Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Husdjurens sjukdomar
Om en fick fatt på mjöl ur ett kvarnstenshål, så skulle en ta noga reda på det, för det var nyttigt att ha till djuren. Om det blev fel med dem å en gav dem någon nypa av det, så blev de bra. Å det var ingen trolldom som bet på det mjölet. Men en skulle gå till en kvarn å stjäla det om natten.
Till jordbruk och boskapsskötsel knuten tro och sed.
Förr trodde de att vilken främling som hälst kunde skämma korna och de andra husdjuren. Nog vet jag en gumma i Fensbol, som aldrig låter någon främmande komma in i ladugården, så det sitter nog i än i dag. Om påsken minns jag väl att de ha brukat sätta kors på lagårdsdörrarna och även i skallen på kor får och getter. De doppade pekfingern i en tjärpyts och gjorde korset med fingern. På stalldörrarna hade de ibland också kors om påsken. Annars brukade de ha en hästsko sittande där. Men det skulle vara en hästsko som var hittad. När de har mjölkat en ko första gången sedan hon har kalvat, så har de täckt över mjölken när de har burit in den. Jag har sett det ofta och jag har också sett att de har brukat salta i mjölk som de skulle sälja. När de harvar eller plöjer så lägger de skacklarna i kors på marken när de tar ifrån. Om de använder "gaffel" (d.v.s. båda skacklarna fast förenade) så kan de ju inte lägga dem i kors utan då rättar de upp dem mot ett träd el- / ler en gärdsgård eller något sådant. De låter dem aldrig ligga på marken. Det är alldeles säkert för någon sorts trolldoms skull. I Sunnemo när jag var pojk, såg jag tydligt en käring, som var känd för att fara med trolldom, gå och dra ett lakan över en annans vall på mid- sommarnatten. Hon hade bundit lakanet omkring livet på sig och drog det som ett släp. Vi var flera pojkar i sällskap och vi såg vem det var, vi kände henne också. Vi tänkte överraska henne, men vi tyckte det var så roligt att se på henne, så det blev ingenting av. Men det där skulle väl också vara för att skämma ägorna för den andre. När de stulade skörden på hösten, så sade de att de tog haren när de tog den sista ludden. Utav den band de " lôckneka". Den var mindre än en van- lig nek och med tofsar eller klockor på. Den gömde de till jul, och då satte de ut den till mat åt fåglarna. Lôckneka är det allt en del som binder än.
Kort beskrivning över fäbodstuga i Mussjön, Ekshärad
På Mussjöåsen finnes en säterplats med tre sätervallar med tillhörande byggnader. Alla tre vallarna tillhöra hemmansägare i Tönnet, Ekshärad. Stugorna äro av samma typ, men den mellersta av dem står sedan lång tid tillbaka öde och det var detta som föranledda mig att just förlägga mina observationer dit då man kunde förutsätta att den därför skulle ha bevarat mera ålderdomliga drag än de övriga. Stugorna voro alla av ”bastu” – typ det vill säga kammaren med ryggåstak av runda stänger; långväggarna och taket utdragna ungefär en meter över ena gaveln där ingångsdörren är placerad. På andra gaveln med ingång mitt emot ingångsdörren är mjölkkammarna eller ”koven”. Den öppna spisen i kammaren är placerad just i hörnet nära ingångsdörren. Fönstren äro ytterst små och försedda med två järnstänger i kors. Varför dessa stänger är placerade där och varför de sitta i kors tål att tänka på ty fönstren äro så små att tjuvar knappast kunna ha kommit in där. Kanske både kors och stål mot trolldom. I de två nu bebodda stugorna äro kovens lufthål av den vanliga rektangulära typen, men i den nerlagda stugan äro de av ett helt annat slag. Det tillkommer icke mig att här söka förklara denna deras egendomliga form, men kan man månne icke tänka sig att den korsform som faktiskt finnes där, tillkommit fullt medvetet. Då hålet i sig självt hade korsform voro andra skyddsmedel mot trolldom överflödiga. Skurna eller målade kors över eller på dörrarna finnas icke, men stocken närmast över dörren är grovt avtäljd i motsats till de andra som äro runda varför man mycket väl kan tänka sig att kors funnits inristade där, men borttäljts i senare tid. Så i alla tre stugorna. Inne i den nedlagda stugan funnes emellertid andra tecken inskurna, troligen gamla bomärken.
Födelse och dop
De skulle "bevare barna", när de var små, för trolldom, de skulle alltid lägga varme i badvattnet när de slog ut det. Och ingen främmande skulle gå fram o titta på ett barn förrän hon (han) tagit tre gånger i varmen i spisen, den ena gången efter den andra hastigt. En gumma, som bodde granne med oss i Rudskoga hade allt sådant för sig. Och så såg de en groda utanför där, o då hade de för sig att hon tog / badvattnet efter barnet. De tog grodan o bar henne ända bort till Nyttorp i Rudskoga. Men strax efter var gro- dan där igen, sa' de. Om grodor fick barnens badvatten, så blev barnen sjuka. Därför skulle de ha tre varma kol i badvattnet när de slog ut det. Och om de var ute med barnen, skulle de sätta en nål på dem, det höll de på med tills de var ett halvt år gamla.
