Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen.
Näcken - vi såg honom i ån (Viskan). Just där en grob (= ett dike) rann ner i ån lyste han till och släcke´te igen. Se´n gick han en bit och lyste igen. Och i själva åbrynet såg vi näc- ken flamma. Jag har hört sägas, att han kunde spela. Det var en, som hade ställt möte med näcken här uppe i en å, som rinner över gär- dena, och fått lära sej spela av honom. Men om han spelade näc- kens polska, skulle folk inte orka sluta att dansa. Vet inte, om han offrade något till näcken. Känner ej näcken som häst.
Folkminnen fr. Stamnared.
Dottern min Alice f. 1907 tjänade i Stamnared en sommar för ett par år sen på ett ställe i närheten av kyrkan, som de kallar Lillerud. Och bonde talte hon om var i syne. En gång hade han ropat in en rock på auktion efter en gubbe däromkring, men när han tog rocken för att sedan gå hem, fick han se den döde gå över gården med rocken på sig. Då trodde Lillen att rocken borde stanna på gården och han gick hem utan rocken för annars hade gubben spökat till Lillens nästa natt. En annan gång hade Lillen mött en nattlig likfärd och förfärden slog in. / Urmakaren i Svennagård. Den präktiga klockan som hänger på väggen där och går med lodd (lod) är omkring tre hundra år gammal sade mor. Hon talte om att i början av 1600-talet bodde det i Svennagård som låg intill där Håkesgård nu ligger en bonde som var riktigt klok. Vad han hette ..... det kan jag knappt säga men jag väll minnas hon sade han hette Måns- densamme som höll trollpojken Truls från berget Björnöngen som vallpojke i 12 år för en bock. Som sagt Måns var mäkta klok, ty han gjorde klockor, och så köpte mina förfäder den här klockan för en spottstyver bare, - hurupass hågar jag inte - men för ett par år sedan var det ett par fina karlar från Borås och tittade på kloc- kan. De bjödo mig 100 kronor för den, men jag tog inte, för jag tyckte att den få bli här i min tid, fast jag väl behövt hun dralappen. Näckaljus. Det lyste vid Skillingeån därvid Björnö i Nycklamossen Det var näcklalys. De offrade pengar till näcken för att få tur med årsväxten. Hl. Stamnared. uppt. 27 av Gunnar Johaansson efter Aug. Andersson f. 1882. / (Det omtalas att förutom Björnö ligger det ännu två öar i mossen. De kallas Spångö och Klingerö, men uppkomsten av den sistnämndas namn har jag inte lyc- kats få reda på liksom namnet på själva mossen, men de andras uppkomst är lättförklarligt. De kommer av djuret björn som hade ide i "ugnen" till Spångö då mossen var under vatten. Sade meddelaren. Lägenhetsägaren Aug. Andersson Kullaberg (Lyckan) Stamnared No 3 Stamnared förr därsam- mastädes 1882.
Sagan om Höjdtjärn
Sagan om Höjdtjärn Långt uppe i den stora, vilda skogen låg ett tjärn, som av bygdens befolkning fått namnet Höjd- tjärnet. Namnet tillkom troligen därav att tjärnet låg på högsta krönet av den skogsbeväxta bergås, nedanför vilken bygdens fåtaliga invånare byggt sina hyddor. Skogens vilda djur bodde i klyftorna av de omgivande bergen och folket undflydde stället, ty det sades att skogsrået där ibland visade sig för ensamma jägare eller vallgossar. Bland byns flickor fans det dock en som älskade den ensliga platsen. Ofta gick hon dit i skymningen och satte sig att spegla sin välväxta kropp och vackra ansikte i vattnet. Visst hade hon hört att tjärnet ej var likt andra vatten, ty aldrig krusade en vindkåre den lugna ytan, men det förskräckte henne icke. En afton satt hon som vanligt och såg sin bild, och det grämde henne att se, att det band som höll samman hennes långa hår, var trasigt och urblekt. När hon åter lyfte blicken såg hon tätt invid sina fötter, flytande på vattnet, ett silverfärgat band. Det slingrade sig kring vassen och var så vackert att hon aldrig sett dess like. Då hon böjde sig fram för att gripa det, gled det bort från stranden. Flickan blev rädd och sprang Vänd! / hastigt mot hemmet men hon tänkte alltid sedan på det vackra bandet, och på den glans det skulle sprida kring hennes hår. Ofta tänkte hon gå tillbaka för att söka det, men fruktan för det övernaturliga höll henne tillbaka. Men en afton blev hennes längtan för stark. Utan att ses av någon smög hon åter ut till Höjdtjärn. Hon skyndade stigen framåt utan att märka huru kvistarna sårade hennes ansikte och att hennes bara fötter blödde. Kommen till stranden såg hon åter det skiftande bandet och utan att besinna sig ett ögonblick sprang hon ut i vattnet, som snart nådde hen- ne till halsen. Bandet slingrade sig då om hennes kropp och drog henne ner i det våta djupet. Några bubblor stego upp, brusto och försvuno. Då brast stormen lös kring Höjdtjärn. För första gången slogo böljorna mot stranden, och det lät som en människas gråt i den ensamma natten. Ännu mera än förr undvek man sedan stället och ingen nämnde mer den försvunna flickans namn. "Näcken tog henne", sade man endast. Theresia Danielsson, Råtakan, Lönnskog Värmland.
