Transkriberad uppteckning

I Kristinefors hade de en gång en brukspatron, som var så hatad, att de fick en finngumma att sätta döden på honom. Hon skaf- fade sig hår av honom och bitar av hans kläder och offrade på ett ställe i Mangslidälven. Hon lade in håret i ett knyte, som hon hade gjort av klädbitarna och så hade hon väl stenar i också, så att det blev på botten. Brukspatronen blev mycket sjuk så att han begrep att han var utsatt för trolldom, så han kallade till sig en annan finn- gumma. Hon talade om för honom, att sjukdomen hade blivit ”satt på honom” och att han skulle kunna bli bra om han kunde få upp offerknytet. Hon kunde säga ungefär var det var nedsänkt också. Men de fick aldrig upp det, utan patronen dog. Finnarna for mycket med sådan där trolldom förr, och en del gör det kanske än. I min barndom talade de mycket om dem och var rädda för dem, och det är nog så med folket här omkring än i dag, att de har mer respekt för finnarna än för / annat folk. Finnarna kunde ”sätta skott” åt människor och djur på långt avstånd, och det var väl mest därför som folk ville undvika att komma i ovänskap med dem. Men desamma som hade makt att förstöra kunde också bota. Det berodde precis på hur de var sinnade. Men ett förfärligt rått folk har finnarna alltid varit. När de kom ner till kyrkan med lik ibland, så hade de kanske kört, så att hela gaveln på kistan var borta, så att det kunde hända att håret på liket hängde utanför och fladdrade, eller också kanske fötterna stack ut. Och fulla som svin kunde de kanske vara både karlar och fruntimmer vid ett sådant tillfälle Om de var riktigt fulla i ont, så kunde de ställa så att det inte växte ett enda strå mer än ogräs på en annans åker. En gång på en julmorgon kom far tidigt till kyrkan i sällskap med en annan smed som hette Tångring. Då fick de se en finn- gubbe som höll på borta i ett hörn och påtade upp jord ur kyrkogården. Det var dåligt fruset det äret. Det måste vara vigd jord som de skulle använda vid sina trolldomskonster. De gick bort till / honom. ”Jaså du stjäl på självaste julmorgonen”, sa’ Tångringen till honom. ”Jag stjäl inte, utan jag byter” sa’ finngubben. Han hade haft jord med sig och lagt där i stället. ”Jag skall ge dig för att du byter jag”, sade Tångringen, och därmed strök han till honom så att näsbloden flög lös på honom. Därmed var det förstört för finnen, för om man kan få blod av en sådan där trollgubbe så mister han sin makt. Stämma blod kunde de också, och det kan de nog än. Det är inte så längesedan det var några som körde timmer i skogarna i Norra Ny, och då var det en gubbe härifrån med. En utav gubbarna hade fått is på yxskaftet, så att yxan slant för honom, så att han kom att hygga sig bak på knäet så att han högg av båda knäsenarna och den stora pukådern. Hans kamrater visste att Vitsandsgubben kunde stämma blod, och skickade efter honom, för han var i närheten. När han kom, så såg han bara på såret och så sade han: ”Far ni bara, det kommer inte att blöda.” Då stannade blodflödet med det- samma. Och så lade de honom på en kälke och satte en häst för och for till doktorn med honom. Men inte en droppe blod / kom det. Men innan Vitsandsgubben kom, så hade han blott, så att det var en stor blodpöl omkring. De har varit mycket rädda för att komma i vatten, sedan det har blivit mörkt för de var rädda för ”farlighet”. Med farlig- het menade de visst all möjlig slags värk. Jag fick barnför- lamming, 1903 tror jag det var, och det trodde folk fullt och fast att jag hade fått i vatten. Jag brukade fiska mycket, och då får man ju vara vid vattnet även sedan det har blivit mörkt. Det var en finngubbe som hade sett att en ko hade brutit sig igenom hans gärdsgård. Han blev ond och ”satte skott” på kon för att straffa ägaren. Men han hade otur, för det var hans egen ko som hade gjort det, och det var den enda han hade också.