Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
En käring gick inåt skogen. Vid Vale hängde ett rep på en gren. "Åh, dä va änna vårt tåg!" sa' hon och skulle ta't, men fick'et inte. Hon blev förvillad och hittade inte hem förrän det var mörkt. Det var la skogsrå! Åska' slog efter vånt. Stina vet ej mer om skogsrå.
lyktgubbar.
Jag har sett "löktgôbber" väst vid ett berg. Det lyser, men när en kommer nära så är det ingenting. Men vad de gamle trodde å visste om det var att det skulle vara de osaligas andar som inte fick någon ro. Det hörde jag de satt å akordera om. De skulle inte få någon fred förr- än på domen.
lyktgubbar.
Det var "löktgubbar" de såg, om det var ett ljus på myren eller i skogen. Om en kunde kasta kniven över ett sådant ljus, så fick en reda på en skatt. Det gick inte att hinna fatt ljuset, eljest fanns det nog de som inte skulle ha varit rädda att kasta kniven.
gastar.
Om någon hade avlivat ett litet barn, så blev det en "gast". På sådana ställen där spädbarnet grävts ned, förekom "gastar". Det skulle bli så när inte barnet blivit döpt eller fått vigd jord att ligga i. Gasten skrek som ett barn. Om man tog kniven å kastade över "gasten", så att en fick honom att stanna å kom till tals med honom, så att en fick reda på var han låg och vem hans mor var, så skulle han sluta att skrika sedan. Detta var nu ett tal efter de gamla.
Gasten.
Om "gasten" kom ivägen för hästen så gick det inte att få fram hästen. Men då skulle en gå å se genom betslet, å då fick en syn på honom, så att han försvann. När ett barn blev av livet, så blev det "gast." "Gasten" höll till i den trakten som barnet blivit mördat. Det var all- deles som när ett barn skriker. Det var mest vid bäc- kar och på kullar i skogen som de fick höra "gas- ten". Om en kom i närheten av honom å inte hann att bedja i de tre namnen, så kunde en bli svårt sjuk.
gasten.
Om ett barn blev mördad, innan det blev döpt, så blev det en "gast" av barnet. Vid Digerberg fanns en gast. Den gick under namnet "digerbergsgasten." Det var många som hade hört den skrika om nät- terna. Vid Spjutberget en gast - "Spjutbergs- gasten" och vid Gammelsätrar en -"gammelsä- tersgasten." Det skrek som ett barn. Om en hade mod att tala till gasten å få reda på vem som var mor, så kunde en få honom att tystna. Han skrek efter mamma.
Odens jakt ?
Min gamle far var mycket i skogen å jagade på sin tid. Han påstod, att det var så mycket som var kon- stigt i skogen. Han hade kommit utför så mycket, som han kunde sitta å tala om för oss. En gång så hade han varit ute på ett riktigt äventyr. Han skulle bort å passa orrarna på en myr här väståt finnsko- garna. Som han låg å väntade, så fick han höra hundar, som skällde. Det var två, tre stycken. De hördes långt bort först, men så kom de så fort närmare. Han förstod, att det inte var som det skul- le vara, för det gick för fort. De strök alldeles tätt förbi honom. Det var så fin skall, så han hade inte hört maken till hundar att skälla fint. Och det gick som när fågeln flyger. Strax de ha- de kommit förbi honom, så fick han höra att / det small ett skott å se'n small det två skott till alldeles inpå vartannat. Han tyckte att det var kon- stigt detta, å kunde inte ligga still å vänta på orrar- na utan tog en sväng bortåt det håll där det small. Då satt det en gubbe på en bergknall, som var alldeles eld röd. Han hade långt rött hår å skägg. Far brydde sig inte om att gå längre, för han trodde att det var själve den onde som var ute på jakt. Far fick inte något byte den dagen. Men det undrade han på så många gånger, vad det kunde vara för konstig jakt.