Den ene hette Pål och den andre hette Per, så dog ...
Den ene hette Pål och den andre hette Per, så dog Pål och på följande Nyårsnatt gjorde han besök i hemmet. Änkan låg vaken men Per sof. När det led något öfver midnatt så kom Pål in fast ytterdörren var stängd skred ljudlöst bort till broderns säng och betraktade honom en stund. Så sade han bror han sofver så gott. Jag skulle ha velat sagt honom att jag har det så gott, så gott, men jag vill inte väcka honom jag skall ändock gjöra ett märke, så han ser att jag varit här Derpå tog han ljuset ur staken och tände det i andra änden så lade han det tvärs över staken och lät det brinna i båda ändar deräfter gjick han baklänges mot dörren och försvann. Innan vi gå vidare så erinrar jag några sägner hur det gjick till när man malde mjöl till julen. Nästan hvar bonde hadde sin egen kvarn ty det fans godt om bäckar och i hvarje bäck bygdes så kallade Skvalpkvarnar Man trodde på skogsrår men äfven på Näcken eller som den här kallades Forsgubben, att den hadde sitt hemvist i alla bäckar och särskilt vid kvarnarna derför var det grannlaga när man skulle mala isynnerhet till jul. Hände det att jernbanden på stenarna stötte ihop så att det uppstod gnistor eller ibland slog eld i mjöldammet så var det genast forsgubben som varit med och spelade dem något spratt. För att blidka honom måste man skyndsamt kasta litet tobak i bäcken eller t.o.m. en skofvel mjöl. hvarje sådan kvarn hadde under sin gång sitt säregna läte beroende på fallets höjd samt på gnidningen rundt långjärnet så att det nästan lät som en talmaskin härom berättas att en som stulit havre skulle mala på en sådan kvarn, men för hvarje varv som kvarnen vände rundt uppstod det egendomliga lätet ä dä. dett. detta du. ä. dä dett detta du. gubben blef så förskräckt att han sprang ifrån kvarnen. en annan kvarn som kallades raggforskvarnen hadde ett läte som kunde tolkas som Se. såane Se såane läses som Se sådorna man kunde på den kvarnen mala endast gröpe Hvad Trettonde och Tjugonde dags Julseder beträffar så voro de så lika med hvad man brukar än i dag så derom är ingenting att anmärka annat än att man på trettondedagen inte numera agerar ljusbärare N.N.
En person lär sig spela av näcken.
