Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
I Tortorp bodde troll förr. När de bakat, kom trollen dit och skulle steka. Så kom där en man dit och hade en björn med sig. Så sa de till honom, att han inte kunde få bo där, för det kom troll om natten, men det var han inte rädd för, sa han. Frampå natten kom trolltyg dit och stekte korv. Björnen låg där på golvet. Så slängde trollen en varm korvbit till honom, och björnen brände sig på den och blev rasande och gjorde rent hus. En annan gång kom trollen igen och frågade, om de hade den store kissekatten kvar: "Ja, nu har vi två", sa käringen, och så blev det slut med trollens besök där.
Tro och sed ang. husdjuren
"Sköne Stina" kunde trolla på grannarnas kor, för det mesta så, att hon tog bort mjöl- ken. Den som kände knepet, kunde dock snart upphäva trolldomen. Det gällde bara att få något av trollkvinnans kläder t.ex. en frans av hennes schal och lägga in i en degbit och ge djuren, så var det onda borta. Efter en viss tid på kvällen måste det vara tyst i ladugården eljest kunde man befara alle- handa olyckor under natten. Om man på långfredags- eller påskdags- morgon upptäckte att ett djur hade magsjuka, var man övertygad om, att det varit med troll- käringar till Blåkulla, och man räknade också ut vad det var för en käring som brukat djuret på sin färd. Härigenom kom mycket hat och ovänskap grannar emellan. / Sköne Stina" var själv mycket rädd för grannarnas onda ögon. Till skydd härför band hon i kornas svansar en påse med allehanda trolltyg i. En sak, som mycket har praktiserats på Hammarön vid all slags förtrollning, var att bita över stål. Om t.ex. en ko inte "gav ned" (höll mjölken kvar i juvret) var det bara, att den mjölkande tog en kniv eller dylikt emellan tänderna. När hon sen mjölkade, gav kon ned. I allmänhet trodde man att grannarna voro orsaken till att kon inte "gav ned"
Tro och sed ang. späda barn
När ett barn var fött, kunde modern inte bli fullt frisk förrän hon blivit kyrktagen. Var man inte försiktig med barnet, utan lät ljuset eller elden slockna i det rum, barnet låg, kunde det hända att trollen passade på och bytte sig till det för någon av sina fula ungar. Sådana kallades "bytesbarn". En kvinna hade råkat ut för att få ett bytesbarn. Han var stor och ful med stort "höve och lite vet" och kunde inte lära sig tala. Modern talade vid en klok gumma som rådde henne att brygga öl i ett äggskal för att utröna om det var en bortbyting eller ej. Modern bryggde i äggskalet i barnets åsyn. Då upplät bortbytingen sin röst (?) och sade: "Möe ha ja sett, å femtan morer ha ja / ditt (diat) men allri ha ja sett, att di ha bryggt i ett äggskal". Då fick man bevis på att det var ett bytesbarn. Han misshandlades med tjänliga medel, tills trollkäringen fann för gott att byta tillbaka. Stålbitar syddes in i barnets lindor, synålar sattes i mössan. Vaggan fick aldrig vaggas tom, ty då skulle barnet dö. Dog ett barn och föräldrarna sedan fingo ett i stället, fick man inte kalla upp detta barn efter det döda, ty då skulle det ock- så dö.
Spökeri
Det är ett ställe som heter Röjden. Där spöka- de det förskräckligt. Det var en käring som bod- de där å den hade trollkonster för sig. När hon blev liggande sjuk, så höll spökena på å vän- da upp å ned på allt som fanns. Kastruller, grytor å pannor å allt som var löst rörde sig. Grytan kunde rulla från den ena sidan av rum- met till den andra. På samma vis höll det på sedan käringen dött. Det blev värre ändå. Det fanns ingen som kunde göra något åt det, för det var både lärt folk där å andra, men de visste inte vad de skulle göra. Mitt på dagen så hände det att bibeln flyttade på sig å andra föremål också. Alla var de rädda för det. Det var käringen som hade / fullt med ont omkring sig. Hon orkade inte re- gera dem, när hon låg sjuk. När käringen hade dött å de skulle ta reda på det som fanns i huset, så kom de på en hop ben av folk. Det var jord å ben å stickor. Detta hade hon burit hem från kyrkogården, för att hon skul- le ha att trolla med. Hon hade dragit dit de döda. De slogs om benen. Var å en skulle ha sitt. Men de kunde inte ta det. Käringen skulle ha burit det tillbaka, så hade det in- te varit farligt.
