Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Om man på ett gille misstänkte att spele- man spelade upp Näckens polska, kunde man få visshet, om man tittade genom armbågen på speleman, var det Näckens polska stod Näcken vid fönstret och trampade takten. Ett bra sätt att säkra sig för den polskan var att, stoppa in ett pralmsboksblad i fiolen, då gick det inte att spela något så syndigt. En flicka som dansat Näckens polska blev mycket lättsinnig sedan, hon lade sig under vem som bad henne.
Vattenväsen
Havsfrua. Det var en gammal sägen att här var en mor i Årnäs som var nere vid stranden och mjölkade korna och hade sitt lilla barn med sej och hade lagt ifrån sej det. När hon sen kom och skulle ta det, satt havsfrua och gav barnet di. Det blev en så för- färligt stark karl av det barnet. De kallade honom Gamle Baggen och han bodde i Årnäs. Han var på Åskloster en gång och köpte halm. "Nu ska du inte lassa på mer, för hästarna orkar inte dra större lass uppför li- den", sa´patron. "Då drar la jag lasset själv", sa Baggen. "Gör du det, så får du all halmen till skänks", sa patron. Ja, Baggen spän- de ifrån och drog upp lasset själv. Så var det några knektar inkvarterade på Åskloster, och en av dem sa, att han var så stark, så ingen var starkare. Då kallade patron dit Gamle Baggen. Han och knekten ställde sej på var sin / sida om en vagn och drog krokfinger, och Baggen drog av knekten fingret. Han var i Varberg, och där hade de talat om hur stark han var. Handlarn sa: "Bär de hem en tunna salt på ryggen, så får du den gratis". Han skickade bodbetjänten efter. När Baggen kom till Klinten nära Kärra, fick han se att det växte smultron i väga- gropen. Då gick han ner i vägagropen och börja plocka och äta och hade saltsäcken på ryggen. I Sönnerböjda (sydligare i Halland) hände det, att en tjur kom upp ur havet och betäckte kor - de kalvarna blev röda med vita fläckar. (sic !) Näcken har jag hört spela. Han finns i åar. Fantin - en kräma- are - hade lärt sej att spela av näcken. Han kunde ha handklaveret på ryggen och spela och dansa på samma gång.
Näckens polska
Denna sjöng ungdomen och spelade på sina lekaftnar vid Sparresäter förr i Världen. Djupt i havet på demantehällen Näcken vilar i högan sal Nattens tärnor spänna mörka pällen, över skogar, över berg och dal Kvällen härlig står i svartan högtidsskrud När och fjärran ej en susning intet ljud stör det lugn som över nejden rår När havets kung ur gyllne borgen går. I min barndom fanns ingen speleman i Tia- vad, när Tiavadsungdomen om lördagkvällarna sam- lades till dans på broarna fick de inte Ribbenås- Kalle / att gå dit, för under bron bodde en musikalisk ande, som inte gillade olåten. Ville de ha honom att spela, måste de hålla till på grannabacken, där Undells affär nu ligger. Mellan Nykvarn och Tiavads broar ligger en ö i Tidan, den hette i min barndom Näckholmen, och här sades Näcken bo. Hit kom pojkar än- da från Kunnekulletrakten för att lära sig Näck- låtar. Om den Näcken sade de gamle, att han hade sitt område från sjön Östen till fallen vid Nykvarn, här for han omkring och höll öga på fiskarna. När han behövde verktyg och redskap, tog han tjänst som dräng någon sommar. Att det var en vattenmänniska kunde man förstå av, att han aldrig tog tjänst på andra gårdar än sådana, som hade strandrätt, vidare ville han ha sin avlöning i verktyg och så gick han aldrig någonstans. / Frugårds son gick med en tjurlänk en gång utmed ån, som han gick där delade sig vallen och upp kom en häst ur vattnet. Han kastade tjurlänken om halsen på hästen och han följde snällt med. Sedan smidde de en bit av tjurlän- ken till en kedja om halsen på honom och han för- höll sig lugn. De kunde dock aldrig köra i par med honom, för då slog han sönder kamraten. Med den hästen brukade de maderna i tre år, men en morgon var han borta och tjurlänken låg på stallgolvet.
