Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
När de skulle bada, så fick de binda näcken med stål eller järn och säga: "Näck, näck, stål i vattnet". Då skulle det inte kunna komma några farligheter ur vattnet. Min styvmor skulle bada eller tvätta kläder och sade: "Näck, näck, stål i vattnet, så ska inte näcken skada mig, eftersom ingen näck finnes". Men hon fick näckbett, så hon blev så usel så. Jag vet inte, hurudant näckbett var, men det var mycket omtalat på den tiden.
Vattenväsen
Näcken eller forsgubben, som den oftast kallades, var mycket duktig att spela fiol. Om man var slug, kunde man emellertid lära sig konsten av honom. Man skulle stämma möte med forsgubben vid forsen en torsdagsnatt. När natten kom, skulle man gå till forsen och därvid ha med sig fiolen och bibeln. Då man kommit fram, skulle man falla på knä på bibeln, och läsa en ramsa, som bl.a. innebar, att man förbannade sig själv, sin födelse- dag och att man ingenting kunde. Ram- san slutade med att man skulle överläm- na sig åt forsgubben, bara han lärde en att spela. / Sedan skulle man skära sig i vänstra lillfingret och låta blodet droppa på strå- ken och fiolen. Just då kom forsgubben, var- vid man skulle räcka honom stråken. Han spelade då en låt, och sedan man fått igen stråken, kunde man spela. En av traktens bästa spelmän, Lejsme-Per, hade lärt sig att spela av forsgubben vid Trollnäs i Rotån. Alltsedan dess hade han varit vänster- hänt och även spelat fiol till vänster, d.v.s. han förde stråken med vänstra armen.
»Näcken» vid Hobergs-berg på Fårö
Hobergs-berg är en skogs-backe vid Värkess på Fårö. Deromkring i den stora skogen huserade alltig »Näcken»* grufligen, än vandrande såsom en liten gråklädd gubbe med röd stick-mössa, än ridande i den »argaste» fart, hvarvid han ofta red omkull pigorna, som suto och mjölkade, då korna blefvo alldeles rasande, vräkte kull mjölk-»spannen» och sprungo till skogs. Stundom hördes dånet af hästarne, som skalade vilda kring i skogen, så att de måtte »ränna sig förderfvade». — Åter så hörde man hit och dit i skogen ljud af otaliga skällor liksom af talrika boskapshjordar. Jens Jak:n Båta [I marg. står med blyerts]: Hobergs-Gubben, som svurit till sig hela (n.v.) Åidi-Hoburga som var utmärkt godt och hopletadt och blott skattlagdt till 1/8 hemman. L. O. Kalbjerga.
En person lär sig spela av näcken.
I Storbäcken bodde näcken. Han lärde en fattig torpargosse spela fiol. Gossen, som gick i skomakarlära, hade större lust för fiolen än för lästen, och för detta bannades han ofta av mästaren. En kväll, då han sökte vatten från bäcken, grät han högljutt och klagade: »Vad båtar att längta och leva, då mig aldrig unnas att spela!» Då hörde han en röst, som sade: »Gråt inte, sök din fiol, och jag skall lära dig spela!» När gossen såg upp, hade han framför sig en gammal gubbe med långt, vitt skägg, sittande på en sten mitt i bäcken. Gossen sprang hem med vattnet, tog i hemlighet fiolen från väggen och rusade åstad till bäcken. Men då var gubben försvunnen, allt var så tyst och stilla. Endast vågorna, som slogo mot strandstenarna hade ett förunderligt ljud. Gossen tog till fiolen, och spelade så, som han aldrig förr eller senare hört någon spela.
Vattenväsen
Det skulle finnas näck å fôrsgôbb här i Klarälven. Om det var någon skillnad på dem, vet jag inte. Det var där vattnet for- sade som "fôrsgôbben" fanns. I små bäckar som stötte till älven kom han också upp så att han kom dit där det fanns kvarn. "Fôrs- gôbben var inte att leka med. När han blev på den sidan så att han inte tålde folk, så hade han kvarnen att stanna. Jag har inte varit med om det, men det hade hänt så många gånger för de gamle. Nog påstod de det. "Sjöråa" fanns i vattnet. Hon kunde vara både i älven å inne i sjöarna i skogen. Hon var lik ett fruntimmer. Håret var rött / som varmen å det hang efter ryggen. När hon var uppe å sprang efter sjön, så vän- tade hon oväder. Om hon var på nolare kanten så kom det från norr, å var hon på östare kanten så kom det från öst. Om en tog mull från kyrkogården å hade på betet, när en fiskade, så fick en tur med fisk, för "sjöråa" tyckte om det.
