Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gasten är en gammal lantmätare. Han sprang med sin kedja och rasslade mot stenar och bergklippor. En sa' att han hade sett gasten. Gasten liknade en stor låmme (lammunge), sa' han. En del sa', att gasten var lik en stor hund.
Gastar
Görsvika i Tvärred var två karlar ute på sjön och fiskade. Då fick de höra gasten ropa: "Smått, smått muteregn." Men då svarade en av karlarna: "Skarpt, skarpt kulböttaregn, din tusan!" Men sen fick de brått i land, för de förstod att gasten var arg och kom efter dem, men han kunde inte komma över vattnet utan fick springa runt sjön. När de hade kommit in i stugan och stängt dörren efter sej, slog gasten till i väggen så vådligt.
gastar
De som omkommit genom olyckshändelse o. dyl. blev gastar. Det var t.ex. en karl från Fröbo som frös ihjäl på vägen för en 70-80 år sen. Han blev sen gast och ropade. När jag var barn hörde jag en gång, något ropa. De sa att det var gasten. (Adolf Andersson, Hjälmared) Om det var någon som var så djärver att han vågadse frå- ga gengångaren vad han ville, kunde di svara och tala om vad di ville. En del hade skatter gömda och så. Sen blev di borte. (fru Augusta Lindgren, Hjälmared) Mot oväder skulle gasten visa sig. På Kungsbackalandsvä- gen sa de att det fanns en gast. Det var en karl som hade blivit ihjälslagen där. De som var illa bortkomna gick igen (fru Lindgren)
Gasten
Om man skäckte efter gasten, härmade den, när man hörde den, så kom den. Det var en i Landryd, som skäckte efter gasten. Sedan skyndade han sig in. Då kom gasten efter och slog till i skonken, så att det brakade. När karlen tittade efter utanför huset på morgo- nen, så låg där inte någon sten, som gasten kunde ha använt. Anna Brita Andersson, Bönhult x 1844. Jag var med några pojkar och gjorde påskevaka. Då var där en, som skäckte efter gasten. Denne sade: "Jag ska lära dig." Och pojken fick bära gasten ett stycke. Men han orkade inte långt utan blev snart liggande, så att de andra fick bära hem honom. Andreas Öjersson, Bönhult x 1851 / så mycket, som en karl orkade med. Det var en, som hade varit hos sin fästemö. När han gick hem, så kom gasten och häng- de sig på honom. Han strävade förfärligt för att komma in i en sädesåker och få lagt sig. Först då blev han av men gas- ten. Johan Börjesson, Bönhlut x 1873 Min far gick och friade i Sätila. En gång när han gick hem, var där en stor fågel, som förföljde honom och levde i träden. Han sade, det var gasten. Det skulle vara en svår fågel, som kom vissa årstider från något främmande land. Anders Börjesson, Vilg x 1845 En gammal skomakare skulle sent en kväll gå till Bönhult. Vid Stora Högen kom gasten och hängde sig på honom. Så började de slåss. "Besitta mig tar vi inte än ett tag", sade gubben. Gasten släppte honom inte, förrän han var nära Bön- hult. Dagen därpå kunde skomakaren inte göra något. Han var gul och blå på hela kroppen. August Johannesson, Svalås 1860 / Om man kan klara sig ut på natten i en vecka, så kan inte gasten göra en illa. Sofi Persson, Grimsmossen, Tostared x 1860 De sade förr, att gasten blev sådane nyfödda barn, som som togs av daga i hemlighet. Villkoret var att barnet skulle bli en gast var, att brottet ej uppdagades. Dylika barn kallades horung. Aug. Johansson, Grevared x 1862 En karl var ute och körde i Tostareds socken. Gasten for på andra sidan Lygnern. Karlen ropade: "Kom får du en löpe snus !" Han kom och väste i örat på karlen: "Du har inget snus !" Anna Maria Andersson, Guthult x 1849. Gastarena i Bokeskogen slogos, så att det brakade. Då sade någon; "Slåss bra, så får i tobak !" Strax kom en och viskade i örat på honom: "Du har ingen tobak." Aron Andersson, Edared x 1895. / När jag var mycket liten, var en bonde en gång i Håkälle- skogen och skulle stjäla spinge. Men före d.v.s. sådant trä, som användes att lysa med. När han skulle köra, var gasten där, så att han kom inte loss. Då bad bonden, att gasten skulle flyga och fara. Knappt hade han sagt det, förrän det bar av förskräckligt fort. Hästen hade inte förmått förrut, när gasen höll. Sådana oäkta barn, som mördades innan de var döpta kallades gastonga. Aug. Johansson, Greverd x 1862.
Gastar
De ropa och levde, det var avlidna människor. Det var en plats i Åsa, där en leer karl hade hängt upp sig i ett träd och där hörde de hur gasten levde galen. En som hade hört det skulle inte tala om det för någon förrän solen hade gått upp dan efter för då kunde han få en smäller av gasten och då kunde han få näsblod.
Gasten
"Gasten" höll sig både i luften å på backen. Som- liga sade att det var en stor svart fågel. Andra sade att det var en gengångare. Han skulle vara farlig. Det var mördade barn som höll sig som "gast". Om en nogade dem, så blev en "gastkramad". Den som blev "gastkramad" var som om han hade mist förståndet.
Gastar.