Död och begravning
Det var på Piansåsen som en hade dött. Den som skulle göra kistan var där och skulle mäta den döde. Han såg att lakanet rörde sig. När lakanet kom av, så låg den döde och lipade. Det var den onde som hade gått in i den döde. Jag vet på ett annat ställe en käring som hade dött. Den käringen hade inte varit riktigt säker för trolldom. Jämt som hon hade sagt upp anden så kom det fullt med harar och hoppade under sängen och över den döde. Det gick inte att ha dörren stängd. Så fort den stängdes så knäppte det till i henne och dörren small upp. Vi måtte efter presten att han fick läsa. Det var på ett ställe en gubbe hade dött. På begravningsdagen, när de hade rest till kyrkogården med den döde, så tog husmodern kvasten och sopade alla golven så väl. Så tog hon de soporna och gick långt på den väg, som de hade fraktat gubben, och slängde soporna. Det var för att han inte skulle kunna visa sig där mer.
Spökeri
Det var en gumma häruppe i skogen som inte var säker utan hon hade trolldom för sig. Mamma brukade tala om henne. När hon hade dött, så spökade det ef- ter henne vid stugan. Di påstod att hon skulle ha ben från de döda som hon hade trollat med. Flera ha- de sett gumman, sedan hon var död. Hon var väl där och tog tillvara benen, som hon hade fraktat dit från kyrkogården. Osaliga människor gick och spökade. Det var allt många som spökade. Jag var rädd för spö- ken, så jag ville inte gå ut ensam om kvällarna, när det var mörkt. Jo, de gamle lärde allt bort, att en skulle tala till en död, om en fick se ho- nom, så skulle en slippa att se honom. Då skul- le vi säga: "Du skall ligga still där du är i Jesu namn". / Om inte graven sjönk något vidare, så ville inte den döda ruttna. Det hörde jag talas om att det var en del, som inte ruttnade. Det var sådana som spö- kade. Det gick inte an att ta något olovligt från kyrko- gården. En fick inte vara i fred för de döda.
Diverse folktraditioner
En allmän tro i fordna dagar var denna, att vissa kunniga personer ägde förmåga att göra en bössa förgjord, så att det skjutna icke dog, om och skottet träffade. Det första remingtonsgeväret jag sett, var en sådan skämd bössa. Ägaren, en äldre man, försäkrade, att han med denna bössa skjutit både björn och älg, men nu får han skjuta på en fågel, att det genom kulhålet lyser igenom, så dör likväl icke fågeln utan likväl bortflyger. Jag sporde om han visste vem det var som hade skämt bössan. Det vet jag väl, blev svaret. Tidigt en vårmorgon gick jag, ty det var stark skare, på tjäderlek. I toppen på en stor fura satt en stor tjäder och spelte. Jag närmade mig och sköt och en diger tjäder föll ned. När jag med tjädern avlägsnade mig hörde jag steg, stannade och nedhukade mig mellan några buskar.
Kort beskrivning över fäbodstuga i Mussjöåsen, Ekshärad
På Mussjöåsen finnes en säterplats med tre sätervallar med tillhörande byggnader. Alla tre vallarna tillhöra hemmansägare i Tönnet, Ekshärad. Stugorna äro av samma typ, men den mellersta av dem står sedan lång tid tillbaka öde, och det var detta som föranledde mig att just förlägga mina observationer dit, då man kunde förutsätta att den därför skulle ha bevarat mera ålderdomliga drag än de övriga. Stugorna voro alla av "bastu"-typ d.v.s. kammaren med ryggåstak av runda stänger; långväggarna och taket utdragna ungefär en meter över ena gaveln, där ingångsdörren är placerad. På andra gaveln med ingång mitt emot ingångsdörren är mjölkkammaren eller "koven". Den öppna spisen i kammaren är placerad just i hörnet nära ingångsdörren. Fönstren äro ytterst små och försedda med två järnstänger i kors. Varför dessa stänger äro placerade där och varför de sitta i kors tål att tänka på ty fönstren äro så små att tjuvar knappast kunna ha kommit in där. Kanske både kors och stål mot trolldom. I de två nu bebodda stugorna äro kovens lufthål av den vanliga rektangulära typen, men i den nerlagda stugan äro de av / ett helt annat slag (se fig.). Det Det tillkommer icke mig att här söka förklara denna deras egendomliga form, men kan man månne icke tänka sig, att den korsform, som faktiskt finnes där [symbol] tillkommit fullt medvetet: Då hålet i sig självt hade korsform voro andra skyddsmedel mot trolldom överflödiga. Iskurna eller målade kors över eller på dörrarna finnas icke, men stocken närmast över dörren är grovt avtälgd i motsats till de andra, som äro runda varför man mycket väl kan tänka sig att kors funnits inristade där, men borttäljts i senare tid. (Så i alla tre stugorna) Inne i den nedlagda stugan funnos emellertid andra tecken inskurna vid dörren. Jag observerade särskilt sammanställningen [symbol+symbol] och [symbol+symbol]. Kanske gamla tromärken. Ekshärad i juli 1926 Olle Lindskog
Trolldom mot sjukdom.
