Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Svartkonst
Stål och silver anvädnes mot troll- dom, även hästskor och yxor. Man bar stål- bitar på sig för att vara skyddad. Bara man hade en nål på sig i kläderna, så kunde den skydda en från att bli bergtagen. Nålen sattes i barnkläderna.
Trolldom vid åkning
Min far skjutsa i Ölme socken, han hade en riktig häst, men när han kom i en backe där stanna den alldeles. Han betsla om den, men det gick inte ändå. Men då svor han te, å då började det gå med fart. Det var en prostinna Falk i Kristinehamn som skulle till graven, när de kom te Storbron där så gick det inte fast prosten var med. Då måste de bära liket, men sen fick hästarna fart.
Trolldom m.m.
1. En skolle allti ha en hästsko hängane över dörra, för att inte trölla skolle komma in, sär- skilt om jul, för då vöre trölla värre än hälla (annars). 2. En skolle ha en lie hälla, ant stål hängande över dörra hälla (eller) sänga, så inte mara skolle komma in å ria en. 3. Om en ble gastakramad, så skolle´n ta stål å flinta å slö (slå) gnista mellan kröppen å lintyget, så gick et över. 4. De va bra å allti ha nönting av stål hängande ve si´a, en täljekniv eller nånting sånt, för då hade gastarna ingen makt. 5. Dom gamle albäckskära (albäckskararna) hade allti en gammel peng i pengapongen, å den gjorde de sig inte kvitt, för den skolle dra pengar te dom. 6. Johan-Bern i Albäck hade allti en gamladars höj / hatt på sig, å sina penga hade´n alltid emellan foert (fodret) å hatten oppe i hattaköllen. När han då skolle betala, så tog´en å sig hatten å tog penga där. 7. I Albäck vore dom allti noga mä, att inget hjul eller nöt ant fick, gå runt i Dymlevega. 8. Dom gav aldrig bört nån mjölk, inna dom först lagt nöra saltkorn på för inte mista mjölka- tuern (mjölkturen) 9. Burmans Inger i Jerlöv konne stämma blo. De första åren, som Sanna va gift, bodde de ve Nyebro, å där va en son te Burmans Inger mä. En gång hade han sågat sig i hanna så illa. Dom försökte lägga om´en, men bloen sköla å rann så förfärligt. Han skynte sig så gött han orka hem te mora, å hon stämde bloen genast. 10. Fålle-Bern gick en hel sönda efter en mjölkhare å försökte skjuta´n, men de gick inte. Då gick´en hem å sprätte ut en sölverknapp ut si skjorta. å la den i bössa, å då sköt´en en, men de va bare några pinna å sölv. / 11. Julahalmen skolle far i huset bre´a själv, å bånna (banden) skolle läggas i kors ve dörra, så att inget tröllty kom in i helga. Halmen skolle ligga te Knut. 12. Sanna talade om, att förr trodde dom alltid, att den som förswarjet sig (begått mened) hade ingen skogga (skugga) jämte sig, när han gick.
Trolldom, (Tro?)
På ett ställe som ja tjäna dräng var gumman väl- digt skrockfull. I lagårn hade ho allti sina särskil- de konster för sej. Såstången (x) fick vi aldrig resa i lagårn. Vi måste hålla tag i den. Fick hon se att vi någon gång glömde detta sprang hon genast bort och bar ut stånga eller lade ned den på golvet. (x) En stång som vattenämbaret bars på.
Trolldom. Kloka
Ett sällskap som kom körande vägen fram, på natten, kallade på folket i en bondgård i Buagärde, för att få nattlogi. De ville icke stiga upp, utan bonden sade, nu har jag lagt mig och vill icke gå upp igen. Då skall ni ock- så få bli liggande, blev svaret. Bonden blev sedan liggande sjuk sin återstående livstid.
Trolldom. Svartkonst
En bonde skulle gifta bort sin dotter, fästmannen som bodde långt därifrån hade ångrat sig och kom icke till bröllopet. Bonden blev då arg och sade att han skulle skjuta honom. Fästmannen gick då till en an- nan bonde som ansågs vara trollkunnig och talade om förhållandet, samt bad honom hjälpa sig. Bonden befalde honom, bära några spannar vatten och slå i en stor koppar- kittel, när han gjort det befalde bonden ho- nom, stå och se i kitteln, du får nu se hon- om som vill skjuta dig, i vattnet. När han visar sig tredje gången, skrik då på mig, sade bonden och gick därifrån. Fästmannen gjorde som han blivit tillsagd, tredje gången han / såg den andre, i kittelns vatten, skrek han på bonden, vilken kom med bössan i handen och skjöt på bildren i vattnet, det blev då blod ibland vattnet i kitteln Han hade skjutit den andre, fast de bodde flera mil från varandra.
