Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar
På midsommar skulle man ut o plocka "midsommarskost" av alla sorters blommor. Den gömde man sen, o om någon ko blev sjuk, fick kolik, så skulle man röka med den kosten, tända på o ha över ryggen på kon. Och om någon hade utslag, så skulle de ut o rulla dem i daggen på midsommar. Jag vet, att de gjort så här för inte så länge sen med en liten tös. Och hon blev ju bättre.
Frieri och bröllop (Umgängesformer)
I min barndom och ungdom låg ungdomen gärna ute i lador- na, när en hade börjat att köra in höet. Särskilt var det brukligt bland pigor och drängar. Hemmadåttern å hemmasonen ville allt nästan hålla sig för goda att ligga ute på de sättet. För det ansågs inte för vidare anständigt. Det pojkarna låg ute i ladan betydde inte något, men för jäntorna var det inte så alldeles passande. Om en jänta lade sig i ladan, så kunde hon vara säker på att få pojkar till sig. Det gick allt så att de fick veta om det. De gick då till hen- ne å hade roligt i ladan. Då stod de på huvudet i höet å hade alla konster för sig. Någon av pojkarna stannade hos flickan å låg bredvid henne till fram på natten eller till det började ljusna. Någon så vidare vacker mening hade de inte. Det blev allt så att de ville "ta jäntan mellan benen", men mer trodde / de sig just inte till, för det var skamligt att få en onge "uäkta"- I ladan kunde de få leva som de ville. Där kunde in- te husbönderna se dem. Många pojkar gick i sällskap när de skulle ut å fria en lördags- eller söndagskväll, så träffade de jäntor undan för undan å följde med dem eller gick in till dem. De skulle för det mesta smyga sig till jäntorna den tiden. De gick så att ingen skulle se dem. För de äldre ville de inte veta av att de gick till någon tös. Det ville de inte knappt veta av om de gick å friade riktigt till en jänta. Pojkarna brukade vara avundsju- ka på varandra, så att de "gick i vägen för varan- dra". En kväll hade Per fått fatt på en fin jänta men nästa kväll kanske Pål hade passat på att kom- ma före å få fatt i henne, å då var Pål högfärdig å skrattade åt Per. Men till slut kunde det gå så långt att de blev ovänner å kom till att slåss, å då berodde det på vem som fick övertaget. När poj- karna gick ut så där om nätterna så brukade de att hitta på å göra skälmstycke i gårdarna såsom / att binda igen grinden och dörren, bära bort säd, dra bort redskap å gömma, stjäla äpplen och honung, gå in på fönstren å se in genom dem, knacka på fönstren o.d. De äldre tyckte inte om sådant. Men det var inte myc- ket att göra åt, för de passade sig att ingen såg dem. Det officiella frieriet. Det gick till då som nu att jäntor å pojkar träffades både här å där vid danstillställningarna, marknader, auktioner och vid kyrkan. Så började ett par att tycka om varandra å pojken började att gå till jäntan om lördagskvällarna å fria. När de hade friat så länge att de tyckte att de kunde gifta sig, så bad friaren en äldre att bli bö- neman för honom. De tog den bästa vännen till "böne- man". Men han skulle vara äldre än pojken. "Böne- mannen" gick till jäntans hem å talade för friaren med jäntan å hennes föräldrar. Var det nu så att de gav sitt "ja-##", så fick "bönemannen" ut- rätta det för pojken. Sedan kunde de låta lysa för sig när de ville. Fick "bönemannen" nej, så hade friaren "fått korgen". Bönemannen fick ett / par "langhôser" (långstrumpor) så blev han bjuden till bröllopet å det med de första. Det förekom allt att de gifte sig utom socknen. Det har de många gånger gjort så länge jag minns. Somliga gifte sig t.o.m. inåt grannsocken i Norge. Men mesta- dels så höll de sig inom socknen. Det var inte så lätt att komma långa vägar den tiden, så kände de bäst till de jäntorna som fanns inom socknen. Pojken kunde inte tänka på att gifta sig förrän han hade skaffat sig något eget, så att han hade utsikt att dra sig fram med "käring å onger". Jag vet inte att det var annat med trolovningen än att de lovade att ha varandra för alltid. Ring förekom inte annat än vid vigseln förr i världen. Innan bröl- lopet hölls så for fästmannen å fästmön ut i gårdarna å tiggde. Hon tiggde ihop säd "fäste- manskappen" å han tiggde ihop lin å ull ("fäste- pigtôtten). Hörde talas om att ingen nekade att ge. Det var en heder om de kunde ge. Å ju mer de gav ju hederligare var det. / Lysning. I hela min tid har det varit vanligt att åtminstone bru- dens och brudgummens närmaste grannar å släktingar givit "lysningspresent". En skål, tallrikar, stop, ske- dar el.d. brukade man ge. Lysning skulle tagas ut när det var nymåne. Äktenskapet blev inte lyckligt eljest. Jag har bara hört det talet att pojken bröt "be- net" av sig när det lystes. De riktigt avskydde att gå å höra på egen lysning. Det var som det skulle vara opassande. Många gick för att öra på lysedlar. Det tyckte allt folk var roligt, för sen fick de något att tala på i socknen. Fästfolket höll sig hem- ma de söndagarna det lyste. Då brukade fästmannen hålla till hos fästmön, för det passade inte att hon gick till honom. Bröllopsförberedelser. Före ett bröllop hade de allt så mycket att göra. De bör- jade väl en månad före att ställa iordning. Det skul- le slaktas å göras iordning. Något eller några ungdjur slaktades, får å svin, för det skulle vara fullt / med kött, fläsk å korv. Det var själva huvudrätter- na på bröllopet. Så skulle det bakas en hoper bröd, bryggas å fäjas. Allt i stugorna skulle göras rent. Kläderna skulle vara tvättade, å om möjligt skul- le det vara nya kläder. "Fästepigan" hade nog med att göra iordning åt sig. Bröllopet hölls gärna lördag å söndag. Jul och midsommar brukade de gärna hålla bröl- lopet i forna tider. Julen hade de mat i ordning å god tid, så då var det som bäst. Bröllopet varade i tre dagar. Bjudningen sändes ut en vecka i förväg. Jäntans far eller syskon gick å bjöd. De gick från stuga till stuga å hälsade att de skulle "hålla till godo å komma på bröllopet". Den som bjöd skulle promt fägnas med något. Han fick inte lämna stu- gan. Så skulle han hälsa tillbaka hem å tacka för bjudningen. Om inte något särskilt skulle hända, så skulle de komma. Alla släktingar som kunde nås bjöds å alla grannar, klockarn å präs- ten, "böneman", spelmän. #########, värd, vär- dinna, "kokerska" el. "matlagerska", "diskerska", spelmän. / De skulle vara i bröllopsstugan före gästerna. "Matlager- skan" skulle vara där minst åtta dagar i förväg, värden och värdinnan helst dagen förut. Diskerskan å spelmän kom på morgonen samma dag bröllopet hölls. Klädandet av bruden. Någon av grannarna eller släktingarna som hade varit med att kläda en brud förr skulle kläda bruden. Det sked- de bröllopsdagens morgon. Skulle de vigas i kyrkan så kläd- des hon tidigt söndagsmorgon. När hon var klädd, vilket sked- de i ett rum för sig, så leddes hon till brudgummen, som var i ett annat rum. Inte sy på bruden. Det var att stic- ka bort kärleken. Hon skulle ha en silverslant i vänstra skon för att hon skulle få rikedom i giftet. Bruden fick inte ha krona om hon "var med barn". Det var skamligt. De fick "brå kyrkan" då - betala böter. Ring förekom - men inte mer än en. Bröllopsgästerna var bjudna att komma ett visst klock- slag. När de kom till stugan så var spelmännen fär- diga att ta emot dem med en låt. När de hade sam- lats fick de kaffe eller en sup. Gästerna följde / med till kyrkan. Först åkte brudparet och spelmännen å så de andra undan för undan. När de kom till kyrkan, så gick spelmännen först å spelade hela vägen fram till altaret å brudparet följde efter å så gästerna. Gästerna satte sig i bänkarna. Efter vägen passade de närboende på att skjuta, när brud- paret for förbi. Det skulle vara för att hedra dem. Vigseln. Mor talade på att det var mest vanligt att de vigdes i kyrkan förr i världen. När de kom hem, så blev det kaffe, så skulle en skå- la med brudparet. Var någon med som kunde hålla tal, så höll han ett tal till paret. Så brukade gäster- na gå fram å skåla med dem å då hade de alltid något ord att säga till lyckönskan. En del kunde vara "viga" i munnen å tog det skämtsamt. De ville allt helst ta det från den skämtsamma sidan. (Det var inte bra för bruden att gråta bröllopsdagen för då fick hon ofta gråta sedan) Middagen var dukad på ett stort bord. När den / åts skulle en lägga i "brurskåla". Var å en lade i som han själv tyckte. Några ceremonier har det inte varit i min tid. Efter middagen så satte spelmännen sig till att spe- la. Då skulle brudgummen å bruden dansa först. Se- dan kom den ene efter den andre å dansade med bru- den. Då fick hon en styver av var och en som hade dansat med henne. Man talade på att de hade haft den roligheten att röva bort bruden. Men mer vet jag inte om den seden. Värdinnan skulle nog bädda "brursänga". Men så kunde någon hitta på å lägga ett vedträ eller annat under la- kanet. Det var för att en skulle få något att ha roligt åt. Långväga gäster stannade kvar i huset över natten. Fick de inte plats i bröllopsgården, så fick de ligga i grann- stugorna. Det bäddades på golvet, så fick de para ihop sig som de tyckte. Ungdomen ville ju gärna "lig- ga ihop". På morgonen så var brudparet uppe å bjöd gästerna på brännvin å klengås. Grannarna blev / också bjudna. Sedan var brudparet värd och värdinna hela den dagen. Har inte varit med om eller hört något om skämt vid bröllop mer än att gubbarna kunde sätta för häs- tarna å kappköra när de blev tillräckligt upplivade av brännvinet. För brännvin fick de så mycket de orkade supa under hela bröllopet.
Forna förhållanden
Den gamla fattigstugan som hon kallades bestod av två rum, en liten farstu och en vind. En trädtrappa led- de upp till vinden. Taket bestod av tegelpannor och golvet av brädor. På sistone hade vi en matta på golvet. Det var två fönster för varje rum. I det ena rummet var det en öppen spis och i det andra var det en järnspis. Bak- ugnen var vid den öppna spisen. Det fanns två vedskjul, ett till varje rum och så fanns det ett skithus. Inga andra byggnader. Brunnen låg vid vägen. Det var bara några steg till den. Där hämtades både tvättvatten och kokvatten. Inga djur av något slag fanns förutom ohyra. Jag vill minnas att det var två land till vart rum, där hjo- nen satte potatis och morötter och kål. Gubbarna gräv- de landena om våren. De satte var sina potatis. / Far var rättare (H.H) När mor blev änka, så hade hon inte annat än att ta oss barn med och flytta till fattighuset. Det var en svår dag för oss alla när vi fick följa med mor. Och värst var det nog för mor, att hon skulle behöva flyt- ta dit, där ingen ville bo. Men det var ingen annan råd- Det var att ta med det lilla vi hade av sängkläder, kläder och husgeråd. En dräng från herrgården skjutsade oss till fattigstugan. Mor fick litet bättre än de andra, för hon skulle liksom se om dem. Vi var tre barn. Det var en syster och en broder. Mor fick sköta om dem, som inte orkade sköta sig själva Hon bakade och tvättade åt dem. Min syster och jag låg låg i en säng och mor och min bror i en. Ibland blev det så många i stu- gan, så vi fick ligga i mors säng -alla barnen. Bå- de gubbar och gummor bodde i samma rum. Det var inte någon skillnad. Men gubbarna fick ligga för sig och gum- morna för sig. Mor hade 40 liter råg var tredje månad och fem kronor. Det var allt hon fick i hjälp från socknen. Det skul- le vi leva på. Hon fick litet mer än de andra / hjonen för att hon skulle se till dem. Rågen fick häm- tas vid Sävare prästgård. Där var sockenmagasinet. Ord- föranden eller den som förestod magasinet delade ut sä- den. Sedan fick vi ställa att få den förmald till mjöl själva. Läckgren hette den som delade ut säden. Vi fick inte något särskilt till julen. När vi blev såpass (under 10 år) så gick vi och hjälpte folk och fick litet betalt för det. Ibland fick vi mat med oss och ibland någon skilling. Allt lämnade vi till mor. Jag var hos bönderna och körde tröskverket. Och när vi hade gått och läst, så tog vi oss platser. Sedan hjälpte vi mor bättre. Och dessemellan var det inte annat än att gå till bön- derna och tigga. Alla som orkade gå så gjorde de turer ut i socknarna - Sävare, Hasslösa - och tiggde. Gamla gub- bar hade påsen på ryggen och gick i stugorna. De delade med sig till dem, som var sjuka och inte orka- de gå. Jag minns hur det var. Det var sängar runt omkring väggarna. Vid spisen stod en säng på tvären. Det var halmmadrass i sängarna- hackelse- och hackelse i kuddarna. När vi skulle / byta ut detta hackelse någon gång, så var det inte annat än att gå till bönderna och be om litet hackel- se. Det var jag med om många gånger. En del bönder var snälla och man fick, men en del visade bort en. De vil- le inte se fattiglapparna. Inte mer än ett sticktäc- ke att breda över sig och ett lakan under. Det var hela bädden. Hjonen hade sådant med sig, när de kom till fattigstugan. Inga filtar hade vi. Gångkläder hade hjonen med sig. Behövde de nya, så fick de ta sådana kläder, som hade hört till döda hjon. Alla var vi ganska lappade och slitna. Och så var vi allt försagda till på köpet. Var och en lagade iordning sin mat vid spisen. Den ene fick vänta tills den andre var färdig. Det var ett rys- ligt oväsen om detta ibland. Det gick så långt att den ena ville knuffa den andre från spisen. Då blev det nä- rapå slagsmål ibland. Välling, gröt, potatis kokades. Till potatisen kunde man ha en sovelbit eller sillbit, som man hade fått i socknen. Det var så knappt som möjligt. Men det gick det också. De hade var sin mat och var sina / kokkärl. Ibland fick socknen köpa nya kärl. Hjonen hade kärl med sig från hemmet. Man fick hjälpa dem till- rätta ibland. Golvet skurades inte mer än högst ett par gånger på året. De som orkade något fick hjälpas åt att skura. Det var till midsommar och jul. Sopade golvet gjorde de var dag. Det var mycken ohyra. När vi fattigstugbarn gick i sko- lan, så skylldes vi för att föra loppor och löss på de andra barnen. Ingen ville sitta bredvid oss. Vi var föraktade och mindervärdiga på allt sätt. Ibland tog mor ut sängarna och skurade dem och torka- de dem med fotogen för att ohyran skulle försvinna. Kläderna hängdes ut iblant. Så hade de luskammar. Med dessa kammar kammades lössen ur huvudet någon gång då och då. Ibland var det att syna skjortan och försöka döda så många som möjligt som satt i söm- marna. Råttorna försökte vi ta i fällor. Kom de fram på golvet, så slog vi ihjäl dem. Det förekom sällan att hjo- nen tvättade sig. De gick helst otvättade. Åtminstone / var det så med karlarna. De kunde allt gå så smut- siga som