Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Då de ville lära sig att spela av näcken, skulle de gå till en bäck och sitta där vid rinnande vatten och spela, så skulle näcken komma. Bänken i Hemsjö lärde sig att spela av näcken, allting dansade, då han spelade den biten, som han hade lärt sig av honom, det var tolv repriser på den dansen. Han kunde spela på baksi- dan av fiolen med, och då han var död, så låg han alltjämt och lekte med fingrarna.
Spökeri.
Det fanns folk som såg mer än andra, det var sådana som voro födda med segerhuva på en söndag. Sådana per- soner gingo aldrig mitt på en väg och stannade aldrig i ett vägkors. Vålnader voro sådana som osynliga färdades på vägarna om nätterna. Voro de inte på sin plats i dagningen blevo de ståendes där de voro så länge som solen var uppe. Om vinterdagarna kan man se månen uppe sam- tidigt som solen ibland och då stod aldrig vålnader utan voro de i rörelse, för sådana rättade sig efter månen. Om en person såg i syne talade han aldrig om det, utan bara blev lite blek och gick åt sidan. Om en person som ej såg i syne gick på en sådan som "stod" så blev han sjuk och fick andtäppa, därför skulle man alltid gå på vägakanten och aldrig stanna i vägkors. Sådana som inte såg i syne kunde även se vålnader om / de voro i sällskap med någon som såg i syne och han satte han- den till höften och så såg den andre genom ringen som armen bildade. Om man vid ett gästabud ville kontrollera om det fanns något otyg i gillestugan skulle man ta dit en som såg i syne och undersöka huset genom att se genom hans arm. De kunde då se om det skulle komma att rinna blod, för då var dörren röd. Vidare kunde de se om det var den rätta spelemannen de budat och inte skam eller näcken som förställt sig och intagit spelemans plats. Vid Dala kyrka spökade det fordom, det var en fin herre som gjort någon stor orätt och som vankade mellan kyrkan och herrgården om nätterna och messade.
Vättar
Vätta, det var nånting förskräckligt. De var lik en fyrfota, en sandödla. Så såg vätta ut, och de var i vatten. Så om man gick och dika och tog upp en sten, så kunde där vara såna små i massor. Det kallte de för vätta. Om man var ute och arbeta och blev törstig och drack i bäckar eller så, skulle man spotta 3 gånger och säga: "Pfy för vätta och pfy för Näcken och pfy för allt ont!" Det gjorde alltid de gamle gubbarna, det minns jag gott. Sen kunde de dricka vattnet. Brunnsvatten hörde jag aldrig var farligt. Det var när de var ute och drack i bäcken och sånt. De fick vätta, om de drack sånt vatten. Den sjukdomen de fick av vätta, kallte de vätta med. Det hade vi en, som gav ut medicin för vätta. Men det var säkert ingenting annat än äggvita. Hon var inte kvacksalverska på något annat än på vätta. De kom många mil ifrån och sökte henne. Hon kokte ihop nånting de skulle dricka. De fick en halvstopabutelj full av henne, som hon hade kokat ihop. De var gudeligt förskräckta för de här små de kallte vätta. Men det fanns också flera djur, som de var rädda för. "Den onde biten" kallte de ett. Det är inte annat än tryck man fick. Det var i fingrarna. Benet värkte riktigt sönder. Det kallte de gamle "den onde biten" och det fick en av en sorts djur de kallte den onde biten. De var ett par decimeter långa men smala som en silketråd, och så var de lite svarta på huvet. De var under stenar i mader och så där. Om man råka till och röra såna fick man "den onde biten". Och det var inte annat att göra, än det fick värka tills det värkte hål.
