Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Det var en kväll en man var ute och red på sin häst. Då träffade han på en stor skara troll, och där- ibland ett troll som hade ett horn och en pipa. Hor- net användes att dricka i, och pappan att samla hop trollen med. Riddaren stannade och lyssnade. Då sa trol- len: "Släng hit en bit!", och alla trollen drucko ur hor- net. Då bad riddaren att även han skulle få känna på det som fanns i hornet, men när riddaren fick hornet, tömde han ut dess innehåll, och det var väl, ty det innehöll gift. Med den andra handen tog han pipan, se'n red han in på en korsarjader åker och befriade sig för trollen när solen gick upp. Och hornet och pipan finnas på Trolle Ljungby slott. Trollen beklaga sig att de ald- rig kan få ihop släkten mer, sen de förlorat pipan.
Svartkonst
Mormor och morfar gick ute i potatislandet å då kom en "finngôbbe" å bad att han skulle få ligga över natten. Han blev nekad, men då sade han, att han skulle få båda kor- na att stupa i lagården. Det kan ni inte sa morfar. Vill ni att jag skall visa er det då, sa finnen. Då blev mor- far å mormor så rädda att finnen fick ligga. Men på ett annat ställe trollade han så att fåren dog. När de trollade så högg de en kniv endera i lagårdstaket. i en vägg eller i en gärdesgård. Med detsamma de högg fast kniven så stöp djuret.
Häxor och trollkarlar
Här troddes det att finnarna var trollkunniga och att de kunde mer än andra. Så snart det var fråga om en "finngôbbe" el "finnkäring" så kunde en inte vara säker för trolldom. En del kunde mera å en del mindre. Varje finne var något trollkunnig, men var- je trollkunnig person kallades inte finne, för det fanns andra som fick lära av finnarna. Om en kän- de på sig att någon trollade på en, så skulle en ta av sig ett plagg. Då gick det inte för den som trollade. Med trolldom togs mjölken från andra. "Trolla" fick de lära av den onde. Men det fanns en bok som heter ”svartkônstbok”. I den kunde en få lära. Sådana böcker har allt funnits här i socknen.
Troll
Strax intill Rydal ligger där Stora Hålsjön. Härintill ligger Smebergen. Där är ett brant stup och ett hål in i berget. Det kallas Smebergshål. Där fanns troll. Om folk ville ha slipat en lie, la de den där, och den blev så vass, så de aldrig be- hövde slipa den mer, bara de lät bli att titta den i eggen, för gjorde de det, blev den oduglig. Det var trollen, som slipade liarna. Sägnen berättar, att en jägare släppt in en tax där och stop- pat för hålet, och den taxen kom ut häruppe i Vallås, så det skulle varit en väldigt underjordisk gång där.
Bortbyting
Föräldrarna var rädda för att barnen skulle bli bort- bytta av trollen, när de var födda. Så fort de kunde, så for de och fick barnet döpt. När det var kristnat, så ha- de inte trollen makt över dem. Mamma tala om, att det var en mor som hade fått sitt barn bortbytt. Det var inte likt andra barn. Hon skulle ta sitt barn tillbaka, och så eldade hon ornen och skulle kasta bortbytingen in i ornen. Men när hon skulle kasta in ungen så kom trollet och skrek: "Sa du bränna upp mitt barn, å jag som var så rädd om ditt." Så tog hon sitt barn och lämnade det andra tillbaka.
Häxor och trollkarlar
Lövjerska hörde jag inte talas om. Finnarna var fulla med trolldom. Det gick inte an att vara säker för dem. Men bara en inte var rädd, så gick det bra. Såg de att en var rädd, så fick de makt med en och kunde trolla allt ont på en. I min tid gick det inte så många sådana. Men de kunde skicka trolldom i luften. Det var det vär- sta. Om en slog till en finne för näsan, så att blodet kom, så kunde han inte trolla den gång- en. Det var häxor, som for fram i virvelvin- den. De kunde ställa till allt ont. Elaka käringar hade mjölkhare. Hon tog både smör och mjölk där hon kom åt.
