Transkriberad uppteckning

Morfar påstod att han hade sett "skogsråa". Hon hade kropp som ett kvinnfolk men svans som en häst. Han mötte henne och hälsade, men hon häl- sade inte igen. När han vände sig om för att se så såg han att svansen hang långt bakefter henne. Det var en gång som vargen jagade "skogsråa". Hon sprang upp i en laglugg och där satte hon sig att sparka åt vargen med fötterna, så skrek hon: "tasse ta fot, tasse ta fot." Jag vet inte om det var drängen eller husbonden som låg i la- dan och sov middag. Emellertid så vaknade den- ne och fick se "skogsråa." Han gav henne en knuff i ryggen, så att hon föll ned på bac- ken och sade: "tasse, ta alltihop." En annan höll på att bränna en kolmila. Medan / han hölls vid milan kom "skogsråa" till honom å frågade vad han hette. Då svarade han att han hette själ. Så tog han en eldbrand och slog till hen- ne med, så att hon brände sig. Han blev av med henne. Men han hörde att hon skrek "själ brände mäj, själ brände mäj." När du själ ha bränt däj, så kan du så gott ha't, svarade det från skogen. Så var det en som stod och klöv ski till gärdesgård. Han svor, för det var segt virke att klyva. Då kom det ett fruntimmer fram till honom och bad att hon skulle få hjälpa till. Det skall du få svarade han så högg han yxan i stocken så att det blev en spric- ka. "Nu kan du sätta händerna i den sprickan sade han och hjälpa mig att bäna isär. Hon så gjorde. Men då hon hade fått dit händerna så tog han upp yxan och "skogsråa" blev stående vid stoc- ken. Då gick han därifrån. När "skogsråa" ville åt någon så skulle hon ha reda på namnet först. Om hon fick makt över karlfolk / så släppte hon dem inte, för hon ville ha friare hon som andra. Det var en "skogsrå" som hade narrat en kolare att göra "ongar" på sig. Det blev flera styc- ken innan han fick veta vem hon var. "Skogsråa" förtrollade bössan. Men om hon hade gjort det, skulle man ta en silverring, som hade varit begagnad som vigselring två gånger och ha den i bössan och skjuta ut den.