Vattenväsen
Folk trodde förr, att ute på sjöarna fanns näcken och andra onda andeväsen, som försökte att bringa dem, som färdades däröver, om livet. De förvände synen för sådana, kom dem att se ljus o.s.v. för att locka dem till något farligt ställe, så att de skulle drunkna. Sådant trodde berätterskans far, att det en gång var frågan om, då han tillsammans med en god vän Per i Motorpet var ute och "körde fores" (det var före järnvägens tid.) De voro på hemväg från Askersund och skulle köra gent över sjön Unden, som var isbelagd. Det hade mörknat, då de foro över, och rätt som det var, fingo de se ett lyse ej långt framför sig på sjön. De försökte hinna upp lyset, men det lyckades inte, utan lyset var alltjämt på samma avstånd, hur fort eller sakta de körde. Berätterskans far trodde då, det var något trolltyg och tog därför och vrängde mössan och tog sikte på lyset mellan hästens öron, och då såg han att lyset flyttade sig mycket fort undan / Då vände han hästen och körde åt motsatt håll. Då fingo de se, åt det hållet dit lyset lockade, stugor skymta på avstånd där det lyste ur fönstren och gnistrade ur skorstenarna. Kamraten Per var gråtfärdig och ville ej vända, ty han trodde att de då skul- le fara i ett strömdrag. Han följde dock med, och då de farit endast en liten bit kommo de fram till Helleruds båtbodar på sjöns västra strand. De stannade i Hellerud under natten, och där fingo de reda på, att just åt motsatta hållet, dit lyset lockat, gick sjön öppen, och om de bara följt lyset ett litet stycke till, hade de kört ner där, och att det hade varit flera som råkat ut för likadant villo- ljus förut där på sjön.
Djävulen
Djävulen, han kan skapa sej tusenkonstig: han kan vara både fin och vacker och hemsk och förskräcklig att se på. Det var en dräng, som tjängte hos en präst, och han bad han skulle få gå till en danstillställning. "Ja, jag vill väl inte neka dej", sa prästen, "men jag vill väl inte gärna du skall gå heller". Men så sa väl prästen, att han kunde ta och gå med honom dit. "Men så när vi kommer dit, så ställ dej bak på min kappa", sa prästen till honom. Han talte väl inte om för honom vad han fick se, men prästen visste det, för han såg det själv. Ja, när de kom dit ställde drängen sej bakom prästen på kappan. "Nu går vi hem", sa drängen. "Ja, det tycker jag med", sa prästen. Då hade de sett hur den lede sprang emellan paren som dansa; då var han som en hund och han slickar sej om munnen och slicka på dem som dansa med. Sen ville inte drängen gå till nån danstillställning mer. Det var en gubbe de kallte för Vråen; han var härifrån socknen, men han var väl å längre uppåt när detta hände. Han skulle gå och köpa brännvin en kväll. Då kom den lede och gick vid den ena sidan på vägen, och han hade en eldbrand i halsen. Då var han som en hund; han hade försupit sig i det. Där var en präst uppe i Sexdrega, som var så säker, så han var god till att driva ut den onde. Det var en som förskrivit sej till Skam och tiden var ute, så han kom och skulle hämta honom. Då skicka de efter den här prästen. Där var många präster förut, men det sa Skam om dem: "Det är mina tjänare", så de kunde ingenting göra. Men då den här prästen kom dit sa den lede till honom: "Du är min tjänare, du med". -"Nej det är jag inte", sa prästen. -"Jo, sa Skam, "du stal en smörgås en gång när du studera och hade ont oma". -"Ja, men det har jag bett om förlåtelse för och fått förlåtelse för med", sa prästen, "så det har du inte med att göra". Då fick han ge med sej. Så borra prästen hål i fönsterblyet och befallde Skam, att han skulle krypa ut genom det. Han gav sej vådeligt, när han gick ut där, men han va tvungen till att göra det, när prästen befallde det. Så skulle den prästen fara till julotta en gång. När han kom ner till en bäck, fick han höra hur Näcken spela. "Här spelar du inte till dommedag", sa prästen. Då rev den lille gubben sönder sin fiol och satte sej och sörja. Men så gick detta prästen till hjärtat, att Näcken la det så vid sej. "Spela i förhoppning då", sa han. Ja, då tog han och plocka ihop fiolbitarna och börja spela igen. Då blev han så glad att han fick fortsätta och spela. Men så när prästen kom ett stycke till, rev Skam loss kärrehjulet för honom. "Gå och skruva till hjulet", sa prästen till drängen. Ja det gjorde drängen. Men Skam rev loss det igen. Men så när det hände tredje gången sa prästen till drängen. "Ställ nu hjulet i vagnhäcken!" Och så befallde han Skam, att han skulle springa med och hålla uppe vagnen, "med det villkoret, att du får inte maktstjäla mina hästar," sa han "Och så kör nu allt vad tygen håller", sa han till drängen. Och han fick springa, Skam. Han fick följa med till kyrkan och tillbaka dit, där han hade rivit å hjulet. Men han var säker den prästen. Han var så stark i sin tro och så hade han sina skyddsänglar som bevaka honom. Därför rådde inte Skam med att få nån makt över honom. När de skrev kontrakt med Skam, då skulle de ta hål på ett finger och ta av den blon och skriva på ett papper, så var det färdigt. Så det var svåra villkor. Det var alltid en sträng ceremoni med barnen. De kunde ta sej för allehanda odygder. Det kunde hända, de kunde ta sej för och fara ut och in med tungan. Då sa de, de tvätta Skams tunga, när de volka så. Och så när de vissla, då kalla de på Skam, sa de.