Vattenväsen
En person drunknade för många år sen vid Sund- sandvik, Högås, en röst från sjön berättades ha ro- pat hans namn först. Gastar voro drunknade män- niskors andar, emot oväder kunde man höra gasten ropa från sjön, han ropade så som den drunk- nade ropat. En plats vid Eriksberg kallas Mausegas- tet, där hörde man det ropa ibland. Näcken och bäckhästen vanliga benäm- ningar i Bokenäs. Näcken spelade så grant på fiol, lockade till sig fruntimmer med sitt spel. Lyktgubbar sprang vid sidan om vägen bredvid kärran och lyste folk fel. Havsfrun eller sjöjungfrun har alltid om- talats, hon hade fiskstjärt, annars var hon en vacker kvinna, ville åt sjömän, lurade dem till sig genom sitt utseende och sin sång. Hon satt / på vattnet och sjöng. Hade långt vackert hår som hon satt och kammade. Hon var antagli- gen naken, visade bara överkroppen. Då man skulle ut och segla, skul- le man vända skjortan för att få god vind.
Sjörå och näck
Slåss-Anners de va en vilder sälle. Å då när di hålldes å rensa åna ve Korsån, så va Anners Månsa mä i öka en gång. Å Slåss-Anners han ställde sej på ökebrädera å vagga mä båten, för att Anners Månsa skulle falla i. Å Anners Månsa han trall i, men kom opp igen. Men i desamma stöp Slåss-Anners i å gick te botten mä desamma. Men då va de en bokhållare ve bruket som hette Järner, å han va snäller te simma, den där. Första gången, han hoppa i, så kom han inte ner, utan stanna oppe på yta. Men andre gången kom han ner å fick opp Slåss-Anners, men då va huvet kringvridet på'n, så ansiktet satt åt ryggen te. Så de va allt Näcken, som hadde tatt'en, Slåss-Anners.
Näcken
Når ja va unger, så hörde ja tals öm, att de skulle ha vatt en spelman, han hette Pelle, den där, som skulle ha lärt sej te spela utå Näcken. Tvi vale, så lett! En gång så va han å spela på e lekstuva, di hadde i en gård. Å fram på natta så ble di så galnä utå hanses spel, så di måste opp å dansä varenda en, bå gamlä å ungä, antingen di ville eller inte. Å te slut så börja allä möblera å så mycke som fanns inne i stuva te dansä; så dant va de! De blidde inte slut på dansen, förrn di hadde tajet å skuret å stränga på fiolen för Pelle. Annars hadde di dansat sej fördärvade allihop.
vattenväsen.
Om det var som de gamle sade så var det inte roligt att komma ut för Näcken. Han var i sjöarna, å ibland kunde han komma ända intill land. "Näcken tog 'en föll", sades det, om det var någon som drunk- nade eller blev borta på sjön. Näcken skulle ha horn ända som en bagge. Det mins jag en gammal gumma satt å talade om för oss när jag var li- ten. Hornen gick rätt upp ur skallen på ho- nom. Han skulle ha fått sådana, för att han in- te skulle få vara lik folk. - Om en badade i sjön, så skulle en ta en stålbit - en bit av en gam- mal lie eller kniv - å kasta ut i sjön så långt en orkade, för då skulle inte behöva vara rädd för att han kom åt en. Han hade inte makt när en hade kastat stål. Det hörde jag allt prat på, / att han kunde lära bort å spela. Men jag har inte hört talas om någon särskild. Men det trodde folk om alla som var överdängare att spela, att de hade varit ihop med näcken. "Fôrsgôbben" var en liten gubbe som en tomte. Det var inte gott att komma till kvarnen, om han var rasen, för då fick en ligga där å vänta tills han blev sinnad å sätta kvarnen i gång. Han kunde ställa så, att hon stannade, när han ville. Å då fanns det ing- en, som kunde sätte igång henne. Då var det bäst att slå igen kvarndörren å gå därifrån en stund. Medan en var borta, så sätte han i gång. Då fick en skynda sig att slå på, annars kunde han köra så att det tog eld i allt ihop. "Sjöråa" hade de också mycket på tal. Hon skul- le vara så förskräckligt grann, hon så. Men hon hade aldrig annat än en halv båt att kom- ma fram i å en granrisruska till segel. När hon ville att folk skulle akta sig för storm så kom hon upp å gjorde en salva med denna / båten. Däråt en såg henne, så fick en "väre" från. Om en var ute å fiskade å tände på pi- pan å kastade tändstickan i sjön med eld i, så fick en ingen fisk. Hon tyckte inte om att få eld i sjön. Boskap hörde jag inte talas om att hon hade. Men hon skulle ha stora gäddor bundna där hon bodde. Om e tocka kom lös å en råka att få den, så fick en tur till fisk sedan. Men kom hon på kroken å gick ifrån en, så var det inte stort lönt att en gick å fiskade se- dan. För hon tog all fisken med sig.
