Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara.
Mara är någon sorts ande. Vi hade fyra hästar hemma och de hade ofta mara. De trodde då, att det var anden av en levande människa. En kunde se på alla flättera, att mara hade varit fram. Både manen och svansen var flätad i tjocka och tunna flätter. Och jag såg det med egna ögon och det var så märkvärdigt. Här och där var det gjort en knut så det var nästan omöjligt att få upp det med en kam. Hästarna var så svetta så folk trodde de hade varit ute och redet med dem, men det hade de inte gjort för de hade sadlat på dem därinne. Pappa bruka´ sätta en lie över hästen och så hängde han dit döda skater; för det skulle vara bra mot mara. Um mänskor hade mara skulle en sätt skorna med klackarna inåt under sängen, så skulle inte mara kunna komma.
Avundsjuk person plågar människor och djur som mara i olika skepnader.
En ko pinades av maran. Drängen i gården tog då en lykta och lade sig i fähuset samt dolde lyktan. Då kon begynte ridas av maran, drog han fram sin lykta och såg, att det var grannasmor, som han klämde till med något tillhygge. När hon sedan vaknade på morgonen, befanns hennes ena arm vara avbruten.
Avundsjuk person plågar människor och djur som mara i olika skepnader.
Då maran red Korpholms Eva (Gästans), kastade hon grepen i den. Den skyldiga personen fick då sår efter grepen.
Avundsjuk person plågar människor och djur som mara i olika skepnader.
En bonde (Berglund) på Karis Läpp hade en vacker häst. Mjölnaren (Sandström) i Billnäs ville köpa hästen, men bonden sålde den icke. Därefter reds hästen varje natt av maran. Bonden beklagade sig för drängen (Vikberg). Denne menade då: »Nog skall jag bota hästen, jag.» Och när kvällen kom gick han i stallet i sällskap med en annan karl, som var beväpnad med bössa. Själv hade han lykta med sig. De sutto en stund i mörkret i stallet, men när hästen började stampa, tände Vikberg hastigt eld på ljuset i lyktan, och såg då en liten fågel, som satt på nacken på hästen. »Skjut den där fågeln!» ropade han till den andra karlen, och denne lät skottet gå. Därefter plågades hästen icke mera av maran. Andra morgonen for Vikberg till Billnäs kvarn. Kommen dit, förundrade han sig att icke som vanligt finna mjölnaren i kvarnen och frågade då drängen, vad mjölnaren felades, när han icke visade sig. »Han blev så sjuk i natt, att han inte orkar upp», svarade drängen, »men gå nu in och se efter honom.» Vikberg gjorde så. När han kom in, låg mjölnaren i sängen, och på Vikbergs fråga, vad honom fattades, berättade han, att han om natten helt plötsligt fått fel i rorna, så att han icke kunde röra sig. »Jaha, det var dig, som vi sköt på i natt. Du har varit där i stallet och pinat hästen», menade Vikberg då, och mjölnaren var av samma tanke. Ända till dödedag hade han efter den natten fel i rorna.
Avundsjuk person plågar människor och djur som mara i olika skepnader.
Maran är bara avundsjuka och hämndgiriga människor, som komma för att göra illa åt sin nästa. En gubbe sköt en gång en sköra, som satt på en svinrygg. I samma ögonblick föll en gumma i en av grannstugorna omkull på golvet och bröt av sitt ben. Gumman var trolsk och hade satt sig som en sköra på svinryggen för att förgöra svinet.
Avundsjuk person plågar människor och djur som mara i olika skepnader.
Maran infann sig engång i katthamn i ett fähus. Drängen kastade genast en lie på denne, så att vänstra foten skadades. Följande dag infann sig granngårdsvärdinnan, haltande på samma fot, till gården.
Avundsjuk person plågar människor och djur som mara i olika skepnader.