Vattenväsen. Näcken? Troll?
Det var en piga som gick vall med kreatur. Då kom en karl och gjorde sällskap med henne varenda dag. Hon talte om det för sin husbonde. Han hängde på henne en påse med dyvelsträck och bävergäll och peppar i. Då kom han inte invid henne, men det blev ett sådant väsen i skogen, så de trodde att hele skogen ramla' ikull.
Tomtar och lyktgubbar
Lika visst som det förr fanns en näck i varje bäck i socknen, lika visst fanns det också en tomte vid varje liten kvarnskvalta. Tomtegubbarna voro emellertid beskedliga varelser och om man blott ej gjorde dem emot så kunde man ha både hjälp och nytta av dem. Men mot dem som retades och trilskades med tomtarna gjorde de allt slags förtret, höllo fast skvalthjulec så kvarnstenen stannade, slogo damm och smuts i mjölet och skuro sönder säckarna så att mjölet under hemfärden rann sin kos. Tomasmessonatten fick ingen bruka kvarnen, ty då skulle tomtarna var ensamma herrar på täppan. Då satte man dit en skål mjölk och en skål gröt som belöning för tomtens tjänster och när man kom till kvarnen påföljande morgon voro skålarna alltid tömda. I många bondgårdar funnos också tomtar och dessa månades om på alla sätt emedan de "drogo till huset". En bonde i Skulltorp kom en kväll ut i ladugården i något beskänkt tillstånd för att se till kreaturen. När han skulle gå ut igen mötte han i dörren en tomte som kom släpande på en börda hö. — Vad går du här och drar för ? sade bonden retligt. — Jag skall dra' andra vägar hädanefter! sade tomten. Och från den dagen gick det utför för den förut välmående bonden. Skörden misslyckades, kreaturen dogo och han slutade sitt liv i, stort armod. Lyktgubbar voro förr mycket vanliga under mörka höstnätter, då man utefter vägar och stigar påträffade dem i långa rader. Ännu för en 20-3o år sedan förekommo de rikligt i trakten av Öjersjö. Ingen såg dem förr än efter mörkrets inbrott och man visste därför ej hur de sågo ut. Man trodde emellertid att de voro några slags osaliga väsen som ej fingo ro. De gjorde sällan en människa något förnär, men man gjorde det oaktat klokast i att ej tilltala dem eller överhuvud taget ej alls låtsas om dem.
Sägner om städer och deras invånare.
