Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen.
Näcken - vi såg honom i ån (Viskan). Just där en grob (= ett dike) rann ner i ån lyste han till och släcke´te igen. Se´n gick han en bit och lyste igen. Och i själva åbrynet såg vi näc- ken flamma. Jag har hört sägas, att han kunde spela. Det var en, som hade ställt möte med näcken här uppe i en å, som rinner över gär- dena, och fått lära sej spela av honom. Men om han spelade näc- kens polska, skulle folk inte orka sluta att dansa. Vet inte, om han offrade något till näcken. Känner ej näcken som häst.
Vattenväsen
Ortens benämning på manliga vattenväsen: "Näcken", "strömgôbben", "gôbben", "den lelle". Man har trott att "näcken" kunde vålla drunkning. Han skulle vara som en stor karl men han hade man som en häst. Skägget skulle vara långt. Han höll sig i vi- karna i vassen. Han kunde spela fasligt grant sade de som hade hört honom, men han spelade aldrig annat än i skymningen och på natten. Han hade inga kläder på sig. Långt hår skylde kroppen. När en var pojk så brukade en å kasta sten utåt sjön. Stenen kastades högt upp i luften och så långt ut en kunde. Det kallades att "kaste näck" De gamle sade, att om en kastade utåt sjön, så skulle en inte kunna komma illa ut för näcken. / Men en skulle spotta på stenen, innan den kastades och så skulle en säga "näck näck bind däj". För det gick inte an att gå ut i vattnet om en inte hade kastat eller spottat före sig. Det var också bra att skjuta utåt sjön, för näcken skulle vara rädd för skott. Jag hörde berättas av gamla att barn, som höll till vid Åmålsviken hade sett näcken där. Han kom utifrån sjön. Och han simmade som en häst. Barnen blevo rädda och sprang därifrån, så de kom helskinnade undan. Ortens benämning på det väsen, som uppehöll sig i kvarnarna: "Strömgôbben". Sådana gubbar har det funnits i alla kvarnar på trakten. Vid Kasen- berg hade de sett spåren efter honom i mjölet. Och om de blev högljudda i kvarnkammaren på kvällen, så stannade kvarnen. Han blev så ond då, så att han hängde sig fast i vattenhjulet, och då var det ingen kraft som kunde flytta det. Det hände många gången att mjölnaren inte kunde få fart på kvarnen på hela natten fast det var fullt / upp med vatten. Då var det inte annat för kvarngub- barna är att fara hem eller vänta till strömgub- ben blev god igen. Mjölnaren vid Kasenberg brukade varskos, om det var något fel i kvarnen. Å råkade han att somna, så var det aldrig farligt att han för- sov sig, för "strömgôbben" väckte honom. En gång satt ett lag och spelade kort i kvarnkammaren. Rätt som det var hördes det som om hela kvarnen skulle ha ramlat ned, och kvarnarna stannade. Då rev mjölnaren sig i hu- vudet ett slag, men så gick han ned och lade tobak och andra småsaker i underhuset. Och när det led om en stund, så började kvarnen gå. Men det blev inte kortspel mer den kvällen. Ortens benämning på kvinnliga vattenväsen: "Sjöråa". Den skulle föra sjömannen eller fiskaren vilse. Och när jag var sjöman, hörde jag många säg- ner om henne ute vid Värmlandsnäs. För det mes- ta kom hon seglandes i en halv båt, så hade hon ett litet rött segel. Hon hade alltid vind, när hon var ute. Och när hon var synlig, blev det storm o. / oväder. Och det lät inte vänta på sig, utan det kom tvärt som en orkan. Och när gubbarna fick se skum på vattnet, så sa de att "sjöråa" hade varit ute o tvättat kläder och det var inte något bra märke. Det var bäst att söka hamn.
Näcken som arbetshäst
Då Vänneån var isbelagd och månen lyste över det vintriga landskapet vid skvaltkvarnen kunde Brånalts bybor förr i tiden med ett stålbetsel betvinga näcken till att draga hem stora vedlass nedåt ån uppifrån Björnalteskogen. Platsen strax ovanför där skvaltan stod kallades Horsan. Månen nämnes ofta "Brånalte sol", mest av kringliggande byars gamle.
