Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gasten var inte annat än en död unge, som de hade tagit liv av och gömt. Gasten skrek som en unge. Det var en som mötte gasten och fråga: "Vad vill du, mitt lille barn?" Då tala han om, att mor hans hade tagit liv av honom och stuckit honom under en tuva. Så bad han, att karlen skulle vara så snäll och frakta honom till kyrkogården. "Det skall jag göra i Jesu namn", svarade han, och sen blev gasten borta.
Gastar
Det var en gubbe från Vära som var ute och gick. Då fick han se två gastar, som var ihop och slogs. Den ene gasten kom e- mot honom och sa: "Låna mej din käpp, gubbe !" Ja, han fick låna käppen. När gubben sen hade gått en mil eller så, kom gasten och gav honom käppen tillbaka och sa: "Tack för lå- net, nu har han fått sina elva rivane !"
Gasten
Gasten är en liten barnunge som far i luften. Den hörs allt in i en hage här och ändå är där ingen nergrävd. En kväll för länge sedan fick jag följe med en arbetare när jag skulle hem från ett ställe i skogen. Han hade lykta med sig, men den dog. Till slut fick han åter tänt den. Men då började det ropa i skogen. Då karlen förstod att det var gasten, släckte han strax lyktan och jag fick inget säga.
Gastar
Ner vid sjöstränder, inte precis ute på sjön, utan vid stränderna och däromkring sade man altid förr att det fanns gastar. Det sades att det var personer som dränkt sig, som blevo gastar och det var vanligast vid platser där sådant hänt, som man hörde och såg gastar. Vid Algretaberget (Algretehall, vid vägen mellan Marbäck o. Ulricehamn) var det många, som förr hörde gasten och knappt kommo därförbi, och där vet man ju med säkerhet flera stycken som drunknat. Sjön är här arton famnar djup. En gång var det en skytt som var ute för att skjuta tjädrar vid bloss, neråt sjökanten till. Då kom det någontint flygande i luften, ett ”slösse” så stort som ett ”lactak”. Skytten hade bössan vid ögat och tänkte skjutit, men som löcka va gjorde han det icke. Två fruntimmer hade varit vid sjön och ”böstat lak” och skulle gå hem i mörkningen. Då fingo de höra det sade ”tvi, tvi.” När de titta upp i luften sågo de en stor gast flyga över dem och skrika: ”Tvit, tvit! Pale er å mä eran skit?”
Gastar
På min fars tid var gasten nere i Frändefors socken. Han skrattade och flaxade. Han höll sig på en viss skog, och den skogen var folk alltid rädda att gå över. Så hände sig en gång att en piltunge gick över den skogen. Han hade fått betalning av äldre personer, om han vågade gå den vägen. Han tog sina sex styver i näven och gick. När han kom till en kulle, gick han upp på den och började dansa, hoppa, flaxa och skratta så mycket han orkade. Rätt vad det var så kom gasten och frågade, vad han var så glad åt. "Jo, se här ska du få se, vad jag har!" svarade pilten och visade sina sex styvrar. "Det var väl inte mycket att vara glad över", sa gasten och fortsatte: "Om du finge se, vad jag har!" Så fick pilten se en stor kopparkittel full med pengar. Då slängde han sina sex styvrar i kitteln och sa: "När du har så mycket pengar, så kan du gärna ta dessa också". Då började gasten jämra sig och skrika och kunde inte gömma kitteln. Pilten tog både kitteln och pengarna.
Gasten vid Bondsäter
Wid Bondsäter hade i slutet af förra århundradet en piga dödat sitt barn och dolt det uti en stenmur tätt invid gården, men då ingen visste något härom, qvarblef hon i tjensten uti 7 år derefter. På hösten det sjunde året stördes dock gårdsfolkets ro om nätterna af en gast, som ifrån stenmuren väckte dem med sitt klagande läte. Rättaren vid gården, som var en klok man och visste hvad sådant hade att betyda, befallte då alla qvinnorna att hvar efter annan gå fram till stenmuren och till gasten ställa denna fråga: "Icke är jag din moder?" Så skedde ock. Den ena efter den andra framgick men gasten bara vojade sig och ropade "Nej! Nej!" Slutligen kom äf ven den sannskyldiga mörderskan, som naturligtvis dröjde i det allra längsta, och då hon darrande framstammade: "Icke är jag din moder?" slog gasten ned på henne och kramade henne så illa att hon genast bekände sitt brott.