11. Avrättningsplats var här uppe i Vist, mellan Vist och Timmele. Där avrätta de de döds- dömda. Det talte mamma och pappa om, att de hade varit på den sista avrättningen och sett på det. Då gjorde de en spetsgård omkring den som skulle avrättas. Men det var före min tid. - Många som hade fallandesjuka kom och tog blod då; det talte mina föräldrar om. De hade såna där signerier och trolldom för sig och tog in allt möjligt; de gick aldrig till några riktiga dok- torer, när de blev sjuka. - Den som avrättas, när mamma och pappa var och såg på, det var en mjölnare, som hade tagit livet av sin käring med gift. Det var en poströvare, som sköt postiljonen uppe / vid Kroken; det är strax intill avrättningsplatsen. Postiljonen kom från Jönköping och skulle till Gö- teborg. Där var ett led där uppe vid Kroken, där han sköt honom. Han hade rivit ut ett blad i en psalmbok och laddat med det. Och det hade de tagit reda på den här förladdningen. Så var det en gubbe, som gick omkring med han- del - hette Skog - han upptäckte honom. Han gick och titta i psalmboken alltid, när han kom in på ett ställe; det var för han tänkte han skul- le upptäcka honom, förståss. Och det fann han den psalmboken, som var bortrivet det här bladet ur, på ett ställe uppe i Fivlereds socken långt uppe i Skaraborgs län; så den blev fast för det. Det är många, många år sen. Det var innan jag föddes, tänker jag. 14. Jag var hos min morbror uppe vid Sanatoriet, när jag var pojk. Där var en där uppe, som hade så fullt med värkar. Så var där en gammal / enebuske, som stod där i skogen. Den var så gammal, och jag högg ner den. Och jag fick så mycket vär- kar, så jag fick ligga en lång tid. Och det trod- de de bestämt, att där var satt bort i den ene- busken, så att det var därav jag fick det. De satte bort värk och sånt där i träd och ene- buskar. Det minns jag väl, när jag var barn, att gamla gummor laborera med sånt där. I min barndom var det ingen människa, som sök- te läkare. Det var gamla käringar, som gick och ordinera nån dosis till dem. Det var en gum- ma uppe vid Pinebo; den kunde lägga ner värk. Det var jag med en, som hade så fullt med värkar på nacken; vi var hos henne en söndag. Och hon tog bort varenda värk på'n. Hon hade nånting hon hade bakat i en peppar- kaka och gav honom. De var nog inte så dumma, såna där gummor. 15. Kolera hade gått här, men det minns ju inte / jag. Det kom ifrån utlandet med smitta. Det var en bryggare, som hette Rusell; han var ifrån Jönköping. Han var i Jönköping på bryggeriet där, när koleran gick. Det var hundratals män- niskor som dog där då, sa han. De körde å med stora lass och grävde ner. Men här gick den väl in- te så hårt. Här finns ingen särskild kolera- kyrkogård; det var ju inte så mycket folk här på den tiden. - Jag minns ingen epedemi, som har gått här mer än spanska sjukan. Sten Sture stupa här ute vid Skottek. Det var slag här på Åsunden mellan svenskar och dans- kar då. Där var en ek - skotteken kalla de den - där stod Sten Sture, när en kanonkula kom och råka honom i benet. Men han dog ju inte då utan i släden på väg upp till Stockholm. - Svenskarna hade sågat isen på sjön, så att danskar- na åkte i. Och där ligger kanoner på sjöbotten här utanför Skottek, påstår de. Och de påstod / förr, att de kunde se de här kanonerna på sjö- botten. 17. Det var en fröken på banken, som dog så has- tigt. Så var det en målare här i stan, som hade vart ute i Brunn och målat. Det var dan innan den här fröknen dog. Vi satt några stycken inne på Gästgivaregården på kvällen, och den här må- larn kom in där med. Så sa han: "I får snart gå med ett lik ut till Baldersnäs" - det är där nere vid åmynningen. Och han sa vilka som bar: drängen på prästgården och jag och en till. Och mycket riktigt - den andre dan fick vi bära dit henne som lik. Han hade mött liktåget på natten, när han gick från Brunn. Han såg i syne, påstod de. Han kunde säga långt innan, när det blev något lik. När de tog livet av sig förr, fick de inte begrava dem, innan solen var nere. Och så fick de inte begrava dem utan uppe i illmarkera, uppåt / Höjdgatan. Senare fick de ju begrava dem på kyr- kogården, men de fick inte ta dem genom porten, utan de tog dem över kyrkomuren. Där var ingen präst närvarande, och de fick inga klockor. 20. De trodde både på Näcken och bergatroll och spöken i min barndom. De gamla här trodde väl alltid på sånt. Näcken var uppe i ån, sa de. De påstod väl de hörde honom spela där. Och det var många de trodde hade lärt och spela av Näcken. De skulle sätta sig vid en fors och höra, när han spela, så fick de lära och spela. Men det var väl mer på landet med sånt där. Det var ju inte annat än gamla sägner. De såg sånt där lyse i kärren rakt över sjön, lyktegubbar de kalla. Det såg jag många gånger. Det var här mitt över sjön i Åsakullen; där var kärr. Det var naturligtvis inte annat än gaser; men det var en gammal här, han sa det är lykte- gubben. Det skulle väl vara något sånt där / troll. Den var de rädda för. Om de gick nära där lyktegubben var, blev de gastakrammada, sa de alltid. De skulle aldrig ha något med lykte- gubben och göra. Inte fick man möta vem som helst, för det var otur. Jag vet här var en gammal gumma - de kalla henne Lokomotivet ändå - det fick man aldrig gå förbi henne utan att spotta tre gånger. Det var otur med om man mötte henne annars.