Hos en prost Orning på Ormsö blevo en gång samtliga kor magra och matta, badade om morgonen i svett och gåvo nästan ingen mjölk. En ung flicka, som blivit uppfostrad hos prostinnan, beslöt med flere flickor att vaka en söndagsnatt. Detta skedde. De beväpnade sig med käppar och högafflar, satte träkors framför alla gluggar så nära som på en och väntade till klockan tolv. Kort därefter hörde de någonting hårt dia och sågo vid det dunkla skenet av en stallslykta en stor svartbrokig katt, som så ivrigt diade på en ko, att den inte alls tycktes märka ljuset. Hastigt blev också den sista gluggen tillsluten med ett kors och katten förföljd, men den visste alltid att gömma sig. Slutligen öppnade de dörren något, och en ställde sig med en högaffel på lur. Då katten slank ut, slog hon den kraftigt på ryggen, men den sprang likväl sin väg. Men det föreföll henne, som hade hon slagit på en dyna, så tjockt och mjukt var djuret. Följande morgon bad en man från Hullo prostinnan om läkemedel för sin hustru, som om natten fått fruktansvärt ryggskott (bråskott). Sedan dess blevo prostens kor förskonade.
Avundsjuk person plågar människor och djur som mara i olika skepnader.
En gång gick en man med kram till staden att sälja. Om kvällen kom han till en krog, tog där natthärbärge och lade sig i gruvgropen (i spisen) att sova, för att han skulle få varmt. Bäst som han låg i en dvala, kände han just som en katt skulle ha lupit mellan ögonen på honom. Så svarvade (grep) han om den med båda händerna och stoppade den i ugnen. Om morgonen kom en grannflicka till krogen och språkade, att mortsucken (inbrottstjuv) om natten hade varit hos dem och huggit händerna och fötterna av hennes mor.
Avundsjuk person plågar människor och djur som mara i olika skepnader.
Paddorna (skorgruar) smyga sig in i fähusen och suga mjölken från korna. Man betraktar deras fötter, och om de ha fem tår, kan man vara övertygad om, att man har djävulen eller en häxa framför sig. Därför bryter man ett ben av på dem, om man icke vill döda dem, och då måste häxan förråda sig genom ett avbrutet ben.
Avundsjuk person plågar människor och djur som mara i olika skepnader.
Hos en familj visade sig ofta om kvällen en grå so, som snusade överallt omkring och också kom in i förstugan. Husbonden piskade upp den och slog ena ögat ut på den, i det han ropade: »Du gamla gråa gylta (so), du skall inte komma mera!» Andra dagen fann man ett öga utslaget på grannvärdinnan.
Avundsjuk person plågar människor och djur som mara i olika skepnader.
I gamla tiden, då allehanda lett hördes och mycket folk kunde trolla, träffade det här uti en by, att en ko varje morgon var så våt på ryggen, som om man skulle ha hällt vatten över henne, och sedan var hon gnavlad (gnagad) med. Bondekäringen, som inte heller var den allra dummaste, tog sedan ett kyrkoljus och gick en natt åt fähuset för att vakta och satte sig med ljuset i handen i krubban framför kuddan. Litet var det, så var maran där och började gnavla på kuddans rygg. Därav började kuddan smått drönja (råma) och stånka. Nu tände hon genast ljuset att brinna och slog med staken, som hon hade i handen, mitt på ett litet djur, som såg ut som en råtta. Så snart som morgonen var i händerna, kom en grannkäring dit och kujtade (klagade) att fäggen (mannen) hennes om natten blivit så svårt sjuk och bad om litet att äta eller dricka åt honom av bondmor. Hon fick med, och den gamle slapp upp åter.
Avundsjuk person plågar människor och djur som mara i olika skepnader.
Många gummor brukade om påsknatten gå i grannens ladugård och klippa bort lyckan åt sig från sin granne. Det var en gång en värdinna, som gick till sin grannes ladugård mitt på natten för att klippa. Då husbonden hörde ljud i ladugården, gick han dit. Då såg han ingenting annat bara en främmande grep. Han högg då med en yxa den ena tinnen bort. Andra morgonen, när de gingo till ladugården, låg grannens värdinna död på golvet med avbrutet ben.
Avundsjuk person plågar människor och djur som mara i olika skepnader.
Vid Simsus i kyrkobyn var en Blåkulla fröken och klippte fåren. Då de kommo in, förvandlade hon sig till en grep. Då blevo de arga och slogo av en tinne på grepen, och i samma stund brast benet på en trollkäring i byn.