Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skrock och vidskepelse
Maten skulle stå framme hela jula, å alla som kom så skulle di äta, annars »gick di ut mä jula», sa di.
Julafton
Om julnatten brann ett ljus hela natten. Det var allmänt i stugorna.. Mor bar in långhalm och strödde över golvet. När den togs bort bar hon den till ladugården, så fick kreaturen äta upp den. Jag tjänade hos en käring och hon hade samma bruk. Där satte de sig på golvet i råghalmen och julkvällen och kasta av sig skorna. Om skon blev stående med spetsen mot dörren, så skulle en dö följande år. Det var styggt, men en skulle prova. Om kvällen sopades golvet väl under bordet. Om det fanns ett korn där på morgonen, så skulle det bli ett gott år, det som skulle komma. Om julkvällen gjorde mor kors över vattnet som en skulle begagna att dricka. Mor påstod att de döda kom om julnatten. Det som fanns kvar på bordet togs inte bort. Det stod kvar till morgonen. De döda skulle se att det fanns som när de levde i sin tid. Julkärven sattes ut på morgonen. Den sattes under logväggen. Fåglarna skulle ha mat till jul. Om julkvällen gick husfadern runt bordet och hade ett med brännvin fyllt glas. Skål, sade han och kastade supen under bordet. Se’n fyllde han glaset igen och sade skål. Den supen drack han ur själv. Se’n skålade han med dem alla i huset. Denna husfader minns jag. Han hade långa hårpiskor och di var så hårda. Det var somliga som hade så här uppe på Finnskogen. Kreaturen skulle ha att smaka av allt som var på bordet. Det rördes ihop och kallades ”sleke”. Om de fick detta om julkvällen, så skulle de få känna att det var jul och en skulle få stor nytta av dem under kommande år. I mina uppväxtår så var jag med och dansade kring granen. Det var ingen stor gran. Litet papper och ljus i den. Jag mins en käring som tog in julgranen i advent. Första söndagen i advent satte hon ett ljus i granen och så nästa söndag ett ljus. Hon hade tre ljus i granen till jul.
Dödstro
När någon låg för döden så stöpte de över honom för att se om han skulle dö eller bli bra igen. Vid begravningen brukade de kasta ett eldkol efter när de bar ut liket för att den döde inte skulle gå igen. Men det minns inte jag utan det är bara sådant som jag har hört att de gamla har talat om. Men att de tog varsel om kommande dödsfall vid begravningen, det har jag varit med om. Det var på en begravning i Hole för inte så värst länge sedan som det var en gumma som sade att det slår aldrig fel annat än det snart blir lik i huset igen. ”Hur ser ni det” sa jag. ”Jo”, sa´ hon, ”hästarna i likraden samlar sig i flockar”. Det vill säga att de inte gick med jämna mellanrum, utan de samlade sig ett par tre stycken eller fler på ett ställe och så var det en god bit till nästa. De tog varsel av hur hästen drog liket gick också. Tog han vänstra foten först så skulle den nästa som dog i huset vara en kvinna, men om han började med högra foten så blev det en man. Det var en del människor som hade förmågan att se i syne så att de visste förut vad som skulle hända. Det var en härifrån som gick upp till Mossbergs säter och när han kom dit så sa han till säterkullan att det snart skulle bli begravning. Han berättade att när han gått i skogen upp till sätern så hade han mött en likfärd. ”Jag vet vem som var död” sa han ”men han lever allt än och husbonden din var också med” sa han. Hon trodde ingenting på det men det blev snart lik som han hade sagt och husbonden hennes kom med också. De har talat mycket om att också hästar skulle kunna se varsel och sådant och för det vill de inte gå ibland när de är på vägen. Om man då passar på och tar av dem betslet och tittar igenom det, så får man själv se vad som är i vägen. På julen tog de också varsel om dödsfall. De sade att om man gick ut när de satt vid julbordet och tittade in igenom fönstret och såg någon sitta utan huvud så skulle den dö innan nästa jul.
