gamla skördens kraft i den nya Julen (Östmark) På julnatten skulle katten lig- ga inne. Blev hon utkastad så klagade hon: Dä ä inga orning (=ordning) dä ä inga orning. Ett allmänt ordstäv är: "dä ä inga orning sa' katta då hon blev utkastad på jul- kvällen. Då julen och julkalasen voro slut och man återgick till det vardagliga igen sade man " Nu ä dä åter / haverkaka, blaggarnsskjorta och storslätta." "Sup sä och fläng i öga för kött ska' te mila" Under julen fick man nämligen "finkaka" av handsiktat rågmjöl, de förmögnare buro lärftskjortor och storslätta in- nebär att inga helgdagar mer avbröto vardagarnas enahanda. Karlarna måste ha den bästa maten med sig till milorna. Vafferkvällen skulle man mjölka medan det var ljust. En gumma kom in i en granngård, där hon av- undades turen (lyckan). Hon ställde sig bredvid vatten- sån och släppte i smyg mässinghyskor och saltt i vattnet. Gammelgubben fick emellertid se hennes tilltag och ropade åt sin dotter: "Tag ellmörj och spring efter henne!" Och denna tog en eldbrand och kastade efter grannmoran. Därmed bröts det ondas makt. Det var svårt att bevara grannsämja i en tid, då det troddes att alla olyckor och sjukdomar berod- de på elaka människor som "sätt åt". - En karl berättar att han som liten pojke sändes till en gård för att låna jäst. Prässjäst fanns ej på den tiden. / Då han fått jästen sade gumman till pojken: "Du får in- te tacka för jästen!" Sedan lade hon kol i måttet. Detta gjorde hon för att ingen kraft skulle dragas från huset Den första hösåtan göken får se slutar han med galningen. (Gunnarskog) Om vafferny är kallt få vi två lika lydande d.v.s. två kalla månader till. - Vintergatan kallas snöbråtan. - Mot näcken stack man en kniv i en trädstam som låg i vattnet och ropade: "Näck Näck, stål vatten". Östervallskog: Tre jägare hade gjort sig en rishydda i skogen. När de sovit en stund vaknade de vid att det brann i kojan. En tog en bytta och sprang till en källa för att hämta vatten. Då han stod vid kanten av källan blev han fattad av en osynlig hand i rock- kragen och en där rocken slutar och lyftes ned i källan När han kravlat sig upp igen hördes ett väldigt hånskratt i skogen så att det ekade i bergen. Emellertid sprang han med byttan till kojan för att släcka, men / då var det ingen eld där.
sjukdomar och folkmedicin
Det sades, att "frökrav" (sådant som "frö orna gav ifrån sig i vattnet om våren) skulle vara bra bot för frossa. Jag fick själv förtära sådant då jag hade frossa ("flônsa"). Det blandades med dricka, så att det skulle bli någorlunda smakligt. Vid tandvärk var det mycket vanligt att man sökte bota den genom att sätta blod- iglar på tandköttet. De fick sitta och suga blod så länge till dess att de själ- va släppte taget. De kunde sitta och suga till dess de sprack. Jag vill minnas, att det räknades som ett bra tecken, att de spruc- ko. Det fanns personer, som hade sådana där i butelgen. / Och jag vet de personer so "pecka" (pe- tade) sig i tänderna med stickor, så att de fick blod på stickan, så gick de till ett av vatten kringflutet träd och skar upp litet av barken och stack in stickan där, sedan klämde de barken till trädet igen.An- dra gjorde spikar rödheta och stack på tan- den. En del ansåg att salt skulle vara myc- ket förmånligt och lade i den meningen salt på tänderna. Det sades, att tanden skulle spricka sönder av det. Det var bra, om man på ett eller annat sätt fick tanden att "fly- ga