Bergväsen
En sommar var jag med kreaturen vid Skrocksätra. En kväll vid solnedgången fick jag se ett vitklätt fruntimmer och stor skock med kreatur nere vid Näcksjön. Fruntimret gick rätt ned i sjön så att vattnet skvalp om henne och blev borta. Men krettra var kvar. Di gick och betade vid stranden. Så fick jag se en båt med en gubb i. Gubben ställd båten vid land, så gick han in i småskogen och började fälla den ena björken efter den andra, så att det låg fullt med björkar på backen. När jag kom till sätra så talade jag om det och sade att nu skulle det bli gott om mat till getterna. Dagen därpå vallade vi ned till sjön. Då fanns inte en björk fälld och inte ett spår efter kreatur eller något. Jag frågade folk från grannsätra om de hade varit vid sjön något, men det hade de inte. Vid Skrocksätra hade det aldrig varit säkert för troll och osynt. Ibland var kreaturen utsläppta på morgonen och var i ”lave”. En natt låg min man i sätra. Då var det som en hel skock med folk och kreatur skulle komma förbi säterstugan.. Det var vid Håsätra en natt di såg en skock med stora kor kom och gick förbi och ”berghundar” var med och skällde.
djävulen.
Det var inte alla som kunde svära sig fri från den onde än de hade med honom att göra. Sådana som förde ett vilt liv kunde inte vara säkra för än att de fick se honom. Det var på Årjängs marknad en gång, det var flera som såg att han gick ryggbar. Det var en svart hund med en lång rompa. Han hade brått att vara över allt. Det var på kvällen han kom fram, när folk skulle till att slåss. För det var aldrig annat än slagsmål på den marknaden. - Di sa att "skam" kom å tog Mattes i Glavs- näs, när han dog, för Mattes hade tjänat sa- tan å fått hjälp av honom till att trolla. Han kunde komma å smyga sig fram i vilken skep- nad som helst. Men han visade sig inte för / andra än sådana som var grovt ogudakti- ga. Så bara de hädade och missbrukade Guds nan så var det bra. Om en visslade om kvällen, vred tummarna runt omkring varandra eller gick baklänges, så lockade en djävulen till sig. Det var inte bra att nämna namnet hans om kvällen heller. En fick honom ur vägen om en nämnde Guds namn. Namn på djävulen: Håken, Belsebub, fan, den stygge, den lede. Om ett barn dog innan det var döpt, så tog han det. "Lucifärs släkte" var allt osynligt ont som fanns omkring en.
Häxor och trollkarlar
Lövjerske vet jag ingenting om. Finnarna var inte borta med trolldomskonsten. Det var ingen som kunde trolla som de. De hade myc- ket "häxeri" för sig. Om de kunde så mycket vet jag inte, men de hölls för att kunna. Inte varje trollkunnig person kallades finne. Det låg i nam- net "finngubb" och "finnkäring" att de kunde trolla, annars var det "trôllgubb" och "trôllkä- ring" el. "klok". Om en vände ändan till den som en trodde kun- de göra en något ont, så var en bevarad el. om en spottade. Om det kom hastiga "vär" /virvelvind/ så skulle en spotta. Sådana vär som gick som en virvel å sopade med sig, var farliga. De skulle en akta sig för att komma intill. / Det var "häxer" som gick ut om midsommar- natten å drog lakan å hämtade mjölken från de andra. Så mycken dagg, som de kunde sam- la upp den natten, så mycken mjölk skulle det flyta till dem från andra om dagen. Man drog ett lakan efter sig å vred daggen ur det. Den daggen gavs åt kreaturen. Men en skulle gå på annans mark. Det var de som kunde kärna till sig smör. De trollade det till sig med kärnstaven, men hur det gick till vet jag inte. När trollpackan skulle fara till Blåkulla, så tog han en katt eller bock å red på. "Härupp, å hämt" sade hon, när hon reste.
