Transkriberad uppteckning

Hur ett slåttergille gick av staplen i Toentorp på 1840 talet, som berättarens moder omtalat på sin tid. Det var före skiftet då stora ängar låg utefter den dalgång som genomflytes av Viske- bäcken, de kallades Elings ängar, och de buro alltid goda höslåtter. De som voro ägare höllo slåtteröl var sin gång. Det detta gäller var en äng som kallades Storängen, det var fem åbor som hadde att slå den gemensamt. Den som nu skulle stå i tur att göra slåtteröl var den berättaren talar om Lars jonas. Ortens folk voro inbjud- na både äldre och yngre mint ett tjugotal män och kvinnor. Männen kommo med sina liar och kvinnorna med sina räfsor, för att samla det avslagna höet på högre belägna platser, för det hende ibland att bäcken svämmade över, och då var det risk att höet kunde flyta bort. Vid dessa tillfällen voro de stora gästabudsborden fullsatta med mat och dryck. Spelmännen voro då "Andreas på krusemossen" och "Kållä blåsarn" de kommo / På mårgonen, de sade sig ha sitat vid Åkatorps bro en gång och lärt sig näckens polska. Framemot middagstiden kommo så slåtterfolket till gården, och vid musikens toner blev det ett ätande och drickande, alla skräppte de av matmoderns anrättning av mat och dryck, men kanske allra mäst av Åkatorpabrännvinet för av det fans ju i riklig mängd. Efter då middagen ätits tågade hela skaran slåtterfolk till ängen med musiken i spetsen, med männen efter sig, med blankslipade liar på axlen. Der efter kommo kvinnorna, männen i vita skjortärmar och kvin- orna i blårandiga huvudkläden och vita blusar. Förhuggare var Lars Jonas sjelv, därefter Bengta Andreas som även kallades "Snacken" och sedan hela raden. Det gick friskt undan och vid femtiden på eftermiddagen var mer än halva ängen avslagen då uppehåll gjordes. Vid detta uppehåll bar husmorden med jälp av sina döttrar ikring mat och brännvin samt dricka bland slåtterfolket. Då spelmännen så började spela var detta signalen till att rasten var slut, och åter började den vilda jakten kring slåtterängen. Nu var det "Snacken" som var förhuggare och efter honom gick husbonden sjelv, det gick med kläm, för det var män som kunde föra en lie samt hålla den skarp, för ängen / Måste vara färdigslagen innan solnedgången. Men ett tu tre hördes en svordom och ett skrik, gubbarna stanna med slåningen för Lars Jonas hadde huggit "Snacken" i benet. Det frågades vem som kunde stämma blod, Jo det fans en som de kallade Buskagubben och bo- ende i Fröstorp. En av dem for dit, Buskagubben var då på den tiden nära hundra år gammal, och låg vid tillfellet på sängen starkt berusad, och kunde med svårighet uppfatta vad som var fråga om. Men så till sist sade han, Säg till "Snacken" att han inte super i natt, och inte dansar näckens pålska för då kan han komma att må illa. Då budet kom tillbaka till slåtter- folket var "snacken" återställd och blodet stannat, det hadde stann- at i samma stund de trodde budet kommit till gubben. "Snacken" deltog inte mera i arbetet, men ängen blev ända färdigslagen innan solnedgången. Då stämde spelmännen upp en mars några av gubbarna sjöngo, och så tågade slåtterfolket mot gården där fyllda fat och brännvinskrus väntade dem. Alla liarna hängdes vid framkomsten i trave, sandhornen tömdes på trappan för att det skulle bliva god hötork. Sedan bänkade de sig vid långborden där alla anrättningar kommo väl till pass, och ölstånkorna av träd och brännvinsbollar av horn gingo flitigt omkring / Vid midnatt skedde uppbrått från borden och då var stämningen hög. Så flyttades borden undan och dansen tog vid. Vals och pålska avlöste varandra, och nästan mellan varige dans, var hornboll- arna och ölstånkorna i livligt bruk. "Snacken" satt hela tiden stilla i en vrå, men han hadde inte lydit Buskagubbens råd, utan tömt hornbollarna rätt så flitigt, men i dansen hadde han hittills inte deltagit. Men i soluppgången då näckens pålska skulle spelas, kunde inte "Snacken" hålla sig längre utan skulle försöka svänga om ett tag, men rätt vad det var föll han framstupa på golvet och sade att han hadde förlorat sin själ. Den hoppade som en tåssa ur munnen på mig, och rullade sedan som ett ägg under soffan sade han. Det blev ett sökande men de funno ingenting. På golvet låg "Snacken" och jämrade sig över sin försvunna själ, de bjöd honom på brännvin men han ville först ha sin själ att äta upp, man kan ju inte supa utan själ tyckte "Snacken". Så var slåtter gillet slut med denna händelse, alla som orkade gingo var till sitt. Endast spelmännen stannade kvar, de skulle på e.m. på slåttergille på annat håll. Men i gårdar och byar vand- rade efter denna dag en ung man med ovårdat hår och skägg / Och klädsel iövrigt, och frågade vem han mötte om de sett hans borttappade själ, ibland hadde han sett den rulla framför sig, hon var som ett ägg och klar som solen sade han. Så strövade "Snacken" omkring i gårdarna i två år natt och dag i ur och skur och sökte efter sin försvunna själ. Så en dag fann man honom liggande död utanför en lada.