helst. Fruntimren försökte mor att hjälpa ibland. En styggelse som vi råkade utför ibland, var, när krämare kom. En gång kom det en käring in och bad att hon skulle få koka mat. Det fick hon löfte till. Men när hon ha de varit inne en stund, så kom det ett helt pack och stannade utanför. Det var inte mindre än tre hästar och ett pack efter varje häst och två hundar. Det blev så trångt, när de kom in. Men de vågade inte röra oss. Gummorna var så rädda för dem, så de skakade. Dessa tattare var från Grästorp. Ibland hände det, att krämare böjde in dörren, -om vi försökte att hindra dem att komma in. Någon gång lade de sig på golvet och stannade över natten. Vi hade inte makt att köra ut dem. Veden ställde ordföranden om med, så att vi fick. Men det var inte annat än ris och stubbar. Stubbarna var in- te för gamla gubbar att ta sönder. Men det fick gå. Vi plockade kvist och pinnar i skogen. En gång sade mor till ordföranden på skarpen, att det inte var för gamlingar / att hugga sådan ved. Och hon behövde rejällare ved att elda ugnen med. Han skickade då ett lass kast ved. Det var för- sta gången, som vi fick riktigt ved. Men den fick vi spa- ra på, för det var inte lätt att komma till ordföranden igen och be efter sådan ved. Vi hade våra kläder uppe på vinden. Dit skulle de gamla gummorna och gubbarna, om de skulle ha dem. De var kalla när man skulle ta dem på sig. Och så var det så svårt för de gamla att komma uppför trappan. När ett hjon dog, så skulle det till kyrkogården som an- dra människor. Men det var inte storslaget. Ordförande skic- kade en kista. Dessa kistor var så dåliga. Det var stora hål i dem, så att man kunde se liket genom dem. Mor klistrade papper över de värsta hålen. Hjonet lades i kis- tan som det låg i sängen, när det dog. Ingen särskild svepning. Ett litet vitt skynke kastades över den döde. När vi skulle fara till kyrkan med liket, så ställdes kistan i övsadroppet (takdroppet). Åtminstone en gång minns jag, att det skedde så. Ordföranden ställde så att vi fick litet kaffe och bröd, innan liket kördes bort. Det var / hela trakteringen. Ordföranden lejde ett par gubbar att ringa och gubbar att bära. Man samlade ihop några gubbar mot en liten betalning. Det var kortare ringning ör fattig- hjonen än för de andra. För de rika började de ringa vid Blomsterbacken. För de fattiga blev det ingen ringning förr- än de kom till kyrkporten. När prästen hade jordfäst så skildes de åt. Det var ingen vidare jul i fattigstugan. Det var inte olikt de andra dagarna. Om hjonet hade barn som var i tjänst, så kunde de komma och hälsa på under jul. Och då hade de julkakor med sig, som de kunde fått av husbönderna. Tjänarna fick julkakor – tre fyra stycken – och dessa brukade de lämna i föräldrahemmet. Det var vörtekakor och vetekakor. Julhalmen var bredd på golvet. Vi tiggde julkakor av bön- derna, för halm skulle de gamla ha på golvet om jul. Den hade vi i stugan över nyår åtminstone. Vi barn lek- te i den och kastade krokhas, drog hank och lekte med julbock och sådant. Det var en av gubbarna, som tog in huggkubben i rummet och ställde sig att hugga jul- veden / där på julafton. Det gick inte att avstyra det. Det skul- le vara så, sade gubben. Han högg ved hela julafton. Då högg han ved av stubbarna. Somliga av hjonen hade kistor med sig och somliga koffertar. De hade lakan, linne och småplock i dem. Det stod en skänk i rummet. De hade var sin låda i den att ha kaffekoppar och grejer i. Tidvis kunde det vara fem, sex hjon i varje rum. Det var en gumma, som kallade stöt-Maria. Hennes far hade varit kyrkväktare. Det var för det hon hade fått det namnet. Hon var ogift. Hon hade ömsom tjänat och ömsom varit hemma hos fadern. En annan hette Stina. Hon hade tjänat piga på Albäck. Så var det en änka - Kristina Säker. Hon hade tre barn med sig. Så var det stötta-Stina. Hon hade bott och försörjt sig i en liten stuga som hette Kartås i Sävare. Så var det en änka - Hans Johanna. Hon var än- ka efter en torpare. Så var det ett par makar Strömberg från Truve egendom. De hade bott i en stuga där, men de kunde inte reda sig längre. Kagg-Anders, Klöppa-Kal och Tålös hade bott i sina små stugor. Det var så / många sådana småstugor. Och det var i regel gammalt folk, som bodde i dem. Så länge det var möjligt försökte de reda sig i stugan. Men en vacker dag så togs de till fattighuset. Socknen ställde så att de små stugorna revos, så elda- des de upp. Man ville inte ha dem stående. Så länge stu- gan fanns så försökte den gamla komma tillbaka dit igen. Så ville man inte ha andra i dem. Gamla ödestugor blev också tillhåll för krämare. Det var bäst att bränna upp dem. Ja, jag har växt upp bland gamla lustiga gummor och gubbar på fattighuset. Och till ålderdomshemmet har jag kommit på gamla dagar. (H. Hagelin).
Renlighet. (Enl. ULMA:s frågebok nr. 9.)
En del sa "vaska sej", andra "tvätta sej. Tvål användes inte mycket, när jag växte upp, men såpa. Det blev sällan av att man tvättade sej på morron, för då var det så brått ut till arbetet. Men när man kom in på kvällen, tvättade man för det mesta händerna och ofta ansiktet med. Och när man skulle äta, tvättade man hän- derna först. Om sommaren tvättade vi oss för det mesta i en bäck. Kammade sej gjorde fruntimmerna ju var dag, men inte karlarna. Vi hade en grov kam, som vi kallade "grekåmm", och en finare, som fick heta "lusekåmm", för den som ha- de lus, var tvungen att finkamma sej. Kammarna var av ben, horn, trä eller mässing. Det fanns sådana på Inland, som gjorde kammar och kom till Stala med och sålde. De / de drog på en kälke och bar på ryggen mångahanda träsa- ker, spannar, byttor o. s. v. Hårborstar användes aldrig när jag var ung. Klippa hår kunde nästan alla, åtminstone en i vart hushåll, så det behövde vi aldrig anlita några främmande för. Minns inte att fruntimmer brukade ha några kammar eller smyc- ken i håret. Flott strök vi i håret för att det skulle ligga. Det förekom aldrig att man sköljde munnen eller borstade tänderna, men de var för det mesta bra, för vi åt så myc- ket hårt bröd. Raka sig gjorde karlarna själva. De använde rakkniv, som de vässade på en brynsänna och strök mot en rem. Rak- kräm förekom inte, men några hade raktvål, annars såpa. I vardagslag snöt alla sej i näven. Men alla hade näs- duk med sig, när de var i kyrkan, och snöt sej i den då. Ingen örslev begagnades, bara en pinne. Småbarna hade linda (den kallades ej fåna.) Först tog de tunna linntyg närmast kroppen, så grovare och mörkare utikring. Så hade de en revelist till att tulla om allra / uteste; den var som en bra lång schal, bred som en ordent- lig halsduk. Badade gjorde de aldrig om vintern, men till jul skulle alla tvätta sej i varmt vatten: huvud och armar, t. o. m. föt- terna och bena. Men de kröp aldrig ner i vattnet helt och hållet. Det fick var och en reda sig med själv. Badstuga fanns ingen. Om sommarn badade både yngre och äldre i sjön. Det var många gånger om sommarn, när jag arbetade på herrgårn, som vi gick ner till sjön och badade på mid- dagsrasten i stället för att sova. Karlarna hade sitt badställe och fruntimrena sitt. T. o. m. gamla, som var över sjutti år, badade. Simma kunde knappt någon på den tiden, inte ens sjömän och fiskare. Det förekom inte att man skulle "binda näcken". Det första vi tog på oss, när vi kom upp på land, var mössan eller hatten. Det var bara för att solen var stark och brände en i ansiktet. Vägglöss, dem kallade vi panker. Det fanns allt på en / del ställen. Det var att slå varmt vatten över dem och skrapa väl ur hålen, som de bodde i, och tvätta ut äggena. Klädlöss - en del hade. De ska inte koka ett plagg med lus i, för det är till att gö' (göda) dem. De ska hålla plagget i immen, så dör lusa. Vi hade en bakugn, som var klädd ini med tegel. Lade man in kläder med löss i i bakugnen, när den var het, så dog lössen, men kläderna blev inte fördärvade. Tvättade händerna gjorde de i ett handfat, men då fanns in- ga bleckfat utan handfaten var av trä eller lera; de var runda. Vattnet hade de i en hink med en rund järnskopa i. De hade för det mesta "tvättefatet" på en stol intill spisen vid dörren. De diskade kärl, skedar m. m. i vatten. De använde tvätte- trasor då men ingen tvaga. Skrapa grytan fick barnen många gånger göra; det ville de så gärna, när det hade varit välling eller gröt i den; det gjorde de med träskedar mest. Diskevatt- net slog de i ett stop eller en spann och bar ut'et. Hadda var till att hänga grytan i över elden; då hade de ingen brandring. Grytegrepar - det var de två örona på var sida / av grytan. Så hade de spiskrok och eldgaffel. De hade en trase, när de satt till bords, att torka händerna på; den fick vara för allihop. De laka' kläder. En del sa byka. De skubbade kläderna först i varmt vatten och såpa, men de hade inga tvättbrä- der på den tiden. Jag minns min syster var ute och tvät- tade åt folk ibland, och hon blev alldeles skinnlös på fingertopparna, så hon kunde inte gå i något arbete på många dar; för såpan frätte. Sedan la' de kläderna i ett stort kar, som stod på ett kors av trä, och hällde lut över dem. De öste upp luta flera gånger och värmde och hällde tillbaka den igen. Luta var kokt på aska. Björkaska var bäst, men de använde också aska av ene och gran, för det var inte gott att få björkaska. Jag sålde mycket aska till sådana, som inte hade. Det kom många upp till skog- bygden och köpte aska. Vi fick aldrig mer än 25 öre sättung- en. De la ett tätt lakan över kläderna och la aska på där och slog luta över; den blev starkare för var gång. / Till ylle fick de inte ha så stark lut. De fick inte koka ylle, för det tål inte så mycket. Ull tvättades i såpat vatten. Nej, inte i fiskvatten! Med en stake eller ett bösteträ körde de ner kläderna så de kom ner under vattenytan riktigt. Klappeträ eller böste- trä, sa de. Sådana köpte de av bollbor (män från Bollebygd) eller från Inland. De hade en böstepall av en plankbit på fyra ben. De hängde kläder till tork ute på stänger, som var fast i väggen och i stakar, nedslagna i marken. Bleka - de la linnet på gräsbackarna. Det var på vå- ren i slutet av april och i maj. Det skulle ligga ute i flere veckor. Det var närapå grått, när det kom ur väven, men till slut blev det vitt. Blaggarnet tålde mera blekning; det fick ligga längre. Linnet behövde mindre än blaggarn, för det var mera ljust i sej självt. Blaggarn använde de till lakan och säckar; de använde det inte mycket till särkar, nej dem gjorde de av linne eller bomull. Vi satte fast väven i backen med pin- / nar, som var slagna genom öglor i väven. Det förekom aldrig, att någon stal sådant som låg ute. Det fanns de som hade mangel med tunga stenar på, men de flesta hade kavelbräde och kavel. De styrde ka- veln med klappeträ't. De höll i handtaget på kavelbrädet med högra handen. Kavelbrädet var slätt; inga utskärning- ar i det. Strykjärn hade de med stora bultar; de la bultarna i elden så de blev alldeles glödheta och sen la de in dem i strykjärnet och värmde upp det på så vis. De strök skjortor, dukar och örngott m. m. Känner inte till nå- got gnidredskap. Sängen. I botten hade en del bara halmen eller rör- topp, som växte bland säden och i dikena i sjötrakter; det bruna spräckte ut som stora blommor; det var bra att ha i bustrar (bolstrar). Fattigt folk hade inga bustrar utan la' ett lakan på halmen. Allt emellanåt bar de ut all halmen och brände upp den, för det blev loppor i den, och sen tvättade de sängen ren och la' ny halm i. / Både underlakan och överlakan hade de alltid. Men det fanns inga filtar då utan de hade "fillakle" - det var vävda av trasor precis som mattor nu. Annars hade de sticketäcke. Under huvet hade de fjäderdynor; de hade mycket med fjäder. De hade mest låga träsängar till att dra ut, precis som utdragssoffor. De var mest från Bollebygd. En del gamla hade innebyggd säng för två perso- ner med ett förhänge; det var bra, för det släppte inte igenom några flugor. Ofta var det en pall vid sängen att trampa på. Det fanns inga skåp i sängarna. Nästan var vecka skurade de sina golv. Hemma var på ett ställe stora, vita "tak" av snäckor änna som sandhögar; vi kallade det skälir; det var en stor, hög bank sådant med små snäckor i, där sjön hade stått i forna dar. Många tog sådant och vatten att skura golv och väggar med. Annars kunde de ta fin sand. De låg på knäna och hade en granrisruska att skura med. På lördagkvällar var det många som strödde litet hackat gran- / ris på golven; det luktade gott. Taket skurade de till jul, likaså väggarna, för då hade de inga tapeter. Karlarna hjälpte till. Var det högt till ta- ket, stod de på en planka, som låg på stolar eller boc- kar. De använde bara vatten och en trase till taket, ald- drig såpa. Då hade de virat en trase om höger arm för att inte vattnet skulle rinna neråt kroppen på dem. Spisen limmade vi till jul och midsommar; vi hade en stor, öppen spis hemma. Limmet köpte vi hos hand- larn, som tagit hem det från Göteborg, och det var från Kinnekulle. Kvastar gjorde folk av björkeris eller av ljung, sällan av eneris. Avträde hade de inte på småställen i min uppväxttid. Det var att sätta sej på gödselhögarna. Vi hade en liten hög, som vi slog slask och matrester på. Vi satte oss på den högen och "lossa böxera". Den gödseln kallade vi skra- pegödsel - den använde vi till potaterna. Ville vi inte gå ut, t. ex. om det var nattetid eller för kallt, så använde / pissespann - det var ett trästop utan öra, som stod i köket. - De ha inte använt stock eller slana i st. f. avträde. Utomhus torkade de sej i ändan med en grästott. Annars använde de allt omslagspapper till det för det mesta. Pissa - det var att ställa sej omma en vägg som en kunde. De hade inga bestämda platser för det. Har inte hört att man använt urin att färga i. Mot flugor tog de pors och hängde upp i taket; det skyd- de de för. De hade stockväggar, men många klenade murbruk emellan stockarna; de klenade igen med lera och limmade med lim eller krita. De stänkte inte blåelse varken på spisen eller på väggarna. De vädrade aldrig - det var bara när man hade dörren uppen. De hade mest enkla fönster, inte innerfönster. Om vintern kunde de vara frusna, så man kunde inte se något genom rutorna på månader. Skor smörjade de för det mesta med fisketran. Blank- smörja fanns inte. Av tran blev de mjuka och svarta. En / del använde talg till skorna. Mal hade de inget medel mot. De hängde ut kläderna och piskade dem på våren. Byta skjorta brukade de var lördagskväll. Många hade en särskild skjorta, som de använde på söndagarna.
