Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
troll
Min faster var från Lindome. Hon talade om hur de lånade bröd av trollen, och trollen lånade av dem. Men det var kryp och insekter i trollens bröd. Trollen bakade i "Lillakyrkan". När en moster till pappa gick förbi såg hon trollgumman, och såg hur elden flamma- de. Och hon hörde trollgumman packade.
Underjordiska och troll
"Tômten" bor under fjuset, under en sten eller i jorden." Han hade sin bostad i backen. När di sa det, så mena di att det bodde en "nisse" på den platsen. Han hörde till de "underjor- diska. Men "skogsråa" vet jag inte om hon bodde där. Det hörde en aldrig talas om. Hon var i "skogen." Vid vindfällen och stora stub- bar var det inte säkert än en kunde få se henne. "Trôlla" bodde inne i bergen och vid stora ste- nar. Di hörde till de underjordiska. I ber- gen vid Djupedalen fanns det troll. /Se uppt. härom. Uppt./. Trôlla var styggare än di andra väsendena. Di var många ihop, och så kunde di förhäxa folk. Di var som stora, styg- ge "klôsser." / Sägnen om stallet som måste flyttas känna sa- gesmännen till och trollen som skar säden åt bonden. Uppt. anm./. Här har di trott på, att det funnits underjor- diska väsen. Det trodde närapå alla gamla och det gick inte att få dem till otro i detta. Di skul- le ha sina påståenden fram. En och annan här tror det ännu i dag. Nu vill ju ingen direkt påstå detta, men di har sin tro inom sig. "Di unnerjordiske" kunde bo var som helst under jorden och stora stenar eller i bergen. Om någon någon gång hade kommit ut för något besynner- ligt eller tyckt sig se något konstigt på en be- stämd plats, så kunde den platsen sedan få ett bestämt tillhåll för "di unnerjoliske." Det behövdes inte så mycket förrän det kunde bli tal om den och den platsen som tillhåll för underjordiska. En ingång i berget, lyse på en viss plats i berget visa att det var underjor- diska där. Mindre stenar under en stor sten / var också ett marke /sic/. Eller om det var hål ned- åt backen under stenen. Eller att stenen hade någon konstig form. "Vitterbo el. trollkiste" kän- ner jag inte till men "tomtebo, nissebo, trôll- hôl. "Nissen," levde ensam, "trôlla" var flera ihop. Det var både käringar, gubbar och ungar. Jättarna hade käring och ungar. Di levde som människorna. Folk hade rädsla för alla dessa väsen. Folk trodde, att di kunde bli skadade av dem. "sjöråa, Näcken, fôrskatt" var underjordiska Di hade kreatur. Kallades för "bergkor" Di underjordiska hade särskilda vägar, för om kolaren satte milan eller kojan i dess väg, så fick han inte fred för dem. Di skulle den vägen fram. Di förstod sig inte på, att di kunde ta någon annan väg än den de var vana att gå. Di hade "si strecke" att gå. Di gamle tala om, att det kunde vara farligt för både folk och kreatur att komma för långt / in i skogen. En kunde bli "bergtogen." Di under- jordiska var inte säkra, än di ville ta både folk och kreatur till sig. Det finns "jättegrytor" vid sjön. Jätten hade kokat där. Det minns jag, att en skulle låta bli att slå ut hett vatten på backen. En kunde få sjukdom i kroppen. Det vattnet kunde rinna på de underjordiska. Jordfasta stenar skulle en inte bry sig om. Där ha- de en inget att göra. Benämning på virvelvinden /värverud, värjering/. Det var "onde ander i den å troll." En sådan skul- le en hålla sig ur vägen för. Benämningar på dessa underjordiska väsen /trôll, bergtroll, bergjättar, jättar, sjörå, näck, fôrskatt, unnderjoliske, ###, nissar, älver/.
Saga.