sönder." Bölder. Jag vet att de tog en koppar- slant och kletade av böldens var på den, sedan gick de till en korsväg sedan solen gick ned och kastade slanten mitt i korsvägen. Kom en annan person och tog upp den slanten, så fick han bölden. Barnen varnades alltid för att ta / upp det ena eller andra föremålet som de fann på vägarna. Man sade, att det kunde finnas "uschliket"(?) i det. En näs- duk kunde de kanske ta upp. Men var det så att man hittade ett föremål och tog det så skulle man spotta tre gånger på det innan man tog upp det. För vad sjukdommins jag inte, men jag mins, att de hämtade stenar, som fanns i nordrinnande vatten, vilka de sedan värm- de vid elden och höll intill kroppen. "Ryggskôtt". För denna åkomma brukade de "ådra sig." "Ränna", "skitränna" (Diarré) mot detta onda tog man i "spansk peppar." Kikhosta. Den vanliga medicinen var stomjölk. "Späbörda" (inflammation i brösten). Mot det- ta onda skulle kvinnan dricka stomjölk och smörja brösten med sådan mjölk. / Kvarren ("kvârn"). Man tog tre pinnar ur en sopkvast och högg av varje pinne tre gånger eller på tre ställen och så frågade man: "vad hugger du för?" "jag hugger för kvarn", skul- le den sjuke svara. Samma fråga och svar upprepades för varje gång man högg. På samma sätt tillgick det att "bota för storsteget." Själv var jag till en gubbe för att få bot för sistnämnda åkomma. Han tog en stopp- nål och rullade upp ögonlocket på den, så läste han något - "Fader vår" - eller vad det kunde vara. Självvärk. Man blandade sammans osaltat smör och tuggad kaka och lade omkring det onda, så band man en trasa omkring. Eller man lade varm gröt omkring. Somli- ga läste "Fader vår" baklänges över en vat- tenskål och bad näcken ta det onda. Sår som orsakats genom kniv eller annat föremål / ("hoggsår," "knivsår", "krôssår"). Man smörjde så- ret med en blandning socker och konjak, så lade man spindelväv därpå och rullade en tra- sa omkring. Detta fick sitta till dess att det föll bort och tog "ruven" med sig. Så lade man "läkeblacker" på sår. De "re- nade" såret, sade man. I Boda var det en person, som fick "vass- ota" i sin säng en natt. En annan person hade "trollat" dit det.
Polska efter August Medin
Polska efter August Medin
2. Vattenväsen. Strömgubben 2. Näcken som häst.
Medan jag bodde i Prästhult - det ligger i Ellekulla skn så hände det en gång att jag körde till Göteborg med ett lass. Jag var i följe med "Guldgubben" fr. Nässlinge som hade ärende till storstaden med. Vi körde i skymningen. När vi kommo till åt Esbjörna -reds skog /Esbjärs skog ) = ###) i Gunnarsjö så kommo vi till en liten bäck, som rann tvärs över vägen. Då behövde både Guldgubben och min häst dricka. Bäst jag stod och såg på huru de bägge drucko, så fick jag se någonting vitt stå vid lasset. Det såg ut som en / häst och såpass stort med. När vi så körde igen så följde den vite hästen med till nästa bäck, som rinner förbi Esbjörnaredstorp. Dör blev den borta. Det var nock Strömgubben, för han gjorde sig till häst ibland.
En person lär sig endast stämma fiolen av näcken.
Det var en gång en hotskärsgubbe, som satt och åt. Så fick han höra strömspelaren spela fiol. Gubben gnagade just köttet av ett ben. Då köttet var slut, gav gubben benet åt strömspelaren. »Här ska du få ben för det du har spelat!» Men då högg strömspelaren fingren av gubben och sade: »Hade du givit mig kött, så skulle du ha kunnat spela, men då du gav bara ben, så kan du bara stämma den».