Intervju med Gustaf Ericsson (f. 1879)
Intervju med Gustaf Ericsson (f. 1879) i Askeby. Intervjun är gjord 1959 av arkivchef Evert Melefors medan Torsten Ordéus var ljudtekniker.
Läkekonst
Benröta "jorde de ôt" för, en kusin till mamma läste bort 'et för e, han var här ifrån Hungvikstorpa. Men han skulle göra det på fastande mage innan han smakat gusslån. Han läste över brännvin, men det var så hemligt, så det fick ingen veta vad han läste. Hon, som var sjuk, hade benröta i magen, o doktorn i Amerika, där hon varit, hade sagt: "Res hem, ja ha hört, att där läser de bort 'et." Om "älmer" (svarta sniglar) biter i en persons skugga, så blir den personen sjuk. För "jikt" (reumatism), "ekta," tog de / bi i en flaska, sen tog de dem i en mindre flaska, o så stack de opp denna nere vid benen. Bina kröp ur flaskan o opp efter benen o stack här o där, o den som hade dem på sig hoppa opp o ner o sa: "Där stack dä o där stack dä." Och av det giftet skulle reumatismen gå bort. Det svullna av giftet, o sen skulle det bli bättre. "Blemma på öga" dä "jorde de ôt" för, läste över något som de sen skulle smörja med. När de stämde blod, skulle de ha ett plagg som var sytt på söndan, ett "söndassytt" plagg. "Dä ä så stor synn å sy på söndan," sa mamma, "så de kan stämme blod mä 'et." Blodförgiftning var "farlihet." / Dä "jorde de ôt" för. E från Yppers- byn här som "gjorde ôt" för mäj, hon hette Anna, o dä onda "ga säj mä ett." Men en vet inte vad de läste. En i Högerudsgården, Jaen, "jorde ôt" också. De "jorde ôt" i talg bägge två, o talgen, som ja fick av Anna, smorde ja mä sen. "Bläster" sa farmor sa fort man fick en kvissla, det kom av blåst ur luften, något farligt som lagt säj på ur luften. Dä bota de med "ôtgäring" också. "Modstulen" de hade "stôle modet" från dem. Men hade de ett plagg som va "stôle o ijänstôle" o ge dem något av, så blev de bra. Mamma misste (förlorade) ett silkeband på en dans, / sen på en annan dans fick hon se det o tog det tillbaka. Och det var så många som kom o tog av det. Brännsår bota de med sur grädde, helst filbunksgrädde. "Reva" fick bå folk o kreatur, det är förfärliga plågor i magen. Det "jorde de ôt" för. "Bôlder" (bölder), en mor- bror "jorde ôt" åt mig för sådana, han "jorde ôt" i brännvin, o ja skulle ta en liten tår varenda da, o de gick att bort. "De små" talade farmor så mycket om, men det var allt dessa som tala om saker o ting för henne. "Drevetter" hade ja när ja va alldeles liten, som om de sållat sand över ansiktet, o så / klia det. Men farmor plocka "drevettersgräs" o "närelsgräs" o koka, o sen tvätta de med det vattnet. ("Dä a närelsgräse som linnea växer på.") "Sôge" får små barn, dä sög dem, så de ville bara ha mat, men de växte inte, bara huvut växte, dä "jorde de ôt" för, så de fick nåt å smörja dem med. "Fallandesot" det var en som föll i ett sällskap här, men då skynda en man fram o tog av honom halsdoningen med frad- gan kvar på o kasta i elden, o sen föll han aldrig mer. Farmor sa' att de fick "skôte" (skottet), då blev de hastigt sjuka. Det "jorde de ôt" för. "Flôg" värk, reumatism / o tocke. När reumatismen svullnar, så går den bort, o det svullnar av bistyng. "Skärva", det skar nere i bröstet. En i Hög här i socknen som fick skärva, de sökte då en som de kalla "Runstyckern" på Glava finnskogar. Han sa, att de skulle skära ett kors i bröstet o ta tre bloddroppar, som den sjuke skulle ta in. Sen skulle de fila av en mässingskam, o så skulle de koka gröt av mjölk o vetemjöl o ha en smörhåla i denna, o där skulle de lägga mässingsspånen, så skulle han äta, o då flöt mäs- singsspånen till det onda. Han blev frisk också, men han fick hålla på med filspånen ett tag. Han hade satt "bôrvinna" för / hårt mot bröstet när han borrade, sa Runstyckern. "Frôssa", dä sa farmor att de skulle ha ett iskallt vattkar o springa opp i , o sen skulle de gno säj mä ett blaggarnsla- kan. "En sjukdom som va ute o geck," sa de om frossa, ingen kunde undgå den. "Fanga" magplågor, då tog de in brännvin med malört i. Den kom ur värleken, trodde de, o rutte vatten. "De va jorde så möe", sa farmor om Gustav på Nol- hage här när han hade fallan- desjuka. För "heshet" tog de brännn- vin, sånt ville de så gärna passa på o ta. / "Hôvvelôg" (?) (huvudvärk), då tog de e strumpspeta o bôra lite i näsa o höll en porslinstallrik under o lät blod rinna ner på tallriken. "Häfta" förstoppning, då skrapa de av selputerna o kokte i vatten o tog in. "Dreta" var mot- satsen, då tog de in malörtsbränn- vin. "Kalla" är detsamma som frossa sa farmor, de blev som is, o det börja i nästippen. De skulle i kallt vatten då också. Kikhosta fick de ur luf- ten, de gjorde allt ôt för den också. "Klåa" fick de av något sorts gräs på marken, "sminke- gräs," från början. De smorde / sig med det gräset för att bli röda o vackra, men så fick de klåda, "klåa", o så smitta de varann. Då måste de ha "klå- smörje", det skulle vara gråsalva. För "gnarn" (knarren) högg de, de la' en kas (spån) på andra sidan den onda leden, o så högg de över leden i kasen tre gånger. "Hô skär du för?" sa den som hade gnarn." "För gnarn," sa den som högg. Kräfta dä kalla de "rôta", o dä "jorde de ôt" för. De hade "rôta i ansikte," sa farmor. "Ledsjuke", då sökte de bara kloke, men farmor fick inget som hjälpte. "Lungsot", de botade med tjära den tiden, piller av / furutjära o skrämjöl o lite, lite grand "markolja" (arsenik). Men dä va lungsot som gick an å bote den tiden, blodet tog död på bacillerna. "Tarmvre" sa de, det vara i 9 dygn, en farbror hade det, men han sökte doktor. "Milterhogg" fick man när man sprang. Någon bot hör- de jag ej talas om, "du ska inte ränne så hart", sa farmor. "Tungspännan ä nere", sa de, om man fick ont i halsen. Den som var dålig, skulle då kröka tummen o sticka den in i munnen, gapa över dessa två lederna. När man fick ont mitt över huvet, "ont i hjärnan", tog de / "jarslock", de tog tre hårtover över hjässan, band ihop dem o ryckte till. "Onda bette" fick de ur vatten t. ex. om de tvätta kläder. De "jorde ôt" för det, det var detsamma som "farlihet." Av nässelgräs får de "näs- sel", det skall vara sur grädde på detta. Ormbett "jorde de allt ôt" för. "Antimotium, filikrekum, dyvelsträck, tjurbast, bässebast, hunn- träck o drakblod var botemedel, sa farmor. De köpte eller gjorde så- dant själva. Ormer kan rinne i folk när de sover så de får "orm i säj." De skulle då ha en mjölkekittel / framför sig o stå på knä över den, när ormen kände mjölken kom han opp. Hunnträck kunde de ta för ormbett. Om midsommar samla de alla slags blomster itll kransar, det gjorde farmor. Dessa torkades o förvarades till julkvällen, o när de bada då hade de detta i bad- vattnet. Det gjorde farmor, det skulle vara så nyttigt. Hade de oxel, skulle de gå dit där det var en död o ta den dödes hand o lägga på oxeln, då skulle den gå bort. För karbunklar "jorde de ôt". Det var en gubbe, som bota här men han sa till en som kom o ville ha bot: "Ha du gjort däj nôt?" / Hade han gjort sig något själv kunde han inte bota, det skulle ha kommit av sig själv, ur luften. Denne gubbe som bota, Nils Nilsson var född här 1833. Skabb fick de av djuren, sa farmor, av fåren, då var det något slag som de tog av marken o koka. För "skôrv" i huvut, mest på barn, fick de rotrycke hårstråna o sen smörja med sprit. Ibland fick de sätta "bekhätta" över hela hu- vut på dem. "Solorm" eller revorm, för sådan är smörsälta bra. Eller också skulle de rita runt om den hårt med en knappnål, så att blodet rann, då gick den ej längre. De skall passa på när / en kviga har kalvat första gången o ta en liten tunga som sitter på "hälla", efter- börden, den skall de ge en som har fallandesot utan att han vet om det. Jag hade storsteg när jag var liten o mamma tog pannring- en o gjorde ett ben rött. Så tog hon en handduk o blötte o rulla om benet o höll mot ögat, o jag skulle blunda medan den heta ångan kom på ögat. Storsteg kom ur luften, ur drag, o i all synnerhet ur bäckar. De satte in tandvärk i träd, tog en sticka o peta sig i tanden o satte in denna i ett träd. Och så tog de av avföringen o lade på tänderna, sa mamma. För många magsjukdomar / kan de kissa i en kopp o dricka ur. Det är en här, lika gammal som jag, som drack sådant, han drack också efter sina barn. Detta hade han efter sin mor. "Utsot" (diarré) för detta tog de "malatebrännvin." "Di har så ont å dä våte", sa de om urinstämma. Tog då mjölonris, "môllbärsris," sa de, o koka o tog in. För kramp smorde de med smör eller talg. "Vre" sa de om de vred sig i en led. De öste då iskallt vatten över, o sen band de om en handduk. "Vågvark" med var,"våg- varker" sa de. Det var bra med läkeblacker (groblad) på sådant, / o dessa ska tvättas innan de läggas på. Det de tvätta sig i huvudet med, skulle de inte slå ut, då skulle de bli så "uschlie" i huve så de miste förståndet. "Örflôg", det flög i öronen, de tog kamfert på svart fårull o stack in i örat. Ullen skulle tas direkt på fåren i fårhusen. Den svarte ulla drar, o det här hade kommit genom "drag," sa de. Farmor tala allt om att ho hade släppt e "röket glo" (glöd, eldkol) mellan linnet o kroppen tre gånger, men jag minns inte för vilken sjukdom det var. "Puschle, puschle lammelort i môra ä ä sammangrott" sa de till barnen när de slog sig. / Att "järe ôt" kallades också att "puschle", "puschle i brännvins- skvätten." Farmor "ôffra" för e en gång, o då var hon i källargången. "Ja ôffrer för Johanna Annerses- dotter, låt henne få sitt ijä (igen) i Jesu namn! " sa hon, o så hade hon nô slag, som ho la ner. Å den hon offra för blev bra. Farmor var född i Taseboda här i Högerud år 1808. "Hackeben (sönderhackade ben- skärvor) malesten (sten ur kvarnstenar) o helmalda korn" hjälpte för något.
