Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Jag har hört gasten skratta i skogarna. Där någon hade blivit mördad blev det en gast.
spiritus.
"Spertus" hade med rikedom att göra. Fick en en "spertus" så behövde en inte att sörja för pengar i sina dar. Han drog till en så mycket en ville ha. Det skul- le vara en liten "svart djävul" som var instängd i en blank dosa. Om han fick spott, så drog han pengar var natt. Då skulle en passa på att ta den innan solen gick upp på morgonen. Men om en skulle få en sådan, så var en tvungen att vara ihop med den onde, för det var han som ställde så att en fick honom. En skulle gå till kyrkan en torsdags- natt å skriva kontraktet med den onde så fick en "spertusen".
Spiritus.
Den som hade en "speritus" hade aldrig ont efter peng- ar. De sade om en sör i socknen att han skulle ha en sådan. "Speritus" hade de i en mässingdosa. Om en skulle få en "speritus" så skulle en gå en ed till den lede. Och då skul- le en gå till kyrkodörren i tre torsdagskvällar å svärja den eden. Tredje torsdagskvällen kom en skalbagge, å då var det att ta den i dosan. När ägaren dog så kröp "speritusen" innanför skinnet på den döde å följde med i kistan. Men den döde kom till den lede.
bjäran.
"Pukar" kallades "trollhararna." Den var gjord av ett nystan. Detta piskades i tre torsdagskvällar så att det skulle bli liv i det. Fyra strumpstickor stacks i nystanet, som skulle vara till ben. Bock-Kari ha- de en sådan hare. Far åt Hilmer på Högåsen skul- le ut å jaga. Han fick se en hare mitt i vägen. Jämt som han skulle att klämma till, så var Ka- ri bakom honom å skrek: "Ska du skjuta haren min?" Då blev han rädd. I detsamma var haren borta. Den haren kunde ingen skjuta som inte hade silver i bössan. Haren kunde göra sig osyn- lig, för han kunde fans konster.
bjäran.
"Puke" har det väl inte funnits någon här i min tid. Men de gamle påstod att det hade funnits. Det gick inte an att säga emot dem om det. Den skulle vara precis lik en hare. Den fick de ihop med trollkonster. Om de gamle fick se vita fläckar i ladugården så hade "puken" varit där efter mjölk. Det var hans "skit" som va kvar. Han skulle vi- sa att han hade varit där.
Häxor och trollkarlar.
I Kärnberg fanns en stor trollkarl – Pål i Kärn- berg. Han fick inte vigd jord utan han blev begra- ven norr om kyrkan. Det var en tyske i Torsby på en marknad. Pål i Kärnberg var också på marknaden. Han fick se att tysken hade en orm om halsen. "Får se", sade Pål, "om jag inte skall kunna så mycket att jag får ormen att sticka tysken". Pål hade knappt sagt ut ordet, förrän ormen högg till. När den ene ville ha död på den andre, så ritades ovän- nen av på en bark. Se'n fästes den barken på ett träd i skogen. En spik togs genom barken. Om spi- ken slogs i hårt med en gång, så levde inte ovännen länge, men packades det sakta på spiken, så fick han gå där å pinas. Sådant hade de gamla för / sig. I trolldosen fanns huvudet av snöripan, ormhuvud, kyrkjord, människoben. De sistnämnda skulle ta- gas innan solen gick upp på morgonen. Det kom en gubbe från Finland till Älvdalen å tigg- de kött. På ett ställe avvisade de honom och sade att de intet kött hade. "Här skall det nog bli kött", sade han och gick. Björnen kom å slog ned korna på sätrarna. Det var en som kunde "stä björn" på dju- ren. Den gubben skrämde upp älvdalingarna. Det var en lappfinne.
Häxor och trollkarlar.
Det var på senare tiden så gick en lapp omkring i Älvdalen. Han var här i Nyskoga också, men här hördes inte till att han gjorde något ont. I N. Ny kom han in på ett ställe å bad att få kött. Matmodern svarade att de intet kött hade att ge bort. "Då skall jag ställa så att ni snart får kött", sade lappen. Så gick han därifrån. Strax efter blev en ko alldeles blind så att hon måste slaktas. I S. Finnskoga kom han in på ett ställe å bad om kött. Men det svarades att det inte fanns något kött att ge bort. "Det skall inte dröja länge förrän ni skall ha gott om kött", sade han. Ett par da- gar efter kom en björn å "slog ned" två kor. Björnen kom med stor fart och var alldeles ursinnig. Strax han hade dödat kreaturen, så sprang han tillbaka till skogen. Folk i Älvdalen var så rädd för lappen. Han / var så stygg. Det skulle vara en riktig trollgub- be. Lapparna kunde vara värre att trolla än finnar. Så finnarna var rädda för lapparna. Strax intill här ligger en myr. Allt gammalt folk påstod att en gubbe från Kärnberg hade råkat att stämma björnen på sina egna kor på den myren. Vallhjonet, en släkting till honom, hade betat olovligt på myren. När den gubben "stämde blod" så blåste han på såret. Så tog han mossa å lade över.