Vattenväsen.
Strömgubben kunde lära folk å spela om en försto sej på't. Han skulle ha ett ben för be- sväret. De va en som hade gjort upp att han skul- le få lära sej å kom te'n men hade ett tomt ben me sej. Då ble strömgubben förargad å sa:"Ja skulle lära dej å spela - men de ska inte stå - för du gav mej ett ben - å de va inge på." (Lina Karlsson, född i förs. 1850) Ville'n lära å spela å näcken skulle'n gå te Hobrona å spela tre torsdagsnätter å ra å tredje gången kom själve läremästarn fram. Då skulle'n ha me sej en svart katt som inte fick ha ett vitt hårstrå å så en fläskeskinka. En gång fick han bara benet men då sa'n: "Ja skulle lära dej å spela - men de ska inte stå." Å så gick han. (Ville Andersson, Blackerud, fördd i förs. 1854) / Näcken är egentligen ett litet lurvit fyr- fotadjur, de liknar mest en vesslas. Men den kan ta alla gestalter å mest visar han sej som en gubbe. Han håller te i vatten å därför ska'n säja när en ska i vatten: "Ja binder näcken att han fast sitter så länge ja är i vattnet." Iblann är han en häst å då kallar di honom flodhästen å iblann kan han va en hunn eller en katt. Förrästen är allt tocke alldeles de sam- ma, de är allt Gubben själv, som tar olika skepnader. (Frans Olson, Rösa, född i förs. 1854) "Näcken han spelar på böljan blå så ljuvlit å höra därpå. Näcken små böljor i ringdans gå och stjärnorna tindra också. För näcken när han imot böljan ser slår han sitt öga ner, för bland de stjärnor som tindra där då Freja mot honom ler." (Karl Rosengren, född 1854) / Morfar va ute me segel en da på Skagern. Rätt han satt där hörde han en karl alldeles intill säja: "Hör du vantevännen min - tag öster- landet in - det börjar att sjuda i väster." Mor- far hörde tydligt rösten men så ingen men han lyd- de ändå å hant nätt å jämt in under strann förrän stormen kom. (Lina Karlsson, född i förs. 1850) I Svartsjön finns de sjörå (allnänt omtalat), de är fina fruar de. Di är röklädda å har rö luva, men baktill liknar di mest ekeskrov. Di rår över fisken. Om en är nån möra ve stranna å de kom- mer upp ormar då är de råna som sänt fram dom å då kan en lika gärna gå hem igen å inte slänga ut för de nyttar sej inte. (Frans Olson, Rösa, född 1854) Di har sett sjörå mere ve Skagern flera gånger. En gång gick hon å drog en barnvagn borta på Rörvikslannet. (Albert Erikson, Rörvikskärr, född 1857) En gång kom dom i vagn förspänd me två katter å förr bredde di ut vita kläder på Gullön. (Jan Gustaf Johanson, V- Härtorp, född i förs. 1842) / "Mossakäringa ellar" säjer di när de blir kallt över mossarna å dimman lägger sej. (allmänt) "Nu kommer källebusen, skynda dej in", sa man för å skrämma barn förr. (Ville Andersson, Blackerud, född i förs. 1854.) Det ligger en hel herrgård i Skagern. De va en frå Råda som såg hur de lyste i den. En piga kom ut å frågte va han ville. Han ville köpa havre å de fick han. "Men vilken väg ska ja gå?" frågte'n. "Rätt fram" svara pigan "vägen är buskat." Han kom fram å havren hade han me sej. De berätta mor; hon var uppfödd på Borjudden å hon sa att di ofta kunde se sjörå på gården. (Gustaf Olson, Gudhammar, född i Amnhärad 1852). Husar Klarén gick en gång över maderna å mötte ett åk en stor övertäckare å två hästar. Di bjöd honom åka me å drog in honom i vagnen å for ut i Skagern. Där visa di honom hela gårn. Han gick genom många rum å överallt satt folk å skrev i stora böcker me rött å blått bläck. Sen släppte di honom. (Lina Karlsson, född i förs. 1850).
