Transkriberad uppteckning

I skogen har jag arbetat i 40 år, ända sedan 1905. Det enda djur att vara rädd för är älgkon, när hon nyss har kalvat. Annars finns det inte något farligt i skogen. Det blir man van vid från barndomen. Men det hjälper inte alltid att man vet det, utan man kan gå och skrämma sig för småsaker i alla fall. En kväll gick jag hem i skumrasket. I närheten av en sjö hörde jag ett prassel i snårskogen. Jag trodde som vanligt, att det var något djur, en älg eller annat, men vad jag såg gjorde, att jag närapå trillade omkull. Jag såg en knippa grenar röra sig. Jag trodde ju inte på skrock, men något satt väl kvar av vad jag hade läst i sagor. Vad var det då som var så förskräckligt? Jo, det var en gumma som var ute och samlade grenved. Hon måste lägga sig på knä för att få upp bördan på ryggen. När hon sedan reste sig, såg jag inte gumman utan bara grenknippan. Om jag bara hade berättat historien och brett på ordentligt, så kunde det ha blivit vad slags troll som helst av gumman. Många går och skrämmer sig, när det blåser. Här och där växer träd tält ihop. Ligger ytorna snett över varann, blir det ett otäckt, gnisslande ljud, när vinden sätter igång. Då tror folk strax, att det är troll eller spöken. Men ger en sig tid att undersöka, varifrån ljudet kommer, då är det ingen fara.