Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Husdjur
Britta i Garboa hade ”dyvelstreck” i en liten påse som hon hade hängande över kon. Hon menade att inte nå- gon trolldom skulle bita på kon då.
Hantverkare
Hästslaktaren kallades för "puke". Om en skul- le hjälpa till att flå en häst så fick en glåp- ord och kunde få heta "lellpuken". Och skul- le vara "klecknamn". Jag vet inte stort mer om än det jag hörde di tala om, för i mitt minne så var det inte så farligt att skjuta och flå en häst. Men namnet " pu- ke" kunde allt den få som hölls med häst- slakt någon gång. Förr i världen så var det en "puke" som skulle ta liv av hästar och hundar. Endera tog man hästen och for till "puken" med eller också skickade en bud på honom att han skulle slakta hästen. Han kunde med trolldom, så han kunde få hästen som han ville. Det var ingen bedövning på / den tiden utan han tog en kniv och stack in i strupen på hästen. Sen fick han trava som han ville tills han blev liggande. Ingen bestämd plats för hästslakt. Hästen leddes till skogen till en plats där det nu hölls att gräva en grav för hästkroppen grävdes ned. Huden flåddes av och togs tillvara. Men allt det andra grävdes ned. Hästslaktaren hånades. Hästkött fick han ta så mycket han ville och det var väl inte mer än han som åt det.
Häxor och trollkarlar
Nog var dä föll finnarna som kun troll. Många var det väl inte som kun, men det var många som försökte, å då fick de skulden på sig - att de kunde. Men den som kunde riktigt, det var Palin. Han hade varit borta å lärt sig att trolla. Alla finnar fick heta trôllgob- ber å trôllkäringer, men det var inte mer än någon enstaka som kunde riktigt. Om det kom en finne ner åt dalen, så var folk rädda för honom. Å om de inte var direkt rädda, så var de avoga mot dem som kom från Finn- skogen. Men om det var en riktig trollgubbe, så var allt finnarna rädda för honom också. Om en hade jord från kyrkogården med sig i fickan så bet inte trolldom på en. / Om det var så, att en trodde att någon ville trolla på en, å en satte sig för att han in- te skulle kunna, så gick det inte för honom. Om en tog upp å visade honom ###, så kun- de han heller inte. I dalarna vet jag att det fanns käringar som tog mjölken från andra med en pinne. De sat- te den i ladugårdsdörren å mjölkade. Å somliga tog andras mjölk med "mjölkhare". På finntor- pen ställde de så att de fick mjölk på det viset.
"Maskskred."
Det var en syster åt mej och en systerdoter åt gam-Lisa där i Sel som skulle frakta korna oppför berget där. Det var så brant där, så dom gatt [måste] följa korna för att få dom ut i skogen på bete. Då var det en gång dom hade sett ett band utav mask, som skred fram där i skogen. Dom kallar sånt där för "maskskred". Och då dom kom hem, så tala dom om det för gam-Lisa. "Löste ni inte det då?" sa hon. Nej inte hade dom gjort det. Då tyckte hon dom var dum. Dom skulle ha skilt varenda mask från varann. Den som hade gjort det, han kunde lösa alla gåtor som fanns Det inte doktorer och professorer kunde, det kunde han. Och om dom kom in där en kvinna låg i barnsäng och höll på dö för att hon inte kunde förlösas, och han bara såg på henne, så blev hon förlöst. Tocke kan man ju säga är något nyttigt och inte som trolldomen, som bara gör ont. Men det är ju inte allom givet att få si sånt där. Jäntorna dom gick tillbaka till skogen dom och skulle si om dom såg det där maskskredet igen, men då var det borta.
Häxor och trollkarlar
Nog var dä föll finnarna som kun troll. Många var det väl inte som kun, men det var många som försökte å då fick de skulden på sig att de kunde. Men den som kunde riktigt, det var Palin. Han hade varit borta å lärt sig att trolla. Alle finnar fick heta trollgubber å trollkäringer, men det var inte mer än någon enstaka som kunde riktigt. Om det kom en finne ner åt Dalen, så var folk rädda för honom. Å om de inte var direkt rädda, så var de avoga mot dem som kom från Finnskogen. Men om det var en riktig trollgubbe, så var allt finnarna rädda för honom också. Om en hade jord från kyrkogården med sig i fickan så bet inte trolldom på en. Om det var så, att en trodde att någon ville trolla på en, å en satte sig för att han inte skulle kunna, så gick det inte för honom. Om en tog upp å visade honom reva, så kunde hon heller inte. I Dalarna vet jag att det fanns käringar som tog mjölken från andra med en pinne. De satta den i ladugårdsdörren å mjölkade. Å somliga tog andras mjölk med ”mjölkhare”. På finntorpen ställde de så att de fick mjölk på det viset.