Troll
En dräng gick och plöjde på en åker. När han kom nära renen fick han se att där låg en grissla som var sönder. Han skar till pinnar och lagade den. Så fortsatte han sitt arbete. När han nästa gång kom till renen, låg där en smörgås. Drängen var hungrig och han åt upp den. Men plötsligt märkte han att han blivit så fasligt stark. Då började han högmoda sig och lämnade sin plats och gav sig på skogsarbete. — Här kunde han lyfta vilka träd som helst. Vid ett tillfälle hade en bonde förlassat sig. Då tog de och spände ifrån hästarna och drängen drog makligt hem lasset. En kvinna fick ett barn som var märkvärdigt. Det var stumt och inte ville det växa. Då blev hon lärd att hon skulle koka malt i ett äggskal och brygga i en fingerborg. När hon höll på med detta, stod tösen bredvid och förundrade sig. Slutligen sade hon: "Ja ä så gammel som Tiven och Tivena trä och jag har sett Lygnerns vider uppväxta tre gånger och nerbrända igen, men aldrig intill denna dag har jag sett någon koka malt i ett äggskal och brygga i en fingerborg." Det var första gången tösen öppnade munnen. Men när kvinnan nu förstod att tösen inte hörde henne till så tog hon och hävde ut henne. Och då kom trollkäringen med kvinnans eget barn. En bonde gick en julanatt till trollen. Då kom de ut och gav honom att dricka ur en bägare som de stulit ur en kyrka. Då tog bonden bägaren och sprang åt den plöjda åkern till. Här kastade han bägaren. Vid åkerrenen låg en mängd med hugget timmer. Trollen gav sig dit för att söka rätt på skatten som de förlorat. Nästa dag när bonden gav sig ut att söka rätt på bägaren, fann han denna i en korsfåra. Men trollen hade kastat veden i alla riktningar tills de kommit till botten av vedstabben. Det skulle bli bröllop på ett ställe, men strax före vigsel blev bruden bortrövad. Brudgummen satte sig då upp på en häst och red till berget. Detta stod på guldpelare för trollen hade bröllop. Bruden kom nu ut för att bestå på mannen och de övriga skådarna. Den förre kände strax igen henne och han tog drickesbägaren med den ena handen. Medan han med den andra kastade bruden upp på sadelknappen. Trollen jagade efter flyktingarna. Men så var där troll i ett annat berg som var avundsjuka på de förra. De kom ut och ropade: Ri inte på gatan den håle, utan på åkern den båle! Mannen lydde rådet och nu blev trollen efter. De hade inte lov att gå på den plöjda marken. Och så fick brudgummen rövat sin brud tillbaka.
Stråkgubben.
Jättekumlet Stråkberg [på Panike] är ganska högt. Ortens fiskare förtälja, att ett troll, kallat Stråkgubben, har sin vistelse i jättekumlets inre. Om trollet berättar man följande: Det var en gång ett troll, som hette Stråk. Han bodde på ett högt berg och tillbragte sin tid i ensamhet, ty han visste inte av att det fanns kvinnfolk i världen. En dag såg han hos de andra närboende trollen några underliga ting, som de kallade kvinnor och som de rövat åt sig från de kristna människorna. Stråk fick då åstundan att få en sådan tingest till sin skrypelse (nöje). Han trädde i underhandling med trollen och tillhandlade sig för en större penningesumma en av kvinnorna, vilken trollen själva utvalde åt honom. Bruden förde han till sitt berg men fann till sin harm, att hon var återväxt. Hon meddelade, att ingen annan än en kristen präst kunde ha makt över henne. Hon var och skulle förbliva mö i alla tider. Då beslöt Stråk att uppsöka en präst, men han visste inte, var någon sådan fanns, ty han hade inte sett någon präst sedan översteprästen Arons tid. Han vände sig då till ett troll, som hette Musklia, och bad detta om upplysning var någon kristen präst stod att finna samt omtalade sin brydsamma belägenhet. Musklia upplyste då, att det var mycket lång väg till en dylik präst, men han skulle nog för en summa penningar ställa allt till rätta. Den önskade penningesumman gavs, och Musklia tog för en tid hand om den otillgängliga bruden. Då fanns där ett elakt kvinnotroll, som hette Lussonborg. Hon ville ha Musklia till man och hatade i grund de kristna kvinnor trollen hade hos sig. Lussonborg bar 'svartsockan' (svartsjuka) till kvinnan hos Musklia, och så förvandlade hon den unga bruden till en räv, som sprang till skogs. Stråk blev nu ytterst förgrymmad på Lussonborg och stack med sitt spjut ut hennes ögon. Men då hon hade makt över skogens vargar, sände hon dessa att sönderslita Stråk. Ehuru denne var en stark och 'massiver' (grovtbyggd) man med riklig 'mundering' (utrustning), måste han fly för de i hundratal framrusande vargarna och kom då med en väderil till jättekumlet i Panike, varest han sedan dess håller sig gömd i kumlets innandöme. Man antar visserligen, att hans brud besöker honom i en rävs skepnad, men att han likväl är på lur efter kvinnfolk. Därför våga inte traktens kvinnor ensamma vistas i jättekumlets närhet, ty de frukta Stråkgubben. Inte heller våga de bada i Stråkfladan, emedan man åtskilliga gånger sett Stråk-gubben simma omkring i nämnda träsk. Man antar, att Stråk-gubben tidvis även uppehåller sig på träskets botten.