Vattenväsen
I sjön Ymsen här i närheten såg de ibland en kyrkespira sticka opp. Den sjön var större förr än nu. Men det är så konstiga "höljer" där, i en av dessa såg de en så för- färligt stor gädda, detta var något trollaktigt. Jägaare kom o ville skjuta denna, men när de kom, såg de den aldrig, det var bara sådana, som kom helt oför- happandes, som fick se den. I bäckar fanns "necken" o "necka- frua". En gubbe, som bodde i fattig- stugan här i Fredsberg sa, att här i bäcken eller ån skulle han meta kräftor en kväll. När han kom ner / o skulle "vikka", kom det e mitt i ån, o hon var så fin, hon höll opp kjolarna högt o klev högt med benen, o hon hade så vita strumpor o kalsonger. Men han blev rädd o sprang hem, han var bara en pojke då. Sen var det aldrig värt för honom att ta kräftor mer. Om han väntat den gången, så hade han nog fått kräftor. Detta var "åneckafrua", sa de. En gubbe, som bodde här i fattigstugan också, kunde spela "näckens polska". Han var mjölnar- dräng som ung längre bort här, då satt han på en sten i rinnande vat- ten tre torsdagskvällar. Sen kom näc- ken till honom, o så fick han gå till honom o lära sig spela tre torsdags- / kvällar sedan. Han lärde sig den polskan då också, men han spela den aldrig, för om de börja med den, så kunde de ej sluta, om inte någon kom utifrån o tog tag i stråken, då rådde de att släppa. Det hjälpte inte med någon som var med i rummet. Höll de på o spela den länge, så börja stolar o bord o all- ting att dansa. De skulle bara sitta o vänta på näcken o tiga o vara ensamma. Ge honom något be- hövde de inte, vad jag vet. I en av sjöarna här i närheten sa' de, att det ropa åt en kvinna en gång: "Kom å hjäp mäj!" Då fick hon se en människa som hoppa opp o ner i sjön. Då skulle hon ut o hjälpa henne, men i det- / samma försvann den som var på vattnet, o kvinnan drunknade. Det var en sjörå, som hon hört ropa.
Vattenväsen
I Bergs socken bodde för ett århund- rade sedan en bonde, som hade två hästar, vilka han släppt på bete å en vid en sjö belägen äng. En dag skulle bonden harva en åker, var- för han gick att hämta hästarna. Han kunde emellertid ej finna mer än en, varför han gick inåt ängen som var bevuxen med skog, för att söka rätt på den andra. Han fann den emellertid ej, utan vände om i tanke på att använda bara en häst. Men när bonden kom fram till grinden stodo båda hästarna där. Glad över att finna sina hästar sel- / ade han på dem och började harva. Han tyckte dock att den ena häst- en under harvningen verkade litet ostyrig. Bonden förlorade dock ej modet, utan harvade upp åkern, varefter han gick ned med häst- arna till ängen. Då han hade selat av sprang den ene hästen rakt ut i sjön och försvann. Bonden blev högst förvånad över detta men då han såg sig omkring fann han sina båda hästar gå lugnt betande. Då förstod bonden att han harvat med näcken eller bäcka- hästen.
Vattenväsen
En "näckhäst" de kalla gick vid sjölandet vid Daglösviken här i Kroppa. En bonde där tog elddons- pungen o kasta över hästen, då blev han kvar, så satte han honom för plogen o skulle plöja med honom. Gubben var stor o stark som de var förr i världen, o de körde hela dagen. Men om kvällen störta hästen i sjön så röda forsen stod om 'en. En gubbe for i en båt på Daglösen åt stan till. Då satt näc- ken mitt i sjön som ett litet barn på en sten. Han ville, / att gubben skulle hjälpa honom därifrån, men denne sa: "Den som hjälpt däj på sten, får hjälpe däj därifrån." Då störta han på huvut i forsen. Densamme såg honom på sjön en annan gång, men då kom han som en gubbe o hade en halv båt o ett par årer o rodde på gubben, denne skulle fara åt Asp- hyttan till. Men han fick tag i e år eller en stör o skulle slå till honom, då for han undan o försvann.
vattenväsen.
"Fôrsgôbben" eller som di kalla för "strömgôbben" var det ju mycket tal på här. Han höll sig både i kvarnen å i smedjorna. Han ville vara där det var fors å fall. Han kunde va- ra kinkig ibland om det blev något väsen om kvällarna. Det led han inte. Då stängde han till kvarnen så att det inte gick att mala. Då var det inte lönt att dra på förr- än på morgonen. Han släppte inte taget förrän solen gick upp. Mjölnaren hade bra utav honom för om han lade sig och somnade, så blev han väckt, när kvarnen gick i sko. Smeder- na hade bara roligt åt honom. Di kasta to- bak i vattnet åt honom å ibland fick han med av maten deras också. / Om det var en strömvirvel i älven så skul- le en passa sig för den, för det kunde vara Näcken som var i den. Det var många sagor om Näcken, men di mins jag inte nu. Han bodde på botten i älven. När det var fint väder om kvällarna, så ville han locka folk till sig, å då spela han. Han kunde inte komma upp på land för han var skapt till fisk nedtill. Han hade fått det till straff för en stor synd. Det mins jag farfar tala om. "Sjöråa" hade en inte just med att göra här så jag mins inte något att tala om om hen- ne.