Födelse och dop
Min tös fick "skriken" när hon var liten. Hon skrek en hel månads tid. Men så kom det en finnkäring en kväll och ville låna hus. Hon fick stanna. Jäntan skrek som vanligt på natten. Då gick finnkäringen upp och tog mössan av jäntan och brände upp. Efter den stunden skrek hon inte. Och den natten "knatt" det in- te i henne. Barnets första tänder kastades i varmen och då sa- de man: "Giv mig en bentand i stället för en guld- tand". Söndagsbarn fick se i syne. De skulle inte bli rädda för något. Det var bra att födas medan prästen var på predikstolen. Kvinnfolk som hade fött barn å inte hade kyrkta- gits hölls som en hedning. Hon fick inte gå ut och / visa sig för folk eller ta någon i hand förrän hon ha- de varit och tagit prästen i hand i kyrkan. Hon fick böta till kyrkan, om hon inte höll sig till ordningen. Om barnet frågade varifrån det hade kommit, så svarades, att en grannkäring hade varit där med det. Det var ing- en mor som talade om sanningen på den tiden. Det var så styggt att nämna om sådant för barnen. Det gick inte an att bada el. tvätta en unge, om det in- te fanns en kniv el. sådant i vattnet. Vattnet slogs under stugan. Fick inte slå ut det samma dag. Det kunde vara något med från barnen, som trollen kun- de få nytta av.
Läkekonst
Kajsa i Sanna hade en 'mårdepeck' (könslemmen av en mård) som hon botade tandvärk med. När hon petade i den onda tanden med den så skulle tandvärken sluta. Om någon höll sig illa för tandvärk, sa' hon: 'I ska få låne min mårde- peck å perke i tanna mä så blir i bra'. Mot 'varter' hade hon det medlet, att en skulle smörje vårtorna med en fläsksvål. Vårtorna skulle smörjas tre gånger motsols, sedan skulle den läggas under en jordfast sten. När fläsksvålen ruttnade, så ruttnade vårtorna bort. Om ett barn fick utslag på kroppen så skulle en ta en butälg å gå till nordrinnande vatten å fylla den med vatten så skulle en gå till en smedja å blåsa i vattnet med bälgen. Det vattnet skulle smörjas på kroppen. Först skulle man dricka av det. Det var Kajsas bot mot den 'åkomman'. Vårter kunde också trollas bort i nordrinnande / vatten. Man skulle kasta så många örter i vatt- net som man hade vårtor till å säga i treenighetens namn. Hade en 'vârk' i kroppen, så skulle en gå till kyrkogården en natt å ta mull el. ben, så skulle man gå å kasta i en nordrinnande bäck å säja 'i Fadrens Sonens och den Heli- ge andes namn.'
Sjukdomar och folkmedicin
En gosse i Svindalen hade engelska sjukan ('lesjuken'). De fick det rådet av en käring att de skulle ta upp en torva i backen, så skulle de 'smocke' gossen tre gånger under torvan motsols. Då skulle han bli bra. Sedan skulle de gå till en lagom tjock rönn å klyva den i två delar, men hon fick inte klyvas ända upp till toppen eller ned till roten. Så skulle den bänas isär såpass mycket att de kunde fö- ra barnet genom öppningen. Gossen skulle dras tre gånger genom hålet mot solen. Om rönnen växte ihop sedan så skulle gossen bli bra. Rönnen torkade men han lever ännu. Förr i världen så skulle di 'gôre ôt' för all slags sjuk- dom. Ola i Pikalik kunde 'göra ôt'. Han läste i bränn- vin å trollade med en kniv i brännvinet. Sedan skulle den sjuke dricka en skvätt av det brännvinet så skulle / han smörja på av brännvinet där han hade ont. Bôsken i Haga 'gjorde ôt'. Det var också i brännvin å med kniv. Han stod å 'vecka' på munnen över brännvinet. Sômt skulle de smörja sig med å sômt skulle de dricka ur. En fick inte tacka när en gick från de gubbarna. De kunde 'stämma blog'. Bara de tittade på den som blödde, så slu- tade blodet att rinna.