Gasten trodde de var nån människa som spöga! Det var sådana människor, som kommit illa av daga: de blev gastar. I Tom i Fjärås var det en pojke, som visst hade dränkt sej. Emot ont väder hörde de alltid Tom- bogossen ropa.
Gastar.
Gastar är sådana människor som är illa komna av daga och ropar vid vissa tillfällen. Det är farligt att härma efter dem. Det var en tös i skogsbygden, som hörde en gast en gång hon var ute och gick, och hon härmade efter honom. Men hon blev liggande sjuk och kom aldrig upp mer.
Gastar
"Gasten" skrek utåt sjön om kvällar och nätter. Men det var inemot svårt väder. Det skulle vara spöke efter drunknade. De kun- de inte tiga förrän en fick tag på kroppen deras och fick den i jorden. Om en inte fick reda på den så skrek gasten. Han höll sig där personen hade drunknat.
Gastar
Schäckte man efter gasten, kunde han komma och slå ihjäl en. Det var en dräng på Ullasjö Stom, som stod vid drängstugan en kväll och schäckte efter gasten, och se'n sprang han in. Strax därefter kom gasten och slog till i väggen, så de visste inte, om drängstugan skulle ram- la ner. Det var en som hittade en lammunge och tog upp den och skulle bära hem den. Men lammungen blev tyngre och tyngre. Till slut kastade han den och sa': "Nu bryr jag mej inte om att bära dej längre." Då fick han sej en örfil, men lammungen försvann. Det var en gast, som gick och lyste och gol om kvällarna på Ullasjö gärde. Så var det en dräng, som sa', att han skulle lura honom. Drägen tog några batting- / ar och gick ut på gärdet och lyfte på en koraka och la battingarna under den. Gasten kom till honom och frågade, vad han stod där och lyste på. "Jag lyser på mina me- del," sa' drängen. "Vad har du för medel?" – "Här ska du få se!" Då sa' lyktegubben: "Det var ynkeligt att gå och lysa på så lite. Kom med mej, ska du få se, vad jag har!" Drängen plockade till sej sina battingar och följde med. Gas- ten lyfte upp ett stort skrin med pengar och slog upp locket. "Har du så mycke, så kan du få ta mitt med," sa' drängen och kastade sina battingar i skrinet. Men se'n hade gasten ingen makt med skrinet. Drängen fick sej en örfil, så han var yr i fjorton dar, men se'n var han rik. Gasten var en sådan människa, som hade flyttat på skillnader i lifsstiden. Han skrek: "Jag ångrar mej." Blev man gastkrammad, skulle man röka sej med sva- vel genom sopekvasten.
Gastar
Gasten var här uppe i Inseredsskog. (Sätila) Här var ingen lands- väg förr, utan de fick ro lassen i en eka över sjön och rida runt med hästarna. Det var någon ifrån Gäddhult som hade varit i Göte- borg. De red igenom skogen med hästarna, det var på kvällen. Då fick de höra gasten ropa; han kom alldeles intill huvet på dem och skrek och ropa. Där var en karl en bit efter de andra, och han blev rädd och börja ropa. Men då blev gasten sju resor värre. Men de blev inte skadade; det var bara det skrek.
Gastar
Det var en gång ett par som voro ute på Asen (Åsunden) och fiska. Det var i skymningen och börja regna då de rodde hem. De bodde vid Sandslätt, ej långt från Näsboholm och stugan låg nära intill sjöstranden. Då fingo de höra hur gasten skrek bortåt Tvärredskanten till. ”Smått, smått muteregn! Smått, smått mute- regn,” skrek han. Då ropa den ene fiskaren: ”nej, stort, stort, stort hässlepåka – gasta – regn!” Då fingo de höra hur gasten brumma av ilska och dunsa iväg utåt, utmed stranden. Fiskarna rodde av alla krafter och skynda sig in i stugan, så fort de hunnit stranden. Och precis som de stängt dörren efter sig slog gasten till i stugan så de innevarande kunde icke tro annat än att den ramla ner. Fast gasten hade sprungit runt sjön och haft minst femti gånger så lång väg att färdas, så hann han fram till Sandslätt nästan lika fort som männen som rott. Hade de inte hunnit in innan gasten kom, hade de varit olyckliga.
Gasten
Gasten skulle uppkomma efter de människor som omkom i våda. Det var ett ben som flög omkring. Det betedde sig så så länge som människan inte var kristligt begraven. Gasten kunde börja skrika först efter femton år. Vid den tiden vände den sig. Efter ytterligare femton år var gasten fullgången. Gastar blev merendels bara de som försvann spårlöst. Flyggasten var värst. Han kunde förfölja folk. Särskilt om man talte till den skämtsamt. De som drunknat i kärr eller åar, höll sig stilla där olyckan var skedd. Det fanns förr en karl som de kallade skomakare-Lars. Han söp och var överdådig och var illa ute för gasten många gånger. En gång när han gick hem, tog han en stor skomakarekniv i näven och satte sig i sinnet att han skulle freda sig för gasten. Det gnydde i luften omkring honom och skomakare-Lars högg med kniven omkring sig. Plötsligt stötte kniven mot något hårt och han släppte den och lät den falla. Följande dag begav sig skomakare-Lars ut för att leta rätt på kniven. Då satt den i en benknota efter en människa.