Trolldom på djur
Under min morfars fähus var det fullt med bylten, påsar och ben av allehanda slag. Man hade lagt dit trullskatt. I själva sten- muren hade man stuckit sådant och under ladugårdstomten. Det var aldrig annat än elakt för honom. Kreaturen tynade bort. Emellertid råd- des han av en gumma, som talade om att han hade att göra med en elak käring. Den där kä- ringen kommer till er ibland, sade hon, men då hon härnäst kommer, så skall ni inte ge hen- ne så mycket som en drick vatten. Slå ut allt vatten, som ni har inne, när ni ser henne komma. Då skall hon inte kunna något. Om inte detta hjälpte, så skulle han smälla till henne så att näsblogen flög lös. Då mäktade hon intet sedan. (Efter min hustru, som var född i Hällefors).
Trolldom. Svartkonst
Man skall taga ett trefotat bord, bordets fötter kallas jafot, nejfot och trefot, omkring bordet skall sitta tre personer, önskar den ene av dessa en fråga besvarad och framställer den, besvaras frågan av bordet. Om en äkta man är borta från hemmet och skulle vilja veta om hans hustru är hemma eller borta, frågar han då bordet, är min hustru hemma, är hon då hemma, svarar bordet med att lyfta på jafoten, är hon borta lyfter bordet på nejfoten. I bordet får inte finnas spik.
Trolldom. Svartkonst
Ägaren till Skya mellangård mistade krea- tur det ena efter det andra. Till slut besökte han en klok gumma från Växsjö, hon sade, "jag får väl kom- ma och se vad jag kan göra." När hon kom dit, hade hon ostbit med, vilken hon lämnade till mannen och sade till honom att gå till en närbelägen skog med den, vidare sade hon, där möter du en stor svart hund, den får du icke säga något till, men du sticker till honom ostbiten, när du sedan kom- mer hem ligger där en kviga och håller på att dö, den gräver du ned i jorden levande, därefter skall du gräva ut båset, där hon varit, sedan hjälper det nog. Mannen gjorde som hon sagt, när han grävde ut båset, fann han trollknutar där. Sedan mistade han icke flera kreatur.
Djur
Göken skull dår en om en fick höra honom på fasten mage. Så var det ock, om en fick höra "tâltrosten" när den tog te å spel. En skulle ha en smula i munnen, för då var det inte farligt. - Göken slutar gala omkr 14 dagar eller tre veckor efter midsommar. När en slog my- rarna å satte upp den första myrhässjan, så "strypte en te strupen på göken". En kan få höra honom gala den 7 el. 8 maj, men när det blir den 18 maj, så är han tvungen att gala. "Kvällslappen" (flädermusen) var det allt ko- kel med. En tog ett metspö å gick ut, för när han fick se det så kom han, så slog en ihjäl honom med metspöet. Så skulle en / passa sig å ta av det blodet. Det skulle en smörja på ögonen, se'n såg en lika bra i mörk- ret som han. Det var en trollgubbe här som sköt en gök var vår. Folk frågade vad han skulle ha den till. Jo, svarade han, när jag skall göra kon- ster med den, så tar jag av mig sprett naken. Han hade den till trolldom. Det var en här som satte å med vargarna. Han kallades finn-Per-gubben, för han var fin- ne. Se'n har det inte varit varg här. Han vi- sade dem till lappmarken. "Han gjorde nô i vargspôra, så att vargen kom bort." Det var med trolldom. I min ungdom var detta. För det fanns varg så att jag mins det. Finnarna var de enda som kunde rå på dem. "Lekatten" var farlig. Han stack. Han hade tän- der som sylar å gift i dem. Det blev farligt, om han bet. "Skrea" var sällsynt, men hon fanns här. Men / jag mins inte något om henne. Hon skulle vara bra mot sjukdom. Det mins jag. Kornknarren kallades för "spinnrocken", för jag kan inte tro, att det var den en kallade för "nattramma". Det var styggt om en fick se att skator samlade sig i skock å skrattade, för det kunde vara troll- käringar i stället för skator.