Det var en pojke i Jungar i Jeppo, som ville lära sig spela bra. Han gick tre torsdagskvällar till Jungarsforsen och spelade där ända mitt in i natten. Tredje kvällen kom en herre, som kunde spela utomordentligt väl. Då han kom till forsen, så sade han åt pojken: »Jag skall lära dig spela, om jag får ta din själ, då du dör.» Pojken lovade det, och genast kunde han spela vad helst han ville; men en dans, som den där herrn spelade först, skulle han inte få spela. Nå, pojken gjorde inte annat än spelade, och inte fanns det någon i hela världen, som var lika skicklig att spela som han. På alla gästabud i Jeppo så skulle han spela, och han hann också överallt. Han var först i brudraden, han sprang och öppnade grinden och spelade under tiden, och så höll han upp grinden för hela raden och spelade under tiden. Men engång, då det var dans på ,Dungar, så vart han något påstruken, och så kunde han inte hålla sig utan började spela samma dans, som herrn spelade för honom vid forsen, ty nog kunde han spela den. Vackert lät det. Ungdomen dansade, så att bloden rann ur deras fötter, men inte kunde de sluta, som börjat, och ej heller kunde pojken, som spelade, sluta. Och så kom herrn, som lärde pojken spela, och började dansa. Det lär ha varit riktigt fasansfullt att se på, men inte kunde de sluta. Slutligen så tog en kvinna en kniv och sprang till bordsändan och skar av strängarna på fiolen, och då blev det slut. Hur det gick med pojken sedan vet jag inte.
Näcken drager badande i vattnet.
Sjönäcken är ett vattenväsen. Vid Arensberg finns ett hål, om någon badar sig där, skall vattnet dra ned honom.
Ett slåttergille. Slåtter, skörd
Hur ett slåttergille gick av staplen i Toentorp på 1840 talet, som berättarens moder omtalat på sin tid. Det var före skiftet då stora ängar låg utefter den dalgång som genomflytes av Viske- bäcken, de kallades Elings ängar, och de buro alltid goda höslåtter. De som voro ägare höllo slåtteröl var sin gång. Det detta gäller var en äng som kallades Storängen, det var fem åbor som hadde att slå den gemensamt. Den som nu skulle stå i tur att göra slåtteröl var den berättaren talar om Lars jonas. Ortens folk voro inbjud- na både äldre och yngre mint ett tjugotal män och kvinnor. Männen kommo med sina liar och kvinnorna med sina räfsor, för att samla det avslagna höet på högre belägna platser, för det hende ibland att bäcken svämmade över, och då var det risk att höet kunde flyta bort. Vid dessa tillfällen voro de stora gästabudsborden fullsatta med mat och dryck. Spelmännen voro då "Andreas på krusemossen" och "Kållä blåsarn" de kommo / På mårgonen, de sade sig ha sitat vid Åkatorps bro en gång och lärt sig näckens polska. Framemot middagstiden kommo så slåtterfolket till gården, och vid musikens toner blev det ett ätande och drickande, alla skräppte de av matmoderns anrättning av mat och dryck, men kanske allra mäst av Åkatorpabrännvinet för av det fans ju i riklig mängd. Efter då middagen ätits tågade hela skaran slåtterfolk till ängen med musiken i spetsen, med männen efter sig, med blankslipade liar på axlen. Der efter kommo kvinnorna, männen i vita skjortärmar och kvin- orna i blårandiga huvudkläden och vita blusar. Förhuggare var Lars Jonas sjelv, därefter Bengta Andreas som även kallades "Snacken" och sedan hela raden. Det gick friskt undan och vid femtiden på eftermiddagen var mer än halva ängen avslagen då uppehåll gjordes. Vid detta uppehåll bar husmorden med jälp av sina döttrar ikring mat och brännvin samt dricka bland slåtterfolket. Då spelmännen så började spela var detta signalen till att rasten var slut, och åter började den vilda jakten kring slåtterängen. Nu var det "Snacken" som var förhuggare och efter honom gick husbonden sjelv, det gick med kläm, för det var män som kunde föra en lie samt hålla den skarp, för ängen / Måste vara färdigslagen innan solnedgången. Men ett tu tre hördes en svordom och ett skrik, gubbarna stanna med slåningen för Lars Jonas hadde huggit "Snacken" i benet. Det frågades vem som kunde stämma blod, Jo det fans en som de kallade Buskagubben och bo- ende i Fröstorp. En av dem for dit, Buskagubben var då på den tiden nära hundra år gammal, och låg vid tillfellet på sängen starkt berusad, och kunde med svårighet uppfatta vad som var fråga om. Men så till sist sade han, Säg till "Snacken" att han inte super i natt, och inte dansar näckens pålska för då kan han komma att må illa. Då budet kom tillbaka till slåtter- folket var "snacken" återställd och blodet stannat, det hadde