Transkriberad uppteckning

Marulvar och maror 1. En man kunde vara marulv och en kvinna mara, utan att de själva visste om det. Men man kunde känna igen dem på det, att de inte hade ett enda hårstrå på hela kroppen (utom på huvudet) 2. En vinterkväll satt skräddarn uppe och sydde i en bond- gård i Valla socken. Far och mor i huset hade gått och lagt sig. Rätt som det var, steg mor upp och började klä på sig. När hon det hade gjort, riste hon på sig och sa': "Usch långt och kallt till Hjälteby!" Så gick hon mot dörren. Men då ropade skräddaren på henne, hoppade ner från bordet och ställde sig i vägen för henne. Då vaknade hon och visste inte alls till sig. Om inte skräddarn hade väckt henne, så hade hon farit iväg till Hjälteby och ridit marritt på någon sovande där. Så trodde de närvarande. Men om man kallade en mara eller en marulv vid namn, gick förtrollningen av dem. 3. Den, som brukade hemsökas av maran, skulle sova med en dragen kniv i handen. Då vågade hon sig inte på honom. / 4. Kom någon på dem vid utöfningen som marulf eller mara och sade hvem han eller hon var löstes dessa från förtrollningen. 5. Den som reds af mara var kraft och viljelös det säges att en som reds af mara ansträngde sig och grep efter maran vaknade och skrek nu har jag äntligen fått fatt i dig din usla mara men hade då endast en fjäder i handen. 6. Hästar rids äfven af maran kännetecknet var att morgonen stod hästen drypande af svett. Botemedel var att hänga en skjuten skata öfver stalldörren eller ännu bättre öfver hästens rygg samt att binda en skarpslipat lie på hästryggen med eggen uppåt. 7. En dräng berättade för sin husbonde att hans häst reds af maran denne sade då jag skall "botan" bandt en lie på hästryggen med eggen uppåt. Om morgonen när drängen kom i stallet låg hus- bonden död på golfvet klufven i 2 delar. Denne var således marulf utan att han sjelf viste om det.