Det var en gång en gumma som hade en liten gosse. En kväll medan hon var i ”fägse” (ladugården), hade en bergjättekäring från ett berg i närheten, gått in i gum- mans stuga och tagit hennes gosse, samt lagt en jätteunge i vaggan istället. Gumman var förtvivlad och grät och jämrade sig, ty trollungen var så ful och elak. Gumman måste en gång använda riset på honom, men då skrek en röst i skorstenen och sade; ”Slâr du käring ongen min, sâ koker ja å äter opp ongen din!” Efter det tordes ej gumman ge honom ris mera. Sent en afton när gumman var i skogen efter ved mötte hon bergjätten, då sade hon; ”Ja vell ha tebaka / ongen min sôm du toke!” ”Den får du inte förran du gjort ett tâg tå skäver, sâ start sâ dä hâller å bäre min onge mä te berge mett!” sade jätten. Nästa dag gick gumman till en, som kunde trolla, och frågade honom hur hon skulle göra ett tåg av ”skäver” så starkt att det höll att bära jätteongen i. ”Du ska ta å spinne å tvinne linne- bast te ett tjockt tâg, sâ ska du koke dä i e gryte mä vatten i sôm du ha en stålbete å en vigslering, i gryta när ho koker. Sänna ska du koke e välling tå bek å kåe, i denne vällinga ska du dôppe tâge, sänna ska du drat i en skövehög. Ta sänna tâge i kôrs om jätteongen å bärn te berje. När du kommer dit sâ slâ tre slag på bergvägga. Å sijj när du kommer in att om du inte / får igen ongen din, sâ tar du inte repe tå jätteongen utta lätter både repe å ongen ligge så å går. Å om dä repe får ligge så ikôrs sâ ôrker inte jättane bo där. Då får du ongen din. När du sänna fått ongen din å går sâ ska du kaste en stålbete imella ongen å trôlla sâ ôrker di inte tan mer!” sade gubben. Gumman gick hem och gjorde som gubben lärt henne. Gjorde repet och tog det på jätteungen, gick till berget packade på och blev in- släppt av jätten. Hon lade nu trollungen på golvet med repet om sig, och så ville hon gå och ta sin unge. Men det skulle hon ej få, då sade gumman; ”Ja då får di ha både läcke rep å kôrs!” Men då blev jätten radd, och gumman fick igen sitt barn, och så mycket guld och silver hon orka bära, för att hon tog repet. Så kastade gumman stålet mellan pojken och trollen och gick hem. Sedan hördes ej trollen mera till.
Läkekonst
Ola-gubben i Björbol (Eriksson) botte för gikt. "Dä ä inga trôlling å bote!" sa han. Han läste över en liten flaska brännvin, som de sen skulle smörja med o ta in. Och så rörde han i det med en kniv. Likadant botades ormbett. Då skulle man läsa: "Jesus kom å geck över en asperot Så kom Ledalôp å stack en i hans fot. Spräcke dn som stack, men inte den som stecke feck i tre Guds namn, faderns, sonens och den helige andes!" Sedan skulle Fader vår läsas till "ondo." / Detta lärde de också jätarebar- nen, ifall de skulle bli ormhuggna ute i skogarna. De kunde läsa över litet vat- ten också men helst över brännvin. Mä ett sôm en gjorde en människa gott, så trolla en inte. En måste då nämna Guds namn, det gick inte med den Ondes. Att "trolla" var att göra en människa ont, då måste man läsa om djävulen, det gick inte med Guds ord då.
Troll
Min far var kolare. En gång, då han hade rivit milan och låg och vaktade kolen, fick han höra ljudet av skällor och att en hund "vovade". Han fäste sig inte så mycket vid det. Men rätt som det var fick han se ett fruntim- mer ("bergtroll") komma vallande med en hel rad kor. Hon lullade, som "vallkullorna" bru- kade göra. Hon gick före kreaturen och hun- den kom efter, men den såg han inte. Han hörde honom skälla. Hon hade "berghun" med sig att driva på. Detta var mitt i nat- ten. Det var många som talade om, att de hört "berghun" skälla om nätterna. Men hur han såg ut visste de säkert ingen reda på. När trollen skulle samla ihop / sina kreatur, så skickade de ut den hun- den. Han sprang med en förfärlig fart. Ingen kunde följa honom. Det sades ock- så, att det skulle bli oväder, när de hört "berghun" skälla. All underlig skall fick "berghunden" skulden till. Men det var bara om kvällarna och nätterna man fick höra honom. Det sades, att "bergtrollen" vallade sina kor om nätterna.
