Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara.
Mara är någon sorts ande. Vi hade fyra hästar hemma och de hade ofta mara. De trodde då, att det var anden av en levande människa. En kunde se på alla flättera, att mara hade varit fram. Både manen och svansen var flätad i tjocka och tunna flätter. Och jag såg det med egna ögon och det var så märkvärdigt. Här och där var det gjort en knut så det var nästan omöjligt att få upp det med en kam. Hästarna var så svetta så folk trodde de hade varit ute och redet med dem, men det hade de inte gjort för de hade sadlat på dem därinne. Pappa bruka´ sätta en lie över hästen och så hängde han dit döda skater; för det skulle vara bra mot mara. Um mänskor hade mara skulle en sätt skorna med klackarna inåt under sängen, så skulle inte mara kunna komma.
Mara
En del människor kunde förvandla sig till maror, utan att de visste om det. Då brukade de rida djur eller människor om natten, för det var bara, när de sov, som de blev maror. För att de inte skulle rida hästar och kor så brukade de hänga upp en död skata i taket, för att hon skulle rida den i stället. Men om hon red djuren så skulle man ta och göra i ordning ett skott med hår utav djuren och litet stål i, och så skrev man husbonden och hustrun hans namn på en lapp och lade i förladdningen, och så sköt man igenom ladugården. När jag var i Stjärn i närheten av Uddeholm i några år när jag var ung, så hade de fått elakt i ladugården där, och när de visste, att jag kunde med det där, så bad de mej skjuta bort det, och jag hjälpte dem, för sådan trolldom är ju ingen synd. Och korna blev allt bättre efteråt. En tid bodde jag nere i Ransäter och blev väl bekant där, och sedan kom jag upp till Norrland på vintern på timmerdrivning. Där låg jag en natt och då fick jag se en flicka ifrån Ransäter inne i rummet och hon gick emot min säng. Jag förstod, att hon var mara, så jag kuttade upp och in i ett annat rum och blev där en stund, men när jag kom tillbaka, var det tomt. När jag kom tillbaka till Ransäter, så talade jag om det för hen- ne, men hon visste inte om något, så hon var nog mara.
Marulvar och maror
Marulvar och maror 1. En man kunde vara marulv och en kvinna mara, utan att de själva visste om det. Men man kunde känna igen dem på det, att de inte hade ett enda hårstrå på hela kroppen (utom på huvudet) 2. En vinterkväll satt skräddarn uppe och sydde i en bond- gård i Valla socken. Far och mor i huset hade gått och lagt sig. Rätt som det var, steg mor upp och började klä på sig. När hon det hade gjort, riste hon på sig och sa': "Usch långt och kallt till Hjälteby!" Så gick hon mot dörren. Men då ropade skräddaren på henne, hoppade ner från bordet och ställde sig i vägen för henne. Då vaknade hon och visste inte alls till sig. Om inte skräddarn hade väckt henne, så hade hon farit iväg till Hjälteby och ridit marritt på någon sovande där. Så trodde de närvarande. Men om man kallade en mara eller en marulv vid namn, gick förtrollningen av dem. 3. Den, som brukade hemsökas av maran, skulle sova med en dragen kniv i handen. Då vågade hon sig inte på honom. / 4. Kom någon på dem vid utöfningen som marulf eller mara och sade hvem han eller hon var löstes dessa från förtrollningen. 5. Den som reds af mara var kraft och viljelös det säges att en som reds af mara ansträngde sig och grep efter maran vaknade och skrek nu har jag äntligen fått fatt i dig din usla mara men hade då endast en fjäder i handen. 6. Hästar rids äfven af maran kännetecknet var att morgonen stod hästen drypande af svett. Botemedel var att hänga en skjuten skata öfver stalldörren eller ännu bättre öfver hästens rygg samt att binda en skarpslipat lie på hästryggen med eggen uppåt. 7. En dräng berättade för sin husbonde att hans häst reds af maran denne sade då jag skall "botan" bandt en lie på hästryggen med eggen uppåt. Om morgonen när drängen kom i stallet låg hus- bonden död på golfvet klufven i 2 delar. Denne var således marulf utan att han sjelf viste om det.
