Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara - det var ett tal att här skulle vara sådana, som vöre mara. Det var ett "olsle" . "Långt och kallt te Knäre´," det skulle en mara ha sagt. Knäred - det är borte vid Små- landsgränsen.
Mara
Om maran red hästarna, skulle de sätta upp en lie över dem. Ja det var allt verkligt, det där. Det kunde hästarna stå i stallen och bli så svetta, så det löa sej på dem. - Det var sägen, att på ett ställe skulle husbonden ridit sina egna hästar . Han skulle suttit på ryggen på dem. Ja, det var ju inte han själv utan vården. Drängen kom så vulet, så han fick se det. Då försvann det. Det var väl som spöke, men det var väl i hans gestalt. När jag tjänte hos min farbror i Stångared, hade han en häst, som hade så ont av att maran red honom. Vi hade en maretoss sittandes över honom ett ryck, sen hjälpte det. Men den där maretossen, den skulle de bära ifrån björken och till stallet så att de inte gick på någon väg, där det var buret något lik. Maran kunde rida folk också. Förr var jag utför det flera gånger. I sömnen kom det, vad det var, och la sej på mej, innan jag var god till att vakna. Jag tyckte jag ropa, men det var ingen sanning. Det var som om det hade varit något fruntimmer, som hade lagt sej över mej. De skulle kunna lägga någon kniv i sängen. Men se, det var farligt, för det kunde någon bli fördärvad av det. Det vet ingen vad det är, maran. Nyberg här borta, han var i syne, han sa, det är gamla fruntimmer som är maran.
Mara
Två karlar låg i samma rum. En av dem blev så moater om nätterna, så han kunde inte röra sej. Hans kamrat stoppade igen alla hål, men han lämnade nyckelhålet öppet. Då kom maran in genom det hålet. De fick inte tala till henne. Men det var en tös, som han hade friat till.
Djur
Både far och mor hade varit ute för vargar. De drev här ner te året(?) för att dricka saltvatten. De var svåra på får i syn- nerhet. Sen jag blev, sen vöre de landsförvista. De påstod att det var en finsker käring, som gjorde det. De betalte henne. Varberg-Borås järnväg byggdes 1874. Då var jag elva år. Då var de (vargarna) långe (= redan) borte. Vet inte att man kallade dem tassar. Göken. Nolagök är jolagök, sönnagök ä döagök, östagök ä tröstagök å västagök ä bästagök. Han gal till åtta dar efter midsommar. De ville påstå, att det var en gök, som blev ihjäl- biten i en höstack, så när bönderna får upp sina höstackar, så slutar han att gala. Kornknarren sa de hemma. Förr kunde man få höra honom i säden, man fick aldrig se honom. Han sprang i rågåkrarna. / Där uppe fanns det inga kråkor om vintern. De flyttade hit ner till sjön (havskusten vid Halland). Men i mars brukade de komma tillbaka. "Nu duger fläsket å äta rått, för nu har marskråka skrikit", sa de. Älgar såg jag aldrig. Det var aldrig tal om att de fanns i Kinnarumma när jag var barn och växte upp. Men rågetter fanns.
Naturfenomen
Torndön sa de förr om åskan. Det är väl efter skriften. -I hednatider var det Tor, som var ute och körde i luften med sina bockar. Åskviggar, det är blixten. Förr minns jag de talte om - det gjorde mor nere - vackra stenar, släta och granna som man fick tag i: "Det är åskepilar, som har slagit ner", sa de. Och det trodde vi förståss med. De ser ut som sådana där viggar. Det gömde vi så många sådana förr. Jag har haft en liggande ute, som jag hittade i sommar. "Där är en åskepil", sa jag till pojken. Går åskan bra tidigt - så där i mars - då går åskan bort en del av grödan ovillkorligen. Det var alltid ett gammalt språk. Då skulle det inte bli så bra gröda; det hade våra nere så strängt för sig. Våroxen, det är när solen skiner på den luften som stiger upp ur jorden, så skimrar det så här i luften. Det är sommaren som bryter in och så det kalla som stiger upp. Så strider det så det springer runt så där. Då går det an att börja våra, när våroxen går. Norrskenet - då går sillen till i Norge. Det var det gamla talet alltid, att nu går sillen till i Norge. Det var den som gav sken på himlen. Ja, det hade de reda på i Norge med: se, den var så vit. Det är alltid först på vintern, i december och januari.
