Transkriberad uppteckning

Det var mor som talade om, att om man sköt utåt sjön med en bössa, så skulle inte Näcken komma närmare intill stranden än vad kulan gick. De gjorde så folk, förr i världen, innan de badade. Han kunde lära folk att spela, det tala min mor om. Så var det, att om en ville lära spela av Näcken så skulle en gå ut på en holme i älven en torsdags- kväll å ta fiolen med. Men en fick inte bli rädd vad som än hände. Första kvällen skulle något konstigt hända, men en fick inte lära spela, andra torsdagskvällen fick en inte heller lära något, men tredje torsdagskvällen så kom han. Då tog han fio- len å tog av alla strängarna, se'n satte han på nya å tog en låt. Alla låtar som Näcken spelade kunde lärlingen sedan spela. Det var allt så, att de som var styva att spela, dessa trodde folk att / de hade varit när Näcken, å de höll det inte för otro- ligt, att de så hade varit. När Näcken var i närheten så var vattnet grönt. Näcken skulle ha horn i skal- len som en bagge, å långt grönt hår å skägg. Det mins jag talas om när jag var barn. "Sjöråa" har jag inte så mycket hört talas om. Men jag mins, att vi skrämdes, när vi var små. Hon kun- de komma upp ur älven och följa små bäckar som rann uppifrån skogen. Om en då var i närheten, så kunde hon ta en med. Då kom en aldrig tillba- ka mer. Det var ett fruntimmer. Ibland, när hon var i de tagen, så släppte hon på vattnet i älven (Klarälven), så det höll på att ta både folk å kreatur med sig.