Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
De kasta stenar när de bada för att näcken skulle försvinna. Om de ser en upp-och nedvänd båt på sjön eller en halv båt, så är det näcken.
Näcken tvingar människor och djur att spela och dansa.
Hästarna på en gård drevos på bete i närheten av en bäck. Herden, som låg på marken, märkte flere kvällar efter varandra, att hästarna sprungo omkring, dansade, trampade och sprungo hit och dit, varför de också dag efter dag blevo magrare. Han sade sin husbonde orsaken, varför hästarna voro så svaga, och bad honom själv en gång följa med för att se vad som skedde där. Herrn gick med, och genast började hästarna dansa, och snart kunde icke heller herrn hålla sig utan dansade själv omkring och stampade. Näcken sjöng nämligen i bäcken så underskönt, att man ovillkorligen måste dansa. Endast den som lade sig tätt till marken, kunde motstå förtrollningen.
Jättarna i Gylterudsbergen.
Jättarna i Gylterudsbergen. I de höga bergen vester om Gylterud i Mangskog bodde for- dom Jättar men de stodo i ett gott förhållande till Folket som bodde i den närmaste gården till berget som kallades 'vid Berget'. Och till stora högtider brukade Jättarna låna bak- redskapen och en stor Kopparkittel till att brygga Öl i. Och då skulle nämda saker utsättas på (trampen) trappan på kvällen och om morgonen voro Bakredskapen och Kopparkitteln till- baka och då var kopparkitteln full av skummande Öl. Vid samma tid brukade Näcken spela i Gylteruds bäcken som rinner förbi de höga bergen där Jättarne bodde. Men hur det var så ledsnade Jättarna på musiken ty de slungade ett ofantligt stort klippblock för att döda Näcken men det gick inte fram till bäcken men det blev en temligen stor Grotta der Klippblocket föll ner, som rymmer många personer på en gång. Anders Johansson 12 år Gylterud Mangskog. Vaggvisa. 1) Tuss i lull lite gull om vi hade stuga full. Loven och laven förstuga och kôven och en liten kack på omen (ugnen) 2) Ro i land till Fiskesjö. Många fiskar får vi där. Gäddan den stora. Laxen den goda dem ska vi gömma dem ska vi steka till Jul och Påskekvällarne 3) Jag satte mi Rav på e husse låg och husse mi Rav så gärna, da tapte jag bort mi bjälleko som hette Rögullstjärna kling klang i bjälla langt norrom fjella där gal Göken der växer Löken där är gott att vara för alla små barn om sommaren D.s.
Vattenväsen
Näcken sitter under broar och spelar. De hörde honom flera gånger i Självvik (Kungsäter). Nu hade ju August i Självvik börjat lära sej spela fiol men han fick aldrig riktigt kläm på det. Så en kväll behaga han gå och sätta sej på bron - då hörde han det där spelet. Denne speleman har jag hört förr, sa han - och nu önskar jag att han ska va så illa snäller och lära mej spela. Jag har börjat lära mej spela fiol men jag kan inte få den rätta låten på det - och han fick lära sej. Det var särskilt en vals som August i Självvik alltid spelade den har jag lärt mej av näcken, sa han. Och det är sanning, jag hör det spelet när som helst, den valsen var så illa vacker. Sjörå såg dom också. Det var små jungfrur som sprang på vattnet. Det var Andreas i Lycka utför flera gånger. De var så snälla, de bara följde med, dom sprang utanpå vattnet. De var som andra små docker, somliga var röda och andra var vita. Så kunde de dyka ner och vara hos fisken. Kasta man i pengar till dom skulle man få mycket fisk. Det var en gammal knekt som bodde där nere vid sjön (Tolken). Bonden kom dit till dom en gång, då sa knekten till sin käring, sätt nu på potäter, vi ska ha mat med. Ja, men, sa hon, vi har ju ingenting till dem? Sätt du på dem, så ska jag gå ner till sjön efter en gädda. Och han gick och kom tillbaka med en stor gädda. Farmor talte om det och hon sa att han trolla säkert till sej gäddan! De sa att de hörde nödrop ifrån sjön ibland, det var förebud om att nån skulle drunkna.
Konsten att kunna spela "Älvadansen".