Rået hindrar person att få fisk eller villebråd.
1 vissa sjöar håller näcken fiskarna, varför alla don, som sänkas ned, brista. Så har det varit fallet i Angjärv, Entvatten (Hepovatten) och Hörningen i Esse. Detsamma har även gällt Bosund och Storträsk i Larsmo. — För att ha någon som helst lycka vid dylika sjöar, vilket ibland inträffar, bör fiskaren alldeles osedd ha nått sjön.
Visa.
Näckens längtan Näcken har spelat i tusende år han spelar väl tusende än men fastän hans längtan på guldsträngar slår så äger han icke en vän. Aldrig en brud får han sluta i famn aldrig en maka så kär. Jordelivets son, huru lycklig du är du som har sällhetens tröst. Älvkungen bjuder små älvor på dans. Näcken om kvällen man hör. ifrån dess strand till dess grönskande sal guldharpan tystnaden stör. / Och de små älvor de smeka varann, de viska om kärlek så ömt. Då suckar blott näcken, ty ensam är han. Bruden sin brudgum har glömt. Fast jag har suckat i dagar och år. Vinden och vattnet det vet. Låt då en blomma av kärlekens vår fläkta på smärtan så het. Ljuv är väl sången, men lyss ej till den, avvakta himmelens bud. Där bor din fader, din trognaste vän, som gav dig smärtan till brud. Men här på jorden - för i hans hus kommer ej sorgerna in - Där blomstrar livet med sällhet och vår, och den vän som du älskat blir din.
Den dimma sôm ste ôpp u göla, kallte di hvita mara...
Den dimma sôm ste' ôpp u' göla, kallte di "hvita mara." (="vita märren"). Å nôr dimma' sto' jäms mä trätôppa över môsen, så sa'e di gamle: "Nu blir dä vackert vä'r, för Gölakäringa byker å ho' väntar vackert vä'r te sin tvätt"! Eller "Nu har Skogskäringa hängt ut sin byk, så nu blir dä tôrkevä'r"! Dimma' tok iblann skepnan å en häst nere ve göla. Dä var för dä di kallte henne "den vita mara." I alla sjöa å vattendra' bodde Näcken. Han kônne förskapa se' mest te va' han velle, te e' människa å en tjur å en hunn å te en häst å te å mä te ett parlebånn mä ôm dä så va'. Han kônne gå på bete mä di annre djura utan att en kônne si nôn skellna' på dôm, å han kônne narra fôlk rakt' ôppåt väggera. Ôm en varsnade att en hade råkat ut för Näcken, så sôlle en bara namnge hômen, för då ble' han å mä si' makt å förschvann. Men dä va' varr' ôm en inte begrep att dä va' han, för då kônne dä gå redit galet. Dä va' e' pia, sôm harvade mä Näcken en heler da' utan å ha en aning ôm att dä va' han, men nôr ho' sôlle släppa den hvite hästen i solakvällen ve sjökanten, så högg han tak mä tännera i henna förklä', å hade dä inte turat sej så väl, så förklädsbånnet gått å, så hade la pias sista stônn vatt kômmen, för hästen han satte å i sken mä förklä't å förschvann i sjöen, å då sôm först begrep pia, att dä va Näcken. En da sto' tri fruntemmer ve sjöakanten å böstade byk, å då feck e' utå fleckera si ett fint pa'lebånn i vattnet å dä skeftade i alla regnbågens färger, å ho' ga' se' ut i vattnet för ho' velle ju ha tak i 'et, men ju länger ut i vattnet ho' kôm ju länger flôttade pa'lebånnet på se', så ho' rådde inte mä å räcka't. Te sist sto' ho' i vattnet närapå te halsen, å då försto' di annre bägge, att dä va' galet, å då skrek di te på en gång: "Akta de', dä ä Näcken"! Då förschvann bånnet, å då kôm fleckestackarn te besenning så môe, så ho' kônne ta' se' i lann. Hade flecka vatt ensammen, så hade ho' dronknat, för si dä va' så mä dä, att