stann- at i samma stund de trodde budet kommit till gubben. "Snacken" deltog inte mera i arbetet, men ängen blev ända färdigslagen innan solnedgången. Då stämde spelmännen upp en mars några av gubbarna sjöngo, och så tågade slåtterfolket mot gården där fyllda fat och brännvinskrus väntade dem. Alla liarna hängdes vid framkomsten i trave, sandhornen tömdes på trappan för att det skulle bliva god hötork. Sedan bänkade de sig vid långborden där alla anrättningar kommo väl till pass, och ölstånkorna av träd och brännvinsbollar av horn gingo flitigt omkring / Vid midnatt skedde uppbrått från borden och då var stämningen hög. Så flyttades borden undan och dansen tog vid. Vals och pålska avlöste varandra, och nästan mellan varige dans, var hornboll- arna och ölstånkorna i livligt bruk. "Snacken" satt hela tiden stilla i en vrå, men han hadde inte lydit Buskagubbens råd, utan tömt hornbollarna rätt så flitigt, men i dansen hadde han hittills inte deltagit. Men i soluppgången då näckens pålska skulle spelas, kunde inte "Snacken" hålla sig längre utan skulle försöka svänga om ett tag, men rätt vad det var föll han framstupa på golvet och sade att han hadde förlorat sin själ. Den hoppade som en tåssa ur munnen på mig, och rullade sedan som ett ägg under soffan sade han. Det blev ett sökande men de funno ingenting. På golvet låg "Snacken" och jämrade sig över sin försvunna själ, de bjöd honom på brännvin men han ville först ha sin själ att äta upp, man kan ju inte supa utan själ tyckte "Snacken". Så var slåtter gillet slut med denna händelse, alla som orkade gingo var till sitt. Endast spelmännen stannade kvar, de skulle på e.m. på slåttergille på annat håll. Men i gårdar och byar vand- rade efter denna dag en ung man med ovårdat hår och skägg / Och klädsel iövrigt, och frågade vem han mötte om de sett hans borttappade själ, ibland hadde han sett den rulla framför sig, hon var som ett ägg och klar som solen sade han. Så strövade "Snacken" omkring i gårdarna i två år natt och dag i ur och skur och sökte efter sin försvunna själ. Så en dag fann man honom liggande död utanför en lada.
Naturväsen
Det var ett par fiskare, som hade farit i land för att rasta. De lade sig att sova och kröp in med huvudet i en säck. Då kom det ett fruntimmer. Hon sa: "Mycket har jag sett men aldrig maken, fyra fötter och inget huvud; jag har sett Bromsö i åker och äng tre gånger. Jag skall gå hem till min mors mormors mormor och fråga om hon har sett så'nt." I Marberget spökar det. Jag var där och skar gräs. Nere i berget prata det och stenar flög. Jag hade inte ont av det. I Knipeberget var det en gång in. De sa, att man kunde gå in, tills man kom till en järn- dörr, men den var låst. Min mor tala om, att hon och morfar var ute och drog noten. "I all sin dar, sike litet / barn, som går där" , sa hon. "De är le inget barn," sa morfar. "Jo, da' går ett barn där," sa hon, men då var det försvunnet. Ett fartyg gick till Karlstad med spann- mål. Då kom det en kvinna upp ur sjön och sa de skulle ankra. Det gjorde de. Hon sa lik skepparen han skulle kasta lasten i sjön. Det ville han inte först. "Men du skall få betalt," sa hon. Då kastade han lasten i sjön. Då tog hon honom med sig ner. Han gick på en grann grön väg, och så fick han betalning för lasten. Sen forslade hon honom tillbaka, och sen fick han god vind. Sjöfrun kunde segla i motvind hon. Då hon visade sig blev det storm. Det var en, som hette Pär. Han var ute och fiskade. Då hörde han någon ropa: "Pelle far i land" Det susar i gröntall och tåsar (=brusar) på Blåhall far i land, jag väntar främmande från Åmål!" / Det var Gottfrid i Limboden. Han ville lära sig spela. Han gick ut tre torsdagskvällar för att lära sig av Näcken. Så fick han se en stor, grå gubbe. Han blev rädd och sprang. Sen har han aldrig rört vid ett spel. På Rykenhamnskulten brinner det ljus varenda kväll, och de påstår det lyser än. Mina morbröder var och skulle bada. Då kom de en hel flock med kreatur och skulle bada. De klappade dem. De gick hem och talade om det. Blodröda kor var det de hade sett. Mormor gick med dem, men där fanns inte spår efter några kreatur en gång. Om han mötte en hop råttor som sprang. "Du får allt skynda dig, om du skall hinna med," sa han till en stor råtta, som kom efter de andra. Råttan gav till ett illskrik och sprang. Men han blev så sjuk, så han kunde knappt gå hem. Klockan tre en morgon mötte jag en liten / grå gestalt i vindskappan. Han gick upp på vinden och jag gick nedför trappan. Det var en tomte.