Fisk
Det skulle vara sunnan eller sydvästlig vind, då de skulle ut och fiska. Isgäddan lekte i slutet på mars och i början på april. Då lövet föll på hösten, så gick ålen.
Mara
Somliga kvinnfolk hade mara i sig. När ett sådant kvinnfolk dog, så gick hon mara sedan. Maran kunde se ut som en svart katt. Hon kom in genom dörren. Det var en gammal fattig gumma, som brukade ligga över natten någon gång i mitt hem. Hon var så rädd för att denna svarta katten skulle komma över henne om natten och klämma henne på bröstet. Hon lade täljkniven på tröskeln om kvällen, och så ritade hon ett streck med krita från dörren och fram förbi soffan, som hon skulle ligga i. Så nämnde hon Jesu namn, innan hon lade sig.
Mara
Maran, det skulle vara något sorts trolltyg. Hon gick illa åt både folk och kreatur. Om kreaturen hade ont av mara, sköt de en skata och hängde i taket i stallet.
Vårhalvåret
På kyndelsmässodagen skulle de ta upp göd- stumpen (jǿestómpen, själva "rumpstången") utav grisen ur sält-baljan och koka. 40 martyrer, den 9 mars, var också av betydelse för väderleken.
Mara
Mor te Hilma berätta, att för att man inte skulle bli belamrat av mareskräck så skulle man sätta vänsterskon te höger om högerskon, så kunde inte mara få skorna på.
Mara
Maran, det skulle vara något sorts trolltyg. Hon gick illa åt både folk och kreatur. Om kreaturen hade ont av mara, sköt de en skata och hängde i taket i stallet.
Maran
Om mara red kon så gick en och skaffade kvastar som hade växt ihop. Det kunde finnas sådana på träden. En tog en sådan kvast och piskade kon med och då var det inte farligt för maran sedan.
Maran
Han (hon) hänger efter som mara, sades det om den som var efterhängsen. "Mara" skulle vara ett "styggt kräk". Mormor hade sett henne. Hon tyckte att hon hade en svart katt på bröstet. Det var som om något ludet låg på bröstet. Å hon hörde när "mara" tassade bort till dörren. Det skulle hänga en rostig lie över sängen, om en ville bli av med henne. Om det ströddes litet aska vid sängen, så var hon bet att ta sig över. I stallet var det nyttigt att lägga en gammal almanack el. hänga henne över hästen. "Marbôsk" var också nyttigt att hänga in i stal- let.
Mara
Mara var ett farligt djur. "Akt dig för ma- ra", bruka farfar att säga, "hon suger an' ur dig". Det var farligt, när hon kom på bröstet för en. Kunde inte andas. Farfar lärde mig att jag inte skulle lägga mig på rygg å som- na. Se'n skulle jag ställa skorna stup, så hon inte kom i dem. Fick inte nämna namnet el. tala om henne på kvällen. – Hon var hårig, sa- de han, å öga lyste som en katt. Hon kunde göra sig liten å smit sig in genom små hål och springor.
Mara
Jag var så illa ansatt av mara en gång, så jag trodde rakt, att jag skulle gå åt. Men det gick bra den gången. Jag hade nyss lagt mig och var klarvaken som jag är nu. Då fick jag se något ulligt, som såg ut som ett nystan, men det hade fötter. Det hoppade upp på bröstet på mig och snörde till, så jag orkade inte andas. Jag tyckte att jag sjönk och kom upp igen. Inte orkade jag skrika, och när jag blev kvitt uslingen, så var jag alldeles blöt av svett. De sa att det skulle vara gamla käringar och häxor, som skickade mara på en. Knivsuddar och nålsuddar var bra att sticka vid dörren och fönstren. Hon skulle sky för sådant.