Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
Jag kan inte minnas, att jag hörde talas om näcken i Järstorp. Där finnes ju inte något vatten i den delen av socknen, där jag växte upp. Men folket måtte väl ändå haft någon föreställning om honom, ty jag minns, att jag en gång, innan jag kunde ha läst något om näcken, stod och tittade på ljusbrytningen i kvarnfallet därhemma, och då tänkte jag: "Om nu näcken spelade här med, så skulle det vara grant". Mor måste således nog ha talat om, att näcken spelade.
Vattenväsen
I Getinge ligger ett ställe, som heter Väggarp, vars ägor går ut med Suseån. En kväll skulle ägaren hämta sin häst från betet. Det hade redan börjat skymma rätt bra, men han fick i alla fall fatt i hästen, och med mycket besvär fick han betslet på honom och fick honom, ehuru han var ovanligt bångstyrig på vägen. Nästa morgon upptäckte han, att det var näcken eller bäckahästen han fått tag i. Men han beslöt behålla honom, och maken till god travare hade ingen sett förr, och aldrig behövde han något foder. Mannen behöll honom en avsevärd tid men aktade sig noga för att ta betslet av munnen. En dag var han på Kvibille marknad och hade ställt honom ibland en rad andra hästar, som njöt av sitt foder. En gosse såg Väggarpens häst stå utan mat. Han hämtade ett fång hö och tog betslet av hans mun. Men vips var han borta. Men ännu idag säger man om någon, som kör ovanligt raskt: ’Han kör, som om han hade Väggarpanäcken för vagnen’.
Löss
Till att tvätta sig och kamma sig, har barn i alla tider icke villat vara med i godo. De gamle som icke kunde muta barnen med mynt ell. gotter, fick använda andra medel då denna procedyr skulle vederfaras barnen. Blev lössen för många i håret, drog de barnen till Ån eller sjön, till Näcken. Var en gosse ell. flicka, lurvig och och okammad. Sade kråkan: då barnet kom ut. Kladd nack. Kladd nack. (kladdig nacke) Men var barnet välkammat sade, kråkan: Gull kas. Gull kas. o.s.v. det händer ofta att barnen – särskilt små gossar – använder rockärmen som näsduk. Då sa kråkan: Snor arm. Snor arm. o.s.v Om någon s. k. uppkomling hade tagit på sig kostym ell. klädning hatt ell. d. som grannarna icke voro vana att se, så hette det: det är skamligt se löss hosta i vanta midsommar tid!
Sägen om Näcken
Det var en gång en tös som hette Olena Kristiansdotter. Hon var född 1815 och bodde hos sina föräldrar, som ägde en gård i Skogstorps by i Stafsinge. Så hände en dag, att en kalv inte kom hem med de andra kreaturen från utmarken en kväll. Olena måste ut att leta efter honom men kunde ej finna honom. På hemvägen skulle hon gå över en mosse, där det fanns en rätt stor vattensamling, som på den tida var nästan som en stor sjö. När Olena kom till sjön, fick hon se kalven stå på en tuva mitt i sjön. Hon såg ingen möjlighet att komma till honom dels för vattnet och dels för dyn runt om sjön. Hur hon funderade måste hon till sist bege sig hem, fastän hon så tydligt såg att det just var deras kalv. Hemmet låg en bra bit därifrån. När hon kom på gården, stod kalven där. Då hon berättade om vad hon sett i mossen, sade de gamle: "Åh det var näcken, som stod på tuvan och ville locka dig i fördärvet."
Ma-ängs-Nissen
Mellan Fardume och Koparfve i Rute går en gångstig öfver marken och äfven öfver den s.k. »Ma-ängen» der alltid en skogs-byse kallad »Ma-ängs-Bysen» eller Nissen oroade folket. Denne bysen skulle vara den osaliga och fridlösa anden efter en Bonde der i trakten som försvurit sig för att komma åt just denna Ma-ängen, der han nu skulle gå såsom byse, fridlös till Domedag. — Sent en afton gick der öfver Ma-ängen en hop Ungdom, som, deraf att de voro så många i sällskap, var så »modänes», att de ropade till bysen: »Stora Näcken, ball-säcken, kom fram!» — Som det sålunda frammanat skogs-anden kom en stor hvit häst störtandes emot dem ur skogen. Då flydde all ungdomen förskräckt för troll-hästen, som förföljde dem; de störtade sig hals öfver hufvud öfver tunen och »Ma-änget», der inom Nissen hade makt att skada dem, och vågade sedermera alldrig ge sig i något nappatag med Ma-ängs-Nissen. — Slut. A. Söderdal.