Den dumma jätten. Aarne nr. 1165.
Det var en jätte som bodde i Hongsåsen. Han hette Hobergsgubben. Han hade full berget i silver. Han hade en bonde till gran- ne där - Ola i Ragnerud. Hans drängar var så fulla i trolldom och konster. Men nu var det så att Ola och Hobergsgubben var goda vänner. Och drängarna ställde med så att att Ho- bergsgubben kom med på kalasen i Ragne- rud. Hustrun i Ragnerud fick en unge vart år, för var unge skulle Hobergsgubben va- ra med på dopölet och vara fadder. Då gav han en säck med tre skovlar silver i faddergåva. Så var det en gång som han blev bjuden på dopöl. När drängarna var och bjöd honom, så tala de om att trum- slagarn / var bjuden. Då ursäkta han sig och sa att han inte kunde komma, för han var inte god vän med trumslagaren sedan han kasta- de den ene trumpinnen på benet, så att han blev halt. Men han skickade en säck med tre skovlar silver i faddergåva. Ing- en blev rikare än Ola i Ragnerud. Så blev det kyrka här. Jätten fick höra kyrk- klockorna. Då ville han inte stanna längre. Han flytta till Norrland. Dit kom det värm- länningar och hälsa på honom. Då ville han känna om värmlandsblodet var lika varmt än och ville hälsa på dem. Då ha- de de glödgat ett järnspett, som de räck- te honom. Medan han boddee på Hongsåsen så hände det att di hade bryggt ett stort kar med dricka på Ragnerud. Drängarna var och bjöd jätten att han skulle komma och smaka på drickan. Men då hade de hittat på / och gått till ladugården och huggit huvudet av den största oxen. Det huvudet hade de lagt i drickekaret. Jätten var alltid så glup så han lämnade aldrig något kvar av någon sort. Å nu trodde drängarna att han skul- le sätta oxhuvudet i halsen på sig. "Fick du något i drickan?" frågade Ola. "Jo," sva- rade jätten, "det låg en liten humla på bot- ten, men den sväljde jag hel."
Finnarnas liv, folkmedicin
I Kristinefors hade de en gång en brukspatron, som var så hatad, att de fick en finngumma att sätta döden på honom. Hon skaf- fade sig hår av honom och bitar av hans kläder och offrade på ett ställe i Mangslidälven. Hon lade in håret i ett knyte, som hon hade gjort av klädbitarna och så hade hon väl stenar i också, så att det blev på botten. Brukspatronen blev mycket sjuk så att han begrep att han var utsatt för trolldom, så han kallade till sig en annan finn- gumma. Hon talade om för honom, att sjukdomen hade blivit ”satt på honom” och att han skulle kunna bli bra om han kunde få upp offerknytet. Hon kunde säga ungefär var det var nedsänkt också. Men de fick aldrig upp det, utan patronen dog. Finnarna for mycket med sådan där trolldom förr, och en del gör det kanske än. I min barndom talade de mycket om dem och var rädda för dem, och det är nog så med folket här omkring än i dag, att de har mer respekt för finnarna än för / annat folk. Finnarna kunde ”sätta skott” åt människor och djur på långt avstånd, och det var väl mest därför som folk ville undvika att komma i ovänskap med dem. Men desamma som hade makt att förstöra kunde också bota. Det berodde precis på hur de var sinnade. Men ett förfärligt rått folk har finnarna alltid varit. När de kom ner till kyrkan med lik ibland, så hade de kanske kört, så att hela gaveln på kistan var borta, så att det kunde hända att håret på liket hängde utanför och fladdrade, eller också kanske fötterna stack ut. Och fulla som svin kunde de kanske vara både karlar och fruntimmer vid ett sådant tillfälle Om de var riktigt fulla i ont, så kunde de ställa så att det inte växte ett enda strå mer än ogräs på en annans åker. En gång på en julmorgon kom far tidigt till kyrkan i sällskap med en annan smed som hette Tångring. Då fick de se en finn- gubbe som höll på borta i ett hörn och påtade upp jord ur kyrkogården. Det var dåligt fruset det äret. Det måste vara vigd jord som de skulle använda vid sina trolldomskonster. De gick