I en längesedan svunnen tid kunde somliga fiol- spelare spela ”Älvadansen”, troddes det. Det skulle vara ett farligt spel, ty om spelmannen ej förmådde sluta upp med spelet i rätt tid kunde både han och de dansande hamna i det vatten där Näcken bodde. – För att kunna spela ”Älvadansen” måste man hava bytt fiol med Näcken. När det var fullmåne om midnattstid gick den, som vil- le byta fiol med Näcken, ned till stranden av en sjö eller å och lade ned sin fiol på ett ställe där det mittför växte ”andmat”, ett slags växt med små hjärtformiga, gröna blad som flyta på vattnet. Därefter skulle han gå hem och komma tillbaka före solens uppgång och hämta den fiol, som låg där. Under tiden, som spelmannen var hemma / hade Näcken bytt fioler. – Nu kunde ägaren till den fiolen spela Älvadansen på den. – – – – – – – – – – – Spelare Lasse. För länge sedan levde en man här i bygderna, som all- mänt kallades spelare Lasse. På grund af sin enastå- ende förmåga att sköta fiolen var han mycket anlitad att spela på bröllop och ungdomsgille. – Enligt sägen kunde Lasse spela ”Älvadansen”, ty han hade bytt fiol med Näcken. – En midsommarafton spelade den unge Lasse till dans för en del ungdom hvilka övertalade honom att spela ”Älvadansen”. Det kunde gått olyckligt för dem alla, ty Lasse kunde ej sluta –. En förbigående, som stannat och sett den yrande dansen, förstod hur det var fatt. Han tog upp sin kniv och höll den i handen en stund, ty han tänkte, att stålet skulle skydda dem för Näcken. Det hjälpte likväl ej, utan dansen fortfor allt livligare. Mannen sprang då fram och skar av strängarna på Lasses fiol och då upphörde mu- / siken och dansen som väl var. Från den stunden vågade spelare Lasse aldrig spela ”Älvadansen”. En gång hände det en jul att han spelade på ”julagille” varenda natt i en hel vec- ka – När han om morgonen kom hem, den sista natten han spelade, och hängde upp sin fiol på vägg- en – spelade denna av sig själv. – Då gick spelare Lasse bort och skar av fiolsträngarna, – men fiolen fortsatte att spela. – Lasse tog då fiolen och slog den i golvet, så att den gick i många bitar, likväl hörde Lasse musiken – från bitarna. Lasse blev förskräckt, ty han tänk- te, att det var ”den onde” som spelade –. Till slut tog Lasse upp fiolbitarna och lade dem på elden i den öppna spiseln och han hörde hur det spe- lade så länge det fanns något kvar av fiolen. – Han luktade svavel hela dagen i sin stuga. Lasse var vid den tiden en gammal man. Han spe- lade aldrig mer sedan hans kära fiol blivit förvandlad till aska. Lasse dog i mitten av 1800 talet.
Näckar.
Anders Bengtsson och Lille Krischan, (Kristian) mal- den en natt på en gammaldags kvarn. Med detsam- ma som de passade kvarnen kokades tjära, och dessemel- lan spelades kort. Bäst son de höllo på med kortspelet, stannade kvarnen. Hur gubbarna än buro sig åt, kun- de de ej få igång kvarnen. "Det är näcken som hål- ler hjulet," sade Lille Krischan. "Det skall han allt få för," och så tog han en skopa kokande tjära och kasta- de i kvarnhjulet. Nu blev det fart på kvarnen, så att hela kvrnhuset darrade, och mjölet rök i taket. An- ders Bentsson blev rädd och sprang ut, men Lille Krisch- an stannade kvar. Så småningom återtog kvarnen sin vanliga gång, och gubbarna lugnade sig. De kommo överens om, att ej tala om för någon, att de spelat kort i kvarnen.
(Näcken) vattenväsen
Näcken satt i hjulbäcken och spela. Det var en förfärlig spelman det, när han tog till stråken. För han spela fiol. Han spelade polskor. Det var en #### som kallades Neckens polska. Och den spela han. Om di drog på hjulet före kl. 12 på natten, så kunde necken sätta sig och hålla i hjulet och då fick de inte kvarnen i gång förrän solen gick upp. I Karlskog var det en kvarn. Det var en bonde i kvarnen och mol. Bonden började svärja. Men då stan- nade kvarnen. "Nu kan du följa med mig i hjulhuset", sade mjölnaren till bonden. När de kom dit fick bon- den se att en neck satt och höll i hjulet. Sjöråa var det tal om, men jag minns intet särskilt. Hon var i sjön.
Vattenväsen
Det var många gamla fiolspelare, som hade lärt sej att spela av Näcken. Bara de tog fiolen och satte sej under en bro, fick de lära. De berättade om en speleman, som sa ifrån innan han började spela, att när de får se stolar och bord börja dansa, skall de rycka fiolen ifrån honom. Där låg en gammal krumpen käring i en säng, och rätt som det var började hon också dansa. Då var där en som ryckte fiolen ifrån spelemannen. – Där skulle vara 12 repriser på den där valsen. När han började den 11:te, skulle de rycka fiolen ifrån honom, annars hade han spelat ihjäl sej själv. Hade han fått börja den 12:te, hade Näcken tagit honom. Sjörå skulle vara förskräckligt fina och granna, och fint klädda med. Men de ville inte folk illa.