Ett slåttergille. Slåtter, skörd
Hur ett slåttergille gick av staplen i Toentorp på 1840 talet, som berättarens moder omtalat på sin tid. Det var före skiftet då stora ängar låg utefter den dalgång som genomflytes av Viske- bäcken, de kallades Elings ängar, och de buro alltid goda höslåtter. De som voro ägare höllo slåtteröl var sin gång. Det detta gäller var en äng som kallades Storängen, det var fem åbor som hadde att slå den gemensamt. Den som nu skulle stå i tur att göra slåtteröl var den berättaren talar om Lars jonas. Ortens folk voro inbjud- na både äldre och yngre mint ett tjugotal män och kvinnor. Männen kommo med sina liar och kvinnorna med sina räfsor, för att samla det avslagna höet på högre belägna platser, för det hende ibland att bäcken svämmade över, och då var det risk att höet kunde flyta bort. Vid dessa tillfällen voro de stora gästabudsborden fullsatta med mat och dryck. Spelmännen voro då "Andreas på krusemossen" och "Kållä blåsarn" de kommo / På mårgonen, de sade sig ha sitat vid Åkatorps bro en gång och lärt sig näckens polska. Framemot middagstiden kommo så slåtterfolket till gården, och vid musikens toner blev det ett ätande och drickande, alla skräppte de av matmoderns anrättning av mat och dryck, men kanske allra mäst av Åkatorpabrännvinet för av det fans ju i riklig mängd. Efter då middagen ätits tågade hela skaran slåtterfolk till ängen med musiken i spetsen, med männen efter sig, med blankslipade liar på axlen. Der efter kommo kvinnorna, männen i vita skjortärmar och kvin- orna i blårandiga huvudkläden och vita blusar. Förhuggare var Lars Jonas sjelv, därefter Bengta Andreas som även kallades "Snacken" och sedan hela raden. Det gick friskt undan och vid femtiden på eftermiddagen var mer än halva ängen avslagen då uppehåll gjordes. Vid detta uppehåll bar husmorden med jälp av sina döttrar ikring mat och brännvin samt dricka bland slåtterfolket. Då spelmännen så började spela var detta signalen till att rasten var slut, och åter började den vilda jakten kring slåtterängen. Nu var det "Snacken" som var förhuggare och efter honom gick husbonden sjelv, det gick med kläm, för det var män som kunde föra en lie samt hålla den skarp, för ängen / Måste vara färdigslagen innan solnedgången. Men ett tu tre hördes en svordom och ett skrik, gubbarna stanna med slåningen för Lars Jonas hadde huggit "Snacken" i benet. Det frågades vem som kunde stämma blod, Jo det fans en som de kallade Buskagubben och bo- ende i Fröstorp. En av dem for dit, Buskagubben var då på den tiden nära hundra år gammal, och låg vid tillfellet på sängen starkt berusad, och kunde med svårighet uppfatta vad som var fråga om. Men så till sist sade han, Säg till "Snacken" att han inte super i natt, och inte dansar näckens pålska för då kan han komma att må illa. Då budet kom tillbaka till slåtter- folket var "snacken" återställd och blodet stannat, det hadde stann- at i samma stund de trodde budet kommit till gubben. "Snacken" deltog inte mera i arbetet, men ängen blev ända färdigslagen innan solnedgången. Då stämde spelmännen upp en mars några av gubbarna sjöngo, och så tågade slåtterfolket mot gården där fyllda fat och brännvinskrus väntade dem. Alla liarna hängdes vid framkomsten i trave, sandhornen tömdes på trappan för att det skulle bliva god hötork. Sedan bänkade de sig vid långborden där alla anrättningar kommo väl till pass, och ölstånkorna av träd och brännvinsbollar av horn gingo flitigt omkring / Vid midnatt skedde uppbrått från borden och då var stämningen hög. Så flyttades borden undan och dansen tog vid. Vals och pålska avlöste varandra, och nästan mellan varige dans, var hornboll- arna och ölstånkorna i livligt bruk. "Snacken" satt hela tiden stilla i en