Vårhalvåret
Mari bebådelsedag skulle man upp och höra hur gräset grodde. "Den som inte ä rädde för `Korsmässe vecka`, ä inte räd- de för hele året. " Då finns inget ute och inget inne. Omkring den 7 maj tog vi ut kreaturen. Erik och Rebecka såddes linet. Göje månad skulle var våt. Om April hade sådan kraft som min broder Mars, så frös grisen ur soa och kalven ur koa. April snö ä så gott som fåra gö. 1 maj borrade man hål i björken och satte pipor i och drack saven. Den var söt och god som honung. Man sade att man drak märg i benen. Maria Andersson, Svenningsered. I april narrade de varann. Det var en smed här / upper, som just utförde något arbete åt farfar. Han sade åt sin dräng att gå till Johannes och låna en Kringspringare. Drängen gick först till Johannes och så till en annan. På det tredje stället började de att skratta åt honom. Hilma Andersson, Nedergården 1854 Sen Göta röste rumpen, skulle det inte bli kallt. Gösta numera 3 maj. Ett talesätt lyder: "Stoppe´n i säcken å kaste´n i bäcken å göm´n till Lille Julafta". - Kyndelsmäss kallades också Lilla jul. Då skulle man äta vit gröt och även ifråga om maten i övrigt ha som om julafton. Albert Andersson, Grimsmossen 1887
Sägner om maran
Det var en ung, ogift bonde, som mycket reds av maran om nätterna. Det var omöjligt bli henne kvitt, hur han försökte. Då gick han till en ”klok” gumma, vilken följde med för att undersöka i rummet, om där fanns något hål. Hon hittade också vid ”fotpanelen” (golvlisten) ett hål vari det suttit en ”dömlinge” (träplugg) som fallit ur. Hon sade till mannen att han, en gång på ”förnatta”, (före 12) skulle täppa till detta hål. Manne gjorde så, och när han vakna på morgonen låg en ung, vacker flicka jämte honom i sängen. Hon mindes icke varifrån hon var, ej heller vad hon hette och mannen sade ingenting om att hon var mara. Efter en tid gifte de sig. När de varit gifte en tid, bad hustrun att mannen skulle tala om, var han fått tag i henne, om hon var bortrövad e.d. Mannen trodde då att det ej skulle vara farligt att tala om rätta förhållandet. Han tala om att hon kommit dit som mara och att han stängt inne henne genom att slå en träplugg i hålet där hon kom in. Han visa henne var det var och ryckte bort träpluggen. Just idetsamma förvandlade sig hustrun till en ”blå rök” och försvann genom hålet. strax som hon förvandla sig sade hon ”möt mig i Värnamo”. Mannen sörjde djupt över hustruns försvinnande, men en gång, ett par år därefter, då han besökte Värnamo marknad, fick han se sin hustru. Han skynda till henne, tog henne hem igen. Det var en rik bonddotter från en smålandssocken.
Läkekonst
Frida i Sörby botade fallandesjuka, di skulle stanna hos henne en tid och äta där, men de fick aldrig gå in i köket, för på inga villkor fick di känna något matos inte heller supa och röka och inte fick di vinda upp vatten ur någon brunn. Då var kuren förstörd. Gulsot botades genom att man stack fullt av hål i ett ägg och kokade det i den sjukes urin. Det grävdes sedan ner i en myrstack och i den mån myrorna åt upp ägget blev den sjuke bättre. För att få en väldigt bra salva för allting skulle man skjuta en skata i mars och plocka den noga och tömma den. Sedan skulle den stekas så hårt att den gick att stöta sönder till pulver, när någon fick utslag, tog man litet pulver och / blandade med grädde till en gröt och lade på såret. Engelska sjukan botade Frida i Sörby med en skervapong, den var av sämskskinn. I den skulle ligga sju slag det var vax talj, svavel, besk, tjära pionkärnor och johannesblomster hur mycket av var sort vet jag ej. Barnen skulle bära pungen om halsen tills de tappade den och ej kunde finna den åter. Det lever mycket folk än som har bu- rit skervapong om halsen. När de avrättade Tektor på 1870 talet rusade folk fram att få litet blod på en sudd, det var bra för vissa sjukdomar och gav lycka och tur i affärer.