Sjökalven
När ja var riktigt liten en gång, så gick min far och slådde på gärdet, och pojkarna gick ute och valle där i närheten. Så hade vi en liten röfläckete kalv. Rätt som det var så börja det och plaska ute i sjön och far så att kalven hade kommit ner till stranden. Och när han kom utanför vassen så ga han se ut och sömma, och när han var mitt i sjön så duka han under. Och far han undra ju vad det gick åt pojkane som inte såg efter kalven bättre och han sprang upp och skulle vart i håll mä dom, men det första han mötte så var det kalven. Men det var en sjökalv som han hade sett - di hade för se det fanns sjökalvar. Far berätta detta för en gammal gubbe sen en gång. Och när gubben hade hört det så sa han: -Du Petter, månne inte det kunde vara Näcken!
Näcken som min moder bruka sjunga
Jag är väl ingen riddare fast eder synes så Jag är den stackars Näcken i böljorna de blå, I forsar och stridaste strömmar. Min boning den ståndar allt under en bro der ingen kan gånga, ej heller kan ro Och ingen kan få hus över natten. I havet är jag född och der är jag buren och der haver jag mina hovkläder skuren. . Min fader och moder äro böljorna blå, mina vänner och fränder äro stickor och strå. Det är så roligt i havet att bo de äro så många som över oss ro. Flickan: Hemma gråter fader och hemma gråter mor och hemma gråter syster och hemma gråter bror Näcken:svarar: Hemma gråte vem som gråta må Men aldrig skall du mera på gröna jorden gå.
Näcken
Vid en bondgård voro ett par flickor och hjälpte till med höstarbetet, den ena kallades drängaMärtan. När de varit inne och ätit middag och skulle återgå till arbetet, fick di för sig att springa ner till sjön och bada först, dagen var nämligen varm. Märtas kamrat blev först färdig i vattnet; medsamma hon kom i vattnet försvan hon och endast en strimma i vattnet syntes efter henne. Märta blev förskräckt och rusade upp mot gården och ropade på hjälp, det kom genast och man började dragga efter henne, men icke förrän dagen därpå funno de henne, då de fingo upp henne hade hon ett litet hål under naglarna på alla fingrarna och alla tårna, allt blodet var suget ur kroppen. Det var näcken som tagit henne och sugat ut blodet genom hålen under naglarna.
Näcken lär gossen spela
Ja kommer ihôg en berättelse om en liten pôjk som allti ble borte, när dä le fram på aftan. Han geck så i flere dager. Men te slute så kom di unner fund mä var han höll te. Han satt ve en bäck. En vacker dag tog pôjken ner fiol, som hang på vägga å spela di grannaste låter som di hade hört. Han spela så att alle måtte grå- te. När di fråga var han hade lärt sej det- te så tala han om att han hade sôtte ve bäcken å fått lärt sej tå näcken. Han kom opp var ofta mä fiol, å då spela han å lärde gôssen.
Vattenväsen
Det var en som bodde nere vid Skagern här i Nysund, o han fiska mycket i Skagern. En gång bad han sin gumma följa med o ta opp fiskredskapen. När de var nästan färdiga, så kom det en fin vit se- gelbåt, men det var ingen sådan som människor begagnar. "Skynda däj," sa' han, "nu ska du få se på annat." "Och," berätta han sen, "vi hann jämt i land, så vräkte hela sjön opp så jag har aldrig sett på maken." - Men de såg ingen människa i båten. En tjärn, Svarttjärn, bortåt Eds- / backen här i Nysund är så full av fisk, men ingen kan fiska där. Men en luffare kom gående en gång, o han gick dit, o sen kom han till Edsbacken med så mycken fisk o stor sådan. "Ja, du kan lite mer än andra," sa' de. Då skratta han. Men sjörå har de sett där flera gånger. De sa' att de såg "näcken," det var en från Vårbo här i socknen som sa' för många år sen att han såg "näcken" komma o springa på Skagern som en hingst. "Då blev det ovär sen," sa' jag. "Ja, det lovar jag för," sa' han, "det gick stora böljor på sjön." När de skulle börja bada på våren, så skulle de "binde näcken", de skulle sätta en kniv vid sjö- / landet o säja: "Ja binder dig näck," o så något mer som jag inte minns. I en sjö mellan Svartå o Ölsboda kunde de inte få opp någon fisk. Men så en gång var det en som sa': "Om själve Skam ä i sjön, så ska ja ta fisk där!" Och han fick också, men när han tog den tredje, så kom det en gubbe opp mitt ur sjön o sa': "Tänk aldrig att du får mer fisk här!" Och sen är det omöjligt att ta opp nån- ting där, fast sjön är så full med fisk.