Allmogediktaren Hans Eliason
På grund av det intresse som allmänheten syntes hysa för Hans Eliason (nästan varje meddelare hade något att säga om honom) tillät sig undertecknaren införa ett upprop i ortstidningen (Norra Hallands Veckoblad) om tillvaratagande och upptecknande av rimmerier efter honom. Det är de sålunda inkomna uppteckningarna, som härjämte följer. Först tillåter jag mig lämna utdrag från ett brev med åtskilliga biografiska upplysninger. "Med anledning av en artikel i N.H.V. n:r 8 den 24/2 d.å. under rubrik "En allmogediktare i Fjärås" får jag meddela att jag är ägare till den del av Hans Eliasons rimmerier. Undertecknad är hans / dotterdotter och vistades hos min morfar tills jag var 20 år. Morfar diktade och rimmade om nästan allting men mycket litet därav har blivit tillvarataget. I Kungsbacka bodde på 1870-talet en hr Rylander, som var anställd i Spar- banken. Han hade förut varit bosatt i Fjärås på Duvehed. Rylander var mycket intresserad av Morfars dikter, och jag minns att vi samlade och skrev in i en bok för hans räkning en hel del av vad Morfar författat i rim. Om någon av Rylanders barn ännu äro i livet kanske de tagit den boken tillvara. Jag minns att Morfar ofta beklagade sig över att det i hans ungdom icke fanns skolor på landet, och det / var således inte lätt at fövärva sig kun- skaper. Han hade i sin ungdom blivit ägare till en fiol och tänkte lära sig spela, men så blev han bekant med en person, som var skrivkunnig, och så byttes fiolen bort mot att Morfar skulle få lära sig skriva. Han fick s.k. förskrifter och fortsatte sedan på egen hand. Då han berättade detta, brukade han tillägga: Hur jag pletade och skrev, Ingen Skrivare jag blev, Men den som fiolen vann Han minsann blev speleman. Morfar lärde sig skriva någorlunda, så att han kunde få sina tankar på papperet, och jag har i min ägo ett rim, som heter "Den förbjudna kaffetåren." Det är morfars stil och är författat i början av 1870-talet, då den omtalade / Rylander bodde på Duvehed, på vilket ställe rimmet också blev nedskrivet. - - - - - Det var min mor som till komministern medförde orlovsedeln. Denna komminister hette Paulus Stefanus Lindegren. Min mor stannade endast en kort tid hos denna komminister på grund av att morfar blev änkling. Efter min mor flyttade en yngre syster till Lindegrens, och även hon medförde orlov- sedel. Denna har troligen kommit bort, jag minns endast en vers, som väl egent- ligen är en förmaning: Akta nycklar, låsar stänga se om allt med varsamhet. Ingenting ovulet slänga, hålla tyst med vad man vet. Denna dotter till Hans Elisason blev kyrkoherde Lindegrens andra hustru, / Sedan han blivit kyrkoherde i Kungsäter, och morfar blev alltså svärfar till honom. Äktenskapet var dock av kort varaktighet Kyrkoherde Lindegren avled hastigt efter förrättad gudstjänst i grannförsamlingen. En innerlig och förtrolig vänskap hade alltid varit rådande mellan morfar och denna präst. Det är också han som förärades de omtalade vantarna, som liknade hästen. Jag har kvar lyckönskningsverser, som förärades brudparet (se nedan!) Han Eliason var född den 18 maj 1806 och hade i sitt äktenskap 13 barn, av vilka 11 blevo fullväxta. Han hade nog i sina unga dagar många gånger haft det mycket bekymmersamt, men sedan han blev kyrkvaktmästare och orgeltrampare i Fjärås fick han det bättre. Han talade om att han fick den tjänsten / på pastor Sjöbloms röst vid valet. Efter pastor Sjöblom kom till Fjärås en vice pastor, som hette Johan Samuel Berg. Han var av en annan läggning än pastor Sjöblom och med honom drog icke morfar vid alla tillfällen jämt. Mofar älskade naturen och blommor. Hans lilla förtjusande trädgårdstäppa måste ses av varenda en som kom på besök. En dag gick morfar och planterade blommor åt gårdssidan av huset. Det var en liten terass, som vi kallade "Plantaget". När han höll på med detta kom pastor Berg och gjorde besök. Ja, sade han, det här är ju vackert, men om Hans lade potatis där, så bleve det många mål. Och Hans svarade med en suck: / Ja, nu jag pastorn kan förrstå, Man inga blommor bör se uppå. Men dock jag äger likväl ett hjärta, Som känsligt är för båd fröjd och smärta Och denna täppan jag håller kär Fast jag ganska fattig är. [ Fru Hilda Sandström, Haga Nygata 22, Göteborg Tel. 32743 ] ----------------- Lyckönskan på bröllopsdgen till Kyrkoherde Lindegren 1877 Nu jag vill er gatulera på er glada bröllopsdag. Måtte Herren själv bestyra allting efter sitt behag. Han som allt kan ordna bäst är den bästa bröllopsgäst. Ja, Gud han give framgent lycka, / Må ej svåra sorger trycka er i denna världen här. Troget stödde vid varandra, i dess mödor och besvär. Glade leva uti hoppet, jag ej mer kan önska här. Och så efter detta livet: Må i himlen varda givet evig ro och glädje där som ett ständigt bröllop är. Hans E. _________ Svar på här nedan stående inbjudan. Inviteras att med sin närvaro hedra vår vigsel-akt i Kongsäters Prästgård onsdagen den 3 jan. 1877 kl. 11 f.m. P.S. Lindegren. Anna Chr. Hansson. / Hav tack för bjudningen, jag här besvarar jag kan ej komma, jag nu förklarar, ty vi ha början på nya året, och januari har rim i håret. Av denna orsak det kommer sig, att vinterkylan den hindrar mig. Men Maj hon brukar ha knopp i håret, ja, fram på sommaren, efter våren, då man i luften hör lärkans toner, och svalan svänger kring lundens kronor, och göken gal uti gröna lunder, då är så härliga morgonstunder, då är det roligt att hälsa på. I trädgårdsgrottan vi samlas då, Naturen har då fått nya krafter och druvan ökar på sina safter, och smultron mogna, jordgubbar gro, / ja, då är roligt, det må man tro. Jag minns tillbaka, just för ett år, vi språka om och drack en tår, först hos herr Möller och så hos prästen, och hos herr Malmborg och så hos Wästern. Ja, då var trevligt, jag minns det väl. Hav tack go vänner, farväl, farväl. ________ Berättelse från Kongsäters Prästgård vid min hemkomst hösten 1877. En tid utav sommaren jag vistats i Mark. I prästgård, som låg i en grönskande park. Fast sommaren var regnig och kulen och grå Så mognade trädgårdens frukter ändå. Av trädgårdens frukt reddes safter och mos, / Och trädgårdsplanen pryddes av doftande ros. Och murar och plank utav grönskande lind. Som skydda mot stormen och härjande vind. En vacker omgivning den trakten ock har. Men ledsamt nog fann jag att kyrkan var skral. Där provas, predikas, var frågdag och val Och Lindström blev kallad att där hålla tal. En hjärtelig hälsning från en gammal vän Skriv snart några rader tillbaka igen. Nu önskar jag lycka till kommande år, Men glöm icke vännen, då postbudet går. / Denna välkomshälsning skrevs, när en sonhustru till Hans första gången gjorde besök i Fjärås, midsommar 1883. Välkommen till oss käre vänner, Så barn som fruar och herrar männer. Nu har vi sommar och vackra dagar, Bliv kvar hos oss såsom ni behagar. Nu är det grönt uti våra lunder Och tysta ljuvliga aftonstunder. Och göken gol uti skog och parker Och blomsterprydda stå alla makeer. Ni ha väl roligt i stora stan Men jämt där bullrar ju hela dan, Med fiskebönder och käringslammer Och droskekuskar och spårvagnsskrammel. / Men här stillsammans så kärt förtroligt Med våra vänner vi ha så roligt Och dricka om uti muntert lag Allt efter nöje och så behag. _________ Till Lärarinnan Matilda, då hon flyttade till sin nya plats i Uddevalla. Tack Matilda för den tiden. Som du varit i vår bygd. Aldrig var du kall och kulen, Alltid munter, glad och nöjd. Vi tillsamman, kärt, förtroligt varit glada tiden om. Man med lite kan ha roligt, endast man är nöjd och from. / Den förbjudna kaffetåren (1876). _______ En gång kom en unger flicka till en doktor här i stan, sade: Får jag kaffe dricka ? Hemma bjudes jag på tran. Doktorn sade: Vad är felet ? Du ser mycket rasker ut. Ja, jag var väl det i början, men har blivit svag till slut. Det gör fasligt ont i bröstet, när jag stiger upp - för - li. Svårt att andas, matt i benen, hälsan, den är platt förbi. Men min mor var mycket starker och så rasker som en hind. / Jag har blivi så mager att jag raglar ju för vind. Men hon drack ej något kaffe, ty den seden var ej då. Jag har druckit ganska länge, ty som barn jag börja på. Du får inte dricka kaffe, det går aldrig nånsin an. Det försvagar kroppens nerver, fräter bort varenda tand. Även uppå enkla landet vill ni klädas mycket nätt. Lassa uppå snörlivsbandet, annars kan ni kvävas lätt. / Höga klackar, smal om livet, moder nu på många sätt. Kroppen mycket därav lider, tycker ni, att det är rätt. Hit, har kommer andra flera Såsom du härin till stan. Ingen alls får dricka kaffe, Alla måste dricka tran. Om ni tänker hälsan vinna, som dock mycket sällan sker, så drick icke mera kaffe, jag bestämt er därom ber. / "Hans hade en gång i en tidning läst om en person, som i glädjen över vårens första lärka sålde sin rock, emedan han trodde sommaren voro i antågande., men i stället för sol och sommar blev det vinter och snö. Vår man fann då att han misstagit sig och yttrade: En annan gång skall jag icke låta spelevinken narra mig, jag skall vänta till Ku-ku kommer. Och så kom detta rim till världen: Sommarlängtan den 1:ste april. _____________ Du väntar för tidigt på sommaren min vän, sälj ej bort kavajen, ty kulet är än. Ja, lärkan hon spelar, men storvindar gny, och solen sig döljer i snöbetäckt sky. Fast vildgäss och svanar i luften jag hör, dock rocken bortsälja slätt icke jag tör. / De börja sin flyttning för tidigt ibland och få vända åter till havskust och strand. Nej bäst är behålla sin gamla kavaj till dess man har hunnit till mitten av maj. Då göken slår Ku-ku och örterna gro och skogsduvan kuttrar förnöjd vid till bo. Då kan man sommardräkt taga uppå, gå ut i det gröna bland blommorna små, När hela naturen är härlig och skön och kronan på asken och eken står grön. / Den nyreparerade brunnspannen. Skall jag draga friska saften, utur jorden än en gång nyss jag hade inga krafter, hängde bräklig i en stång Men en doktor mig kurera, skar och plåstra på en gång. Nu jag åter kan hovera upp i galgen i en stång. Även den med mig får frysa sen med is glacerad är Tänk så mycket man får lida i naturen med besvär. Jag får också stundom törsta, fast ibaland man slår mig full Ruset går så hastigt över, då de kaster mig omkull. Ner i jorden, upp i luften, man mig svänger av och an. Ingen stund jag vet mig ledig, och min dryck är bara va´n.
"Om man sår i skinnpäls får man skörda i skjortärmarna"
I en uppteckning från Högsjö socken i Ångermanland berättar E J Dahlberg om sådd av midsommarråg. Uppteckningen gjordes år 1959 och hör till frågelistan Åkerns beredning.
Landsmålsarkivets frågelista 16 ...
Landsmålsarkivets frågelista 16 Bälinge, Uppland IX 1 Det vanliga vardagsbrödet, det hårda brödet kallas omväxlande: Matbröd, rågbröd, spisbröd. Snarbröd och hastbröd kallades sådant tillfällighetsbröd som man i en hast bakade då man var utan bröd. Detta bröd var ofta ojäst, ibland något litet jäst, men i varje fall inte uppbrukat en gång till före gräddningen, som man annars gjorde med brödet. ”Glödhopper kallades de bröd, som man i en hast gräddade framför glöden i stora ugnen, innan det stora baket gräddades. Man brukade göra så, när man var utan och väntade, att karlarna skulle komma in och äta.” Sag. Fru Elma Andersson, Forkarby Bälinge f. 1893, i Bälinge. ”Glödhärner sa vi hemma, när vi bakade bröd i en hast och gräddade det innan det fick jäsa. Sånt kunde vi ibland grädda på en stenhäll, om vi var utan bröd.” Sag. fru Ernshult, [?1] Forkarby, Bälinge, f. Hagdal, Härjedalen omkr. 1910 Pannbulle kallas tillfällighets av vete, som användes till kaffebröd. Man gjorde en deg av vetemjöl och mjölk något socker, något smör, satte direkt degen på plåten, bredde ut den med handen över hela plåten, lät den jäsa en stund. Sedan gräddades den och skars i bitar till kaffebröd. / År 1907 flyttade mina föräldrar till Wallskog i Bälinge. Där fortsatte ju bakningen på samma sätt som i Börje endast med den skillnaden, att i Wallskog fanns inte särskild bagarstuga, utan bakningen måste försiggå i köket. Även bakugnen var här något olika. Framme i ugnen strax innanför luckan fanns en öppning dit kolen skulle skrapas och falla ner. Kolen föllo då ner i ett tomrum under spishällen. Där var sedan en lucka genom vilken man kunde ta ut kolen, då de kallnat. 1917 slutade mina föräldrar att ha lantbruk. En syster till mej och hennes man övertogo gården. Då blev det slut med de stora brödbaken i hemmet. Ett bageri hade uppstått i en granngård. Dit skickade man nu sitt mjöl och fick bakat. Detta gäller naturligtvis endast det hårda vardagsbrödet. Allt annat bröd bakas givetvis ännu i hemmet. Samma förhållande gäller om alla lantgårdar häromkring. Bageriet i Bälinge är nedlagt sedan många år tillbaka, nya ha uppstått i Skuttunge, Björklinge o. s. v. / Det var kafferep i Fansta häromdagen. Jag sökte föra samtalet in på bakning i gammal tid. Från många håll hördes: ”Ja, visst minns vi tenbaken vi gjorde förr, då vi bakade en hel vecka i taget.” – Varför kalla ni det ”tenbak”? – ”Jo, för vi trädde opp brödet på tenar.” – Vad hade man för jäst? – ”Jo, vi bryggde hemma på den tiden, och så sparde vi bryggjäst till tenbaket.” Från flera håll: Då skulle man äta kallt fläsk och varmt bröd, när de första kakorna va gräddade. Fru Thorell, Hemringe, Bäl. f. 1881: ”Ja, nog minns jag, när vi var barn och vi baka storbak därhemma. Vi va många syskon, och där stod vi alla ungarna som tända ljus omkring bakugnen för att få färskt bröd och fläsk, när dom första kakorna kom ut ur ugnen.” Efteråt bakade man hästbröd av gröpe. Hästbrödet skulle vara tjockt, nästan 2 cm. Till det användes brödpick, men inte kruskavel. Det skulle också hängas på spett och torkas. / IX 2 Högtidsbröd. Se VII Lillkakor! Utom de brödsorter som där räknades upp som julbröd bakades vörtbröd och sirapslimpa. Vetebröd av flera sorter bakades alltid till jul, påsk, pingst och midsommar. Först och främst bakades då det vanliga vetebrödet, därtill vid dessa högtider alltid också saffransbröd. Vetebrödet och saffransbrödet skulle flätas, klippas och krusas. Därtill skulle vid dessa tillfällen bakas runda veteskorpor och avlånga kryddskorpor. Vid julen och vid våra födelsedagar bakade alltid mor ett bröd, som såg ut ungefär så här. [Illustration.]”17 år ”Det bakades av saffransdeg, ibland av annan god vetedeg, smordes med ägg och beströddes med socker. Semlor, som också kallades fettisdagsbullar bakades förstås till varje tisdag under fastan. De skulle vara av god deg. Men i min barndom användes inte mandelmassa till vardags. Nu däremot gör man det. Småbröd skulle till helgerna bakas av flera slag. Först och främst pepparkakor, som vid julen formades till grisar, bockar, tuppar människor m. m. Så bakades syltkakor, smörbakelser, formbakelser och många andra sorter. / Ofta hör man gamla personer tala om, att man sparde en del av julbrödet i sädesbingarna, där det skulle förvaras till vårsådden, då det skulle ätas av både människor och hästar. Om man då frågar varför man lade brödet så, får man nästan alltid till svar, att brödet höll sej friskt och ätbart ända till våren, om det förvarades där. Detta kan dock inte vara orsaken till, att man lade brödet så, ty i så fall kunde man väl även förvarat en del av påskbrödet där, men jag har aldrig hört, att så skett. Det måste vara av julbrödet, det som gömdes i sädesbingarna och åts vid vårbruket. Det måste vara en gammal hednisk kvarleva, fast människorna nu glömt varför man gjorde så eller så. En gammal kyrkvärd här i Bälinge berättade, att inte endast en del av julbrödet skulle sparas, utan även en del av det till julen bryggda ölet skulle sparas till första såningsdagen på våren. Då skulle människor och hästar äta av julbrödet och så skulle man dricka ur det sista julölet. En del av brödet skulle kastas i fårorna, likaså skulle en del av julölet hällas på åkern. (Var det månne en kvarleva av att offra till Frej?) Sag. Kyrkv. Erik Gustafsson, Nyfla Bälinge. F. 1861 i Nyfla B. Död 1944. / IX 3. Ganska vanligt är att på hösten då bär och äpplen mognat baka bärkakor och äppelebröd. Degen gjordes av vanlig rågdeg och ett lager av blåbär eller lingon breddes över kakan, litet socker ströddes på. Till äpplebröd av rågdeg kavlades kakorna ut rätt stora och ganska tunna. Ingenting krusades eller pickades på dem. Äppleklyftor lags över halva kakan. Den andra hälvten veks över. 4. Hästbröd har bakats allmänt ända till nu. Hästbrödsbakningen har dröjt längre kvar, än brödbakningen för människor. Men just nu börjar man sluta därmed, emedan man nu har så få hästar på gårdarna. Gorån gjordes i rånjärn med långa skaft. De gjordes ofta i mitt hem, då det kom främmande. Än i dag kan man få äta sådana rån i t. ex. Rosta, Bälinge. Munkar gräddades hemma i min barndom i munkpannor, som liknade en plättpanna, fast hålen voro mycket djupare. 5. Paltbröd bakades av svinblod blandat med dricka. Mjölet utgjordes av rågmjöl. Det bakades rätt tjockt ung. 2 cm. Pickades formades med kakmått med hål i mitten. Torkades på brödspett. / X Om brödkakan fick svarta kanter vid gräddningen, alltså blev något bränd i kanterna, sade man, att kakan hade sorgkanter. Om ett stycke bröd eller en smörgås föll på golvet med avigsidan upp, sa man det att skulle bli regn eller snö dagen efter. Eller också sa man: ”Det blir fult väder i morron, för avigsidan kom opp.” Med fult väder menades alltid nederbörd. En brödkaka skulle vara med, när det botades mot förgörning. Man smälte bly över den, som blivit förgjord. Det smälta blyet lades i en skopa kallt vatten. Det vattnet skulle sedan hällas genom hålet på brödkakan ner på jorden, medan man uttalade en besvärjelse. Mögligt bröd skulle ges åt pojkar, som växte opp. De skulle bli så starka av detta. I bakugnen bodde ett ont väsen, som kallades Ugnsglomen. Man skrämde småbarn för ugnsglomen, när de inte voro snälla. Sagesman: Bondhustru Hållen f. 1857 bosatt, död i Väsby Bälinge 1928. / II eller XI. Man hörde förr rätt ofta sådana uttryck som: ”Nu måste jag baka i Guds namn” eller ”Ge mig (det eller det) i Guds namn” eller ”Gör (det eller det) i Guds namn”. Ofta hörde jag också i min barndom uttryck som: ”Jag har inte ätit ett Gudslån på hela dagen” eller: ”Grisen har inte fått ett Gudslån sen i morse” o. s. v. Brödskiva kallades brödkane, sista biten kallades snutt. Brödknalle kallades rostade små fyrkantiga vetebrödsbitar, vilka användes att dryga ut kaffet med. Brödsvullen säger man en person som har runda röda kinder och liksom lyser av hälsa och sundhet. Brödkvarn i betydelsen mun är rätt vanligt, likaså kakstan om magen. ”Kronans brödkaka är liten, men den är säker.” ”Taga brödet ur munnen på varandra” = konkurera i arbetet. ”Slåss om brödbitarna” = ” ” ” ”Han har en stor brödkaka” = han har god lön. ”Vill du dela mitt bröd?” = frieri / XI Talesätt och ordspråk. Min äldsta syster hade genomgått Uppsala småskoleseminarium, men fortsatte på folkskoleseminariet i Stockholm. Hon mötte en kamrat från Upps. på gatan. Hon säjer: ”Jasså Ester, du tyckte småskollärarinnornas brödkaka var för liten, du måste skaffa dig en större brödkaka.” ”Man mår som en prins i en i en bagarbod utan bröd.” Ramsa: ”Bagare B. bor här breve, bakar bara bruna brända bullar.” Ordsp. ”I brist på bröd, äter man limpa”. ””Bagarns barn ska man inte bjuda bröd”. ”Skomakarns barn ä utan skor, och bagarns barn ä utan bröd”. Upptecknare: Eva Limburg, Lövstalöt, Bälinge Uppsala Den 10 maj 1949. Våla, Uppland / XI Talesätt och ordspråk. ”Den som har päiren och bröi han lider ingen nöi” = Den som har potatis och bröd, han lider ingen nöd. ”Det här ger inte bröd, sa tiggarn, när han satt på säcken.” ”Gud ske lov, vi har då brödfödan för vintern”, mycket vanligt uttryck. ”Han har många brödätare i stugan” = han har många barn. ”Gud ske lov, jag har fått min syn tebaka” sa vallpojken: ”I går såg jag inte en gång smöret på brödbiten, men i dag ser jag hela kyrktornet genom ostskivan”. ”Salt och bröd gör kinden röd”. Sagesman: Augusta Blomqvist f. omkr. 1860 född och uppvuxen i Våla. Jungfru i mitt hem 1909–1910. / Västland, Uppland. X Då jag var liten hade vi en jungfru i mitt hem, som hette Ingeborg Mineur. Hon var född och uppvuxen i Västland. Jag skulle vid den tiden börja hjälpa till i hushållet. Jag hade just dukat middagsbordet. Ingeborg kom in och ställde sig och tittade på bordet. Hon slog ihop händerna, såg nästan förfärad ut och sade: ”Men hur är här dukat?” Jag frågade vad jag gjort för fel. Då sa hon: ”Brödet ligger ju avigt på brödkorgen.” Jag svarade: ”Det gör väl ingenting.” – Ingeborg: ”Men det är ju synd, att lägga brödet avigt.” – Jag: ”Varför är det synd?” I: ”Jo, när Frälsarn gick på jorden, så kom han in på ett ställe, där man lagt brödet med avigsidan opp. Då gick han fram och vände bitarna med rätsidan opp. Och så sa han, att det var synd att lägga brödet avigt.” – Nog förstod jag, att detta var en legend, men jag har aldrig sedan lagt brödet med undersidan upp. Om en brödbit föll på golvet, skulle man ta upp den och säja: ”Gud välsigna”. Om brödet inte ville jäsa upp ordentligt, sa man ofta: ”Det är precis, som om det vore förgjort”. / ULMA 20018 Eva Limburg, Bälinge Uppland Frågelista 16 Brödet och dess tillredning
Vattenväsen, drakar m.m.