Under min barndom fanns vid Vasseruds herrgård en torpare av finsk börd som gick under namnet "Finn på Olinstorp" eller "Erik på Torp". Denne var rask långt in i ålderdomen och en flitig kyrkogångare. Min far sade en gång till honom: "Ni är allt bra frisk för att vara så gammal". "Tja, men så går jä og i körka varenda söndag", svarade finnen. Emellertid drev han dock litet trolldom, mest då kreatur voro sjuka. Det berättades, att han ibland gick upp i båset och ropade i örat på den sjuka kon. Hans gumma trodde sig nog också kunna något. Vid en examen i skolan hemma hade min far svår tandvärk. Gumman fick honom i rocken och drog honom avsides samt viskade i hans öra, att han skulle taga tre bloddroppar ur spetsen på "kattrômpa" och föra dessa på tanden, så skulle värken gå bort.
Skydd mot förgörning
Farfar var mycket vidskeplig. Han kunde läsa bort sjukdomar och han visste bot mot trolldom. Jag minns att han lärde oss när jag och bröderna mina var småpojkar att vi inte skulle låta någon främmande människa ta i eller berömma något som vi hade. Särskilt minns jag att han sa att om vi var ute och körde och det kom någon främmande och berömde hästen så skulle vi säga till honom att ” han skulle kyssa hästen i röven” så fick han ingen makt över honom. Jag har sett många gånger att de har haft kors på uthusdörrarna men ibland hade de kors oppe i själva båsena också. Stål har de haft över varje ko också. Jag har sett att de har haft avbrutna knivar eller liar och sådant instucket i taket. Det var en gumma som bodde här strax norr om Kyrkheden. Det kom in en luffare till henne och när han gick ut tog hon en skyffel med eldmärja och slängde efter honom igenom dörren. Om det kom någon in och ville ha mjölk så kunde det hända att de stack ner en tändsticka i mjölken innan han fick den.
Trolldom forts.
vända sig till "Nisch Svens", så kunde det hända att han gick tillbaka med det, därför att han var rädd att han skulle få ögonen utstuckna eller så. Annars så var det allt många andra, som de trodde kunde trolla också, och en del trolldom kunde de litet till mans. Skämma bössorna för varandra försökte de allt med ibland så pass sent som jag minns, men jag vet inte hur de bar sig åt, det fanns allt sätt att göra tillbaka den skämningen också. Men om de ville "sätta sketa" på någon, som de kallade det, då skulle de ta dynga utav den som de ville skämma och kasta i en bäck som rann åt norr, och då fick den en sådan "sketa" så att det nästan var fråga om livet. Jag vet inte om de kunde få bot för det annat än hos riktigt trollkunniga. Men det var eget med det att de sade bestämt att en trollkunnig kunde vara aldrig så styv, så fick han i alla fall ingen makt längre, när han hade mistat tänderna, utan då var det slut.
Midsommar
På midsommarafton skulle backarna runt stugan so- pas, även lagårdsbacken. Inget skräp fick ligga kvar på backarna. Stugan kläddes invändigt med blommor och löv. Man brukade plocka 'svalblommor' å pryda med. Så pryd- de man med 'silkesrosor' å prästkragar. Lövkvistar sat- tes upp i alla vrår. Asplöv ströddes på golven. De som skulle vara läkekunniga gick ut på åkrarna å plockade blommor på midsommarnatten. De skulle ha de blommorna att koka ihop till 'botemedel'. Det var före min tid det fanns sådana käringar och gubbar. Så hade det finnits sådana som hade trolldom för sig. De gick ut på midsommarnatten med ett 'skynke' å tog reda på daggen. Den skulle de ha för att de skulle dra till sig kraften från de andra. Ju mer dagg de kunde få fatt på desto bättre var det. / På midsommarnatten skulle fruntimren gå till en korsväg å ställa sig kl 12 för då skulle de få se den de skulle komma att gifta sig med. Om offerkälla o.d. har ingenting sports här på trakten.
Slakt
Julgrisen slaktades i lusseveckan. Kommer inte ihåg någon bestämd dag. En skulle ha att smaka på till lusse. "Du skall inte dö för hat utan till mat", sade en till djuret, innan det slaktades. Di gamle ville kasta en pinne i båset för att inte båset skulle vara tomt. Slaktkniven var det noga med. Den fick inte bäras synlig. Det kunde komma trolldom på den så att den blev skämd. Då bet han inte som han skulle. Hade en trasa eller ett papper om den. Bäst om tånglingen gick ut genom skaf- tet och var nitad över skaftet. En ville inte att någon främmande eller nå- gon utom slaktlaget skulle stå och titta på. / Djuret hade ont för att dö. En skulle slakta svin, när det var nymåne, för då blev fläsket drygt, påstod di. I nedan ville det inte bli något kvar i pannan, när en stekte det. Det som var kvar på slaktplatsen sopades i en hög och brändes upp eller bar en del åt sko- gen. På hjärtat satt "vilöra". Di fick en inte använda till mat. Var inte bra om kvinnfolk fick dem i sig.