den sôm allri' så lite lätte narra se' utå Näcken, den han ble ta'en utå Näcken så sto' han va'. Dä va' e' pi'a, sôm sto' å bôstade byk ve sjöakanten. Då kôm dä en finer harrekär å ställde se' te å blia på 'a, å han va' klädder sôm en krona's schuschant (sergeant), å han velle va' närgången mot pi'a, men då försto' ho' va' dä va' för slavs harre, så ho' sa'e: "Godda' harr Näck", sa'e ho', å då förschvann han för han tôlte inte å höra sett namn. Ôm nättera lå' Näcken i bonnens artelann, å då så' han ut sôm en sto'er hunn älla en häst, å ôm en va' ôppe i davninga, så kônne en få si 'en men han va' varsker, för ôm han varsnade att fôlk va ôppe, så tok han ett flôvv rätt ner i sjöen. Men te sist ble ju fôlk vana ve å si en, så di fäste se' inte så môe ve en. Di sôm sôlle bada, di feck lôv å hålla en jarnbit i hånna, ôm di velle fri se' för Näcken, å älla dôvde dä ôm di satte ner en kniv ve en sten på vasskanten, men gjo'de di dä, så va' di trôggade te liv å lemm. Näcken han kônne förvannla se' te e' krabba (kräfta), å i den skepnan kônne han te å mä stanna e' kvarn, nôr ho' va sôm bäst i gång, men ôm en slängde te en en peng, störr' älla minna, så hjalp dä, för så fort pengen nådde kvarnahjulet så tok kvarna ista', så dä hvisslade ätter' et. Dä geck alla bäst å mala ôm nättera, för då hjalp Näcken te å dra' kvarna å då geck ho' tri gånger fortare än vanlit. Då så' han ut sôm en tômte mä e' röer luva på huvet, å då satt han gressle på dä stora vasshjulet å dro' alltihop. Va' han gramsen på mjölnan, så styrde han te så kvarna stannde älla gecko jämt, men va' han vänlit sennader, så va' han te go' hjôlp, å ôm en, sôm sagt va' kastade te 'en en styver, så feck en gôtt anseenne hos en, så dä hade en ôppe många gånger ôm. Nôr en metade krabber å fesk, så ga Näcken se' te känna. Räss sôm en satt där å höll i metesprötet, så kônne dä rôcka te så tongt, så en höll på å tapa hela metet. Si dä va' Näcken, sôm nappade, men han földe allri' mä ôpp på lann älla i båten, för nôr en rôckte te, så ble han ätter å släppte sett tak, men ätter ett sånt napp feck en så'n tur mä fångsta, så en kônne hala ôpp den ene store fesken ätter den annre, te en hade fått så môe, så en inte så' se' goer te å bära hem mer. Så Näcken han kônne va' te goer natta, nôr en bara försto' se på å vänna se' ätter en redit. Dä va' en fjortan års pôjk' sôm va' ute i åa å metade krabber, å han feck så orimmelit mä krabber, så dä grônde inga säcka' å kättla' te å ta dôm i å dä va' knappt han så' se' goer te å få hem dôm. Nôr han kôm hem, talte han ôm för far sin att dä hade gått en stoer, rö'er tjur i åa hele tien mä han hållde på å meta, å pôjken ônrade va' dä kônne va' för ett kreatur sôm fölt hômen så tro'et hele ti'en. "Dä va Näcken", sa' faren, å pôjken han ble så antererader, så han to'des allri' mer gå ensammen te åa å ta krabber. Dä va' en dräng, sôm geck ve sjöakanten en gång, å då feck han si en stoer hviter häst gå ijämte hômen, å drängen han satte se' ôpp på hästarôggen, för han tôckte, att dä kônne dôvva för en dräng å få ria på en så granner häst. Men han hinde knappt ôpp på rôggen, förrän hästen på ett enda öjenableck plômsade å ut i sjöen, å då begrep drängen att dä va' Näcken han råkt ut för, så han sa'e kveckt på stônna: "Nu s'a Näcken ha tack för sällskapet"! Då förschvann hele hästen, å drängen