100 frågor
1/ Jag har inte hört något om "Pelle Jägare" nu på många år. Det är många Herrans år sedan jag hörde honom i skogen häruppe. Det var en kväll. Men det lät som om det hade varit full luften i hundar. Somliga av dem skällde fint å andra grovt. Det var ett fasligt väsen i luften, när han var ute. Vet inte vad det kunde vara. Men mor sa' att det var "Pelle Jägare". 2/ Jag har inte hört talas om att näcken var helt som en häst, men han skulle ha bakben som en häst å häst- svans. 3/ "Lucifers" släkte var ett ont släkte som regnade ned från luften. Alla onda väsen hörde dit, tomtgubbar, skogs- rået, näcken å alla de andra. De skulle kunna bli män- niskor, om någon ville byta med dem, eller om de kunde lura någon till sig. / Det skulla allt vara i en annan socken, som trollen höll på att fägna sig med julöl ut ett "dryckeshorn". När de höll på så kom det en ryttare som skulle fa- ra till kyrkan. "Trôlla" stannade hästen för honom å så gav de honom att dricka ur en bägare. Men han drack inte utan kastade ut det som var i bägaren. Så red han fort därifrån å behöll bägaren. "Trôlla" sprang efter å skrek å skulle ta honom, men då skrek ett troll från ett berg, att han skulle "ri tvärt över tôrvera". Då red han ned på åkern å då blev trollen efter. Så hörde jag sagan av mor. 7/ "Fôlk geck vilse. Å dä berodde på att di kom ut för skogråa. Dä va ho som feck skulla te dä". 8/ Vättar har jag inte hört talas om på den här trak- ten. 9/ Det var en gubbe i Källtegen, som hade "Spertus". Han hade den i en silverdosa. Det skulle vara en "dra- gare", som drog till den person, som hade den. "Spertus" såg ut som en lysmask. 12/ Det var mycket tal om "gasten". Jag mins att vi blev / skrämda för den när vi var barn. Det var något som for i luften å bräkte som ett får. Det skulle vara "gasten". Somliga kallade det för "hôresegöken". Det skulle inte vara så bra om den for över en. Men så hörde jag ock- så talas om att alla som tog livet av sig eller omkom, blev "gastar" till den tiden som de skulle ha dött en van- lig död. Den tron hade allt de gamla mycket för sig. 13/ Ett barn som blivit mördat kallades "fante". 14/ Jag har inte hört att maran ser ut som en katt. Det skulle allt vara en människa, som var "mara". När jag var i Amerika, så fick jag maran på mig en natt. Å det var som om de skulle ha lagt en stor "klomp" på bröstet på mig. 18/ De tog vara på ormskinn å kokade. Så skulle det smör- jas på, när en orm hade bitit. "Älmetjära" hade de ock- så. De tog "älmer" på träden å hade i tjära å rörde ihop. Det var bra att binda silke över där ormen hade bitit. 19/ Om en bröt av ett ben, så skulle en röra ihop fin filspån i deg å äta. Filspånet skulle gå genom / kroppen å till det brutna benet, å så skulle det gro ihop det. Så skulle en lägga gröt på för att "svôl" skulle gå ur. 23/ Benämning på engelska sjukan: rise, älta. 25/ Jag har inte sett att någon lånat mull eller ben från kyrkogården, men det var tal på det i mors barndom. Då hörde jag sägandes att sjuka gick å lånade ben om natten å låg på för att de skulle bli friska. Men jag tror inte att de fick ha dem hemma mer än i två nät- ter. Om de behöll det tredje natten, så kom den döde å tog igen det. 26/ Med en människas vård menas att en "ser valn för henne". Hon visar sig på en plats där hon i värkligheten inte är. 27/ En har ju trott att själen har varit borta från krop- pen med drömmen. En kan ju drömma att en är långt bort. 28/ Mor talade om, att hon hört talas om av sin farmor, att de flyttade kyrkklockorna från "Körkudden" till Svaneholm. Det var på vintern, så att de begagnade släde. Men "valles" det var, så brast isen å den ena / klockan for i sjön. Ingen kunde få upp den. Å där skall hon ligga ännu. De for över Mellansvan. Lillklockan skall hänga i kyrkan. Hon säger, när de ringer med hen- ne: "Tôrsten Långben, Tôrsten Långben, min make lig- ger i Mellansvan. 