Häxor och trollkarlar
Pekke-Lena kallade di en käring här uppe på skogen. Hon var finsk. Henne trodde folk om trollkonster. Hon hade bara en ko på torpet, men hon hade fullt med smör å mjölk. Hon skicka med smör åt Norge å sålde, för det var ingen här i trakten som trodde sig att äta hennes smör. Det skulle vara sådant smör som hon trollade till sig. Folk hade sett att hon hade fyra käppar, när hon skulle kärna. Hon stod ute å kärnade å när hon slog med en käpp åt ett håll, så kom det smör å gredde därifrån. Min far hade varit inne hos henne, å då skulle hon bju honom på smörgås. Men det var som röda ränder i smöret, så han trodde sig inte å ta något av det. Hon hade en trollhare som bar till henne. Det var denna haren som hon kommenderade med käpparna. När hon tog till dem, så var han tvungen iväg å stäle [stjäla] var han då skulle ta det. När di for till körgården med Pekke-Lena så sprang denna haren före hela vägen. Men han kom inte med tillbaka.
Bergtagna
Vid Kalåsen bodde två familjer. Den ena sidan av berget var mycket brant. Folket, som bodde vid berget var en dag sysselsatt på åkrarna, som låg intill berget. Det var höanna, så att de sysslade med höet. Slåt- terfolket hade en liten flicka med sig. Hon sprang och klättrade på en gärdesgård och lekte för dig själv. Men så blev hon som i en handvändning försvunnen. Man började leta efter henne och leta vitt och brett, men hon förblev borta. Man förstod att det troll och ### som fanns i berget, ha- de tagit henne. Det gick åtta dagar. Un- der tiden var man till berget med skjut- vapen och sköt in i det. På åttonde dagen, då de åter voro på åkern och / ordnade med höet så fick man se flickan sitta på skygården där hon åtta dagar tidigare hade klättrat. När man sedan utfrågade henne, talade hon nu, att hon hade varit inne i berget. Där var allting så grant och fint, sade hon, och hon hade fått mycken och god mat. Hon var alldeles välbehållen och hade intet men av att hon hade varit i berget.
Nyfödda barn
När bad- o tvättvatten slogs ut efter nyfödda barn, skulle de ha vär- me i vattnet. Så fick det ej slås ut efter solens nedgång. Man repade eld på en tänd- sticka o stack i. Så gjorde man också i vatten, som togs in ef- ter solens nedgång. När de var på väg med barnen till dopet, fick de ej lägga dem ifrån sig, / då tog trollen dem, o de blev "bytesbarn." Sådana som hade engelska sjukan, var bytesbarn. Den som höll barnet vid dopet, skul- le läsa efter tyst det som prästen läste, då blev barnen lätt- fattliga o kvicka att läsa. Och så skulle de sy in silverpen- ningar i lindkläderna, då blev barnen rika. De syddes in i själva lindan, o den fick ligga sedan. Min syster o jag sprättade / sönder en gammal linda, o där hittade vi en tioöring. Om en blivan- de mor tittade i en dörrspringa, blev barnet vindögt. Och slog de ihjäl ormar så blev de ormögda. Det skulle vara mest farligt när huden bildades på barnet.
Trollkarlar och häxor
"Trôllgôbber" å "trôllkäringer" fanns det många i min barndom, å de var så pass "svär" till att trolla att de kunde rita upp en person på ett träd el. en vägg å skjuta henne till döds. Det hände många gånger här. En gubbe, de kallade Petter på Vingen, som var så elak. Några som skickade efter en trollgubbe från Bogen, som skulle rita upp honom. Den gubben hade fått lära troll- konsten av en gubbe i Östmark. Han sköt på bil- den tre gånger, men skotten gick över den vänstra ax- eln. Orsaken till att inte skottet tog var den att in- te alla torparna hade kommit tillstädes. Somliga ha- de ångrat sig. Storjong i Abborrtjärn var osams med hustrun sin. Hon skickade efter en trollgubbe från Råbacken i Öst- mark. Han skulle rita upp karlen å skjuta / honom. Mannen hennes hade gått bort. Han kände på sig där han befann sig, att någon skulle skjuta honom. Han skyndade sig att byta om kläder. Å därmed så bet inte trollgubbens skott på honom. Detta var en styg- gelse som de hade ihop med den onde.
