Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Mor såg trollen när de sprang i bergen på Här- stafjället. Det var när hon var barn. Det var små gubbar. Det var en hel rad. När mormor fick höra, att hon hade sett trollen, så släppte hon henne inte från sig. Hon hade ögonen på henne. Trollen var far- liga. De tog barn.
Himlakroppar
Ny och nedan hade betydelse vid vid linbered- ningen och vid tvätt. Man skulle röta linet i nedan, men det var bäst att tvätta vid ny, för då höll sig kläderna längre rena. Slakta skulle man göra om ny. Särskilt slakt av svin. Det finns en del folk här ännu i dag som inte gått från detta än de passa på att "ta grisen" på ny. Om man slaktar på nedan blir fläsket slattrigt o. odrygt. Vedfällningen skulle ske på ny, eljest fick man sur och seg ved att hållas med. På vintergatan spåddes hur vintern skulle bli. Jag har för mig att det var i september man skulle kunna se vintern i den. Om hon var klar och tät skulle det bli en kall och sträng vinter. Var hon grumlig och to- vig blev det stora snöfall. Sådan som väderleken var vid nymåne, så / skulle det fortsätta att vara tills han var halv och blev det ingen ändring då så fortsatte det till näs- ta "månskefte". Om hornen på ny var vassa, så skul- le det bli vackert väder en längre tid. Det första nyet efter det vintern fallit in kallades "vinterny", så brukade man tala om "nyårsny" och "sommarny". Fläckarna i månen kallades för "berg".
Djävulen
En gång var jag med far min. När vi kom på en skog mellan Årjäng och Holmedal, så blev far allde- les mol tyst å krit vit i ansiktet. Jag frågade vad det var fatt. Men far bara knuffade till mig och sa- de, att jag skulle vara tyst. Dagen efter talade han om att han hade inte varit så illa ute förr, för han hade sett en kalv springa över vägen, å kalven hade ingen svans. Han sade att det var själva skam som hade vist sig för honom.
vattenväsen.
Det var en gubbe som låg ute i vassen för han skulle skjuta änder. Han fick skjuta den ena anden efter den andra så fort han hann. När han hade skjutit den sista anden, så fick han se en gubbe som stack upp huvudet i vassen. Han hade långt hår. I detsamma så blev det fullt med änder kring honom. Han blev rädd och kastade de skjutna änderna i sjön och rodde hem. Han hade kom- mit ut för "necken". När han kom hem så blev han sjuk. Å han blev inte bra förrän de hade tagit bössan och skjutit över honom. Så gick de ned till sjön och sköt ett skott som det var sil- ver i. Farfar var inte den som var rädd av sig, men när han var i Björkviken och lastade en gång så blev han / rädd, för då fick han se själva "sjöråa". Hon var alldeles snövit på kroppen och hade rött hår så att det glänste i solen. Hon hang över en stock. Strax efter så började det blåsa så att vattnet rök. De måtte bege lastningen den dagen.
vattenväsen.
Vid ett gammalt kvarnbruk vid Tången såg de "nec- ken". Gamle mjölnaren som bodde där hade sett honom. Det var flera som sade att de hade sett honom i for- sen där. När han inte ville att kvarnen skulle gå, så stannade han henne. Då fick kvarngubbarna vänta till dess att han ville dra på igen. I varje litet fall var det en "skvaltekvarn". Och vid dessa kvar- nar såg man en liten gubbe med grått skägg och röd mössa. Det skulle vara "necken". I min barn- dom var det många som hade sett honom. Om de inte precis var rädda för honom, så hade de re- spekt för honom. De var inte säkra än att han kunde ställa till ont för dem. I ett tjärn häruppe i skogen fanns "sjöråa". Det gick inte bra för alla att gå till det tjärnet / och fiska. En del hade tur, och det var de, som stod sig väl med sjöråa. Hon tyckte olika om karlarna. Personer som kände till tjärnet från barndomen kunde komma vilse ibland och aldrig komma till tjärnet. De kunde gå mot tjärnet och inte hitta det. Om det nappade bra, så blev det att "sjöråa" hade varit gunstig och givmild. "Sjöråa" hörde jag inte tal om annat än i samband med sjöar. Men där reg### hon enväldigt.
Vattenväsen.
En gång när jag var pojk så kom jag att vara med far ute och fiska om kvällarna. En kväll så var vi ute och lade ut nät. Då fick vi se, att det kom så stora vågor ute på sjön. "Nu är det bäst att vi far hem", sade far, "för nu blir det inte bra." Vi for. När vi hade kommit i land, så stod det som vit fradga utåt sjön. Far påstod, att det var "sjöråa" som var uppe. När hon kom upp från sjöbotten, så blev det storm. Om inte det nappade, så var det "sjöråa" som höll tillbaka fisken.
skogsväsen.