Ja mins en gång en Fru fron Wårvik berätta för mig och mina kamrater en gång ja låg på lasaretet i Wänersborg. Att vårviksocken är den rikaste socken på Dalsland på Folkmine och gömda skatter - Och sager som har gått i arv släcte efter släcte, Och mytiska eldar, som folk hade sett - detta har fortplanteras - i minena efter var andra - I synnerhet för dem som förr i världen som låg vid sina kolmilor. Fru johanson sade att Warviks kyrka ligger på ö i Västra Silen hon sade den var byggd år 1845. Otaliga äro de naturformationer sedan förhistorisk tid som där förekomma såsom jättegrytor och dylikt. På denna ön där kyrkan är belägen skulle för i världen Bott styggt folk - Sådna som var Trollkunnige / Det hade sägner. Att folk som seglat på sjön Svärslången skulle på bottnen av sjön sett en kista som såg ut att innehålla guld och på kistelocket satt en Drake och en hund. Dessa pärsoner skulle vara mycke tysta som beskåda botnen av sjön, så fick sjön ligga stilla och en klar dag då dem såg sjöråt och drakens skatter - Folket i Vårvik trodde att de som satt på kistelocket var förtrolla människor som Sjörådet förtrållat. En del folk hade sett en båt segla nattetid och denne båt hade drake bild. Två ynglingar hade vart ute å fiska Dem hade fått sett ett skepp komma seglande i mot dem och i skeppet satt en fager ungmö. Hon ropa sköna ynglingar tills jag kommer - eller kom ni hit till mig Dem låtsa inte höra henne. Sjörået ropa vidare, Eran älskade hittade en Båt vid stranden skall försöka att lära sig segla men kan inte, kom och hjälp mig roppa hon videre, ynglingar Bak! Herre hjälp oss! Svar till sjörådet, Nej vi kommer inte, oss får du inte till hundar och drakar i hast försvan hela båten med den sköna jungfrun. Då höl ynglingarnas båt på att kantra för sjön kom i våger när sjörådet försvan / En midsommar afton vore några andra karlar ute för att fiska! Kom det en fin dam gånes och tiltalade dem, Sägande får ni några fiskar? Ja här äro fiskarne! dem slängde stålbitar efter damen. Då skrek hon: "människbarnen fula. stål kan dem ha, men guldet på sjöboten får dem inte! Så försvan hon inni skogen. Rätt som det var syntes eld det såg ut som en gård så brän, Då sade den ene karen nu är Skogerån som försöker oss i gen! eller sjörådet. Hon vill ha oss i sina klor, ja är inte redd ja har inte slut på stålet, Så möter dem en som red på en svart Häst - Dem trode att det var någon som kom från dansgille, han red det värsta han kunde, kom man mitför Mennen stana rytaren vilken såg ut att vara samma dam som de förut set, Hon sade till mennen ser ni den gården som brinner där borta! ja, sa mennen tog stål ur sina fickorna och slängde efter henne där får du att släcka elden med, åter en stålbit döda inte min Häst sa Rytaren så försvan rytarnen åter. Nu är bäst vi jer oss av sa en av mennen vi har inget stål kvar att freda oss med, Fisk fick dem ingen och icke trode dem sig mer till sjön svärslången att fiska. Folk blev altid utsatt för något på vårvik ### bott, Trollfok för i värden / och Häxer, - samt jättar, sa fru johanson i Vårvik dem skulle kunna bota alla sortes sjukdommar War det någon som ville se sin älskade alvettande (?) Linna. Hon tog fram en rigg ett elddon och ett å ett ljus. Men du får vänta till din älskade sover Tag nu flintan, slå i mot stålet och håll det så att gnistan går i genom ringen och tänder ljuset, framför henne låg hennes älskade och såv: nu ser du den. gå till korsvägen, som leder ut till stora vägen mötter du honom. Där du möter honnom skall en Kyrka stå. han skall vara med att bygga den Sedan kan vi inte vara här mer med det dröjer i många år änu. 1845 kom den upp, och sedan blev som ### sade flydde jättarne från sina jättegryter som sägner berätta att dem hade sett dess varelse kokka i många gånger. då dem mytiske eldarne syntes. Kunde se att det myllrade omkring eldarne. om kvällarne men mest Midsommar och Påskkvällar. Sades de resa / till Blåkulla. Fru johanson sa, att folket i tracten hade mycke svårt att skydda sig för dess - Den generation som lever nu ha för sig att det var vildar som bodde där på denna ö. Och att vargarne gjort slut på dem men de äldre bland folket säger att deras förfäder har sagt att de tror bå så å så; en del tror att det var utav Stenålders människan, en del tror det var den ondes barn, förr dem ville förleda människorna. De hade makt att göra så att de inte var synliga för människorna mer än då de ville fresta dem - Svårt var för dem som låg vid sina kolmilor Men dessa människor var ju alltid bereda eller bevarad av en högre makt eller väsen - Som också var osynlig. Desse makter tävlade med varandra om Meniskan - Det är den övernaturliga som vinner - för de som blevo frestade visste ju vad för slags medel som hjälpte - mot de onda väsen Det berättas vidre att mongna människor blevo / av desa omda makter förtrollade, till Djurjestalter men blevo desse djur skjutna med en kristen vigsel ring som var av silver - som dem på den tiden stöptes till kuller, dem kunde ju om skjuta den onde själv Häxer. Skogerån alla slags sjöran - om de bara ber sillver eller stål på sig hjälpte. Det var och en del andra som kunde och så snälla meniskor som kunde botta sukdomer Det fans sådana som gick i king - huset, tre gåner, om det var elld i huset, slåckna det själv. De hade övernaturlig mactk. De var alldrig redd för dem som kallas häxe - dem kunde allrig skada desse pärsoner; de läste Böner, De andra fick ut och ta reda påt. Sedan kunde de hjälpa den besökande, Fru johanson talte om mycke ja mins inte, mera. ja skulle önska om ja kunde besöka den socken men dem var så Skrockfule och sägs bör att fru johanson trode att så har vart - som ja en del har berättat, / Kloke Simon på Byremossen kunde släcka åskeld - Ned i eriksbyn i ### bran en ladugård med stark fart. Simon hade set ellden Hemma hos sig - för der han bode liger högt uppe i Kroppefjal. Han skynd till jan i Eriksyn det fortaste han för måde dem bar vatten med hinkar han sade sett era vatten bötter. Så börja han gå om kring ladugården 3 gånger samt las något Men dem trode han var galen så dem gav inte ackt på vad han las. dröm om folkets förfäran när Simon hade gått tredje gången om kring ladugården, Då slåckna åskelden dem fick då se att han inte var svagsint utan var begåvad med en högre övernatulig makt Sedan visa han dem - Folket att så var för det blev diskusion dem emellan han är lik ### så var hon när hon levde, sa någon. Detta hörde han - Nej det skall ja visa er, ja inte är. Tag ut ett halmkärv!" så jordes. lägg det på backen, Slå trätjära mitt i kärvet längs efter. Så jordes - Sedan såg han upp till Himlen visa detta / att du Gud är närvarande då du inte synes för oss meniskor, detta är min tro. Nu skall de få se att du är med mig - Däpå jick han bort och böjde sig ned över halmkärvet och drog med sit finger runt om halmkärvet en bit från den på hällda tjära det bran runt i kantera men slåcka där Simon dratt sit finger i fast det var köra på. Sedan sade tror ni nu Gud har jivit mig macten - och att ja har mina sinen i behål - Folket blev häpna sade min far - Berättarens far Berättaren säger vidare att Folket jick till honom och fick bot - Han udrar om det va Simon som nedkalla vällsingesen över Hellsa Kättera. för en låg på hans eger den anda å tredja på grannarnes eger. Nämnas bör att denne Sion var morbror till Fru Klaren som kom i hop med sin Koppfjälls-kamrat - Anderson vid Båstock - en hans bror är Handlande vid Dalskog en Syster är gift och bor Tånebyn en är gift och bor i Mellerud. - Dessa pärsone vill ja nemna för 10 år sedan sprungit i / Kroppefjäs Skogar vars plas eller Boning var som sma Koppebomyra. Detta torpp lag längst uppe fjället - gränsen mot Gerbsocken. ja vill nemna Gårdarne som haft porpare och Baksugesitare i Koppefjässkogen - Fröstesbyn Hagen Linne Rud Hult Torsebol Åsen Bodane Ed Stampen Gunsarbya Gullesbyn Löttevaten Krokfors Tunsberg - Det fines flera än då som har del i fjälet som kör en bort till Ör Så komer Gunarsnäs Bäckeneset Sonlycke Bäckebol Hellan Karlslid Södre Bäckebol Skasebol. Backa Dansbo - Detta är Hemmanen - så är det flera egare på var gård - alla egare har haft underhavare i det stora fjälet, Sedan komer Dalskog. Gårdarne där käner ja inte till vad alla gårdar hetter som är ock delägare i fjälet mer än Kappebo Laperud. Tiåker Tånebyn - Det är många flera - Vi läsare av dena uptecknig kan tänka oss tillbaka till den tid - Det har som en del säger varit den Gamla Wärdens Kultur. Så kommer tancken vad hava dess meniskor / Levat utav uppe i villda fjälet - Inga vägar ned till Handesbodarne - bara gångvägar Vi kan tänka oss de gamlas slit - för sina kära Barn som sedermera kom ur fjället - till andra orter Desse Har ju berätat vad dem levde av Sofia Norlin är en som har berätt för mig. Hon Bode ju på Backerud - som låg uppe kring Kropefjäs Sanatori Hennes han Arbeta på skifferbergen samt ett lite torp - Spina lin och ull; får hade vi, väva allt detta sedan. Sy fick vi göra så gott vi kunde själva. Far tjänte lite det mins ja - komer inte i håg vad det var ine full krona det mins ja detta var dagspäng så bruka vi torpet satte potatis - sade korn som vi backa tunnbröd av samt kaffe gangnas det till och Råg eller vete sådde vi - men vi set stycken var små så vi fick i bland köppa av Böndera men på den tiden hade dem lite skällva jorden bar dålig skörd den var för mager Nattulig gössel hade dem, men något annat var väl inte kommet elle hade Bon inte råd till att köppa. Vi som bode i fjälen plocka / renmossa annan mossa å Beganna till att strö under djuren. och i bland när vi hade för magra djur så fora vi med renmossa det var bra djuren blevo feta, men blå mjölk. Så Brygga vi dricka - vi mallde korn och mol på handkvarn. Detta dricka fick barnen bära till dem som var vid skifferbergen och hog skiffer dem bar i stora boller som var av trä bade dricka och annan mat allid fick dem bära maten till dem små hyddorna där de högg skiffern. När kvällen kom jick dem - om morgonen likadant vi slet vi Fruntimer, det kan ja inte tala om - gott är den tiden är över, sade Sofia Norlin. När ja tänker efter har varit flera innevånare i det stora Kopefjäll än flera socknar tillsammas några fines kvar ännu. Nämnas bör att Sofa Norlin bor vi Båstock, i en fin villa som Hennes Son har byggt upp Han har förvärvat sina slantar i Amerka hon har haft 8 Barn, en är Miskonär, en Handlande i ### Berg tre i Amera. Dess har ju bott i fjälet / men för 35 år sedan. Denna berätelse kan belysa - Som folket nu i trackten säger den Gamla värden. Koppefjäls inevanare vars plaser nu stå toma är det någon som vittnar om vad dem havt Den nya värden som nu är lever i för mycken lyx - ja vi leva i öveflöd på allt ting. Warifran arbesloset, komer kan av dessa gamles berättser som levat i Kroppefjäl - samt flera anda våra gamla som nu snart - är bortta Men ja har flera tecknigar skivit om hur dem arbetat och slitit för sitt leve bröd, samt kläder alla överenstämer Wi ser alltså att leva i Skälvsvåld i mot dem - Wi äro lata nu kan en få höra dese gamle säga - Vad har inte vi fåt jort arbetat fran morgon klockan tre till långt på natten med vara arbete - War för undomen nu - dem går var åt - hit och dit - det vette vi det behöfs ej att skiva det här vi ock ser Men vår ### genration den var i sina hem - Arbeta dagen i ända Nu är förfales tid, det se vi med våra ögon hella värden. Wad ja är har tecknat är Saning - en del Leva ju som ja nemt
Julafton