Naturfenomen
"Det är så svarta moln, vi få säkert tor- dön", bruka di säga. Men jag mins de gamle sa "tola" också. Det skramla och braka, när Tor for med vagnen. Det mins jag vi var räd- da för som barn. "Åskvigger el. åskekiler" var detsamma. Di bor- ra sig ned i jorden. Men till sist så åt di sig upp till ytan. Det var Tors vigger. Om en hade sådan förvarad så skulle det inte vara farligt för åskvarme. En var rädd för sådan plats där en visste att åskan hade slagit ned, för han sökte vissa platser. Han slog efter trollen. Han ville gärna hålla sig till bergen och vattendragen. Norrsken flamma upp och ned på himmel. / Det betydde att en skulle få ombyte på väder. Ju starkare det var ju större oväder skulle en få. Det var sillstimmen i havet som sken. Det var när det börja på att bli varmt på våren, så blev det som om luften skul- le bli full av glittertrådar. Detta kallades "våroxen". Vet inte annat än att det var värmen som "dallra". "Regnbogen" gick upp när det skulle sluta att regna. En fick fint väder efter.
Bergväsen
Nu kommer inte kora våre hem i natt, sa syster till mor, när hon kom in, för jag hörde en bjällra så fin. Det var den finaste pi- anomusik i den. "Bergfolk" håller på att be- ta. Den natten låg "krettra" ute. Vi fick inte se dem förrän solen hade gått upp på morgonen. Då hade de så brått när de kom. Gubben i Balkås hörde en grann bjälla. Det var som silver i den. Det var troll och slikt som hade så fina bjällen på korna. De ha- de en bjälla på varje ko. Så när de kom med sin koskock, så var det finaste mu- sik. Di är inte borta än riktigt, för en kan få höra dem i skogen. Far och hans kamrat låg under en granskyl / om natten. Pappa fick höra ett drev hundar. Det måtte vara "berghun" som skäller, sade han. När det hade ätit och lagt sig, så fick han se en svart hund – en blänkande svart hund. Han satt innerst vid elden som han skulle värma sig. Se "berghun", sa han åt kamraten. Men då blev hunden borta.
Tydor
Om en mötte en katt eller om katten sprang rätt över vägen, så spotta en, för att det inte skulle hända en någon olycka. Det var så myc- ket en skulle spotta för. Om en person, som en inte tyckte om eller som en trodde kunde trolla, kom in, så spotta en efter honom ge- nom dörren, när han hade gått ut. Om en mötte fruntimmer, när en var ute i något ären- de, så vände en sig om och spotta. Om det var något efter vägen som inte var bra, så bruka mor korsa sig för bröstet. Hästen kunde skygga för något el. liknande. Då var det spöke eller annat ont. Om paskkvällen gjor- de mor ett kors i askan i spisen för att inte påskkäringarna skulle komma ned genom / skorstenen. Om påskaftonen så gjordes tjärkors på stall- och ladugårdsdörren. När jag var liten så mins jag att mor hade två knivar sittan- de i kors över utgångsdörren till ladugården. Men de satt inuti ladugården. När jag blev äldre så tog vi allt bort dem, för vi ville inte tro på sådant gammalt. Psalmboken skulle ligga i pig- eller drängkistan. Då skulle en ha lycka med sig dit en kom i tjänst. Om en glömde den så skul- le det inte gå väl med en.
Bergväsen
Nu kommer inte kora våre hem i natt, sa syster till mor, när hon kom in, för jag hörde en bjällra så fin. Det var den finaste pianomusik i den. ”Bergfolk” håller på att beta. Den natten låg ”krettra” ute. Vi fick inte se dem förrän solen hade gått upp på morgonen. Då hade de så brått när de kom. Gubben i Balkås hörde en grann bjälla. Det var som silver i den. Det var troll och slikt som hade så fina bjällen på korna. De hade en bjälla på varje ko. Så när de kom med sin koskock, så var det finaste musik. Di är inte borta än riktigt, för en kan få höra dem i skogen. Far ock hans kamrat låg under en granskyl om natten. Pappa fick höra ett drev hundar. Det måtte vara ”berghun” som skäller, sade han. När de hade ätit och lagt sig så fick han se en svart hund – en blänkande svart hund. Han satt innerst vid elden som han skulle värma sig. Se ”berghun”, sa han åt kamraten. Men då blev hunden borta.