Transkriberad uppteckning

Ortens benämning på manliga vattenväsen: "Näcken", "strömgôbben", "gôbben", "den lelle". Man har trott att "näcken" kunde vålla drunkning. Han skulle vara som en stor karl men han hade man som en häst. Skägget skulle vara långt. Han höll sig i vi- karna i vassen. Han kunde spela fasligt grant sade de som hade hört honom, men han spelade aldrig annat än i skymningen och på natten. Han hade inga kläder på sig. Långt hår skylde kroppen. När en var pojk så brukade en å kasta sten utåt sjön. Stenen kastades högt upp i luften och så långt ut en kunde. Det kallades att "kaste näck" De gamle sade, att om en kastade utåt sjön, så skulle en inte kunna komma illa ut för näcken. / Men en skulle spotta på stenen, innan den kastades och så skulle en säga "näck näck bind däj". För det gick inte an att gå ut i vattnet om en inte hade kastat eller spottat före sig. Det var också bra att skjuta utåt sjön, för näcken skulle vara rädd för skott. Jag hörde berättas av gamla att barn, som höll till vid Åmålsviken hade sett näcken där. Han kom utifrån sjön. Och han simmade som en häst. Barnen blevo rädda och sprang därifrån, så de kom helskinnade undan. Ortens benämning på det väsen, som uppehöll sig i kvarnarna: "Strömgôbben". Sådana gubbar har det funnits i alla kvarnar på trakten. Vid Kasen- berg hade de sett spåren efter honom i mjölet. Och om de blev högljudda i kvarnkammaren på kvällen, så stannade kvarnen. Han blev så ond då, så att han hängde sig fast i vattenhjulet, och då var det ingen kraft som kunde flytta det. Det hände många gången att mjölnaren inte kunde få fart på kvarnen på hela natten fast det var fullt / upp med vatten. Då var det inte annat för kvarngub- barna är att fara hem eller vänta till strömgub- ben blev god igen. Mjölnaren vid Kasenberg brukade varskos, om det var något fel i kvarnen. Å råkade han att somna, så var det aldrig farligt att han för- sov sig, för "strömgôbben" väckte honom. En gång satt ett lag och spelade kort i kvarnkammaren. Rätt som det var hördes det som om hela kvarnen skulle ha ramlat ned, och kvarnarna stannade. Då rev mjölnaren sig i hu- vudet ett slag, men så gick han ned och lade tobak och andra småsaker i underhuset. Och när det led om en stund, så började kvarnen gå. Men det blev inte kortspel mer den kvällen. Ortens benämning på kvinnliga vattenväsen: "Sjöråa". Den skulle föra sjömannen eller fiskaren vilse. Och när jag var sjöman, hörde jag många säg- ner om henne ute vid Värmlandsnäs. För det mes- ta kom hon seglandes i en halv båt, så hade hon ett litet rött segel. Hon hade alltid vind, när hon var ute. Och när hon var synlig, blev det storm o. / oväder. Och det lät inte vänta på sig, utan det kom tvärt som en orkan. Och när gubbarna fick se skum på vattnet, så sa de att "sjöråa" hade varit ute o tvättat kläder och det var inte något bra märke. Det var bäst att söka hamn.