Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Jag har varken sett eller hört mara. Men jag vet det för att far hade en "markost" i stal- let för att inte mara skulle röra hästen.
Mara
Mara, det är någonting tungt som lägger sej på människor, när de ligger på ryggen och sover. De kan inte röra en finger, när det kommer på. Det har jag ofta haft ont av. Det kommer något tungt och lägger sej på bröstet på en. Men tar man till och ropa, så tockar det sej. Jag har ingenting sett. Men de sa, om man kunde och rådde med att lyfta upp armarna så här, så skulle maran få se det. För det påstods att det var en del människor som var maror, som skulle komma och lägga se på dem. De la knivar uppe över dörrarna eller också en lie, så skulle det inte ha nån makt.
Mara
Mara hade de så ont av förr. Mor talte om när jag var riktigt liten - de bodde borta i Bäckaskog i Örby då - så var där en karl, som hade så ont av att mara red honom. Så var mor uppe en natt; jag var väl enveten så hon fick inte ligga. Rätt som det var tog han till att ge sej så han häste och var inte god till att komma om andan. Så viska han: "Johanna, Johanna." mor hette Johanna. Då kallte mor honom i namn, och då hjälpte det. Bara det var nån som kallte dem i namn, så gick det över. Det hade han sagt, att det var som om det hade vart ett fint fruntimmer, som kröp ut igenom fönstret, när han vakna. De la sej riktigt på dem, så de kunde inte komma om andan, såna där marer. Det är människor, det är riktigt säkert, som är marer. Det var på ett ställe de hade en häst, som blev marriden varenda natt. Var morgon när drängen kom åt stallen, stod hästen genomsvett. Så tyckte drängen, att det skall väl han bota. Han hängde en vass lie med eggen uppåt över hästen, så skulle maran skära sej på den. Morgonen därpå hängde drängen där själv och var död - då hade han varit maran själv och inte vetat om det. Det stod de upp och klädde sej om nätterna och skulle ut. Det var en som skulle upp och ut och det var så hemskt kallt - det var på vintern. "Ysch, ysch, vad det blir kallt och ut och mara i natt", sa hon. Men då var det en som hade kallt på den, så hon slapp ut den natten; för kallte de på dem, så slapp de ut.
Mara
Mara hade min mamma ont av. Den la´sej tungt på henne så hon orkade inte tala. Det var la spöge - någon död människa. Vet ej att maran red kreatur. Känner ej manulv eller varulv.
Mara.
I ladugården å stallet skulle det vara blad ur en psalmbok och en "marbôsk" i taket. Det var för att inte maran skulle ri' kreaturen. Om "mara" red dju- ren, så blev de konstiga å utmattade. Hon tog kraften av dem. Mara var något konstigt. Hon kom åt folk också, när de låg å sov. Om en låg på rygg, så var det alldeles omöjligt att vända sig. Hon höll fast en. Det var som en liten ullhund* skulle ligga å klämma på bröstet, sa' sådana som varit ute för henne. Somliga sade, att hon satt i blodet, för det var inte alla, som kom ut för henne. * Pudel!
Mara.
Jag vet inte vad det kan vara, men de får gå upp i sömne, de som har mare. Det var en karl, som kom från kvarnen i Veddige en natt; då mötte han ett fruntimmer, som hade stått upp och gick i sömne. Hon sa: "Uschija, langt och kallt te Knarre !" (Knäred) Jag vet inte var Knarre ligger, men det lär vara långt dit. Det var en karl i Vallda. Hans hustru hade ont av mara. En gång vaknade han och fick se, att det satt en en katt på hustr- runs bröst och hon höll i den.Då skrek han till: "Släpp kat- ta, eljest drar du rumpen av henne !"
Vårhalvåret
Mars med sitt skägg lockar barnen utom vägg, April med sin huva piskar barnen in i gruva. Om stubben bar hatt om Andersmässnatt så skall den få ligga till vaffenatt.
Mara (ridas av, skydd kniv i dörrklinkan)
Det var två gubbar i Kongsvigen som var ridna av maran. Den ene satte en kniv i dörrklinkan, då kunde hon inte komma in utan där fastna hon. Men den andre blev inte av med henne, utan hon härjade så svårt med honom. Han har själv berättat detta här för mej.
Maran
Det var en gumma i Stala som talade om att då en kvinna skulle få barn, och hon ville detta skulle bli mara eller marulv, skulle hon ta efterbörden från ett sto och draga över hu- vudet, innan barnet föddes.
Vårhalvåret
Släppa vall skulle de göra på pingstdagen. De satte bondbönor Beda-dagen. 14 mars bar tranan ljus i säng. Mars med sitt skägg lockar barn utom vägg. April med sitt skägg kör dom både ut och in - Mars kunde vara billigare än april. Kristi himmelfärdsdag hade räven lockat ut rävun- arna och lärt dem skrika. Då var skyttarna ute och skulle leta rätt på, var lua var. Nej, ungdomen var inte ute. Korsmässe - då kommer svalan. En gubbe från Ek meddelar, att de släppte ut kreaturen i hagarna pingstdagen och satte bondbönorna på Blenda (Beda).
Maran
"Mara re sa' di". Hon skulle komma å kasta sig på brös- tet om natten. Hon ville kväva den som hon gav sig åt. Det skul- le vara ett 'ont väsen' som ingen visste varifrån det kom. Men det var många, som trodde, att det var en dröm. Det kal- lades för 'mardröm'. Den som var ansatt skrek å höll sig illa. Bara de då ropade namnet så vaknade han. Om det var någon som såg trött å sliten ut kunde en skäm- ta med honom å säga: 'Du ha fälle vôre ute å re mara i natt'. Om de vrängde skjortan när de lade sig skulle det inte vara farligt för maran.
gastar.
Mara skulle vara som en katt, sa di, som hade sett henne. Men hon kunde göra sig så liten, att hon slant in genom nyckelhålet. En gång låg jag och sov middag på ett höränne. Då kom det något tungt på bröstet på mig. När jag höll på att mista andedräkten, så vaknade jag, å då tyckte jag, att det var som en svart katt som sprang åt ett hörn på rännet. Jag letade, men det fanns ingen katt. Det var farligt att lägga sig på ryggen å somna, för då kunde mara komma. Om en hängde upp en "markost" över dörren, så var det inte farligt att hon kom in. Det var som en boll som växte ut på grenarna.
Mara
”Gu vet hônt mara ä” Det var på Benäs. Jag hade lagt mig om kvällen. Det led på natta å då kom hon å kröp upp efter benen å lade sig över munnen, så att jag trodde att hon skulle kväva mig. Jag môttra å las, å då blev hon borta. Men när kom för tredje gången, så fick jag upp handen å knôv henne intill väggen. Jag spann allt vad jag orkade. Det var lik som om jag skulle ha fått en katt över mig. Om en pôttra å las så blev hon borta. Fader vår var bra att läsa. – ”Mara va nô tå dä one”.