Vårhalvåret (Tideräkning)
Halvlen (***Haɽlen) mars bär trana ljus i säng. Valborg ville (velle) se barna barfötta. Ja, lagger mäk pa halva (***Haɽva) mars och går upp på ljusan da. När bäckarna till Östen börja brusa, då var våren kommen, då skulle man sta och höra bäcka- bruset, det brukade vara en vecka. Om maera har tjäle 1. maj ska de bli ett svårt år. Såatia börjar när björklöva är som musöron När häggen blommar då savar tösera, å när ene- buska ruker, ä de till och med farligt att krypa över dem. April snö ä likabra som färagö. Maj våt och kall fyller hölada all. Före midsommar kan de aldrig komma för mycket regn. / Johansson Flistad Tideräkning 2. När haren (Haern) brunskar, kommer inte mar- ka att ble vit mer den vintern. Detta om den svenske haern som de tyske har motat till berget och skogar- na, han vill ha slätta själv. Den är alltid gråbrun. När kreaturen fäller om våren så gör de sig i ordning till skogsresa. När vargen tjöt blev det sträng vinter. " räven yla " " " ". Lilla (Lella) jula börja ve lusse, men vad som än lever i minnet hos de gamle är bara, att folk och fä skulle ha sej ett skrovmål den dan. På kråknedant skulle gösdeln ut. Bättre på snö än på barmark. Det var en fogel de kalla för Skvalen (***skvaɽen), det var korpen, han skrek te regn (***skvaɽas) ***skvaɽlas). När käringarna hade fått tag i något förtal, då hade de hört det på ***skvaɽen. Järnnättera börja 1. juni Di var tre och svårast för potateblasten. / Johansson Flistad Tideräkning 3. Siste dan på sommarn va den 13/10. Brittsommar ä dä samma som potatesommarn och inföll efter remontsmarkanden (***remωŋsmarten) i slutet av september. Om Herr Stubbe bär hatt, ligger snön te vaffer- dasnatt. Julafton kallas dopparedan. Barna började räkna långt i förväg "I da ä dä dan före dan, före dan etc före dopparedaen i Gruta". Julnatten kom de döe och hälsade på då skulle det finnas mat framsatt och en sängplats. Staffan med stjärnan red de anndagsmorgon och 13. dajkväll. Om det är lenväder om 13de har en vårvinter att vänta. Knutsdan skulle alla julgransröste vara över, det va skamligt å ha röste efter knut. Knutsdan hade den äldre ungdomen Knutsbal (skramlebal) Frivecka kallades för minnevecka eller pighelg, det var sista veckan i okt. / Johansson Flistad Tideräkning. På skottårsdagen hade tösera bal. Den balen bjudde de upp till alla danserna. Första söndan i maj kallades för Göksöndan, då skulle man ut och höra göken och räkna "gockant". Andre söndagen i maj kallades för blomstersönda- gen, då skulle man ut i markerna och se hur bära- träa blomma. Husbonden gick den söndan gärna kring sin gård Om midsommar plockades Johannesgräs till kransar i majstången och så var det urblåsta ägg. Den första blåsippa man hitta skulle manäta upp, då blev man inte vårsken. Om det regnar 7sovare dan kommer rågen att gro. Olsmässekroken var mager innan bönderna fått in säden och tröskat. När det var torka sade de: Nu ä Olsmässekroken bövlier.
Husdjur.
Nôr di släppte ut kora fårste gången på vår'n, lae di äggjärn inna- före tröskel. Mot mara hade di ena oggla älle skata ôver stalldôra. Kora sulle sinas i nytänne; en feck inte dra dum i nä'at, sae di.Dä va inte bra å môka, sin dä bleet môrt (mörkt) på kvällen. Nôr di köpte ena ko, drog di in'a i stûva, å sin tog di ett tagel i rûmpan (svansen) på'na å satte i hånntaget i spjäll't, annars sulle hu inte trivas. Nôr di ledde ena ko te tjurn sulle di nypa'na bra i röggen. Å um hu inte tog (blev kalvtidd), sulle di lea'na tre gånger avit (motsols) kring en jordfaster sten. I dän fôrsta dröcken, sina kona kalvat, sulle di ha stål (äggjärn), kona sulle drecka ôver äggjärn, sae di. Kora sulle gå vall tesse Mekesmässe. Nôr di släppte in dum för siste gången på hösten, sulle di vära kvecka å stänga te dôra (dörren), se inte dä sum dålit va hann å kåmma in. Nôr di kleppte söera (fåren), ga di dum en bröbete å en ulltotte.
Mara (Vittra?)
Jag tjänte i en gård i Berga. Hustrun var barnsjuk en kväll, och drängen la' sej i kammaren. Jag låg påklädd på sängen i stövan, där hustrun låg. Jag sov. Då kom ett fruntimmer och hävde sej på mej. Drängen väckte mej; han ropade mitt namn. Jag såg fruntimmert. Hon var så grann och stor, så hon hade då inte gått genom dörren här. Hon hade en fläta så lång, så den släpade på marken. Den hade de sett förut där. Bonden hade varit utföre hen- ne flere gånger. Han sa', att såna har sina gångar, och kom- mer ett hus att stå över en sådan gång, får man besvär av dem. Hon var som ett skogarå.
(Förvandlade) Mara
Maran, bruka rida en person johanes svensson ofta så att han till skyd däremot alltid fick låv att hava ett slags ägjern brevdid sig när han låg, i slåtten bruka han lägga lien intill sig när han vila ute i slåttmarkera till skydd för maran.
Mara. Varulv.
Farfar hängde upp marerasar i lagårn. Det var inte annat än kråkerea (kråkbon), han hade fått tag i. Han hängde dem över kreaturen. Varulv talte de om. Det var trollekäringar, som gjorde kar- lar till vargar. När de rysste på sej, kunde man se knappra- den under magen.