För att värdigt fira julen fordrades ett förfärligt stök, som börja- de för Lusse; såsom slakt, brygd, bak och storrengöring. Julgrisen slaktades ofta på själva Lussemorgon eller någon dag förut - korv och syltor skulle vara färdiga till julen. Juldrickat skulle bryggas - mal- tet därtill var iordninggjort i förväg - och julbrödet bakas. Bröd ba- kades flera sorter såsom surlimpor, vörtbröd, grovbröd och siktebröd. Min mormor gjorde en sorts surlimpor, som var mycket goda. Kokt råska- lad potatis stöttes fint så inga bitar fanns - däri arbetades in litet grovt rågmjöl, så det blev en lagom fast deg - degen lades i ett stort lerfat. Den skulle stå i värme en tre-fyra dagar, tills den började spricka - då lades den i ett tråg. Litet mjölk, sirup och kummin jäm- te jäst tillsättes och mjöl, så mycket som behövdes. Detta blev ett mycket gott och saftigt bröd, sötsurt. Av varje brödsort bakades en / kaka till varje familjemedlem, som kallades julhög och skulle stå på julbordet. (Men denna sed började att taga av då jag var barn, så det var merendels då endast småbarnen, som fingo detta.) I mormors ung- dom var det däremot ett bruk, på julafton fick var och en av tjänste- folket sin julhög - en del gömde dem under hela julen, men en del bar hem dem till sina fattiga föräldrar och små syskon - där det of- ta var ont om mat. Så bakades också vetebröd, julkusar och stora vetekransar, småbröd och "ringakakor". Var det ett förmöget hem, så behövdes också matva- ror, ty många voro, som skulle tänkas på till jul. Bl.a. gick orgel- trampern och tog upp sin rättighet, som han kallade det. Han hade sin lön in natura d.v.s. han skulle ha litet i matväg på varje ställe, och det gick han och tog upp dagarna före jul. Ingen som kunde, ville va- ra sämst, så det blev bröd, kött, fläsk, korv, ost m.m. i säcken - det hörde också till, att han skulle ha en sup; det hade han en flaska med sig och tömde i, så inte heller julbrännvinet behövde han försa- ka. Han gick på varje ställe i socknen - även torp och backstugor - / så han fick gå hem många gånger och tömma säcken. Detta fortsatte till omkring 1890-talet. Många tiggare passade ock- så på att besöka hemmen vid juletid, ty det ansågs då fult att låta någon gå från sin dörr ohjälpt. Så var det storrengöringen - mormor talade om att det fanns de hem, där det ej skurades mer än till jul och midsommar - och ofta var det ju smådjur inne - såsom höns och får. Då fick ofta manfolken hjälpa till - var det riktigt smutsigt slogs ofta ett par spannar vatten på golvet, fördes omkring med en grov riskvast och fick blöta på, sen var det att taga vad man hade till hands att skrubba med, såsom träskovlar, spadar och grova ristvagar och då fick man ösa upp och torka upp sör- jan så gott man kunde - sen finskurades det med rent varmt vatten och en finare tvaga - och torkades efter med vitmossa. (Skurborste och skurtrasor användes icke av våra mormödrar). Torr vitmossa gällde det att taga upp om sommaren, så man hade ett stort förråd. Allt detta skul- le vara färdigt på kvällen dagen före julafton - där det var ordning i huset. På julafton gjordes allt småpynt, lades på dukar, sattes ljus / i stakar (ljusstöpningen var också en viktig del av julförberedelser- na). Ljusen stöptes i allmänhet på senhösten då får- och nötslakten ut- fördes. I mormors ungdom användes inte julgranar inne hos allmogen - utan en handgjord krona av bleck och trä, i det senare fallet var träet ö- verklistrat med olika sorters färgade papper, klippta i smala ränder och klistrade i spiraler. Användes både trä och bleck, var även träet överklätt på liknande sätt, men blecket var klippt i löv och vackra slingringar och fäst så att det utgjorde prydnader. Mormor talade om, att deras far hade gjort en sådan till dem då de var små - där var ä- ven plats för sex ljus. Då denna krona på julafton kom in och ljusen tändes i den, då var det högtid i stugan. Jag kan inte säkert säga, när julgranen började göra sitt inträde i allmogehemmen, men jag skulle tro, att det var omkring 1850-talet och blev sen mer och mer vanligt. I mina morföräldrars hem fanns alltid julgran så länge jag minns - mor- mor älskade julgranen lika varmt som jag gjorde....... Julaftons morgon började likadant som Lusse morgon d.v.s. till fru- / kosten skars julosten, ett par sorters bröd, jämte smör. Drickstopet stod alltid på bordet, likaså mjölktillbringaren. Kaffe serverades och ett par supar pr man. - I många hem tog brännvinet överhand och förstörde julfriden och julglädjen för hela familjen, sorgligt nog. I mormors ungdom och till omkring 1850-talet brändes ju nästan i var- je gård, och senare togs hela fat hem och delades. Detta senare för- siggick då jag var barn - alltså 1880- 90-talet. (Efter sen bränvinsbränningen var förbjuden, brändes ofta i smyg. ibland belv de fast och då tog de bränvinspannan i beslag och det blev stränga böter ....) Så sattes tidigt en stor järngryta på elden och där kokades det su- gel, som skulle vara till julmat, såsom kött, fläsk, korv och rullsyl- ta, och det skulle vara färdigt till kl. 12, ty då samlades allt hus- folket i köket eller vardagsstugan för att doppa i grytan. I allmoge- hemmen samlades de alltid i stugan = vardagsrummet, och då stod det alltid uppdukat på bordet, skuret bröd av alla sorter jämte av alla sorters sugel. Var och en fick ta av det han ville ha. I vardagslag / delades sugel och ofta också bröd till varje person - ja detta bruka- des i mormors ungdom och ända fram till 1880- 90-talet, och på en del ställen ännu längre. Då mormor var barn och ung, breddes halm på gol- vet, tjockt med halm, och det tyckte alla var roligt. Sängarna stod bäddade, men husfolket låg i halmen över juldagarna - barnen ännu läng- re. Den första halmen låg kvar till nyårsafton, då byttes den och ny lades in - den låg till trettonde. Då byttes den och låg till tjugon- dedag Knut, då var julen slut på allvar. På julafton rullades ett stort lakekar in i stugan, ty nu skulle alla bada - vatten hade värmts i en stor gryta i den öppna spiseln - kvinnfolken först, och sen manfolken i tur och ordning. Därpå togs på rena kläder både över och under, och det tyckte alla var både högtid- ligt och skönt. Då kände man sig ren och fin för att rätt kunna fira den heliga julhögtiden. Sen hjälptes manfolken åt att bära ut vattnet och karet. Under tiden kokade kvinnfolken kaffe och dukade fram och då skulle alla sorter av det bakade vetebrödet och småkakor - där så fanns - smakas av och då tändes julljusen i krona eller gren, jämte / stakar; och då var det jul. Därefter lästes julevangeliet och några psalmer av husfadern eller husmodern - de kunde ju vara gamla och sy- nen dålig - och då blev det någon yngre person, som trädde i stället. Det är underligt när man tänker på t.ex. min mormor och morfar ha- de aldrig gått en dag i skola utan fått lärt sig i hemmet, men de läs- te utmärkt och kunde därtill långa stycken i biblen och katekes utan- till, därtill de flesta psalmerna. Heder åt dem - och många av oss få skämmas, som dåligt utnyttja våra rika möjligheter. (Min mormor gick och läste vid 14 års ålder, vilket var mycket o- vanligt vid den tiden och så fick hon jämte tre av kamraterna var sitt nya testamente såsom belöning och till minne - även detta en ovanlig utmärkelse för den tiden) ... I min barndom åts alltid risgrynsgröt och lutfisk till kvälls- mat jämte uppskuret sugel. Ett par stora hela kanelstycken skulle ko- kas i gröten - de togs bort då den var färdig - sen ströddes den över i rutor med finstött kanel. Mormor talade om att de även i hennes ung- dom åt "viter gröt", men om det var risgrynsgröt vet jag ej. / Sen julbordet dukats på julafton, skulle det ej dukas av (d.v.s. sådana matvaror som ej tog skada.) Ett stort fat varå fanns fläsk, kött, korv och sylta uppskuret, den hemysta osten på en tallrik, samt drickstopet - gärna även brännvinsflaskan; i mormors hem användes en stor vit fyrkantig flaska till detta. Vid julen var smöret packat i en rätt stor och hög glassmörask; smöret var mönstrat med en träsked ovanpå - smöret mitt på bordet. Från julafton och till tjugondedag Knut fick ingen besökande lämna huset utan att ha blivit bjuden på nå- got, ty då bar han ut julen sades det. På julafton gick man tidigt till sängs, ty man skulle ju upp till ottan nästa morgon. Det troddes att förfäderna gästade det gamla hemmet under julnatten och därför skulle bordet ej dukas av och ordning och reda härska i hemmet. På juldagen skulle alla till ottan, som kunde komma ut - i mormors ungdom började ottan 5-6 på morgon; i förväg hade alla skaffat sig tjärbloss, som de hade och lyste sig med; även de åkande hade tjärbloss. Stugornas fönster voro upplysta med hemstöpta talgljus - ofta tregre- niga. Det var en vacker syn att se alla dessa upplysta fönster och al- / la rörliga bloss i backar, stigar och på vägar - med den kära kyrkan som mål - i den mörka vinternatten. Vid framkomsten till kyrkan kastades alla blossen i en hög vid in- gången och de bildade ett stort hål, som gnistrade och lyste. Ja så berättade mormor och så tillgick det även i min ungdom, med undantag av blossen - talgljus användes rätt länge - Mormor stöpte alltid ljus till julen ända till omkring 1890-talet, men det fanns stearinljus att köpa, och vaxstapler till julgranen. Vaxstaplarna voro böjda i en spi- ral (smala) så de fick man sätta upp allt eftersom de brann. (Mormor berättade också några sägner om de dödas julotta - önskas det?) Även i vår tid upplysas alla fönster och ytterbelysning tändes juldagens morgon, fast nu är det elljuset som strålar. Både i min barndom och nu börjar julottan kl. 7 på morgon. .... Alla åkande kappkörde från kyrkan när de for hem från ottan, ty den, som kom först hem skulle få sin skörd först inbärgad under det komman- de året. .... Så åts frukost - smör, bröd, ost och uppskuret, nedsköljt av sup, dricka och kaffe. Middagen bestod av lutfisk, kött, fläsk och / korv - det skars upp och åts kallt - varm potatis. Om det fanns gröt sen föregående kväll kvar, så koktes det upp mjölk och däri lades det klimpar av gröten och åts efteråt, sen åts fruktsoppa (hemtorkade körs- bär, russin och sviskon) om tillgång och råd fanns. (Fikon var också mycket uppskattade i soppan om man hade råd). Efter middagen och sysslornas utförande lade sig alla att sova en stund med kläderna på - kröp ner på bänkar och soffor - och i julhal- men på golvet, för att vila ut efter den tidiga ottefärden. Detta kal- lades att "môla möske". Natten mellan juldagen och annandagen bildade ungdomarna lag och gjorde rent i ladugården hos grannar och bekanta. Detta tillgick så, att om de var goda vänner med ägaren av ladugården, så gjorde de verk- ligen rent, d.v.s. körde ut gödseln, sopade ladugårdsgolvet, ryktade kreaturen, lade för dem foder och allt var färdigt och i ordning, när husfolket kom ut för att mjölka och sköta om djuren. Men voro de ovän- ner med ägaren - eller han var ansedd som ogin och gnidig - då gjorde de så mycket ofog de kunde, t.ex. körde in hela gödselstaden i ladu- / gården, släpade fram all möjlig gammal bråte och placerade framför in- gången till ladugården, och det kunde också hända, att de stapplade upp en hel del gammal bråte framför ingångsdörren till boningshuset, så att husfolket hade en mycket arbetsam stund innan de kunde taga sig ut. Denna sed varade fram omkring 1850-talet eller något längre. Ungefär vid den tiden började folk sätta upp julgranar utanför sina hem. Det var då ett mycket omtyckt trick att natten mellan juldagen och annandagen byta bort dessa - där spelade också vänskapen en stor roll. Det kunde hända, att den som hade ett par stora, ståtliga gra- nar vid sin dörr, kunde få dem utbytta mot ett par små fula ruskor, eller helst bli utan; och detta ansågs mycket harmfullt. En fattig torpare eller backstugusittare kunde under annandagsnatten få sina små rankiga granar utbytta mot storbondgårdens mera storståtliga d:o; de gott anseende hos bygdens ungdom. Ibland vakades det i gården för att vakta julgranarne. Denna sed varade till 1890-95. Annandagskvällen gick man omkring med julbocken. Detta tillgick så / att någon av de manliga ungdomarna skrudades i en getskinnspäls med stora horn; han leddes i ett rep in i stugan av några kamrater - han bräkte och slogs. Barnen skrattade och skreko och flydde upp i den sto- ra sängen eller upp på ugnen, som den tiden ofta fanns i allmogens storstuga. Både bocken och de, som ledde honom, skulle trakteras med vad huset förmådde, och som det vid denna tid fanns gott om brännvin, slutade detta ofta med vilda uppträden och blev sedermera på grund därav förbjudet. Denna sed brukades ej då jag var barn.