Häxor
Mor trodde, att det var trollen som kom i virvel- vindar. När sådana kom, så var inte åskan långt efter.
Spökeri.
En gubbe i Kärnberg kunde inte ligga still i gra- ven utan han "gick igen". En gubbe i Vitsand blev klämd av honom. Det var när han kom mitt för kyrkan i Nyskoga. Det var något den döde skulle hämnas. Om den döde hade något att hämnas över, så "gick han igen". Om en människa hade varit elak i sitt liv, så "gick han igen". Så hade folk för sig. När kroppen hade multnat ned, så kunde de inte gå å skrömta längre. Jo det var i Röjden det spökade så. Det var en käring där som hade blivit sjuk till döden. Medan hon låg där, så spökade det så förskräckligt. Möb- lerna slogs i golvet, pannor, grytor å alla slags kärl flyttade på sig. Det var som om de hade fått liv. Det dundrade och brakade. Inte fick dörren / stå igen. När käringen hade dött, så höll de på till att inte kunna frakta ut henne. Allt ting kom lik- som i vägen. Det var mycket folk och tittade på detta "skrömt", men ingen kunde göra något åt det. Det skulle bero på att käringen hade tagit så mycket från kyrkogården. När hon blev sjuk, så kunde hon inte ställa med det såsom det skulle. Så var det i Rikenberg. Blöta trasor kom flygan- de till sängen där gubben låg. Föremålen kom, som om någon skulle ha kastat dem omkring. Men det fanns ingen synlig varelse som kunde det. Om en tog något på kyrkogården, så kunde de döda komma å vilja ha det tillbaka. Det var så far- ligt. Jag hörde talas om, att de som tog jord på kyr- kogården, lade lika mycket tillbaka av sådan jord som de tagit med sig hemifrån.
Spökeri.
Det fanns en grav på gamla kyrkogården efter en som tagit livet av sig genom att hänga sig. Den graven ville hålla sig öppen. Man plockade i sten, men det vil- le inte hjälpa. Det var som en rund ring som inte ville bli fylld. Kulle gick det aldrig att ha på den graven, för den blev borta så att det blev slätt. Det troddes att inte han kunde ligga still för att han hade hängt sig.
Spökeri.
På kyrkogården fanns en grav som det aldrig gick att hålla igen. Hur mycket det fylldes i hålet så sjönk det undan. Om den graven troddes det, att den döde som låg där inte kunde ligga still utan var uppe å "skrömtade" om nätterna. Om den döde gick igen, så hade han något på samvetet, som han ville ha tillkänna. Om den dö- de var ovän med någon, så gick det inte an att vara trygg, utan den döde kunde komma. Om man kom till tals med den döde, så slutade han att gå. Men då skulle en inte vara rädd av sig. Var man rädd gick det inte. De som kunde trolla tog både jord och ben från kyrkogården. Men när något togs därifrån så skul- le något läggas i ställe. Tog man jord, så skulle man ha jord hemifrån å lägga i stället.
Spökeri.
Daniel i Kärnberg, han var i håll med Henrik i Ratsjöberg. Daniel var död. Men de gubbarna hade något ouppgjort med varandra. Daniel kom å skul- le förhindra den andre att köra förbi kyrkan. Hen- rik fick svarta nyp på kroppen och det var nä- ra att han inte skulle komma från Daniel med livet. Hade han inte haft en så rapp häst att springa är det ovisst hur det hade gått. Men när han kom till Flatåsen vid bäcken där så vart han av med den döde. Då orkade han inte följa med längre. Dödnypen gick aldrig bort från kroppen så länge han levde.
Spökeri.
I Röjden i S. Finnskoga spökade det så förskräck- ligt, så till slut kunde ingen bo i huset. Alla föremål rörde på sig. Bänkar, stolar å bord hoppade. Det skulle vara så att en finnkäring hade tagit med sig en hop ben å sådant från kyrkogården. Käringen hade bli- vit sjuk, å då kom de döda å ville ha var å en sitt.