Rå och tomtar
Far min tjäna ve Eriksberg en tid å va ute å ljustra iblann. Så va han oppe ve en bäck å skulle ta gädder. De va en gammal kvarn där ve bäcken, å där fick han se, hur de satt en liten pojke i toppi skinnmössa å dingla mä bena i vattnet. Å han titta på far, å far titta tebaks, men di sa inget åt varara. Sen fick far se e stor gädda å to å la te'na mä ljustre, men ho rände unnan. Å far blev arger å svor te. Men då gav de te ett gapskratt där bortifrån, där den där pojken hadde suttet. Men när far titta ditåt, då va han borta. Så de va nog Näcken, som tyckte de va rolit, när gädda kom unnan.
Näcken bortför sin brud.
Det hade hållits ett bröllop på ett ställe. Sedan hade en man kommit in med fagra kläder på och började dansa med brudpigorna och hade varit mästare att dansa. Sedan hade han velat ha en flicka till brud åt sig. Flickan hade gått till honom. Ingen hade frågat, varifrån han skulle vara. Sedan hade de gått till ringbötet (trolovning). Då prästen hade börjat läsa välsignelsen över dem, hade han gått ut och sagt, att han skulle vilja gå och kasta sitt vatten. Prästen hade frågat, varifrån han var. Han hade sagt: »Min far levde på sjön och jag lever också på sjön. Vi bara gole oss att vi slippa gå och hålla bröllop.» Som de hade gått, skulle de gå till brudgummens hem, och så hade de kört ut till sjöliden. Han hade kört allra först med bruden och haft fix öke (snabb häst). Han hade kört uppå svallande vattnet; de andra hade blivit på bredden (stranden) att stå och se efter honom, då han hade farit med flickan. Förut visste ingen, vem han var, men efteråt visste alla, att det var näcken. Han kan skapa sig till allt, endast till kasknål lär han inte få sig. Därför kan man inte tro alla, som äro lena i mun.
Näcken
Möll och hans bror drog grenar över en sjö på en kälke, när de kom mitt på sjön kom det en bälg- handske farande genom isen och satte sig på marsta- ken på slädan. Mölls bror svor till och undrade, vad det var för Djävla konster, och då flög handsken av marstaken och genom isen så det brakade och bägge gub- barna for på näsan.
Näcken
De talade allt om "necken" här. Han skulle finnas i alla fall. Men att någon här lärt sig spela av honom har jag ej hört omtalas.
Näcken
Jag tror inte jag har hört talas om näcken mer än en enda gång i hela mitt liv. Vi har ju rakt inte något vatten i hela socknen. Men det var en karl, som påstod, att han hade hört näcken spela. Men det är också allt.
Näcken
Det var på ett ställe, som hette Väppered. Där hade de lyckats fånga bäckahästen och lagt betsel på honom, och så länge han hade betsel på sig kunde förtrollning- en inte brytas. Hästen användes länge i arbete på gården, och ägaren var så glad över honom, därför att han ej be- hövde något foder, men då de andra hästarna selades av, fick han alltid behålla betslet på. Men så en dag kom en främling till gården, där bäckahästen jämte en an- nan häst stod bunden. Den senare stod och åt hö och ha- de betslet hängande på lokan. Bäckahästen hade betslet på och åt ej. Mannen tyckte det var synd om honom och trodde, att han ej kunde äta, varför han tog av honom betseltyget. I detsamma var han försvunnen och syntes aldrig mer.
Näcken
I Lygnern påstod di att det skulle vara både djur och folk i sjön, oxar och kor. Sjönäcken rådde om dem.
Näcken
Sju gossar stodo en dag på stranden av en sjö. Så kommer ur vattnet en vit, vacker häst, fram till gossarna. Han uppmanar dem att sätta sig upp på hans rygg. Gossarna lyder uppmaningen och placerar sig på ryggen, men den sjunde får ej plats utan ramlar av. Hästen simmar iväg med gossarna och försvinner i djupet. Gossen som ramlat av, blir kvar på stranden och ropar efter dem: "Neck, neck, necke mäj mä!"