Vattenväsen
"Fôrsgôbben", "Näcken" (enl. sagesmannen ett och sam- ma väsen. Uppt. anm.) kunde spela. Han var en stor mästare i den konsten. Han kunde lära en människa att spela. Det var en här väst på skogen, som jag hörde talas om. Han lev- de inpå fars tid. Den skulle ha lärt att spela av "fôrs- gôbben". Det skulle vara så vackert ljud i den fiolen me- dan spelmannen levde, men se'n vart det slut. Det lät som om fiolen hade varit sprucken. Denne spelmannen hade varit till en fors i tre torsdagskvällar i rad. För- sta kvällen så offrade han en svart katt. Han slängde katten ut i forsen, för Näcken skulle ha katten. Han satt på en sten mitt i forsen. Det fick inte vara land intill, utan stenen skulle vara allde- les kringfluten. Till den stenen kunde Näcken ta sig fram. En kväll så tyckte han att det / dånade som om både kvarnen å forsen skulle stu- pa över honom. Men han såg ingenting farligt. Tred- je torsdagskvällen, så kom Näcken å tog fiolen å kramade ihop den med händerna. Se'n så gjorde han fiolen hel igen å satte på strängar å spe- lade. Så fick han sitta på stenen till mitt i nat- ten å höra på spelet. När spelmannen kom hem, så började han att spela. Då kunde han spela allt det "fôrsgôbben" hade lärt honom. Men han fick inte lära bort den konsten till någon som var äldre än han. För om han gjorde det så glömde han kon- sten själv. Det gick inte an att bada i älven förrän en hade kastat stål över. En kastade så långt en orkade. "Näck, Näck, far din var en ståltjuv, nu skall du inte komma närmare än detta rop höres, hoj, hoj." Så mins jag att vi skrek, när vi badade. Se'n var det inte farligt att Näcken kom. "Sjöråa" var i bäckarna å sjöarna. Hon sprang / efter bäckarna om kvällarna. Det var inte rådigt vid en bäck efter solen hade gått ned. Om en skulle klara sig då, så skulle en ha stål med sig i fickan. Bäst var det om en hade en stålbit häng- ande om halsen, innanför skjortan. Om hon hade boskap vet jag inte, men hon kunde stänga fisken, så att inte den gick i fiskedoningen. Om det kom smuts i näten, att de blev trasiga, men ingen fisk i dem, det fick hon skulden för. Men det gick an att ringa in fisken för henne. Då skulle en fara runt den platsen en skulle fiska på tre gånger motsols å ha en dödskalle med sig. Barnen skrämdes för att "sjöråa" kunde vara i käl- lan el. dammen.
Vattenväsen
Det var mor som talade om, att om man sköt utåt sjön med en bössa, så skulle inte Näcken komma närmare intill stranden än vad kulan gick. De gjorde så folk, förr i världen, innan de badade. Han kunde lära folk att spela, det tala min mor om. Så var det, att om en ville lära spela av Näcken så skulle en gå ut på en holme i älven en torsdags- kväll å ta fiolen med. Men en fick inte bli rädd vad som än hände. Första kvällen skulle något konstigt hända, men en fick inte lära spela, andra torsdagskvällen fick en inte heller lära något, men tredje torsdagskvällen så kom han. Då tog han fio- len å tog av alla strängarna, se'n satte han på nya å tog en låt. Alla låtar som Näcken spelade kunde lärlingen sedan spela. Det var allt så, att de som var styva att spela, dessa trodde folk att / de hade varit när Näcken, å de höll det inte för otro- ligt, att de så hade varit. När Näcken var i närheten så var vattnet grönt. Näcken skulle ha horn i skal- len som en bagge, å långt grönt hår å skägg. Det mins jag talas om när jag var barn. "Sjöråa" har jag inte så mycket hört talas om. Men jag mins, att vi skrämdes, när vi var små. Hon kun- de komma upp ur älven och följa små bäckar som rann uppifrån skogen. Om en då var i närheten, så kunde hon ta en med. Då kom en aldrig tillba- ka mer. Det var ett fruntimmer. Ibland, när hon var i de tagen, så släppte hon på vattnet i älven (Klarälven), så det höll på att ta både folk å kreatur med sig.
Skogsväsen
En soldat här nere i gården, som var ute för "skogsråa", fick ett besök av ett så grant fruntimmer, som var så fin så han hade inte sett maken. Å hon sjöng så vackert, så han var alldeles över sig given. Hon kom till honom tre gånger. Å alla gångerna sjöng hon. Men då var det nå- gon som avrådde honom, att han skulle ta sig i akt å in- te komma i klamerna på själva "skogsråa". Hade hon fått hållt på med honom, så hade han varit fast för henne. "Skogsråa" väckte min far, när han låg i skogen å kolade. När det tog eld i milan, så var hon framme å varskodde. Men han hade aldrig något ont av henne. Så var det flera kolare som hade nytta av henne i skogen. Men om de högg ved om kvällarna så fick hon ingen ro utan hon bullrade å högg i skogen medan natten. Farfar hade sett henne. / Det var som en hare som hoppade framför honom i skogen. Haren ville inte ur vägen, men farfar som inte var rädd av sig, svor att fan måtte ta en sådan hare. Men haren blev borta, men det blev en blåst så farfar trodde inte att han skulle komma ur skogen med livet. Jag var i skogen å kvistade löv. Om natten låg jag i öppna skogen. Då hörde jag ett fruntimmer som sjöng. Det kom alldeles intill mig. Jag hörde inte annat än sången. Det var "skogsråa". "Utalans böna" (bönder från södra Värmland o. a.) kom uppåt här med haverlass å skulle sälja. När de kom på "Ulvhea" så fick de se en gruvligt fin herrgård. Vid den herrgården fick de sälja all havern å fick bra betalt. Sedan nattlåg de i Torp. Folket där förstod att det var "skogsråa" som hade köpt ha- vern av dem.
