Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara.
Mara hade min mor så mycket ont av, hon kunde inte röra ett finger. Hon hette Anna Lena, och var det då nån, som ropade " Anna Lena ", så vaknade hon, men ropade man " mor " eller " mamma ", så vaknade hon inte. Så fort hon vaknade, så släppte mara. Hon sa, att hon hörde maran, när den kom genom dörren. Det var ett fruntimmer som var mara. Hade en mor krupit genom en fölungehams, blev barnet mara. Hästarnas maner kunde bli flätade i så många pisker; det var mara, somgjorde det. och de blev så svetta. En skata hade de ofta hängade i stallet mot mara. Varulven okänd
mara.
Om folk eller kreatur kom ut för "mara," så skulle en gå till en plats i skogen å ta en "marlugg" (sammanväxta kvistar i form av boll). Men en fick inte beträda en väg, på vilken man fraktat lik. Så skulle man hänga den "marluggen" över den som ha- de ont av "mara".
Maran.
Det satt skräddare och arbetade på ett ställe en natt, och så satt pigan och hjälpte till. Men så somnade hon, och rätt vad det var så sa hon: "Gud hjälpe mig, som ut ska". Du går ma- ra", sa skräddarna, och när det var sagt, så gick hon aldrig mara mer.
Mara
De trodde maran var någon person, som kom om natten. I Torkelstorp var en unger pojk, som hade ont av mara för några år sen. Jag själv har ock känt mara många gånger. Det var som om någon hållt mig, så jag kunde inte röra mig i bädden. Jag hörde hur det dåna’ och susa och kunde inte komma upp. På en bondgård hade en av hästarna mara. Då satte de en lie i taket över hästen och det skulle hjälpa. En bruner marr hade mara och var alldeles svetter på morgon och viter ## droppa av honom och manen och svansen var flätade i långa flätor. En som hade ont av mara visste, att det var ett fruntimmer. Så gjorde de ett hål i väggen och där kröp maran ut och in. En målare trodde det var en fin fröken som hade grön klädning och hon bruka’ vara i Kollbergs trädgård i Kungsbacka.
Mara.
Det var på ett ställe som en häst var så svett var mor- gon, så skummen datt av honom. Det gick ett tal om att det var en som gick och sa´ ifrån, att så fort de förstår att mara var på hästen, skulle de täppa igen nyckelhålet. Det gjorde de. Då fick de se ett fruntimmer som var långt bort ifrån - hon fick uppenbara sej. Hon lär ha stannat på stället. (Vet ej om något äktenskap med maran) Varulv, manulv okänt begrepp. Min far trodde, att han hade mara intill sej ibland. Han hade tag i armen på henne, en stor, tjock arm, sa´ han. Vi hade en vaktepåg i mitt hem, som gav sej för att han hade ont av mara. Jag och han låg i var sitt spalt på vinden. Han somnade. Jag gick och hävde mej rätt över honom. Han gav sej och vred sej, men han vaknade inte. / På morron talte han om, att han hade haft mara på sej i- gen - Det var många som trodde, att mara krammade dem.
Mara
Inte har jag varken sett eller känt "mara", men det var nå- got som en del kom ut för, när de låg och sov. 88/ Mor till min mor hade sett henne en gång. Det var en natt på sommaren. "Mara" kom upp på bröstet på henne å tog ett tag om struparna på mormor, så hon trodde att hon skulle dö. Hon orkade inte skrika å inte vända sig. Men till slut, så släppte hon. Då tyckte mor- mor att det var en liten käring, som hade stora ögon, som smög sig ut i en springa vid dörren. 89/ Den som hade ont av maran skulle ha en "mar- bôsk" liggande vid sängen. Då kunde inte "mara" kom- ma förbi den.
Maran
"Mara" var en människa. Det var en gubbe i Bön som var så illa med för "mara". Hon lade sig över en precis som en människa å klämde över bröstet. Han såg att hon trängde sig mellan spisen å "skakstötta" Hon var eldröd som ett köttstycke. Hon klämde ho- nom så att han inte kunde andas. Hon red häs- tarna så att de stod svetta på morgonen.
Maran
"Mara" var på dem å klämde dem. Min mor blev klämd av maran. På natten tyckte hon att ett litet kvinnfolk kom in genom en springa i dörren. Det kvinnfolket kom fram till sängen å lade sig över bröstet. Hon kunde in- te vända sig. Hon väntade på att någon skulle tända lampan. När den blev tänd, så var "mara" borta.
Mara
När mara red hästen, så var han svett i stallet på morgonen. Om en gned honom med eldstål över ryggen, så blev han bra. Så skul- le en hänga stål över honom, så blev han inte " bortstulen" av mara. Di sa, att en kunde få henne med sej efter vägen. Hon klämde ihop en. Denna varelse vet jag inte vad det var. Hon hörde till det som var osynligt.
Mara
Mara, det är någonting tungt som lägger sej på folk i sömnen. Det var inte annat än till att lägga en sax eller kniv i sängen, så kom det inte åt dem. – De sa, de hörde, hur det gick i dörrarna, när de vakna’. Somliga människor är marer, sa de, som kan gå och lägga sej på andra.
Mara
Vad mara var för otyg egentligen, kan jag inte säga. Det jag hörde av äldre, som hade varit utför henne, var, att det skulle vara ett långhårigt djur. Det såg ut som en katt. Det var något ont värre, är klart. Den som var utsatt för mara, skulle inte ställa skorna vända från dörren. De skulle stå vända mot dörren. Det var det enda jag lärde mig om det.
Mara.
Maran trodde de var en onskefull kvinna. Den la sej över bröstet på människan, så hon kunde inte röra sej. Hon fick la va där så länge hon tröste ! Hästen fick arbeta så han blev genomsvett, när mara red honom. En del hängde en lie över var häst för att mara skul- le rida på den.
Mara
Mara, det är någonting tungt som lägger sej på folk i sömnen. Det var inte annat än att lägga en sax eller kniv i sängen, så kom det inte åt dem. De sa de hörde hur det gick i dörrarna när de vakna. Somliga människor är marer, sa de, som kan gå och lägga sej på andra.