29/ Om en ekorre springer tvärs över vägen där en går fram skall det betyda sorg eller olycka för en själv eller någon an- nan i huset. När "kattugglan" kommer inpå väggar- na å skriker, så skall hon vänta lik. I fjol höst dog en bonde i Hallanda. Pojken i huset hade fångat en "katt- uggleonge" i ett träd invid stugan. Den hade han i en bor. Så en dag kom en granngumma å fick se den. "Den där skall du släppa ut", sade hon, "för den bådar inte något gott. Det betyder att någon skall dö". Det var inte många veckor därefter förr än husbonden i huset dog. Det var inte farligt förr än ugglan kom intill gården. När "säsärla" kom fram, så var det våren. Göken skall vara här fram i maj. Om han gal på bar kvist, så blir det hårt år. När han får höra brynstic- kan mot lien, så flyttar han å slutar gala. / När "marskråkan" kommer, så går det an att äta "spe- kekött". Det skulle också gå an att skjuta den kråkan å äta. 30/ De kastade kvistar på det ställe där någon dött. Hö- gens benämning: "ôffervål, vål". 40/ Se särskild uppteckning efter samma sagesman ang. of- ferkälla. Uppt. anm. 43/ Prosten Göransson skulle ha varit i skola i "Witten- berg". Å där fick han lära, så att han kunde binda pesten å driva bort satan. Han var prost i Gillber- ga. 44/ Den som slaktade hästar kallades "puke" eller "rac- kare". 45/ Benämning på en utgammal häst: "Höstkrake", "en ut- gammel utlevad hästkrake". 48/ Har inte hört talas om damm eller bäck vari kvinnorna ba- dat för att bli fruktsamma. 49/ De äldre brukade inbilla barnen att de små barnen kom från skogen, att en käring kom med dem eller att det var storken som kom flygande med dem. / 50/ Något av barnen skulle uppkallas efter förfädren. Det skulle vara tur med det för släkten. 52/ Det var "jättekôna" som kom å bytte till sig barn. Det barn som hon lämnade i stället kallades "bortbyting". - Se tidigare uppt. eft. samme sagesman. Uppt. anm. 54/ Det skulle inte båda något bra, när kreaturen dog. Men jag vet inte något särskilt om det. 60/ Se uppt. från sagesman i Hallanda, Uppt. anm. 62/ Se uppt. efter A.P. Johansson. Uppt. anm. 63/ Om det blev en obesådd fläck i åkern så skulle den dö under året, som sått åkern. 68/ Se tidigare uppt. efter A.P. Johansson. Uppt. anm. 69/ Om säljaren tog i kon, innan köparen ledde henne från går- den, så längtade hon. Men kon fick komma in till spi- sen först, innan hon leddes in i lagårn, å då trivdes hon. 73/ Julgrisen slaktades omkt. 14 dagar före jul och kunde man tog den tre veckor före jul också. 75/ Se tidigare uppt. efter A.P. Johansson. Uppt. anm. 86/ "den som sår efter min tid får korta strå å itnô i, sade / Urbanus. 99/ om "nôrrskene" trodde de att det var så stora fiskstim i havet, så att de glänste lång väg. 100/ På påskkvällen har de eldat på bergen och vid sjöar- na, men inte under annan kväll på året. De eldarna kal- lades för "påskeller". På Ranneberget brukade de elda "påsk- el" om påskkvällen för i världen. Det var ungdomar från gårdarna här. De drog ihop enris å torr ved å tände en stor eld, som lyste långt.