Transkriberad uppteckning

(en ond ande, som »vilsnar» folken — J. Lundgren). Två man skulle en vintermorgon ut i skogen och hugga ved; och de gingo någorlunda bittida åstad.* Men när de tyckte att de borde vara på det stället der de skulle hugga, var det inte deras skog. De började då i dags-ljusningen gå och leta; men ju mer de letade, dess vilsnare blefvo de. Då sade [de] sinsemellan: »Hvart fan gå vi, att vi alldrig hitta igen vår skog!» och då började det att skratta och gnägga nere i skogen. Då förstodo de att de voro förvillade af Näcken, hvarföre de vände sina kläder afviga: genast fingo de nu se huru de gått vilse, och många mo:de slag vandrat rundtomkring en vaktbod vid en kolmila i skogen; och de voro ännu ej längre från hemmet än att de kunde se byggningarne der. Men de voro så förvillade att de icke säkert igenkände hemmet; utan en af dem frågade en gosse, hvad det vore för en gård, då denne frågade dem tillbaka om de voro galna och ej igenkände deras eget hem. — Förargade öfver alltihop funno de nu snart sin skog igen, upphängde sitt mat-knyte på en skaplig stumbla med tvenne »knaggar» (qvistar), och arbeta så flitigt hela dagen; men Näcken gnäggade jemt ur skogen. När de slutligen skulle gå sta' och äta och just togo matknytet ifrån stubben, så for stubben af till skogs med skratt och löje! — Då blefvo de rätt förskräckte, och skyndade åt hemmet allt hvad de kunde. — Slut. J. Wallin. »Näkken» är ett skogs-rå, som tager an allehanda djurskapnad, gör sig tamt och narrar folk med sig. Böinden i Lau kom till »hag-lidet» och fick se en svartrandig häst, som såg så tam ut: det var Näkken. [Sid. 15 i MS.]