Skogsväsen
Något annat namn än "skogsråa" hörde jag inte på henne som var i skogen. Hon hade "kvennfolks- skepnad". Hon var stor å lång å hade ett hår som hang vilt runt omkring henne. Det var inte hop- kammat. Så hade hon rompa alldeles som en häst. Moster hade sett "e skogsrå". Hon sprang ef- ter en gärdesgård. Men rätt som det var så hop- pade hon över gärdesgården å blev borta. Di trod- de, att när di fick se skogsråa, så var inte björ- nen långt borta, för hon var med å vaktade björnen. Hon kunde skapa sig till en hare. Det var en ner i Fastnäs som sköt på en hare, när han skulle gå fram å ta haren, så var det det en gammal inrutten trädstam. Hon kunde narra sig fram på det viset. Om en var / dum å slog sig till att akordera med henne, så kunde hon få makt med en. Bara att en höll sig på trampade vägar, så var det inte så farligt. Hon hade inte så stor makt där folk hade gått fram. Det gick inte att skjuta "skogsråa" om en inte hade sär- skild kula, som en trollkarl hade stöpt. Den skul- le stöpas av silver under tre torsdagskvällar. Om en gick vilse, så fick "skogsråa" skulden. Det var hon som förvillade. Det var inte annat än att läsa böner, om en skulle komma rätt igen. "Koltrollet" har jag inte hört talas om. "Skogsråa" var vid milorna. Hon hjälpte till å såg efter att det inte tog eld i milan. Då passade hon på att väcka den som kolade, om det var natt.
Skogsväsen
"Skogsråa" har allt folk lagt bort att tro på, å nu är det länge sedan jag hörde talas om henne. Men en gång narrade hon en forbonde riktigt. Han skulle fa- ra upp till Dalarna å sälja säd. När han kom på Ulvheden, så fick han se en stor herrgård. Han for fram dit, å där fick han sälja all säden han hade. Se'n fick han stanna i den stora herrgår- den över natten. Men när han vaknade så låg all säden på marken å hästen stod mitt upp i säden å åt. Det var "skogsråa" som hade för- vänt allting för honom. En gubbe från Stöllet skulle fara till Malung. När han kom mitt på skogen, så kom tre eldklot å for mellan benen på hästen. De kom från den ena landsvägskanten å rullade till den andra. / Se'n fick han inte hästen att ta ett steg varken fram eller tillbaka. Han ville bara rätta ände. Gubben gick fram å tittade genom huvudlaget på hästen. Då fick han se ett stort kvinnfolk på ryggen på hästen. Han hoppade i kärran. Då höll hästen på att skena. Så tyckte han att ett eldklot rullade på ena kanten hela vägen. Å det var omöjligt att stilla hästen. På en marknad i Skoga kom ett fruntimmer å gick mellan de andra fruntimren. Men hon var så grann. Ingen var bekant med henne. Så var det en dräng som kom att gå efter henne. Han fick se att det var som en rompa som stack undan klänningen. Han gick fram till henne å sade att hon höll på att tappa släpet. Se'n var det inte någon som fick se henne på marknaden. Om hon hade fått makt med någon så skulle den personen byta namn och så skulle han ta en an- nans rock på sig.
Skogsväsen
"Skogråa" har jag inte sett, men det var ju tal om hen- ne när jag var barn. Det var somliga som hade tur med henne, men somliga hade lett av henne. Hon hade mest bestyr med de som var i skogen å jagade. Min morfar såg henne flera gånger tidigt på morg- narna, när han skulle ut å jaga fågel på my- rarna. En gång så såg han henne springa utef- ter myrkanten. Det var ett stort fruntimmer. Hon ha- de en grön klänning på sig. – Den morgonen fick han inte se en enda fågel på myren. Jämt, när han kom utför henne, så gick det dåligt med jakten. En gubbe i Ambjörby var sams med henne. Han ta- lade aldrig om när han skulle gå på jakt utan han smög sig iväg. Men så var det en gång som en annan smög sig efter, för han tyckte det var ro- ligt att se var han fick den myckna fågeln ifrån. / När gubben kom till en myr, så ställde han bössan från sig en stund vid en tall. Då kom det ett grant fruntimmer fram till honom. Han gav henne något. Rätt som det var blev fruntimret borta, men då kom det fullt med orrar runt omkring. Den som följt efter blev rädd och vågade inte skjuta utan sprang hem. Men gubben kom hem med fullt med fågel på ryg- gen. – Vid Råbäcken höll hon till. Det var en jä- gare som fick se så mycket fågel på andra sidan bäcken. Det satt fullt i träden. Han sköt undan för undan, men inte en enda fågel föll ned. Då blev han ond å svor till å gick över bäcken till andra sidan, men då fanns inte tecken till fågel. In- te hade han heller sett när de flög el. hört att de flyttat på sig. "Skogråa" kunde "förvänne öga" på folk å då såg de allt möjligt som inte var som det skulle vara.