Transkriberad uppteckning

Gasten narrade ju folk så väldigt. Det var en som stod i ett sädeslass och härmadade gasten. Då tog gubben och kastade gasten på andra sidan ån (Viskan). Och sen skratta- de det i berget (Hinnareberg) Di fick bära på gasten. När di gick och bar på bördor långt blev det så tungt och då var det gasten di bar på. Min far var ute för gasten. Han var ute en jule- natt. Han hade varit hos sin syster och red hem sent. Det var ett ställe som hette Kleva. I den liden gick en gub- be före. Han tänkte rida fatt honom, men det gick inte. Han red sin jämna väg tills han kom till ett ställe som hette Hogården, då tänke han: "Nu är Andersa barn ute", för det skrek ett litet barn så ynkligt nere i bäcken, så han band hästen för att gå fram och se. När han var fram- me vid Hogården började det skratta i berget och så / kom ett stort eldglo som for i luften och kastades ned på ängen vid en lagård. Sen sa han att han red så fort så han var genomvåt, när han kom hem. Sen satte han in hästen, och inte tog han av sadeln eller gav ho- nom, för han ville inte smutsa ner kläderna, och så gick han in, men sen fick han inte ut för han tyck- te det var kusligt. Han var en ung pojke då, så det är en åtti år se'n. Det var på ett ställe di hade en vallpojk. Så hade han funnit en sån grann benknota, och den satte han på sin käpp. Den passade riktigt till han vallpisk på skaftet. Han var så rädd om den, så han tog in den och satte den i farstun på natten. Och så frampå kvällen när allt var tyst började det leva så fasligt ute i farstun. Då sa pojken: "Tänk om det är nå- gon som tar min pisk! Jag hade funnit en så vacker knota och satt på den". Så sa mora: "Det ska jag se efter", och gick och öppna dörren. Då hon öppna dörren ut for / piska i väg bort över lagårdstaket, och du såg aldrig något sen efter piskan. Det var gasten.