bort till / honom. ”Jaså du stjäl på självaste julmorgonen”, sa’ Tångringen till honom. ”Jag stjäl inte, utan jag byter” sa’ finngubben. Han hade haft jord med sig och lagt där i stället. ”Jag skall ge dig för att du byter jag”, sade Tångringen, och därmed strök han till honom så att näsbloden flög lös på honom. Därmed var det förstört för finnen, för om man kan få blod av en sådan där trollgubbe så mister han sin makt. Stämma blod kunde de också, och det kan de nog än. Det är inte så längesedan det var några som körde timmer i skogarna i Norra Ny, och då var det en gubbe härifrån med. En utav gubbarna hade fått is på yxskaftet, så att yxan slant för honom, så att han kom att hygga sig bak på knäet så att han högg av båda knäsenarna och den stora pukådern. Hans kamrater visste att Vitsandsgubben kunde stämma blod, och skickade efter honom, för han var i närheten. När han kom, så såg han bara på såret och så sade han: ”Far ni bara, det kommer inte att blöda.” Då stannade blodflödet med det- samma. Och så lade de honom på en kälke och satte en häst för och for till doktorn med honom. Men inte en droppe blod / kom det. Men innan Vitsandsgubben kom, så hade han blott, så att det var en stor blodpöl omkring. De har varit mycket rädda för att komma i vatten, sedan det har blivit mörkt för de var rädda för ”farlighet”. Med farlig- het menade de visst all möjlig slags värk. Jag fick barnför- lamming, 1903 tror jag det var, och det trodde folk fullt och fast att jag hade fått i vatten. Jag brukade fiska mycket, och då får man ju vara vid vattnet även sedan det har blivit mörkt. Det var en finngubbe som hade sett att en ko hade brutit sig igenom hans gärdsgård. Han blev ond och ”satte skott” på kon för att straffa ägaren. Men han hade otur, för det var hans egen ko som hade gjort det, och det var den enda han hade också.
Häxor och trollkarlar
En trollgubbe hette Blåsman. Han hade "gam- mel-Erik" till hjälp. En gång så hade en häst blivit borta på skogen. Blåsman fick veta det å sa till ägaren: "Det skall inte stå på förrän hästen skall vara här." Det dröjde inte länge förrän hästen kom ur skogen så att han flås och fradgan stod över hela kroppen. Han skeck "gammel-Erik" / djävulen / efter hästen, det var inte mer med det. Vid kyrkan hade slik trollgubbar och trollkä- ringar mycket att göra. Jag vet att de tog av sig skorna och hade jord med sig hem i dem från kyrkogården. Kyrkojord var bra att ha när de skulle trolla. Sådan jord hade de i påsar som kalven fick suga på för att han skulle / bli ett fint djur. Ben tog de med sig från kyrko- gårdar. En käring i Röjden hade plockat med sig alla slags ben, för att hon skulle ha att trol- la med. Jag var med vid kyrkan och lade tak. Då hit- tade vi "trollpôser" under kyrkotrappan. Folk hade gömt dem under trappan. Det var hyskor, hakar, tagel, bly, jord och små ben i dem. En liten påse av tyg, som det låg i. Så var det knutet en lintråd om mulen. Oblater tog de med sig hem. Den skulle en skju- ta på, så sköt en inte bom sedan. Om en tog en kula i munnen, när en gick till nattvarden, så skulle den kulan bita. Den tog inte fel. Det brukade Blåsman göra. Pallin i N. Finnskoga kunde stämma blod, ta reda på tjuvgods och allt sådant. Han gjorde dotter sin tokig. Men han kunde inte göra det tillbaka. Det var flera han trolla på på det viset, så att de inte fick behålla förståndet. / Han skulle ha svartkonstbok. När han skul- le till att dö så fick de bränna upp den. Om en annan hade läst i den och gammel-Erik hade kommit så hade det inte gått att göra sig fri från honom. När Blåsman gick omkring en brand, så tog sig inte elden över där han gått. Han hade den kraften. Kvicksilver bruka di allt my å ha mot troll- dom. Far hade en mässingdosa som han hade kvicksilver i. Den bar han på sig jämt. Han påstod att han var starkare när han hade den med sig.