Troll
Det bodde troll här långt ute i bergen, i Flöget. De kom visst fram till ställena ibland och ville låna när de skulle baka. De som var goda vänner med dem, hade aldrig ont av dem. När det var något fruntimmer som hade fått barn, kunde trollen kom- ma och byta bort det. Det var en här uppe i byn, som hade fått ett barn. Och där hade trollen varit och bytt barn. Den ungen de hade tagit, skrek så uppe i bergen. - Jag vet inte hur länge de hade haft den där trollungen, men så skulle de ha gjort kängor till den och när den som skulle å och köpa dessa här kängorna kom mittför berget, ropte det därifrån: "Gör skorna stora för sådana fötter har Tora" - Men de fick tillbaka sin unge sen. Mora stod och baka en gång. Då tog hon ända som hon ville kasta in ungen i ungnen - de hade väl förstått, att det var en bortbyting, de hade fått. Men då kom trollkäringen. "Har jag varit så syndaktig vid ditt, du?" sa hon till mora. Och så tog hon sitt och lämna det andra i stället.
Troll
På Lunnagårds mark bodde trollen i god ro, men så skulle de bygga kyrka - platsen kallas ännu Kyrkelia - men trollen rev ner om natten, vad som uppbyggdes om dagen. Församlingsborna mås- te flytta kyrkan (var den färdig?) längre västerut. Klangen av kyrk- klockorna blev för lunnatrollet olidlig, så det måtte flytta norrut. Trollet låste igen dörren till sina bergasalar, där stora skatter ännu skola ligga förvarade. Och de (= människor) har försökt spränga för att få fram skatten, där de trodde dörren (var) med krut. Där är märke ännu efter bergborren. Men tron att trollen flyttade var nog förhastad, för en natt gick Sven i Krok förbi, kom så i sällskap med berggubben, som bar en säck. Den lade han på bondens rygg och tvingade honom att bära, fast den var så tung, så ryggen ville gå av. Då de kom mitt för Lunna berg, tog trollet(!) själv säcken och tackade för hjälpen.
Jättar och troll
I Vabränna högar var troll. Prästens dotter blev bergtagen till dem. Nästa julafton tyckte de i prästgården, att det skulle vara roligt, om flickan varit hemma. Drängen sa, att han ville försöka hämta hem henne. "Ja, gå åt stallet, och tag vilken häst du tycker", sa kyrkoherden. Drängen red till högarna, och då stod den ene högen på guldpelare. Det var bröllop där. Så kom det ett troll ut med en kalk av guld och bjöd honom dricka. Men han sa: "Tack, det är dubbel heder, om bruden själv skänker i åt mej." Ja, hon fick komma ut och drängen tog kalken, men han tömde ut den över axeln. Det kom litet på hästen, och det brände av håret på honom. Sen tog han flickan i ena handen och kastade upp henne på hästen. Då kom trollen sättande efter, och de hade så nära hunnit upp honom, men då ropade det från den andre högen: "Rid åkern den balle, å inte vägen den hårde!" Då red han in på åkern och de blev där, tills solen hade gått upp.
Troll
Mamma tala om att det var en, som skulle rida till julottan. Han kom ut för troll. De hade julotta vid en sten vid vägkanten. När han skulle förbi dem, så kom ett troll och räckte honom en bägare och bad att han skulle dricka "julamust". Han tog bägaren och låtsades som han skulle dricka. Sen smög han sig att kasta ut musten bakåt. Då kom det litet på hästen. Det tog bort skinnet, så att det blev fläckar, där skinn och hår suttit. Han tog bägaren med. När de förstod, att han tog bägaren, så sprang de efter och skulle hinna fatt honom. Han höll på att få kasta bägaren från sig. Då fick han höra att det skrek: "Rid inte vägen den hårda utan ängen den sköna!" Då vek han av vägen och kom in på en åker, som var plöjd. Han red "tväråkers". Trollen kunde inte springa i kors över åkern, de fick springa torva upp och torva ned. Men innan de hade hunnit dit, så var ryttaren i kyrkan på julottan. Han bad prästen, att han skulle ta vara på bägaren. Och då fick den stanna i kyrkan.
Troll
En gammal gubbe som var mer än nitti år talte om en historia för mej, när jag var ung. Det var en kvarn som brände upp varenda tummesmäss. Så var det en knekt, som hade gått in i kvarnen en tummesmässafta och lagt sej i kvarnkupan. Då kom det in en hop troll, och de hade med sej en nyfödd barnunge, som de hade tagit på ett ställe inte långt därifrån. De hade bränt ljus på det stället, för de visste att trollen ville åt nyfödda barn. Men så skymde det ett grand, och då passade en trollkäring på och tog barnungen och la en alekump i stället. När de kommit in i kvarnen, vädrade de och sa: "Här luktar kristet blod." Och de började leta. Men rätt vad det var ropte ett av trollen: "Nu får vi upp i rykande bardus, å eld i vareveli knut!" De sprang ifrån kvarnen. Men knekten tog barnungen och gick till stället. "Var har du din unge?" sa han till kvinnan. "Han ligger i vaggan och sover", svarade hon.