Spökeri
Vid Grabäckebroa "spökade" det. En skollärare Rudberg hade gått i älven där. Flera mötte hans "skep- nad" vid bron. Det var en "nämman" som dog, å honom såg de en lång tid efter. Han kom in till änkan om nätterna å till kreaturen. Änkan blev så svett om kvällarna å nätterna. Å på samma vis var det med korna. Hon var och talade med prästen å frågade vad hon skulle ta sig till för att få honom att ligga still i graven. "Jo", svarade prästen, du skall ge hälften av allt det du har, så blir du kvitt ho- nom". Det gjorde hon och fick vara i fred sedan. "Käringa på Jâle kom räss-som dä va när dä ble i kvällinga å tjåva mä hanna över bole ätter lösboet." Hon hade fått lida orätt vid ett arvskif- te. Pigan såg denna handen många gånger. / Att den döde gick igen berodde på att han hade "nô som va ugjort å inte va fâlit". Det var värst med sådana som dog hastigt. Om en frågar dem "hônna di vill", så blir de borta. Folk har alltid varit rädda att ta något med sig från kyrkogården. "Di dö kunne kom ôpp å vill ha igen dä." Men de som kunde trolla tog ben på kyrkogården. De var inte rädda, för de hade skam till hjälp.
Vilsegång, förflyttning, bergtagning, bortbytning
"Skogråa" fick fatt i folk. Di kom i hen- nes våld. Andra väsen kom en inte vilse av. Man skulle vränga rocken eller huvudduken för att komma rätt igen. Om en tog stål med sig i fickan, så att en kunde korsa med, om en kände att inte det stod rätt till, så kunde inte "skogråa" förvilla en. Vid stormôsen blev det kreatur borta ibland. Om detta sa di gamle att di hade blivet "bertogne". "Skogråa bytte till sig barn. Troll, jättar och alla sådana så var di farliga för barnen. Benämning på ett barn som man trodde vara ett av dessa väsen lämnat barn: bortbyting, fânte, bytesonge. - Om en lade en sax / i vaggan eller lade två knivar i kors över barnet, så kunde inte di bli bortbytte. Ef- ter dopet var det inte farligt för bortbyting - men om barnen kom från stugan så var en rädd att di skulle bli bergtagna. Det var på ett ställe som di hade fått fatt i en "bortbyting". Han var så elak och glupsk att äta. Magen växte. - Modern slog honom var- je torsdagskväll, så att han skrek. Tredje torsdagskvällen som hon piskade honom, så kom det en "trollkäring" och lämnade ett barn, så ville hon ha sitt barn tillbaka. Så stygg har jag inte varit mot ditt barn som du har varit mot mitt, sade hon och blev borta med sitt barn.
Byggmästar-Per
(Efter hr Arrhenborgs faster Johanna Ekman f. Danielsson f. i Gåsborn år 1847) Byggmästar-Per var en gång ute på vandring. När han kom norr om lilltjärn vid Rämsbron fick han se den onde själv komma åkande i en glasvagn på broräcket och hjulen gick lika högt över backen som broräckena var höga. Han kom åkande rätt emot Byggmästar- Per, så att eldsdraken stod rätt ut ur halsen på de två svarta hästar- na som han hade, men Byggmästar-Per kunde han inte rå på för han kunde mer än andra människor, och så var han inte rädd för någonting. Han lär ha sagt sedan när han kom hem att "nu träfft' han den rätt' för nu mött' han Byggmäster-Per". Denne Byggmästar-Per hette annars Per Järnberg och var från Bratthöjden vid Gustafsström, och var bälgmakare där. Han till- verkade mest smedjebälgar men var även byggmästare. Han brukade ha en skinnpäls på sig både sommar och vinter. När de frågade honom hur han kunde ha den tjocka pälsen på sig i sommar- / hettan, svarade han: "Den som frälser mej för köld, hjälper mej för värmen också". Folket hade väldig respekt för Byggmästar-Per, därför att de trodde att han kunde trolla. De som skulle ut på jakt var sär- skilt rädda för honom, därför att han skämde bössorna för folk, så att när de sköt på ett villebråd tog aldrig skotten.