han sto' i vatten ôpp te armera, å dä va' inte mer än jämt att han rådde mä å ta se' i lann. Näcken kônne spela så förtrôllat grannt ôm nättera å nôr han spelade si polska, så kônne inte di onge lätta bli å dansa förrän sola rann ôpp, för då hö'de han ôpp mä spelet. Å dä fanns spelemän, sôm kônne harma Näcken å spela Näckens polska, å då geck bena å se' sjôlva på di onge, så dä va' falitt å ge se' te å lyss ätter sånt. Ôm en feck höra Näcken, så sôlle en allri stanna å lyas på spelet för då narades en uti vattnet antingen en velle eller ej, men sen en bara hade hinnt över broa, så va' dä inte så farlitt, för då hade han inte samma makt. Varst va' dä för havanne kvenner för di hade minna mitstånnskraft så dôm kônne han lättare fresta mä sett spel. Di gamle talte ôm, att dä va' en bonne, sôm hade sitt Näcken setta i en båt å spela å sjonga ôm å ôm igen: "Ack, om jag finge Guds nåde! Ack, om jag finge Guds nåde"! Men bonnen han to'de inte bli ståannes å lyas, utan han ga' se' å hemåt så fort dä sto' te, mä väl va'. I Ulvsnäsasjön (i Öggestorp), där spelade Näcken mest för jämnan ôm nättera, å nôr mjölnan va' i kvarna å mol, så hö'de han spelet titt å tätt, men ôm han lyddes ett enda grånn, så höll allri' kvarna, utan då feck han full ja'ning med å lavva å sätta igång på a. Däfför sôlle en allri låss ôm att en hö'de spelet utan syta se' sjôlv å si på dä en hade för hänner å låss ôm ingenting. De övernaturlie väsena, di s'a la kômmet te på dä viset, ätter va' di gamle trodde å sa'e, att nôr ärkeängelen Mikael stridde mä draken, så ble draken å hans anhang nerkastada på jola, å di trellte la ner lite bå här å var. Di sôm trellte i vattnet, di ble' sjöväsen, å di sôm föll i skôvven å på berga, di ble' bergatrôll å sånt oty', å di sôm föll på träa, di ble' markåsta' (snår på lövgrenarna). Nu för tien fenns dä la inte mô't igen å dädära för nôr maskinera å trôskeverka började dôna å regera, så förschvann alltihop te di store berga å te mer avläjsna ställe', å te sist har la åska' slaet ihäl di siste trôlla, så dä ä nock inte troli't, att dä fenns nôt kvar nu, åtminstone inte här på trakta.
Näcken
Om en vill ha bra fisketur ska en slänga en silver- slant i sjön och säga: "Snälle, lille rare Näck, om jag slänger en skänk i floden, så får jag väl napp?" Det var en gubbe nere i Mark som slängde i en slant och han sa: "Jag hade tre spön, och anting- en ni tror mig eller inte, så fick jag napp på alla tre, så fort jag hann dra upp."
Spelmän
En pojk satt vid Häggedalsbäcken en kväll. Han fick höra en underlig musik. Han hade inte hört en sådan vacker musik. Han började vissla samma melodier. Han blev så styv att vissla att folk kallade honom för vindkonstnären. När han blev äl- dre, så skaffade han sig fiol. Och han kunde spe- la den finaste musik, som ingen annan kunde spela. Näcken hade lärt honom musiken. Det var mamma som berättade detta. Det har fallit mig ur minnet vad han hette.
Vattenväsen.
Det var en kälting, som gick och hade gnagt köt- tet av ett ben, och så gick han förbi en bro alldeles intill Ullareds kyrka, och då satt näcken där och spelade. "Spela nu för mig", sa kältingen och kastade benet till näcken. "Du gav mig ben och inte sena, du ska få lära dig å ställa men inte spela", svarade näcken Och efter den dagen kunde kältingen ställa till ### men inte längre.