Svartkonst
När Blåsman skulle bota ett kreatur så strök han med handen över ryggen på det å mumlade. Finn-Erik hade mycket med trolldom att göra. En gång så blev han ovän med en. Denne tog Finn-Erik över nacken å klämde till. Den som tog taget med Finn-Erik hann knappt hem förrän han började att fälla håret. Håret gick av honom helt och hållet. Till slut var han tvungen å be Finn-Erik om förlåtelse. Men då började håret växa igen. Palin var en riktig trollkarl. Han kunde trolla så att folk blev från vettet. Det var på ett ställe som det var en pojk som hade varit å stulit en tjäder. Det var för Palin som han hade stulit den. Palin fick fatt på pojken å det gick inte å komma undan utan han var tvungen att tala om å säga att det var han. Mor till pojken tog tjädern å slog till trollgubben med. Efter den dagen så var förståndet borta på pojken. Han har en dotter, som jag tror lever ännu i dag. Hon är inte klok. När han skulle trolla på en, som han tänkte att göra från vettet, så trollade han fel, så att det blev dotern som blev konstig. Det gick aldrig bort.
Trolldom och skydd däremot. Mara
Det finns många egendomliga makter. Särskilt vill de åt kreaturen. Det finns människor som kan trolla också och de brukar också mest ge sig åt djuren. Men nu är det nog inte många som kan några trolldomskonster längre. Förr hade de många dumheter för sig som de trodde kunde skydda mot sånt där men det var så dumt så det kunde de väl knappast tro på själva. För att skydda emot trolldom ritade de kors utav tjära på insidan utav ladugårdsdörrarna men det dugde inte med vanliga kors med fyra uddar utan sex skulle det vara. Stål skulle också vara bra. Mest använde de en gammal hästsko över dörren men nu har de flyttat in hästskorna i stugorna och trillat snuspapper om dem. Maran är allt något egendomligt. Det kan hända att både hästar och kor inte får fred på något vis om nätterna utan är alldeles förstörda om morgonen. Förr trodde de att det var något som red dem om natten och för det satte de upp en död skata i spiltan över hästen för att hon skulle ta fel och rida den istället. Men i ladugården har jag aldrig sett sådana där upphängda.
Häxeri och kloka
Den där gubben, som bodde i den där gårn här inte före Johannes Olsson, han trodde då så fullt å fast på trolldom. De va e ko, som vart sjuk för'en, å då påstog han, att de va gumma i granngårn, som hadde gitt'na skötet. Han sa, att han hadde hittat mänskoben i båset. Å sen sa di, att han hadde vatt sta å sökt e gumma, som bodde ve Mantorps station. De va e sån där trollkäring de. Å han hadde hatt de där benet mä sej te gumma. Å ho to benet å gick bakom döra mä'et å sa: »Nu ska du säja, va du ä för ben!» Å då svara benet: »Ett människoben!» Å sen sa gumma te honom, att han skulle hugga huvet å en kalv, å de skulle han gräva ner i golvet unner kona.
Varsel om död
Det är två torp som ligger ett stycke isär uppe i skogen. Den ene av torparna byggde om stallet sitt, å då fick han ha hästen på logen hos den andra torparen. En kväll kom han hem å då ställde han hästen i skjulet å gick in till käringen sin å sade att han kunde inte fara till grannen med hästen, för käringen hans hade dött, å henne hade de lagt på bår på logen. När han for hem, så hade han mött ett liktåg. Det var grannens käring, de kom med, å han kände igen alla som var med, för det var folk från trakten. När han hade tittat på detta liktåg en stund så fick han se den onde. Han öppnade en ugn som det brann i. De sänkte käringen i den. Dagen efter så fick de veta att käringen var död. När di begrov den käringen, så höll di inte på att få jorden att räcka till, å hur di bar sig åt med den graven, så sjönk hon ned så att det blev en håla där kullen skulle vara. Käringen hade inte levt något hederligt liv, för hon hade trolldom för sig å gjorde det som ont var för andra.
Trolldom och sjukdom. (Trolldom mot trolldom.)
För omkring 70 år sedan blev en karl i Norra Metbäcken i Östmark sinnessjuk och fick därjämte värk i kroppen genom trolldom. Min farmors far skickades då till en klok, som bodde vid norska gränsen – om det var på svenska eller norska sidan vet jag inte – för att skaffa bot. Den kloke tog då fram ett brännvinsglas och visade i detta bilden av den, som gjort östmarkskarlen sjuk, samt frågade, om han skulle göra något ont åt honom. Det ville inte den besökande, men den kloke stack dock i ett öga på bilden. Och mannen, som bilden hörde till, fick ont i mot- svarande öga och blev aldrig mera frisk i det. Den andre karlen blev något bättre.