Näcken
(en ond ande, som »vilsnar» folken — J. Lundgren). Två man skulle en vintermorgon ut i skogen och hugga ved; och de gingo någorlunda bittida åstad.* Men när de tyckte att de borde vara på det stället der de skulle hugga, var det inte deras skog. De började då i dags-ljusningen gå och leta; men ju mer de letade, dess vilsnare blefvo de. Då sade [de] sinsemellan: »Hvart fan gå vi, att vi alldrig hitta igen vår skog!» och då började det att skratta och gnägga nere i skogen. Då förstodo de att de voro förvillade af Näcken, hvarföre de vände sina kläder afviga: genast fingo de nu se huru de gått vilse, och många mo:de slag vandrat rundtomkring en vaktbod vid en kolmila i skogen; och de voro ännu ej längre från hemmet än att de kunde se byggningarne der. Men de voro så förvillade att de icke säkert igenkände hemmet; utan en af dem frågade en gosse, hvad det vore för en gård, då denne frågade dem tillbaka om de voro galna och ej igenkände deras eget hem. — Förargade öfver alltihop funno de nu snart sin skog igen, upphängde sitt mat-knyte på en skaplig stumbla med tvenne »knaggar» (qvistar), och arbeta så flitigt hela dagen; men Näcken gnäggade jemt ur skogen. När de slutligen skulle gå sta' och äta och just togo matknytet ifrån stubben, så for stubben af till skogs med skratt och löje! — Då blefvo de rätt förskräckte, och skyndade åt hemmet allt hvad de kunde. — Slut. J. Wallin. »Näkken» är ett skogs-rå, som tager an allehanda djurskapnad, gör sig tamt och narrar folk med sig. Böinden i Lau kom till »hag-lidet» och fick se en svartrandig häst, som såg så tam ut: det var Näkken. [Sid. 15 i MS.]
Intervju med Karin Turesson (f. 1865)
Intervju med Karin Turesson (f. 1865) i Gunnarskog. Intervjun är gjord 1958 av Richard Broberg.
Näcken?
Det var en gubbe som var ute och fiska och så fick han opp en barnunge och hon var ihålig i ryggen. Men han slängde ner henne igen och då kom det en väldigt fin fru. Hon hade långt hår så det hängde ikring henne och hon sa: "Ge dig i land! Ge dig i land!" Och han hade knappt hunnit i land förrän det blev en väldig storm, och han hade väl blivit nästan olycklig, om han varit på sjön då. – Det var väl Näcken. Och det var väl hennes barn, kan jag tro. Gubben som sa de här bodde vid Carnigies bruk. På kullen. Han var väl ifrån landet. Nolifrån, från Tjörn eller Orust kanske. Han kallades Brunngubben för han rensa brunnar. Han såg grymmer ut i ansiktet. Det var väl 30 år sedan han dog. Jo- hannes hette han. Han brukade sjunga också: "Näcken han satt på böljan den blå." Den, som hade lärt spela av Näcken, spela bara när det var riktigt tyst.
Näcken
Det var två drängar hos Olagus i Hulte i tixabäck. Den ene spelade på fiol, men det var ingen talang med det. Då var det någon, som lärde honom, att han skulle gå till kvarnen tummesmässenatten och sätta sej vid vattenhjulet med fötterna i vattnet. Det gjorde han. Då kom näcken på ett näckeblad. Drängen satt och spelade. Strömkarlen fick honom att sälja sig till honom, och sen frågade han: "Ska jag ställa fingrarna efter fiolen eller fiolen efter fingrarna?" Då var drängen så förståndig, så han sa, att han skulle ställa fiolen efter fingrarna. Klockan ett på natten kom drängen hem och spelade och dansade. När han kom in i köket, började bord och stolar på att dansa. Det var när han kom till elfte reprisen, som allt började att leva. Det var tolv repriser i Strömkarlens polske. Men Olagus skar av strängarna på fiolen, annars hade drängen aldrig varit god till att sluta.