När de var ute i skogen på tjäder- och orrlek, så träffade de på "skogråa" å ibland självaste "busen i skogen". En gubbe härifrån hade gått i skogen å stö- kat. När han kom i Munkedalen gick han mot en höjd. Som han gick där så tyckte han att det rass- lade. Han kom rätt fram mot en person som stod på ett ###dberg. Den hade langt hår och horn på huvudet. Det skulle vara "busen". "Skogråa" var som en kvinna. Men hon hade stora klum- piga bröst som slang omkr. när hon fick brått. Efter ryggen hang det som en hästman. Det skulle vara svansen. Far låg i en koja på mossen för han skulle skjuta orre. Han gick dit på kvällen och lade sig. När det led ut på natten fick han höra, att det ropade uppe / på en ås. Han gick ut å ropade och frågade, om det var någon som ville något. Men då skrattade ett frun- timmer, sedan blev det tyst. Så började det blåsa från det hållet. Det blev värre och värre, till slut så föll kojan ihop. Det var inte annat att göra för far än att bege orrarna och gå hem. Det var "skog- råa" som ställde till med detta. Ibland när jägarna kom åt skogen, så bet varken kula eller hagel. Haglen for ned strax framom skytten. Då var "skogråa" i närheten. Men om man då ha- de skav av något järn från kyrkan eller silver å lade i lag med haglen i skottet, så rådde inte "skogråa" med att skämma skottet.
Skogsväsen
Morfar påstod att han hade sett "skogsråa". Hon hade kropp som ett kvinnfolk men svans som en häst. Han mötte henne och hälsade, men hon häl- sade inte igen. När han vände sig om för att se så såg han att svansen hang långt bakefter henne. Det var en gång som vargen jagade "skogsråa". Hon sprang upp i en laglugg och där satte hon sig att sparka åt vargen med fötterna, så skrek hon: "tasse ta fot, tasse ta fot." Jag vet inte om det var drängen eller husbonden som låg i la- dan och sov middag. Emellertid så vaknade den- ne och fick se "skogsråa." Han gav henne en knuff i ryggen, så att hon föll ned på bac- ken och sade: "tasse, ta alltihop." En annan höll på att bränna en kolmila. Medan / han hölls vid milan kom "skogsråa" till honom å frågade vad han hette. Då svarade han att han hette själ. Så tog han en eldbrand och slog till hen- ne med, så att hon brände sig. Han blev av med henne. Men han hörde att hon skrek "själ brände mäj, själ brände mäj." När du själ ha bränt däj, så kan du så gott ha't, svarade det från skogen. Så var det en som stod och klöv ski till gärdesgård. Han svor, för det var segt virke att klyva. Då kom det ett fruntimmer fram till honom och bad att hon skulle få hjälpa till. Det skall du få svarade han så högg han yxan i stocken så att det blev en spric- ka. "Nu kan du sätta händerna i den sprickan sade han och hjälpa mig att bäna isär. Hon så gjorde. Men då hon hade fått dit händerna så tog han upp yxan och "skogsråa" blev stående vid stoc- ken. Då gick han därifrån. När "skogsråa" ville åt någon så skulle hon ha reda på namnet först. Om hon fick makt över karlfolk / så släppte hon dem inte, för hon ville ha friare hon som andra. Det var en "skogsrå" som hade narrat en kolare att göra "ongar" på sig. Det blev flera styc- ken innan han fick veta vem hon var. "Skogsråa" förtrollade bössan. Men om hon hade gjort det, skulle man ta en silverring, som hade varit begagnad som vigselring två gånger och ha den i bössan och skjuta ut den.
bergväsen.
"Berggôbben" hörde jag allt att de talade på men det var bara för att de skulle skrämma oss. De skulle bo i bergen. Det var så farligt för han kunde ta en med sig in i berget. Han hade en kammare, som en blev instängd i. När en ko var bergtagen, så var hon borta i fle- ra dagar, när hon kom tillbaka så var hon vild å ville inte tämja sig. Men då skulle en ta bössan å skjuta över henne så or- kade inte de osynliga få makt med hen- ne.
jättar.
Vid Rössbyn finns det "jättegryter". Det skall vara märken efter jättar. Så sade mina förfäder. Men något särskilt visste de inte att tala om. I ett berg som kallas Kleneberget skall en jätte ha bott, men när han fick höra kyrkklockorna så trivdes han inte längre utan flyttade in åt Norge.
troll.
"Trôlla" feck en allt vara rädd för var en gick, för de kunde vara över allt. Men det var värst i den stora skogen. "Trolla" kom å bytte bort "ongane". "Trôlla" ville ta folk. Far till min mormor hade varit ute för troll. De skrek på honom. Men han kunde köra från dem. För han tog kniven å kastade tvärs över vägen, å då orkade de inte komma över. De skrek inte som folk, utan de var "hesa" i rösten.
jättar.
I Tvetskogen vid gränsen mot v. Fågelvik ligger Rambergen. Där fanns det jättar fordomdags. Sägnen berättade att när norrmännen inföll i Fågelvik, så gick folket till jätten i Ramberget med sina förnämsta saker. De grävde ned det de hade vid berget, för de trodde att jätten skulle skyd- da det. Eljest har jag inte hört om någon sägen om jättar här, fast jag varit så intresserad av det gamla talet.
tomtar.
Min mor mötte en liten grå gubbe alldeles in- till ladugården en kväll. "Guda du lelle fante", sade hon. Se'n på kvällen höll hon inte på att få mjölka korna. De hoppade fram och tillbaka i båset. En skul- le inte säga något till sådana å inte tala om dem. Om en satt å talade om "nissene" på kvällen å nämnde dem i namn, så fick en inte vila på natten, för de kastade då fram allt som var vägglöst på golvet.