Strömkarlen
Vid Hidingebro i Hidinge vid kvarnen där höll strömkarlen till. Det var forsar där. Gick de dit tre torsdagskvällar i rad vid ett visst klockslag, så spela det så grant. De som lärt sej spela av näcken kunde inte sluta, när de kom riktigt i farten, förrän de högg av strängarna. Kalle vid ria spela Strömkärns polska vid Lekeberga, så de fick ta ifrån honom fiolen.
Vattenväsen
Det var inte värt att gå å bada i öppet vatten förrän en hade satt stål i vattnet. Det var gammalt folk noga med. Det var Näcken som en skulle vara rädd för. Om han fick tag i en, så drog han en med i djupet å sög blodet av en. Bara en kastade stål tre gånger i vattnet, så var det inte farligt. "Fôrsgôbben" fanns i bäckarna. Han satt där å spe- lade om kvällarna. Han var inte säker vid kvarnen. För om han ville att inte kvarnen skulle gå, så tog han tag i vasshjulet å höll alltihop. I Flatåsen var det en gubbe som hade fått lärt spela fiol av Näc- ken. Det fanns ingen som kunde spela som han, å inte kunde någon ta efter den musiken. För om det var någon som försökte så började fiolen själva. (skälva!) "Sjöråa" var det tal om. Hon höll sig i tjärnen. / Hon var som "skogråa". De gamle hade sett henne, när de var å fiskade. När hon inte ville att de skulle ha någon fisk så kom hon upp å visade sig på vattnet. Tog en eld på en sticka, när en var å skulle fiska, så fick en ingen fisk. Men fick hon en silverslant, så blev hon god, å då kun- de en ta så mycken fisk en ville den gången.
Vattenväsen, jättar, naturföremål
Ett berg benämnt Storberget troddes vara bostad åt en jätte. En gång hade det kommit stora stenar rullande utför berget, och sedan hade man tydligt hört en dörr smällas igen. Efter åskväder kunde man även höra, när jätten stängde dörren. Beträffande utseen- det skiljer sig Storberget inte från närliggande berg, men det finns stora ”hyllor” i det. I ett annat berg finns en fårdjupning, som kallas ”ommen” (ugnen, spisen). Vägen förbi heter Omlekasa. Där spökade det, och ett slags trolltyg, bergkattar, brukade hålla till där. Något som kan sättas i samband med bergtagning hade förekommit där med både män- niskor och djur. Det var emellertid mycket längesedan. När fru Gustavsson förfäder odlade upp gården hitta- de de en mur. Då de inte kunde erinra sig att där / funnits något hus sattes denna i samband med nå- got mystiskt. För att förhindra att barn drunknade i dammar o.d. skulle man ta vatten därifrån och tvät- ta barnen med och säga: ”Näck, Näck nål i vann, jung- fru Maria la stål i vann”.
Vattenväsen
"Näcken han spelar på Karstorpa sjö", var början till en visa de sjöng när jag var barn, resten har jag glömt. Han sam på vattnet och spelade om kvällarna. Näcken kunde spela både på land och sjö. Han for ut på sjön så fort någon kom nära sjön. Han spelade och sjöng då i gläd- jen över ant vara frälst. Han kunde förvandla sig till vad som hälst fågel, fisk, djur eller människa. Sjöfrua såg de bara två gånger om året, om pingst, då skulle vattnet vara färdigt och om midsommar för då skulle hon bli brun. Sjöfrua var inte bara rädd om Karstorpa sjö, hela egen- domen vakade hon över och varnade om det närmade sig en olycka. Näcken skulle bindas när man badade. De motade / Ryd Johan Brandt Vattenväsen 2. honom med eker (båtar) som de rodde omkring med utanför badplatsen och skrämde undan honom medan de badade. De kunde också låsa fast honom och det gjorde de med en länk från en eka. Den som kastade sitt vatten i sjön när han badade blev evigt ovän med näcken och badade han ensam sedan kom han bort