Näcken
Genom mitt fädernehems ägor, förbi Pers- torpsskogen och in i Lagan på södra sidan rinner en å, Hulta å. Vid denna å har man hört underliga ljud, ja, t.o.m. vid vis- sa tillfällen sett varelser, som man ej vet, vad de varit för väsen. Vid "Gamla kvarn", som senare ombil- dats till brädsåg, nära mitt hem, hörde en natt ett äldre par ett skrik från Timmers- hults hallar (höga, branta klippstup med ån emellan, och där verkar spökligt). De kunde aldrig få reda på, varifrån skriket kom utan satte det i samband med någonting mystiskt. Nedanför vattenfallet vid den nämnde / sågen blev en gång en yngre kvinna så vilse, att hon ej visste varken ut eller in. Hon gick och gick och kom så åter till ut- gångspunkten, som hon då ej kände igen. För att hjälpa och trösta gick så en äldre "klok" gumma med henne. Komna till bron vid sågen sade den gamla: "Gack du nu i Guds namn!" Och med detsamma lågo väderstreken alldeles klara för den yngre kvinnan. Men de sågo en liten "varelse", vit till färgen, närmast lik ett kid, springa utmed ån. Detta är berättat för mig av den kvin- nan, som gick vilse, född 1847, och som lever ännu, sål. 91 år gammal. Från denna plats vid vattenfallet och bron har man vid andra tillfällen hört "klunkningar" (knäppar) som på fiol. / Hur man lärde sig spela av Näcken. Alltså, nedanför förutnämnda vatten- fall vid bron, där en gammal ek växte, torde Näcken med största säkerhet ha hållit till. De gamla sade, att ville man av Näc- ken lära spela fiol, skulle man bara gå till en plats, där han på ett eller annat sätt uppenbarat, att han höll till, och en kväll där lägga sin fiol samt en penning hur ringa som helst, t. ex. "en grön halvannanpeng". Man fick intet för intet då som nu. Morgonen därpå låg på platsen två alldeles lika fioler. Den ena var Näckens. Nu gällde det att taga sin egen, och kun- de man det, så kunde man också spela utmärkt med detsamma och utan öv- ningar, ja, t.o.m. älvastycket. Men tog / man Näckens fiol, så gick det för den tilltänkte spelmannen olyckligt, huru vet jag ej säkert. Troligen tog Näcken honom. Men något sådant exempel har jag ej. Älvastycket: Det var farligt för en spelman att börja på älvastycket, ty han löpte risk för att icke kunna sluta upp med sitt spel. Det var den ena risken. Den andra var, att allt började dansa efter musiken, inte endast yngre utan även äldre människor, och inte bara människor utan även möbler och allt, som icke var golv- eller väggfast, dansade. Sist tog väl Näcken de dansande och spelmannen till sig i / böljorna, om ej räddning innan dess kom. Men lyckligtvis kunde man på olika sätt finna räddning i en sådan farlig situation. Här ett exempel, berättat i min hembygd (Ysby socken). En spelman hade på ett kalas varit nog oförsiktig att börja på älvastycket. En kvinna, tillhörande huset, hade varit ute hos kreaturen och givit dem foder. När hon kom in igen, ser hon till sin förfä- ran, att alla dansade, t.o.m. hennes gamla värdfolk, och de hôlla på att "giva upp", så ansträngda som de äro. Men hon ser också, att bakom spelmannen står Näcken själv, och det är han, som för stråken. / Orsaken till att hon ser mer än andra, ligger däri, att ett "lyckeblad" (fyr- väppling) råkat fastna vid hennes klä- der och följa med in. Hon rusar oförtövat – således innan hon själv gripits av förtroll- ningen och själv börjat dansa – fram till spelmannen och rycker fiolen från honom - - - - och allt lugnar sig åter. Det var hög tid. I andra liknande historier har den räd- dande sett situationen genom ett nyckelhål sprungit fram och avskurit strängarna på spemannens fiol med ett enda snitt. Jag har också hört, att, kunde spel- / mannen även spela älvastycket bakvänt, d.v.s. från slutet och mot dess början, så hade Näcken ingen makt över spelmannen och spelet. Men detta var naturligtvis mycket svårt att ut- föra. (Detta senare upptecknat efter Nils Lind- holm, Skogaby, Laholms landsförsamling, född 1863.) Ett annat medel mot älvastycket. Spelmannen skulle taga blod ur ena lill- fingret en torsdag och stryka det under greppbrädet på fiolens resonans- botten. Det hjälpte. (Upptecknat efter hr Gustav Olsson, Sävsjö- holm, Östra Smål. Födelseår obekant.)
Näcken, gumman med den urholkade båten
1) Det berättas av de gamle, att då något barn vid ett tillfälle badade vid Svinge och de kommit ut i vattnet en bit kom en vit häst simmande uti från sjön med en karl på ryggen. Barnen blevo mycket rädda och sprang ifrån sina kläder till sina hem. En som berättade detta när jag var pojk. Denna plats ligger omkr. 1 fjärdingsväg nordväst från Åkersberg och är särskilt beryktad som spökplats. Vid detta tillfälle, som omtalats, trodde man, att Näcken försett sig med häst. 2) Vid denna vik bodde en gumma som hette Kalinga (Kal Inga). Hon hade en båt som var urholkad som en träd- stam. Med denna båt brukade hon färdas till Lurö kloster och hälsade på munkarna. "Va ho hade å uträtta där, kan ja' inte förklara. Men någe konstit va dä mä käringa å den urholkade båten."
