Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
"Vi trodde att mara va rene den one." Det är något som klämmer. Omöjligt att röra en led el. få fram ett ord. När jag hade mara - jag har haft henne tre gång- er - så var det som att en person skulle sitta bak mig å klämma över bröstet och annama. "Maretall" var bot för mara, sa de gamla. Mara kunde kom- ma in genom nyckelhålet. Det var bäst att ha nyc- keln i det.
Maran
Om mara red kon så gick en och skaffade kvastar som hade växt ihop. Det kunde finnas sådana på träden. En tog en sådan kvast och piskade kon med och då var det inte farligt för maran sedan.
Maran
Han (hon) hänger efter som mara, sades det om den som var efterhängsen. "Mara" skulle vara ett "styggt kräk". Mormor hade sett henne. Hon tyckte att hon hade en svart katt på bröstet. Det var som om något ludet låg på bröstet. Å hon hörde när "mara" tassade bort till dörren. Det skulle hänga en rostig lie över sängen, om en ville bli av med henne. Om det ströddes litet aska vid sängen, så var hon bet att ta sig över. I stallet var det nyttigt att lägga en gammal almanack el. hänga henne över hästen. "Marbôsk" var också nyttigt att hänga in i stal- let.
Mara
Mara var ett farligt djur. "Akt dig för ma- ra", bruka farfar att säga, "hon suger an' ur dig". Det var farligt, när hon kom på bröstet för en. Kunde inte andas. Farfar lärde mig att jag inte skulle lägga mig på rygg å som- na. Se'n skulle jag ställa skorna stup, så hon inte kom i dem. Fick inte nämna namnet el. tala om henne på kvällen. – Hon var hårig, sa- de han, å öga lyste som en katt. Hon kunde göra sig liten å smit sig in genom små hål och springor.
Mara.
I ladugården å stallet skulle det vara blad ur en psalmbok och en "marbôsk" i taket. Det var för att inte maran skulle ri' kreaturen. Om "mara" red dju- ren, så blev de konstiga å utmattade. Hon tog kraften av dem. Mara var något konstigt. Hon kom åt folk också, när de låg å sov. Om en låg på rygg, så var det alldeles omöjligt att vända sig. Hon höll fast en. Det var som en liten ullhund* skulle ligga å klämma på bröstet, sa' sådana som varit ute för henne. Somliga sade, att hon satt i blodet, för det var inte alla, som kom ut för henne. * Pudel!
Maran
"Mara re sa' di". Hon skulle komma å kasta sig på brös- tet om natten. Hon ville kväva den som hon gav sig åt. Det skul- le vara ett 'ont väsen' som ingen visste varifrån det kom. Men det var många, som trodde, att det var en dröm. Det kal- lades för 'mardröm'. Den som var ansatt skrek å höll sig illa. Bara de då ropade namnet så vaknade han. Om det var någon som såg trött å sliten ut kunde en skäm- ta med honom å säga: 'Du ha fälle vôre ute å re mara i natt'. Om de vrängde skjortan när de lade sig skulle det inte vara farligt för maran.
gastar.
Mara skulle vara som en katt, sa di, som hade sett henne. Men hon kunde göra sig så liten, att hon slant in genom nyckelhålet. En gång låg jag och sov middag på ett höränne. Då kom det något tungt på bröstet på mig. När jag höll på att mista andedräkten, så vaknade jag, å då tyckte jag, att det var som en svart katt som sprang åt ett hörn på rännet. Jag letade, men det fanns ingen katt. Det var farligt att lägga sig på ryggen å somna, för då kunde mara komma. Om en hängde upp en "markost" över dörren, så var det inte farligt att hon kom in. Det var som en boll som växte ut på grenarna.
Mara
”Gu vet hônt mara ä” Det var på Benäs. Jag hade lagt mig om kvällen. Det led på natta å då kom hon å kröp upp efter benen å lade sig över munnen, så att jag trodde att hon skulle kväva mig. Jag môttra å las, å då blev hon borta. Men när kom för tredje gången, så fick jag upp handen å knôv henne intill väggen. Jag spann allt vad jag orkade. Det var lik som om jag skulle ha fått en katt över mig. Om en pôttra å las så blev hon borta. Fader vår var bra att läsa. – ”Mara va nô tå dä one”.
Mara
Kvinnfolk, som var elaka, gick som mara. Jag glömmer aldrig i alle mine dar, när hon kom åt mig en kväll jag hade gått och lagt mig. Jag trodde att det var min sista stund. Mara var som en gammal torr käring. Jag tyckte att hon tog tag om halsen på mig, sen såg jag henne inte mer, men då höll det på att bli slut med mig. Inte kunde jag röra på mig, inte andas och inte skrika. Till slut så släppte hon. Då var jag alldeles svett, som de skulle ha droge me; ur sjön. Sen fick jag lära mig av en gumma i Gunnerud, att en skulle lägga en sax på sängbotten, för då skulle hon inte orka komma upp i sängen. Efter den dagen så har jag aldrig känt till henne.
Växter.
Det var en slags ved som en kallade för "uggle- ved. Den var grön, å om höstnätterna så kun- de en få se att det lyste i den. Somliga hörde jag att de trodde att det var mara eller något annat ont i den veden som lyste.
Maran
"Mara" red både människor å djur. Jag hade en svart "mârr" som stod "gôr svett" på morgnarna, när jag kom till stallet. Det var maran som red henne. Jag tog en "mar- bôske" å hängde över märren, men jag mins inte om det gjorde något. Hur maran såg ut vet jag inte, men jag vet att det var en del som hade för sig, att det skulle vara som en svart hund, som kom å klämde dem på bröstet. Jag hörde också sägas att kvinnfolk, som inte hade något hår under armarna, skulle gå som "mara". Det gick inte an att ställa skorna vid dörren för då gick hon i dem å kom upp i sängen. Det var en del som var illa utsatta för henne.
Månaderna
Mars och augusti håller Viktor i Baggerud för de dåligaste månaderna på året. Då går det inte an att operera. I de månaderna är det farligt att skära sig eller att bli sjuk. Det är inte stort hopp om att bli' frisk.
Maran
"Mara kom å re på bröste på en." Då "let" en så styggt. Det var som om en människa hade legat på bröstet. En blev kraftlös dagen efter, som en hade haft henne. "Nô oty va dä." Men en kunde inte få syn på henne.