Läkekonst
Mot "gulsot" skulle en dricka "pess" el. äta av sin egen avföring. Gult silke kokades och så skulle den sjuke dricka det vattnet. "Engelska sjukan" kom genom luften. Men det var allt den tron också att det var trolldom med. En gång såg jag, när de skulle försöka göra av med den. Det var två käringar. Den ene stod å höll barnet å den an- dre skar upp en avlång torva å grände ett hål under så pass stort att de fick ungen under torvan. Tor- van satt fast i backen med båda ändar. Den ene av käringarna stack ungen under torvan å den andre stod på andra sidan å drog fram honom. Så gjorde de tre gånger motsols. När det var gjort lade de en påse i gropen å öste jorden tillbaka å trampa- de till torvan. I påsen fanns hår, naglar, klädtras- er / av den sjuke. Jag tror t.o.m. att det skulle vara "spôtt" (saliv). Detta var en torsdagskväll. "Här har du nu det så får ja’ mett tebakers", sa käringen som lade igen gropen. Jag hörde sägas att en kunde få "fallansjuken" genom skräm- sel, å att det skulle gå bra att bli botad från den om den sjuke blev hastigt skrämd. Bölder och "kveschler" fick en bort om en gick till en gammal sälg å borrade i den å tog en sticka å petade på bölden el. "kveschlera" å stack stickan i hå- let å täppte till. Tandvärk botades på samma sätt. Om en räknade bölderna el. "kveschlera" på en annan så fick en sådan mänja själv. "Skôt" var trolldom från illasinnade. Det brukade träf- fa kreaturen. "Ormbett" fanns ingen annan bot för än att knyta sil- ken strax ovan såret å så få någon som var hels- munnen att suga ur. Om en hann att slå ihjäl or- men så var inte giftet så farligt. Följande botemedel hörde jag talas om: Ben från kyr- kogården. / Man skulle låna ett ben å ligga på så blev en bra av "gekt". Kulor, kvislor o.d. skickades med döda. Om den dödes hand fick vidröra sådana, så gick de bort allt efter som den döde ruttnade i graven. Något av den sju- kes klädesplagg, hår och naglar offrades i en bäck, sjö eller i jorden.
häxor och trollkarlar.
Jag vet inte annat om "lövjerske" än det jag läs- te i en katekes, att en skulle bevaras för sådant ont. Finnarna på finnskogen var farliga med att kun- na trolla. Om en inte gav dem tillräckligt när de kom å ville ha något, så fick en se på annat, för då ställde de till med att trolla. Det var många konster de hade. De ställde så att hästen blev halt, så att en inte kom tur fläcken. Så var det nå- gon som kunde trolla, så var det allt finnarna. Med vårt folk var det inte farligt. Det var värst med rädslan för trolldom. "Finnarna på finnskogen", sade en. Om en kom i närheten av trollkarlen, så att en fick slå till honom, så att blogen flög lös, så hade / han inte makt att trolla på en. Om en kunde slå ut en tand, så var det bättre, för sen kunde han inte göra flera konster. Makten var borta. Om en såg att "väre dansa rônt" på något ställe, så skulle en passa sig att en inte kom i det. Det var "häxdans". När det onda skulle ge sig iväg i luften, så fick det "snu" sig fram å skru- va sig fram på det viset. Det som "väre" kom åt tog det med sig i luften. Det skulle vara här uppe i "Karlan" som de sköt ned en påskkäring en kväll. Det var en som inte kun- de låta bli utan han sköt ett skarpt skott i luften. Då damp det en käring ned. Hon hade fått skottet i ena låret. Valles hon tog sig hem, vet jag inte.
Svartkonst
När Blåsman skulle bota ett kreatur så strök han med handen över ryggen på det å mum- lade. Finn-Erik hade mycket med trolldom att göra. En gång så blev han ovän med en. Denne tog Finn- Erik över marken å klämde till. Den som tog taget med Finn-Erik hann knappt hem förrän han började att fälla håret. Håret gick av honom helt å hållet. Till slut var han tvungen å be Fenn-Erik om förlåtelse. Men då började håret växa igen. Palin var en riktigt trollkarl. Han kunde trolla så, att folk blev från vettet. Det var på ett ställe som det var en pojk som hade varit å stulit en tjäder. Det var för Palin som han hade stulit den. Palin fick fatt på pojken å det gick inte / å komma undan utan han var tvungen att ta- la om å säga att det var han. Mor till poj- ken tog tjädern å slog till trollgubben med. Ef- ter den dagen så var förståndet borta på poj- ken. Han har en dotter, som jag tror lever ännu i dag. Hon är inte klok. När han skulle trolla på en, som han tänkte att göra från vettet, så trol- lade han fel, så att det blev dotern som blev konstig. Det gick aldrig bort.