Transkriberad uppteckning

Folk trodde förr, att ute på sjöarna fanns näcken och andra onda andeväsen, som försökte att bringa dem, som färdades däröver, om livet. De förvände synen för sådana, kom dem att se ljus o.s.v. för att locka dem till något farligt ställe, så att de skulle drunkna. Sådant trodde berätterskans far, att det en gång var frågan om, då han tillsammans med en god vän Per i Motorpet var ute och "körde fores" (det var före järnvägens tid.) De voro på hemväg från Askersund och skulle köra gent över sjön Unden, som var isbelagd. Det hade mörknat, då de foro över, och rätt som det var, fingo de se ett lyse ej långt framför sig på sjön. De försökte hinna upp lyset, men det lyckades inte, utan lyset var alltjämt på samma avstånd, hur fort eller sakta de körde. Berätterskans far trodde då, det var något trolltyg och tog därför och vrängde mössan och tog sikte på lyset mellan hästens öron, och då såg han att lyset flyttade sig mycket fort undan / Då vände han hästen och körde åt motsatt håll. Då fingo de se, åt det hållet dit lyset lockade, stugor skymta på avstånd där det lyste ur fönstren och gnistrade ur skorstenarna. Kamraten Per var gråtfärdig och ville ej vända, ty han trodde att de då skul- le fara i ett strömdrag. Han följde dock med, och då de farit endast en liten bit kommo de fram till Helleruds båtbodar på sjöns västra strand. De stannade i Hellerud under natten, och där fingo de reda på, att just åt motsatta hållet, dit lyset lockat, gick sjön öppen, och om de bara följt lyset ett litet stycke till, hade de kört ner där, och att det hade varit flera som råkat ut för likadant villo- ljus förut där på sjön.