Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Svartkonst
Stål begagnades mot trolldom. Kom ett troll, så skulle man kasta en kniv över det. Blev ett djur för- gjort genom trolldom så skulle kniven kastas över det. Om en människa gav bort en mjölktår så skulle ett eldkol i mjölken först för att inte kon skulle bli skämd. Maja i Skäggebyn brukade göra så.
Sägner om trolldom
Det var en gång två flickor, som båda tyckte om samma pojke. Pojken kunde ju inte gifta sig med mer än den ena, och då tog han ju givetvis den som han tyckte bäst om. Någon tid efter bröloppet kom den försmådda på besök i de nygiftas hem. Det var ganska kallt den dagen, och mannen hade varit ute i arbete. När han sedan kom hem så frös han aldeles förskräckligt. Flickan tog då fram en liten flaska som hon hade några droppar i, hon räckte honom flaskan i det hon sade: "Drick det här så blir du varm". Mannen gjorde som hon bad honom, och från den dagen blev han konstig. En gång tog han en fläskskinka och kastade / in i en het bakugn och brände upp henne. En gång som de hade främmande, tog han 2 stolar och satte dem på bordet. När så det hände, den ena gången efter den andra, blev hustrun aldeles översig given. Hon tog då och gick till en s.k. "klok gubbe" för att om möjligt få någon bot för honom. Gubben omtalade då, att en som var svartsjuk på henne, hade ställt till så att mannen blev tokig. Han omtalade vidare att i mannens kläder funnos isydda en hake och en hyska. Om nu hustrun kunde leta reda på dem och taga bort dem så skulle han bli frisk men om han själv hittade dem så blev han aldrig frisk. Hustrun letade igenom alla hans kläder men utan att finna något. Det gick en tid, tills mannen en dag kom och frågade vad det kunde vara som var isytt i hans rock. Då förstod hustrun att han ej kunde räddas utan han blev vansinnig i hela sitt liv.
Trolldom mot rovdjur.
För omkring 50 år sedan hörde jag följande berättas från en redan då för längesedan nerriven bondgård, som legat på västra sidan Vass-sjöns södra ände. Händelsen ligger nog 100 år eller mer tillbaka i tiden. Gårdens betesdjur blevo gång på gång rivna av "ujura". Som vanligt sökte man hjälp hos en trollkarl. Denne kom med en bössa, med vilken han från stugbacken under besvärjelser sköt sju lösa skott i olika riktningar. Kreaturen fingo sedan vara i fred.
"Vittra" och trolldom
År 1906 tjänade jag hos en lantbrukare Johan Edlund. Hans hustru Märta omtalade, att hon alltid blev väckt av en liten käring, om det var något galet i lagården. Denna käring var en "vittra" och "hörde till Lucifers släkte", sade Märta. Märta slog med en yxhammare ner stålbitar i lagårds- tröskeln. Dessa skulle vara till skydd mot osynliga makter. Märta var från Hägdånger i Ångermanland, och där tro de på mycket sådant där. Jag har bott 12 år i Hägdånger.
Trolldom. Undersaga
Svartkonstbok va' dä en gubbe i Bottnare', som hade. Han hade ett par skinnböxer, som han aldri' tog å sej, å han hade tre barnahjärta' insydda i di böxera. Allt folket va' över sej gevna för allt därna han gjorde. Hanses hustru lista mä'n te slut, att han skulle ta å sej di däre böxera, för ho' velle göra dom rena, sa' ho. När han hade lagt sej å fåt å' sej böxera, då va' di' inne å nöp'en. Han åmma ätter sina böxer, hade han haft dom, hade dä vart lögn å ta'n. Han hade sin styrka i dom. Dä va kraftböxer. Di sa' att när di byggde Bottnare' körka, bar han alla sina stocka' te körka mila väg. Dä kvetta' om dä va' berg, så tog han dä å bar. Jo, han hade la hankat fast svartkonstboka i böxera. Mina föräldra' talte om'et för mej.
Eld mot trolldom
Dom bruka kasta en eldbrand förr efter dom som dom trodde skulle trolla, då hade dom ingen makt. Jag minns en här som gjorde det en gång. Det var en tattarkäring in, och hon hota väl på något vis, och hon [bondhustrun] kom ihåg det där och slängde en eldbrand efter henne.
Trolldom med fotspår
Va mycke dom tala om trolleri och tocke förr, om modstjäla och sånt! Jag har aldrig vidare tänkt på och brytt mej om sånt där, men jag hade en bror som trodde förfärligt på det. Och jag minns en gång han sa: "Om jag får veta färgen på hästen och sticker kniven ti fäla (fotspåret), så ska han stupa tvärt." (Stupa på grund av modstöld, ej dö.)
Trolldom på djur
Under min morfars fähus var det fullt med bylten, påsar och ben av allehanda slag. Man hade lagt dit trollskott. I själva stenmuren hade man stuckit sådant och under ladugårdstomten. Dete var aldrig annat än elakt för honom. Kreaturen tynade bort. Emellertid råddes han av en gumma, som talade om, att han hade att göra med en elak kärring. Den där kärringen kommer till er ibland sade hon, men då hon härnäst kommer, så skall ni inte ge henne så mycket som en drick vatten. Slå ut allt vatten, som ni har inne, när ni ser henne komma. Då skall hon i nte kunna något. Om inte detta hjälpte, så skulle hon smälla till henne så att näsklogen flög lös. Då mäktade hon intet sedan. (Efter min hustru som var född i Hällefors.