Frieri och bröllop
Om man ville ta reda på med vem man skulle gifta sig, skulle man koka "drömgröt". Det gick så till att tre flickor gingo tillsammans en kväll och kokade en gröt av tre skedar mjöl, tre skedar salt och tre skedar vatten. Alla tre flickorna skulle hålla i skeden och röra om utan att säga ett ord. På natten blev man törstig och drömde att någon bar till en vatten, och honom skulle man bli gift med. På midsommar skulle man plocka midsommarskvast, bestående av nio sorters blommor från nio olika gärden. Denna kvast skulle man lägga under huvudkudden och den man drömde om under natten, skulle man bli gift med. Om man hittade ett helt havrekorn i mjölet, när man bakade, skulle man kasta det ut genom dörren och den första man, som inträdde, skulle man bli gift med. Prästkragens kantblad skulle man rycka av ett i sänder och säga "ha, ha inte" och på så vis kunde man få reda på om / man skulle bli gift med den eller den. Förr i världen brukade pojkarna gå till flickorna om nätterna. Det kallades att "gå på sjå". Pojkarna kom i stora följen och knackade på fönsterrutorna och ville prata med flickor- na och helst komma in också. De började i allmänhet dra om- kring på det viset, när de var en 17-18 år. Här i trakten förekom det aldrig att någon främmande person fick deltaga i dessa natt- frierier, utan det var alltsammans känt folk, men oftast ställde de sig okända. De brukade också rabbla upp någon ramsa, när de stod utanför fönstren och ville in, men jag kan inte komma ihåg någon särskild, för de läste fort. Men det var alltid skämtsamma och roliga ramsor de hade. Var det då någon, som flickan tyckte bra om, blev han in- släppt och var det riktigt väl, förplägades han med sup och smörgås. Annars fick han nöja sig med en pratstund på ett par timmar. Ibland ledde nattfrieriet till äktenskap, men inte på långt när alltid. Det var mest på lördag- och söndag- kvällarna som pojkarna gick på "sjå". När höet var inne, brukade ungdomen sova i höt, fast det blev just inte mycket sömn av. De kallade / detta att ligga i hö. Pojkarna uppträdde ungefär som vid de andra nattfrierierna, förställde sig som främmande, men några ramsor hade de inte då. Men de brottades och tog nappatag, för att se vem som var värst. De brukade aldrig göra något ofog med säden eller några stängsel, utan gick nog så ordentligt till ladorna. Var det så att flickorna tvättade nattetid, kunde nog poj- karna komma då också, men det var inget särskilt namn på det. De äldre såg mycket snett på nattfrierierna och gjorde allt för att förhindra dem. Numera är det också alldeles ur bruk, och prästerna ha i allmänhet gjort vad de kunnat för att få slut på det. När två unga gått tillsammans en tid och blivit på det klara med varandras känslor, utsåg de en böneman, som skulle tala för deras sak. Det skulle alltid vara en man, aldrig en kvinna. Böneman blev oftast en sådan, som var betrodd och var känd för att kunna tala bra för sig. Han skulle gå ensam till fästemannens blivande svärfar och fråga, om de fick komma. Efter ett par dagar kom friaren och bönemannen och friaren skulle vara blyg och förlägen och hålla sig i bakgrunden, under / det att bönemannen talade om, hur präktig friaren var och hur mycket han ägde. Om friaren fick sin sak igenom, skulle böne- mannen ha ett par långstrumpor, "belestrumpor" samt rosiga vävda strumpeband. Den friare, som fått nej blev alltid utsatt för skämt från ungdomens sida, men jag har aldrig hört talas om någon särskild skämtgåva. Några friargåvor förekom inte. Vanligen var det föräldrarna, som avgjorde äktenskapen, och många gånger blev äktenskapen inte så lyckliga fördenskull, men i de flesta fall vande de sig vid varandra, och då brukade det gå bra. Det förekom rätt ofta, att de gifte sig utom socknen, men helst ville man förstås hålla sig till den egna socknen vid val av make, åtminstone om föräldrarna ustakade par- tierna. Vid trolovningen ställdes till med kalas, trolovningskalas. Detta hölls i fästmöns hem, men ofta bjöd fästmannens föräld- rar på återkalas. Under trolovningen, som inte brukade vara så värst långvarig, skulle fästmön ha psalmbok av fästmannen, och han skulle ha långstrumpor och strumpeband, som fäst- mön förfärdigat. – "Kornfästing" var inte brukligt här på trakten. Lysesedeln skulle tas ut av brudgummen och svär- / fadern. Lysning skulle aldrig tas ut på nedan, ty då blev äktenskapet olyckligt. Det var heller inte bra att ta ut lysning på torsdag, då skulle makarna inte komma överens. Min mor hade uttrycket "stakkete torsda", men jag vet inte riktigt, vad hon menade med det uttrycket. Man skulle heller inte flytta på en torsdag, då skulle man inte trivas på det nya stället. Flyttade man på en lördag, skulle man däremot ej komma att längta. Lysning och bröllop skulle alltid äga rum samma år, det ansågs att lysningen för- lorat sin giltighet, om ett nytt år gick in, förrän bröllopet ägde rum. Då fick man alltid lysa på nytt. Det var en här i socknen, som det lyste för nio gånger, men han hade kanske ändrat sig under tiden. När det lyst för tredje gången, brukade man säga om brudgummen: "Nu har den ramlat ner från predikstolen och brutit av sig benet". Några särskilda lysningskalas brukades inte, och inte heller andra gåvor än de som fästfolket gav varandra vid trolovningen. Det hände någon gång, att fästfolket flyttade ihop innan de blivit gifta, men det ansågs inte fullt passande, / även om det inte kunde förhindras. Ibland fäste de varandra genom att gå några varv runt en jordfast sten, och detta ansågs ha samma innebörd som borgerlig vigsel. När klockaren bar upp lysesedeln på predik- stolen, skulle han ha en slant. Det blev mycket stök, när bröllop skulle äga rum. Det bakades, bryggdes och kokades värre än till jul. Det skulle också vara fint inomhus och man skurade allt som kunde skuras och satte upp nya tapeter. Om vigseln skulle vara i hemmet, klädde de det bästa rummet med friskt löv och satte upp en brudpäll i taket, det var vanligen en stor, grann silkeduk i många färger. Så skulle man också kläda pall, som brudparet skulle knäböja på. Men det var minst lika vanligt att brudparet for till prästen och vigde sig i prästgården, och då behövdes ingen sådan klädsel. Jag kan inte minnas, att bröllop företrädesvis skulle hållas någon särskild årstid eller någon särskild vecko- dag. Man undvek dock gärna torsdagen. Bröllopet skulle alltid hållas i brudens hem och varade i tre dagar, ibland / ännu längre, om det var storfolk. Här i trakten brukades aldrig resas några som helst träd. Enda gången jag minns något sådant var, när en som hade öknamnet "Kotten", gifte sig. Då hade de dragit fram en massa granar med kottar på, men det var nog bara för att skämta med honom och hans öknamn. Tre dagar före bröllopet skulle brudens gäster inbjudas. Bjudningen skulle framföras av soldaten på gården, som hade många uppdrag även vid andra tillfällen. Det var han som skulle gräva grav, om någon dog på gården. På bröllopet skulle han vara källareman och bära omkring den stora ölbollen. Han var inte utrustad på något särskilt sätt. Brudens släktingar och de närmaste grannarna måste alltid bjudas. Brudgummen fick ta med sig sina släktingar och grannar och de kom på en gång till bröllopsgården, det var "brudfärden". Det var många olika betjäningar på bröllopet: värd och värdinna, spelmän, aldrig mindre än tre, matmor som lagade all maten, källareman, som bar omkring drickat, smådrängar och småpigor, som höllo brinnande ljus under / vigseln, de voro fyra eller sex till antalet. De skulle också ha en brudmarskalk, som förde in de äldsta av kvinnorna till vigseln. Han skulle ha blågult band om hatten och rosett och bukett i knapphålet. Annars behövde den andra betjäningen inte vara särskilt klädd, men de skulle alltid vara snyggt klädda. Smådrängarna och småpigorna skulle helst vara helt ljusklädda. Någon gång hade småpigorna krans i håret. Spelmännen skulle rida emot brudfär- den, och hästarna skulle ha blomkransar kring halsen och rosetter vid öronen. Förningen brukade komma kvällen före från dem, som bodde närmast, men de som bodde långt borta, hade den med sig på bröllopsdagen. Den kom i stora vida korgar och bestod av stora, klenta kakor och brynost och tjock pannkaka. – Kvällen före bröllopet brukade grannarna också skicka mjölk. Ofta blev det så mycket, att man fick ställa till med ystning efteråt, för att få användning för all mjölken. Kvällen innan bröllopet brukade de unga flickor- na i granngårdarna komma till bruden för att "kamma" henne. / Då flätade de den ena lilla flätan intill den andra av håret, som de fuktat litet, för att håret skulle bli yvigt och krusigt på bröllops- dagen. Bruden skulle klädas av brudsätan, som hölls i stor ära. Bruden skulle ha svart klänning, krona av myrten eller om sådan inte fanns, krona av mörkgrönt, blankt och styvt papper, som klipptes till som små blad. Så skulle hon ha slöja också, men den skaffade hon inte själv, som brukligt är numera, utan den hörde till brudsätan. – Bruden fick ha slöja och krona, även om hon var havande, det utgjorde intet hinder. – Ringen var en slät guldring något bredare och massivare än de som nu användas. – Man fick ej lov att sy på bruden, då skulle hon få svårt att dö. Brudgummen brukade inte inbjuda någon till sig innan bröllopet, men han skulle bjuda samman sina släk- tingar och närmaste grannar till "brudfärden". På bröllopsdagens förmiddag redo spelemännen ut och mötte brudfärden vid en bestämd plats, vid en korsväg eller så. Där vände de och redo sedan före till bröllopsgården. Där stannade på var sin sida om ingången och spelade in brudfärden. Brudens gäster hade kommit efterhand till bröllops- gården. Bruden och brudgummen fick inte se varandra innan / vigseln, men det kunde allt hända att de smögo sig till det ändå. För det mesta förde de brudgummen upp på loftet, under det att bruden fick hålla sig i kammaren. Kyrkbröllop förekom aldrig förr, utan vigseln ägde rum i hemmet eller prästgården. Om brudparet skulle vigas i hemmet, samlades först alla gästerna i det bästa rum- met, som klätts vackert. De äldsta och förnämsta av de kvinn- liga gästerna infördes av brudmarskalken, de övriga inkommo parvis. Sist kom brudparet, bruden från kammaren, ledd vid handen av sin far och brudgummen från loftet, följd av sin far. Efter dem kommo smådrängarna och småpigorna, som höllo brinnande ljus under vigselakten. Efter vigseln dracks de nyvigdas skål och lyckönskningar framfördes och brudparet togs i hand. Sedan följde bröllopsmiddagen. Prästen skulle sitta på förnämsta platsen, därefter brudparet, så brudgummens föräldrar, därefter brudens. De övriga släktingarna placerades efter släktskapsgrad. Grannar- na kommo sist och fingo sitta efter rang och värdighet. Man skulle truga och krusa både länge och väl, ty det ansågs inte passande att genast gå till sina platser. Middagen bestod av / många rätter: kött, soppa, av flera slag, fisk och som efterrätt röd och vit gröt. Prästen skulle tala för de nygifta vid middagen, annars var det just ingen som talade. De brukade inte heller grötrim och sådant. Källareman hade ständigt göra med att gå omkring med den stora ölbollen. Den var av trä och den fick bäras med båda händerna. När det började tryta i bollen, fylldes mera dricka på. Innan dansen började efter middagen, skulle bruden ta emot gåvor. Då knöt man ett stort förkläde på henne, och så skulle hon sätta sig på en stol, varefter gästerna kommo fram och lämnade sina skänker, som oftast bestod av pengar. Någon gång kunde de också lämna smycke, brosch eller dylikt. Sedan skulle dansen börja. Första dansen skulle prästen dansa med bruden. Kronan skulle sitta så löst, att den föll av under dansen, och då skulle prästen sätta den på någon av de unga flickorna, och hon skulle bli nästa brud. Prästen skulle sedan sätta fast kronan på bruden igen. Bruden skulle dansa nästa dans med brudgummen och sedan skulle hon dansa ett slag med alla. Man dansade för det mesta polskor, slängpolska och tyskepolska, och vals. Frampå kvällen brukade folk komma och ropa brudparet fram och då skulle brudparet ut och visa sig. / Hela dagen hade gästerna undfägnats rikligt och även på natten saknades icke mat och dryck, fastän det blev förstås dryckes- varorna, som hade största åtgången. Mitt under dansen hittade de ibland på att stjäla bruden. Det var några ungdomar som ställde till med detta. Bruden skulle ha krona och slöja på sig, när hon rövades. Ibland kunde de fara helt till en annan socken, och det kunde ofta vara besvärligt nog för brudgummen att få fatt på bruden igen. Det blev alltid stor glädje, när brudparet återvände igen och en skål skulle alltid drickas då. Brudsängen bäddades mycket högt. Det var någon av betjäningen, som gjorde detta. Någon av betjäningen skulle likaledes "dra av brudparet på bena", d.v.s. taga av dem skor och strumpor. Brudparet skulle då lägga några slantar i skorna, som tack härför. Sedan lämnades brudparet för sig själva, men dansen fortsatte en god stund efter detta. Gästerna brukade icke undfägnas i brudkammar- en. Om brudparet varit i prästgården och blivit vigda, brukade ofta socknens ungdom ligga ute i kullarna och skjuta, när de foro hem efter vigseln. Det kunde också inträffa, om vigseln ägt rum i hem- met, men det var inte så vanligt då. / Spelmännen skulle ha betalning. Stora tallrikar fram- sattes och där skulle gästerna lägga fram pengar och det blev ofta en stor summa, som på detta sätt insamlades. Gästerna fingo ligga på golvet. Grannarna foro hem till sig och brukade också ta med sig en del gäster. Männen brukade ligga nere i stugan, men åt kvinnorna bäddades uppe på loftet. Om prästen stannade över natten skulle han alltid ligga lite bättre, i en säng eller soffa. Det brukade inte just bli många timmars sömn vid bröllop. Under de följande dagarna skulle bruden inte bära slöja, endast krona. Nu fick man ta till förningarna. Alla skulle ha smakbitar med sig hem av varandras förningar. Det förekom aldrig några upptåg med utklädsel eller framdragning av träd till bröllopsgården. Stabbdans har jag hört min mor nämna om, men jag vet inte, hur den gick till. Annars roade man sig med springlekar som änkeleken, blindbock, och sådana. Både gamla och unga deltogo i dessa lekar. Så snart det nya hemmet blivit i ordning, flyttade de nygifta in. De skulle se upp i skorstenen, så att de inte läng- tade, annars var det inga seder knutna till flyttningen.
Religiösa föreställningar och kyrklig sed.