Tro o sed kring näcken
När vi var små kasta vi sten i vattnet o då sa' vi, att vi "band näcken." Kunde vi kasta riktigt hårt, så sa' vi: "nu band vi honom riktigt." När vi var små skrämde de oss för "näckgubben" o "källbusen".
Namn som tyder på Näcken. Ortnamn. Personnamn.
Kopparnecken bodde i Stommen Sarekken på Vänakstörpe å va geft mä Sara "Saras ekk blev Sarekken. Pellekken i Hárdarn. Fadern hete Per, som vanligen uttalas Pälle (gossen ekk) Pälles ekk uttalades Pellekken Masekken. Na Fors, Va Bön Mors ekk. Präste ekken, m.fl. Namn från Liane. "Gösen" Gösepälle (Gösens Per) Morten Lorten Abbàrn (morten, larten, Abbårren) Elin på Pusetomt (Pus eli) kalla sin gutonge "Dôlla" da han börja läre säg å gå å tok di förste stega
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Det var bergtroll vid Sommenäs i Tidersrum. När det ringde till måltid för gårdsfolket på Sommenäs, fick de aldrig äta sig mätta, för maten tog slut, hur mycket som än var tillagat. Där var det en dräng som sa: Om ja bare kunne få tag i en viter häst, så skulle ja ri te dä där berget, när di ringer te mat. Han fick en vit häst. När ringningen började, började trollen skrika "var ä min hatt, var ä min hatt?" Han som red skrek då likadant, och från berget var det någon som kastade ut en hatt åt honom. Drängen red till berget, när trollen skulle börja äta. Han såg inga andra än trollgubbar som åt. Drängen bad om lite dricka. Det kom ut en silverkanna med dricka i, och trollen fyllde kannan. Men drängen tordes inte smaka på drickat utan slängde det över axeln. Det stänkte på hästen och tog av håret på länden. Drängen satte då igång att rida, och kannan tog han med sig. Bergtrollen ilsknade till och följde efter för att ta drängen. Då var det ett annat bergtroll som var osams med de andra, och det trollet skrek åt drängen: Rid över korskörd åker, då har di inga makt mä dej.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
En mor var ute och plockade bär vid ett berg nånstans i Rumskulla. Hennes lilla flicka var med, och rätt som det var försvann flickan. Hur modern än letade och ropade, så fick hon inte rätt på henne. Det blev skallgång i tre dagar, men flickan var och förblev borta. Då var det någon som föreslog, att de skulle ringa i kyrkklockorna efter henne. När klockorna ringde, gick modern och några andra till berget. Utanför stod flickan och grät. Hon var så gammal, att hon hade lärt sig att läsa morgonhön och aftonbön och flickan sa, att när hon läste de bönerna inne i berget, vart trollen arga. De tålde inte att höra dem.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Vid Silverberget i närheten av Gallebo i Södra Vi ligger torpet Rotebäcken. En pojke på fem år blev bergtagen, när han var vid husets brunn i trädgården. En jätte som bodde i berget kom till brunnen, tog pojken under armen och bar honom till sin boning i berget. Men kyrkklockorna har en makt, som inga troll rår på. När Södra Vi klockor började ringa, blev jätten tvungen att bära pojken tillbaka till brunnen. När pojken blev tillfrågad, svarade han, att det blänkte av silver därinne. Därav kom namnet Silverberget.