Gasten
Gasten narrade ju folk så väldigt. Det var en som stod i ett sädeslass och härmadade gasten. Då tog gubben och kastade gasten på andra sidan ån (Viskan). Och sen skratta- de det i berget (Hinnareberg) Di fick bära på gasten. När di gick och bar på bördor långt blev det så tungt och då var det gasten di bar på. Min far var ute för gasten. Han var ute en jule- natt. Han hade varit hos sin syster och red hem sent. Det var ett ställe som hette Kleva. I den liden gick en gub- be före. Han tänkte rida fatt honom, men det gick inte. Han red sin jämna väg tills han kom till ett ställe som hette Hogården, då tänke han: "Nu är Andersa barn ute", för det skrek ett litet barn så ynkligt nere i bäcken, så han band hästen för att gå fram och se. När han var fram- me vid Hogården började det skratta i berget och så / kom ett stort eldglo som for i luften och kastades ned på ängen vid en lagård. Sen sa han att han red så fort så han var genomvåt, när han kom hem. Sen satte han in hästen, och inte tog han av sadeln eller gav ho- nom, för han ville inte smutsa ner kläderna, och så gick han in, men sen fick han inte ut för han tyck- te det var kusligt. Han var en ung pojke då, så det är en åtti år se'n. Det var på ett ställe di hade en vallpojk. Så hade han funnit en sån grann benknota, och den satte han på sin käpp. Den passade riktigt till han vallpisk på skaftet. Han var så rädd om den, så han tog in den och satte den i farstun på natten. Och så frampå kvällen när allt var tyst började det leva så fasligt ute i farstun. Då sa pojken: "Tänk om det är nå- gon som tar min pisk! Jag hade funnit en så vacker knota och satt på den". Så sa mora: "Det ska jag se efter", och gick och öppna dörren. Då hon öppna dörren ut for / piska i väg bort över lagårdstaket, och du såg aldrig något sen efter piskan. Det var gasten.
Djur
En blev varnad av de gamle att en inte skulle skju- ta grågässen. Sköt en en grågås så 'trôlla nordbon'. Inte räkna dem för då kunde de inte hitta 'hem'. Det skulle inte vara bra att skjuta 'gasten' (kattugglan). Det blev olycka med folk eller kreatur. När 'gasten' satte sig att skrika 'klä vitt' vid stugan, så väntade hon lik. Mycken 'gulsparv' tydde på, att det skulle bli mycken snö. När lommen skriker, blir det regn. Hackspetten spår regn när han skriker.
Gastar
När meddelarens fade var 12 år gammal gick han i sällskap med en äldre syster till kvarnen i Bökö. Komna till Transjön började gasten skrika väldigt från sjön och "skrek ända in i öronen på barnen" sitt "ho-o ho." gasten höll i härmed ända tills de komma så långt att de sågo ljusen från fönstren i Bökö.
Gastar
Gastar var onda andar, hade de för sej. De, som kom illa av daga gick igen. Det är en gammal sägen, som de gamle trodde på. Där var en torpare ifrån Fönhult, som hade varit i Grytegårn och supit. Där var två, som hade blivit ihjälslagna däruppe, och de gick igen. När han kom mitt på vägen vid sjön (Oklången) flängde de käppen ifrån honom. Det var bägge gastarna, som slogs. Så gick den ene till gubben och sa: "Såg du jag haffa 'n?" "Ja, det var rätt, haffa 'n mer," sa gubben. Och det gjorde han. Och de följde torparn ända hem. Då tog den gasten, som hade fått stryk, en sten och slängde i skunkabänken, så den sprack. – Dagen efter gick torparn ut till vägen, och då stod hans käpp där de hade tagit den ifrån honom.
Gast
Gasten han lär skall finnas på något sådant ställe där en mor i hemlighet har fött och dödat och begravt ett barn. Där far han omkring om natten och skriker. Jag har hört honom en gång, men jag visste inte att det var en gast. Vi höll på och flottade timmer vid Vägsjöfors. Vi höll på med en bom mellan 12 och 1 på natten. Då lät det alldeles som om ett barn skulle skrika alldeles väster om stora byggnaden på Vägsjöfors. Det höll på länge, och jag var säker på att det var ett barn, så jag tänkte gå dit och se hur det var fatt. Men när jag skulle gå så sade kamrater- na till mig att jag inte skulle bry mig om att gå, för det var gasten som skrek och han kunde vara farlig ibland. Jag hade inte hört talas om honom förr. Men sedan har jag ju hört mera talas om honom. Det var väl ett slags fågel.
Två gastar slåss
Gastar var onda andar, hade man för sej. De, som kom illa av daga, gick igen. Det är en gammal sägen, som de gamle trodde på. Där var en torpare ifrån Fönhult, som hade varit i Gryte¬gårn och supit. Där var två, som hade blivit ihjälslagna där¬uppe, och de gick igen. När han kom mitt på vägen vid sjön (Oklången) flängde de käppen ifrån honom. Det var bägge gastarna, som slogs. Så gick den ene till gubben och sa: "Såg du jag haffa'n?" "Ja, det var rätt, haffa'n mer", sa gubben. Och det gjorde han. Och de följde torparen ända hem. Då tog den gasten, som hade fått stryk, en sten och slängde i skunkabänken, så den sprack. — Dagen efter gick torparn ut till vägen, och då stod hans käpp där, de hade tagit den ifrån honom.
Deildegasten
Gasten ved Rennevanne.
Jørgen Birketveit i Laudal, hadde ein gong ei kona ifrå Hunsdal til å baka, og då ho skulle heim att om kvelden, møtte ho gasten med Rennevanne. Ho sprang då attende til Birketveit, og Jørgen måtte fylgja henne heim.
Denne gasten hadde blitt gåanse der, for han hadde tilvent seg heia ved vannet på den måten at han hadde teke jord frå sin eigedom og hatt i skoan, og då han sto bort i heia, svor han på at han sto på si eiga jord.