Herr Bergstrand! Ja, då skall jag försöka uppteckna lite ur den här frågelistan Ni sände, och som Ni, om möjligt ville ha besvarad före påsk. Men det är då inte något vidare jag kan svara på. Mina föräldrar berättade allt något ibland, men jag har visst glömt det mesta. Jag ska nu försöka om det jag kan minnas. Den första frågan är om postillor och andra uppbyggelseböcker, det hade vi just inte något vidare i mitt föräldrahem. Min farmor hade en gammal postilla som var både söndrig och smutsig, och utan permar. Det var nog en präst som hade skrivit den som hette Abram Petterson sa farmor, men om mor eller far läste i den, kan jag inte mins. Och annars var det en gammal bibel, och så psalmboken och ett testamente. - Och hur man firade högtider i mitt gamla hem, är just inte mycke att berätta om, det var ju allt något annorlunda än annars såsom med mat, allra helst bröd skulle ju vara bättre än i varagslag åtminstone till Jul, då bakade man ju bra mycke, så det skulle räcka till fram på nyåret ett stycke, såsom tunnbröd och limpor, och stora tjocka kakor av både råg och vete, så kokade man fläsk och fisk. / Och så risgrynsgröt om man hade såna gryn, så något äpple om man hade. Men vid Nyår var det inte annorlunda än andra dagar. Och vid andra högtider var det just inte heller något vidare särskilt, något lite vid Påsk kanhända. Och så till midsommar skulle man ha något grönt, såsom några eklövkvistar från en liten skogspark på ett ställe, att sätta vid en kamin i ett stort rum. Men någon Julgran hade vi knappast aldrig i mitt föräldrahem, och det fans då inte heller någon att få tag i, för det var ingen barrskog på den tiden, annat än långt borta. - Någn särskild husandakt hade man då knappast inte, annat än man läste i någon gammal bönbok var för sig, som man tyckte, eller i bibel eller psalmboken, men inte någon sång, eller knäfall, men tyst bön kanhända. - Och vid begravning är det ju så att det skall hållas ett litet tal. Numera är det prästen som talar, för en präst vill man ju ha med om det är möjligt, men förr i tiden fick det ju gå ändå, då var det klockaren som fick vara med, för att han skulle säga några ord, om vem som skulle sätta liket i graven, och så vad det skulle vara för några föregångare, det skulle vara så att de som var älst skulle gå närmast före liket, och de yngre därframför. Och så läste han något passande psalmvers, och en välönskan över den bortgågne. Här i Stala hade vi en klockare som hette, Isak Rutgerson, han bodde på en gård som heter Ängö, han dog 1915, och var 84 år, det var en väldig sångare han kunde leda sången i kyrkan inan där var inmonterat orgel. / Och psalmer som sjöngs var ju sådana som kunde passa, av de allmänna begravningspsalmerna i psalmboken. Det var en då liktåget gick in genom porten till kyrkogården såsom nr. 490: 1, 2, 3. det kallade man portsången. Och så en vers efter jordfästningen såsom 221: 3 vers, eller 471, vers 8, i gamla, eller Valins psalmbok. Det var förr i tiden då man inte besvära sig att tåga in kyrkan, utan att det var någon sådär mera ansedd person som var död. Numera skall det ju vara jordfästning i kyrkan för vem som helst, utan om det är något litet barn som har gått bort, på sommaren till ex. Men om de sörjande skulle sitta under gudstjänsten vid textläsning, har jag aldrig sett eller hört något om. Och prestaver användes endast för någon så där ansed, eller ståndsperson, och det är visst likadant ännu. - Men så frågorna 5, 6 och 7, har det inte varit något om som jag vet, men frågan nr. 8 om då prästen besökte någon sjuk tillgick ju så att man hämtade honom med hästskjuts, den som hade att köra med. Och så läste han ett bibelspråk och höll skriftetal, och så kanske läste någon psalmvers, så hade han litet vin och en liten s.k. kalk, så pass som ett supglas, och ett litet oblatfat med ett par bröd. Men enligt nr. 9 mins jag inte om jag har hört att prästen förhörde dem på katekesen, som tog ut lysning, men att de fick läsa lite i någon bok, för han ville ju veta om de kunde läsa. Och så tillgår det nog ännu. / Men i fråga om Kyndelsmäss och andra helgdagar och aftnar har jag inte hört något särskilt som jag kan mins. - Och till att gå till någon främmande kyrka kunde ju hända någon gång, men inte för att det var någon särskild sed, eller s.k. gångsöndagar, elle någon viss söndag. - Och inte har jag hört något särskilt om klädedräkten, annat än på långfredagen skulle visst åtminstone damerna vara svartklädda om de ville. - Men någon knäböjning vid nämnandet av Jesu namn under textläsning i kyrkan, eller att resa sig för Tre- enighetens namn, kan ju hända i någon kyrka nån ställe, men inte här som jag kan mins, eller hört. Men vid textläsningen läste gubbarna på samma gång som prästen, så att det var ett sånt mummel i kyrkan i forna tider. - Och söndagen i hemmet tillbragtes ju så att man läste texterna i evangeliboken, och så predikan i en postilla såsom Luthers eller Vallins. Men inte förhör med de unga angående predikan, eller någon hälsning, eller handslag. - Ja vid husförhör tillgick ju så att det var klockaren som sjöng någon psalm före och efter, men vilken mins jag inte, och jag har inte varit med något vidare, för jag har inte tyckt det har vart något att bry sig om. - Och några särskilda bruk under fastan eller långfredagen har jag inte hört talas om, annat än pasionspredikan i fyra veckor. / Nr. 17, Ja vad kyrkotagning egentligen innebar har jag inte vidare känne- dom om, men det skulle, eller måste göras i forna tider. Numera kan de ju få slippa de som inte vill, för det blev bortlagt 1851. Det var konung Oscar den förste, som tyckte det var onödigt, så han utfärda påbud om att det kunde borttagas. Men det tillgick så att modern skulle gå fram till altarringen och knäfalla på pallen där, så stod prästen inanför och läste för henne, och så tog han henne i hand då han läste de sista orden som skulle vara nån sorts välönskan, nämligen: Herren ledsage dig i sin sanning och frukan, nu och till evig tid, amen. Och då det skulle försiggå i kyrkan så var det ju vid altaret. Och då gick modern och satte sig i en av de främre bänkarna, för att hon inte skulle ha långt att gå då prästen kom ut ur sakristian, ja så hade hon följekvinna med sig, och det var den som hade hållit barnet för prästen (gudmodern) som det kallas, och hon skulle stå i bänken medan prästen läste och tilldess modern kom och satte sig. Men huruvida någon av dem hade karameller och bjöd på vet jag ingenting om. Men så om det var någon som inte ville gå i kyrkan så gick de, eller reste till prästgården till kyrkoherden, och det gick lika bra. Ja så seden med psalmer i kyrkan, är ju så att det ska vara sådana som passar efter texterna för dagen, och det är inte endast olika högtidsagar, utan alla helgdagar året runt. - Och vigsel kan förrättas både i hemmet och kyrkan och prästgården men mäst brukar det göras i kyrkan, även på söckendagar, men på helgdagar efter gudstjänsten. / Ja, så är det ju en gammal god sed, att de nygifta ska gå till nattvarden då det förekommer näst efter. - Och bestämda bänkplatser hade man i kyrkan i forna tider, men numera är det så litet folk i kyrkan för det mästa, så att man tyckte, för några år sedan att det var onödigt med den där flyttningen, utan man kan ta plats var man vill, men indelningen skulle stå kvar ändå, var det någon som tyckte, för det våra fäder hade ordnat, bör man inte slopa. Och så är det så, att i Stala kyrka byter man bänkplats Nyårsdagen, och börjar med de två främsta och så två andra nästa år, ända till nr. 24, så att det är 12 ggr man byter bänkplats. Så är där 5 fribänkar akter i kyrkan, så att det är 29 bänkar vid var sida. Och seden med man- och kvinnfolks-sida fins allt kvar ännu, men så då det kommer ett äkta par, så sätter de sig båda i en karlbänk, åtminstone något så där ungdom, men det kan allt hända om det är ett par damer i sällskap, som är något bättre än andra att de sätter sig i en karlbänk. - Ja så är det ju tre ringningar till gudstjänst på landsbyggden, i städerna bryr man sig inte om "prästringning", och det är första ggn 1 timma före mässan i Stala, men i Tegneby en halv timma förut. Hur det är vid andra kyrkor vet jag inte. Och så prästringning då prästen kommer, och är en bit ifrån kyrkan, och så sammringning omedelbart efter. Men vad det innebar har jag aldrig hört något om. - Och så var det en sed i forna tider, att manfolken lyfte på huvudbonaden då klockorna började gå. Men om kvinnorna neg mins jag inte om jag såg nån gång. Men den där hälsningen har jag inte sett på många år. / Nr. 23. Jo vid själaringnen tillgår, eller tillgick så, att om det är en vuxen person som gått bort, så brukar man ringa så där närmare en halv timma eller 20 minuter, men för barn, en kvarts timma ungefär, men på man eller kvinna gör man ingen skilnad, som jag vet, och ringningen verkställes på förmiddagen, och om dödsfallet har inträffat på morgonen, så ringer man den dagen, men om det har inträffat längre fram på dagen, så ringer man dagen efter. Och ringningen verkställes av kyrkvaktaren. - Men om någon läser någon bön vid ringningen, har jag aldrig hört något om. - Och den där seden att taga skoveln och kasta jord på kistan efter prästen, brukas allt ibland. Och så uttalas en tacksägelse och beröm över den döde. Men vad bruket annars kallas vet jag inte. - Och någon särskild psalm vid tacksägelsen, som den avlidne skulle hava bestämt, har jag inte hört sägas, som jag kan mins. Nr. 29. Ja, så var det om prästen med en vit duk. Det hade vi en i Tegneby pastorat som hette Daniel Vanberg för många år sedan. Han skulle alltid ha en vit näsduk i höger hand, både vid altaret och på predikstolen, men så kände att han rev ned den så att den fall ner utanför predikstolen, för där lade han på kanten å la handen på den, men så hade han en i fickan i recerv som han tog i stället, för en duk skulle han ha. Men om den skulle ha nån särskild benämning annat än vit näsduk, vet jag inte. Men någon annan präst som har haft så, har jag aldrig sett. / Nr. 28. Ja, hur ofta man gick till nattvarden, vet jag inte så noga. Men det var visst någon som gick varje gång, och det var visst 5, 6 veckor emellan, och en del hade den vanan att de gick varannan gång. Men annars var det en del som aldrig sökte däråt. Och numera är det högst få som söker till nattvarden, eller ens någonsin till kyrkan annars heller. Men om det har vart någon nån gång som gick till kyrkan med tom mage på morron, har jag inte hört. Men då de kom hem så har det allt vart något ställe de skulle ha bättre mat än annars, om de hade. För de trodde väl att nattvardsgången skulle göra bättre nytta, på så sätt. - Och så angående väckelserörelsen i Stala, så var det för många år sedan 4 ställe som var s.k. frireligiösa det var 3 ställe som bodde såna där båtsmänner, och ett ställe en gammal sjöman, kapten Bredberg. Han hade såna där bönemöte ibland, för dit kom det såna där misionärer eller predikanter. Och så kom det ju några åhörare, men inte många, för de trodde det var något galet, ja till och med villfarelse, allrahelst gamla var rysligt rädda för sådan predikan, för de trodde om de hade gått och hört på såna där "krinstrykare" så hade de blivit förvillade, så att de inte hade kunnat ärva saligheten. Men det är allt nånting annat än statskyrkans präster, för de kan , så att säga, gå till hjärtegrunden. Ja de kan tala så att ögonen vill rinna på åhörare, och så att det blir liv och väckelse. Men de vanliga kyrkprästerna är sällan det är något vidare bevänt med. De talar nog rätt, men det är inget livgivande. Det är så torrt och dött. / Och så ska det vara så lärt och vidlyftigt och likgiltigt. Ja de talar så mycke som, så att säga, knappast inte hör till saken. Det är inte så med misionärer, de går rakt på sak, och talar lättfattligt och intressant vartenda ord, så att det blir liv och rörelse. Och vid såna där andaktsstunder tillgår det ju så att man sjunger något par sånger i misionsförbundets sångbok, och så läser predikanten något stycke i testamentet eller bibel, och så talar han och förklarar, så att det går genom merg och ben. Ja det är ju olika, en del är ju inte så väldiga till att lägga ut, som en del andra, men i alla fall så är de mycke mer energiska än de flesta statskyrkans präster. Och så är det ett par sånger efter predikan, och så bön både före och efter, men de har inget skrivet att läsa, såsom andra präster, utan allt tager de ur minnet. - Men så frågan nr. 30 har jag mig inte vidare bekant min mor tala allt om en gång att det var någon som hade läst något på en samman- komst, men så tyckte någon att det var olagligt, så att han blev anmäld, och det blev åtal och rättegång, så var det en käring som skulle vittna, för hon hade vart och hört på vad som blev läst. Då hon så blev tillfrågad vad det var han läste, så sa hon: Ja ja vet inte va de va, men e gala lära va de. Och det var i Luthers postilla han hade läst, men det förstod hon inte. - Nr. 31. Ja, angående konfirmation på min tid så var det den där kyrkoherden Daniel Vanberg som var konfirmationslärare. Och han var då kontraktsprost. Han var inte vidare omtyckt, för han var rysligt arg av sig, om det var något som inte gick honom i smaken så kunde han säga ifrån vad han tyckte. / Men annars var han inte just elack, han kunde vara nog så god och beskedlig då ilskan gick över, men rysligt enveten och framfusig, och tog sig av allting han inte hade med att göra. Såsom det var på ett ställe ett par karlar stod och drack brännvin ur en butelg. Det kom han och fick se, så sa han: här står de å dricker av den helvetes oljan. Och då svara en av dem: du kan hålle käften på däj, för jä har skäl betart mi olja. Och så var han en hel hop högfärdig, för han hälsa aldrig till folk, eller hälsa på eller tog i hand om det kom någon till honom i prästgården. Och så var det så i forna tider att det var begravning på sönda ibland, och då var det jordfästning före gudstjänsten, och då måtte han ju ut till graven, för den förrättningen. Men han gick och bara titta i marken, för han ville inte hälsa till folk som stod och vänta, så att klockarn som var med, måtte peka för honom vart han skulle gå. Men vid läsningen tillgick det så att han börja med en psalmvers, och så läste han en bön som han troligtvis sjelv hade författat, för den står inte i någon bönbok, men hur den lät har jag glömt. Och så hade man ju läxa i katekesen, och så, den som kunde fick svara på några grundfrågor. Men så om de inte kunde som han tyckte, så kalla han dem för trästockar å trästenar å skälde dem för långe dräng å långa piga. Och så kunde hända att det var någon som annars kunde sin lexa, men inte kunde komma på början utan han måtte hjälpa dem att börja, och då var det som en maskin som inte kan gå utan att man sätter igång. Och så om han fick se något som han tyckte inte var bra, så kom han i full fart bort efter gången, och skulle se vad det var. / Såsom det var en gång en pojke som satt ytterst i bänken vid gången som hade sin mössa i fönstert, det var i gamla Tegneby kyrka, där var ingen gång vid väggen utan bara mitt i kyrkan, så ville han ha mössan till sig, så han bad den som satt närmast fönstert att han skulle ta den och räcka till honom, och det fick prosten se, så kom han i full fart och grep tag i mössan och tog den med sig fram till sin sittplats. Ja för se det var just då han hade slutat förhöret, och inan han hade hållit bön, och då var det farligt att vella ha mössan till sig. Hade det vart efter bönläsningen, så hade det inte vart oriktigt. Ja på den tiden var ju läsbarnen egentligen svartklädda, både flickor och pojkar, och flickorna hade silkeduk på huvudet, utom någon sån där herrskapsflicka hade ju hatt även på den tiden. Numera ska flickorna ha vit fotsid klänning, och ingen huvudbonad i kyrkan. Men någon bjudning till prästgården på traktering har jag aldrig hört något om, men sådär någon bit bröd i fickan hade man nog helst den som hade lång väg. - Ja då har jag så här försökt svara på den här frågelistan så utförligt som möjligt, så jag hoppas det är bra. Men så har jag, som Ni nog kan förstå, slut på den där andra sorten blanketter, men den första sorten, så att säga, har jag 4 ännu. Så att såna behöver Ni nog inte sända ännu på länge, men den andra sorten kan Ni ju sända, om Ni vill, några stycken. Men hur snart jag kan ta mig tid till någon skrivning vet jag inte, för jag har ju / som vanligt, mycke att göra. Och så är det allt så där mycke tvingsamt och tråkigt att skriva, och något svårt att fundera ut hur det kan passa, så att det blir bra. Och så vill jag så ofta skriva fel, så att det får ändras, för att det skall kunna vara ordentligt. Men så får jag tacka så hjärtligt mycke för den storartade betalningen för min förra skrivning. Jag tycker då inte det var värt så mycke, men då Ni tycker och vill så. Ja, hjärtligt tack. Hjälmvik Varekil 5-4-1949. Med utmärkt högaktning H. Hansson.