Skydd mot trolldom
När jag var ung fanns det en gumma på Täppan i Kyrkheden som var mycket vidskeplig. Om det kom någon in till henne som hon inte kände så kastade hon eldmärja efter när han gick ut. Jag brukade vara hos henne och få täta ibland men jag fick aldrig något förrän hon hade lagt i litet salt. När jag frågade henne varför hon gjorde det så sade hon: ”Jo, vi har bäcken emellan dig och mig”. Det var en bäck emellan de bägge ställena och då var hon väl rädd att det skulle bli förtrollat när jag gick över där. Hon brukade göra ett kors med smörspaden i smörbitarna också, men det kan man allt få se en del som gör än idag. Annars så brukade de spotta om det var något farligt. Kvinnfolksmöte ville de inte ha när de skulle uträtta något viktigt, men om de spottade då så gick det allt bra ändå. Att möta en katt var också ett dåligt tecken och därför spottade de tre gånger.
Naturlig trolldom
Att sätta "ränneskita" på folk tillgår så; att man tager lite hästastöv och blandar bland maten. Den människa som äter denne mat får "ränneskita" därigenom.
trolldom. Kloka
Det var en gång en gammal gubbe, som kunde trolla. En gång var han på ett skepp, och om morgonen, när han vaknade och skulle taga på sig sina byxor, så var det ett stort hål på dem. Skeppsråttorna hade varit framme igen. Han tog fram sin dolk, brynte den vass och högg den fast i däcket och gjorde ett visslande. I detsamma kommo alla råttorna fram, och den som hade gnagit hål på byxorna gick fram till kniven och luktade på den. Se- dan strök hon huvudet mot eggen, så att huvudet föll av henne. Det var en gång en man, som kunde trolla. Han gick i staden och bar något i ett knyte. Så gick han in på ett kafé och ställde kny- tet på trappan. När han kom ut igen, så stod det en man och höll kny- tet i handen. Men han kunde inte sätta det igen eller gå med det utan fick stå och hålla det, tills ägaren kom. Denne sade då till honom: "Tack skall du ha, för att du hallit knytet för mig". Så tog han knytet och gick.
Skydd mot trolldom
När jag var ung fanns det en gumma på Täppan i Kyrkheden, som var mycket vidskeplig. Om det kom någon in till henne som hon inte kände, så kastade hon eldmörja efter, när han gick ut. Jag brukade vara hos henne och få tâta ibland, men jag fick aldrig något, förrän hon hade lagt i lite salt. När jag frågade henne varför hon gjorde så, så sade hon: "Jo, vi har bäcken emellan dej och mej." Det rann en bäck emellan de bägge ställena, och då var hon väl rädd att det skulle bli järtrallat, när jag gick över där. - Hon brukade göra ett kors med smörspaden i smörbitarna också, men det kan man allt få se en del som gör än idag. Annars så brukade de spotta, om det var något farligt. Kvinnfolksmöte ville de inte ha när de skulle uträtta något viktigt, men om de spottade då så gick det allt bra ändå. Att möta en katt var också ett dåligt tecken och därför spottade de tre gånger.
Skydd mot trolldom
De hade mycket att tänka på för att vara skyddade emot trolldom förr i världen. Stål och eld skyddade emot allt. När de hade småbarn i huset måste de vara särskilt försiktiga för att inte de skulle bli bergtagna, synner- het innan de blev döpta. Då tordes de aldrig släcka elden i spisen. Och även sedan de blev större så satte de en synål i mössan på dem om de var tvungna att gå ut med dem. Det har jag sett med egna ögon. När det var mörkt så hade de onda makterna mera makt. de ville inte gärna hämta vatten sedan det blev mörkt, men ibland kunde de ju bli tvungna, men då lade de stål i ärmbandet, och så spottade de i hällan innan de gick där- ifrån, men det gjorde de om dagen också förresten. Om de mötte kvinn- folk först när de skulle gå någon stans, så skulle de också spotta, för kvinn- folksmöte var skadligt för både manfolk och kvinnfolk. Mötte de en katt så spottade de också, och när de skulle meta så spootade de på masken. Det håller de förresten på med än i dag. I ladugårdarna hade de tjärkors på dörrarna för att inte något ont skulle kunna komma in där, och ibland hände det, att / de borrade hål i trösklarna och hällde dit tjära och sedan slog en tapp över. När de släppte ut korna först på våren, så slog de alltid fast stål i tröskeln, så att de fick gå över det. Då skulle det inte komma något ont åt dem under sommaren, trodde de. Över stalldörrarna brukade de ofta ha hästskor uppspikade, och det var väl också för att skydda emot trolldom, kan jag tro. Om det var något som skrämde hästarna ute på vägen så skulle de spotta igenom betslet, så försvann det som hade skrämt hästen.