Vattenväsen
Det skulle finnes näck å fôrsgôbb här i Klarälven. Om det var någon skillnad på dem, vet jag inte. Det var där vattnet forsade som fôrsgôbben fanns. I små bäckar som stälte till älven kom han också upp så att han kom dit där det fanns kvarn. Fôrsgôbben var inte att leka med. När han blev på den sidan så att han inte tålde folk, så hade han kvarnen att stanna. Jag har inte varit med om det, men det hade hänt så många gånger för de gamle. Nog påstod de det. ”Sjöråa” fanns i vattnet. Hon kunde vara både i älven å inne i sjöarna i skogen. Hon var lik ett fruntimmer. Håret var rött som varmen å det hang efter ryggen. När hon var uppe å sprang efter sjön, så väntade hon oväder. Om hon var på nolare kanten så kom det från norr, å var hon på östare kanten så kom det från öst. Om en tog mull från kyrkogården å hade på betet, när en fiskade, så fick en tur med fisk, för ”sjöråa” tyckte om det.
Näcken Strömkarlen
Bruka vistas i åar och bäckar, under broar och i hjulhusen vid kvarnen och såghus. Varhälst vattnet porla och rann i strida strömmen, där satt Näcken ofta och spela fijol och många spelmänner lärde sig att spela näckens låtar som hadde den värkan, att om någon börja dannsa därefter rådde inte med att sluta upp med dansen innan någon kom och höll honom still. Så hände det på 1860 talet, att Skolläraren o Klockare Sjölander i (Marbäck) varit på en begrafning (liköl) på en gård i Korpebo i Säms socken. Och var på natten han gick hem, kansje något överlastad af fylla. Kommen till en bro, kallad Almessebron, ligger på gamla landsvägen nedan Källebacka Säteri strax nedan en fjärdings milpåle. Kommen på bron fick Sjölander höra näcken spela vid eller under bron. Och Sjölander till att dansa, hålde på med det till fram på morgonsidan, då kom Alfrid Rylander i Kärrabo körande vägen fram. Skulle åka till staden Ulricehamn på morran, och då höll Sjölander på med att dansa men var då aldeles förbi af trötthet och svett, så Rylander hoppa af åkdonet och höll honom fast, som händelse berättat af många och även Rylander. (det kan ju vara möjligt att Sjölander fått anfall af Delerium; galenskap af spritförtäring) Gammalt folk i min barndom hade ofta hört näcken. Dahlström. Mjölkhara Folk som ville hava mycket mjölk, gjorde sig en mjölkhare af (sölv (tillbehör till en handväv) och träpinnar och ett harskinn. Denna Mjölkhare sög mjölk af Grannens kor ute i Bete eller i Ladugården och sen spruta i ett kärl som var ställt på ett lämpligt ställe af ägaren till Haren. Att skjuta en sådan hare var inte så lätt. Bössan skulle vara laddad med alknapp eller änny bättre med Silverkula, och föll haren för skottet bestod den av Sölv, pinnar, skinn och Slemm, ha många gamla berättat. Dahlström
Vattenväsen (Djävulen)?
Spel Erik, som var speleman på Frösve Leke- backe i många år, hade lärt sin konst av Djävulen. Han hade skrivit kontrakt med honom genom att med sitt blod skriva ett kontrakt och från spele- backen skjuta det mot kyrkan. Torsdagen efter om natten, så kom kontraktet till honom skjutet från kyrkan och sen kunde han spela Näckens polska till den 13. versen men sen förde han stråken bara fram och tillbaka och Djävulen skötte om melodierna så det blev de vackraste. Den fiolen finns nu i Fullösa och den går inte att laga, flera fiolbyggare har försökt att laga den. "När hornper hade spelat sista versen så sprack den och ingen har kunnat laga den." Ånäcken tog Snickare Anders en kväll då han / höll på att plöja för länge vid åkanten. Sedan hette det, om man talade vid någon som höll på att plöja för länge. "Är du inte rädd att Ånäcken skall ta dej, som håller på och plöjer så länge om kvällarna
vattenväsen
Vid Frykforsen fanns det en kvarn. När det var lugna sommarkvällar så spela Näcken där. Vi var två jäntor som gick dit en kväll för att vi skul- le få höra honom, men då spela han inte. En skulle ställa sig på bron, om en ksulle höra honom. - När en skulle ut i vattnet å bada, så skulle en skrika: "Far din var en ståltjuv, mor din var en nåltjuv, så långt som detta ropet höres skall du bindas från jord." Så kasta man en sten utåt vattnet. "Sjöråa" kunde di allt träffa på bortefter Fryken ibland. Ibland brukade di ta turer dit å meta. En gubbe hörde jag talas om som hade fått så många / stora abborar, att han inte såg sig god att frakta hem dem. Han bara drog upp undan för undan. Men när han skulle samla ihop dem så försvann di undan för undan allt eftersom han skulle ta dem. Han såg inte "Sjöråa" men han förstod att det var hon som hade hängt på. Det var för att narra honom. Sjöråa hade grönt hår. Hon var som ett fruntimmer. Det var inte så myc- ket tal på henne.