vrå, men han hadde inte lydit Buskagubbens råd, utan tömt hornbollarna rätt så flitigt, men i dansen hadde han hittills inte deltagit. Men i soluppgången då näckens pålska skulle spelas, kunde inte "Snacken" hålla sig längre utan skulle försöka svänga om ett tag, men rätt vad det var föll han framstupa på golvet och sade att han hadde förlorat sin själ. Den hoppade som en tåssa ur munnen på mig, och rullade sedan som ett ägg under soffan sade han. Det blev ett sökande men de funno ingenting. På golvet låg "Snacken" och jämrade sig över sin försvunna själ, de bjöd honom på brännvin men han ville först ha sin själ att äta upp, man kan ju inte supa utan själ tyckte "Snacken". Så var slåtter gillet slut med denna händelse, alla som orkade gingo var till sitt. Endast spelmännen stannade kvar, de skulle på e.m. på slåttergille på annat håll. Men i gårdar och byar vand- rade efter denna dag en ung man med ovårdat hår och skägg / Och klädsel iövrigt, och frågade vem han mötte om de sett hans borttappade själ, ibland hadde han sett den rulla framför sig, hon var som ett ägg och klar som solen sade han. Så strövade "Snacken" omkring i gårdarna i två år natt och dag i ur och skur och sökte efter sin försvunna själ. Så en dag fann man honom liggande död utanför en lada.
Naturväsen
Det var ett par fiskare, som hade farit i land för att rasta. De lade sig att sova och kröp in med huvudet i en säck. Då kom det ett fruntimmer. Hon sa: "Mycket har jag sett men aldrig maken, fyra fötter och inget huvud; jag har sett Bromsö i åker och äng tre gånger. Jag skall gå hem till min mors mormors mormor och fråga om hon har sett så'nt." I Marberget spökar det. Jag var där och skar gräs. Nere i berget prata det och stenar flög. Jag hade inte ont av det. I Knipeberget var det en gång in. De sa, att man kunde gå in, tills man kom till en järn- dörr, men den var låst. Min mor tala om, att hon och morfar var ute och drog noten. "I all sin dar, sike litet / barn, som går där" , sa hon. "De är le inget barn," sa morfar. "Jo, da' går ett barn där," sa hon, men då var det försvunnet. Ett fartyg gick till Karlstad med spann- mål. Då kom det en kvinna upp ur sjön och sa de skulle ankra. Det gjorde de. Hon sa lik skepparen han skulle kasta lasten i sjön. Det ville han inte först. "Men du skall få betalt," sa hon. Då kastade han lasten i sjön. Då tog hon honom med sig ner. Han gick på en grann grön väg, och så fick han betalning för lasten. Sen forslade hon honom tillbaka, och sen fick han god vind. Sjöfrun kunde segla i motvind hon. Då hon visade sig blev det storm. Det var en, som hette Pär. Han var ute och fiskade. Då hörde han någon ropa: "Pelle far i land" Det susar i gröntall och tåsar (=brusar) på Blåhall far i land, jag väntar främmande från Åmål!" / Det var Gottfrid i Limboden. Han ville lära sig spela. Han gick ut tre torsdagskvällar för att lära sig av Näcken. Så fick han se en stor, grå gubbe. Han blev rädd och sprang. Sen har han aldrig rört vid ett spel. På Rykenhamnskulten brinner det ljus varenda kväll, och de påstår det lyser än. Mina morbröder var och skulle bada. Då kom de en hel flock med kreatur och skulle bada. De klappade dem. De gick hem och talade om det. Blodröda kor var det de hade sett. Mormor gick med dem, men där fanns inte spår efter några kreatur en gång. Om han mötte en hop råttor som sprang. "Du får allt skynda dig, om du skall hinna med," sa han till en stor råtta, som kom efter de andra. Råttan gav till ett illskrik och sprang. Men han blev så sjuk, så han kunde knappt gå hem. Klockan tre en morgon mötte jag en liten / grå gestalt i vindskappan. Han gick upp på vinden och jag gick nedför trappan. Det var en tomte.
Polska efter August Medin
Polska efter August Medin