Dödstro
När någon låg för döden, så stöpte de över honom för att se, om han skulle dö eller bli bra igen. Vid begravningen brukade de kasta ett eldkol efter, när de bar ut liket, för att den döde inte skulle gå igen. Men det minns inte jag, utan det är bara sådant som jag har hört, att de gamla talade om. Men att de tog varsel om kommande dödsfall vid begravningen, det har jag varit med om. Det var på en begravning i Hole för inte så värst längesedan, som det var en gumma som sade, att det slår aldrig fel annat än det snart blir lik i huset igen. "Hur ser du det", sa´jag. "Jo", sa´ hon, "hästarna i likraden samlar sej i flockar." Det vill säga, att de gick inte med jämna mellanrum, utan de samlade sig ett par tre stycken eller fler på ett ställe, och så var det en god bit till nästa. De tog varsel av hur hästen som drev liket gick också. Tog han vänstra foten först så skulle den nästa som dog i huset, vara en kvinna, men om han började med högra foten, så blev det en man. Det var en del som hade förmågor att se i syne, så att de visste förut vad som skulle hända. Det var en här ifrån bygden som gick upp till Mossbergs- / sätern och när hon kom dit, så sa´ hon till säterkullan att de snart skulle bli begravning. Och då talade hon om så, att när hon gick i skogen, så mötte hon en likfärd. "jag, vet vem som var död", sa´ hon, "men han lever allt än, och husbonden din var också med", sa´ hon. Hon trodde ingenting på det, men det blev allt snart lik, som hon hade sagt, och husbonden hennes kom med också. De har talat mycket om också, att hästar skulle kunna se varsel och sådant, och för det vill de inte gå ibland, när de är på vägen. Om man då passar på och tar av dem betslet och tittar igenom det, så får man själv se vad som är i vägen. På julen tog de också varsel om dödsfall. De sade att om man gick ut, när de satt vid julbordet, och tittade in igenom fönstret och såg någon sitta utan huvud, så skulle den dö innan nästa jul.
Jul
Till jul skulle bakas vört- limpor samt tjocka kakor av siktat mjöl, småbröd bakades just ingenting bara lite bullar. En särskilt tjock limpa skulle ligga kvar på bordet under julnattten, och mamma brukade också skära upp kött och fläsk och låta stå där under natten. På julafton hac- kades långhalm, blandades med granris och lades ut över golvet. Julaftonsförmiddag / satte de på sovel i en gryta så att det blev i ordning till middagen, då doppade alla i grytan samt åt en tallrik kål. På julkvällen brukade mamma koka havregryns- gröt av sovelspadet, den gröten åts uppstekt på julmorron men ej på jul- kvällen. Julkvällen åts ris- grynsgröt och lutfisk. Juldagen middag åts kött, fläsk och potatismos med sirap över samt kål för- stås. Juldagens morron skulle alla djur ha varsin havrenek, och så fick hästarna brännvin. / Juldagen skulle alla vara hemma hos sig och inte besöka några grannar.
Jordbruk och boskapsskötsel.
Förr i världen brukade säterkullorna ha en påse med sleke, det är en blandning av mjöl och salt, med sig och ge korna av emellanåt, när de vallade dem, för att de inte skulle gå bort. Nu har vi bara fåren vid sätern, men vi får lov att skicka sleke med så att vallkullan får att lägga här och där på stenar och stubbar, när hon skall hem med dem. Då går det undan för de vill alla komma först dit där sleket är. Korna har vi i hemskogarna nu, men de brukar få sleke när de kommer hem om kvällarna. Då är det ej fara för att de blir borta om nätterna. På hösten, när de tar det sista av skörden säger de här att de "tar haren". Av det sista de får gör de en "löcknek" och den skall alla korna ha av till julen. Julkärvar har de också alltid åt fåglarna om julen. Det bruket har de haft här åtminstone så länge jag minns.
Julseder
Nere i Vitsand har de brukat ha en rund rågkaka och en korg- ost som de har haft liggande på julbordet, sedan har de lagt ner dem i säden och låtit dem ligga till såanden, då har de brukat dela ut det till såkarlarna. Vid jul och lusse hade de många seder nere på bygden, som de aldrig har haft har haft här uppe i skogen. Det har varit så långt mellan pörtena, så folk har inte kunnat vara tillsam- mans så mycket. Nere på bygden gick de med "ljusestjärna" men det har de aldrig gjort här heller. De förnämsta julnöjena här var att de tog in halm och lade på golvet i pörtet och så skulle man ha ett särskilt julbad i bostugan på förmiddagen på julafton. Julhalmen sopade de undan på kvällen på julafton och lade in hackat granris i stället. Något kyrkobesök blev det just inte, det var för långt till kyrkan härifrån.
Trettondedagen och Knut
De kom till oss i Källmo här i Lungsund med ljuse stjärna, när jag var en 8 à 9 år. Det var tretton- otta, trettondagen på morron. Det var flickor och pojkar, och flickorna var vitklädda, o så hade de svarta kläden om halsen, o från dessa hängde en guldring ner på bröstet. Pojkarna var klädda i sina vanliga kläder. Men det var vanligt att de var vit- klädda så när de gick med ljuse stjärna. Sen kom de in o sjöng sånger inne. Men någon "Judas" / eller "Vise män" var det inte med bland dem. De skulle ha frukost när de kom in. En "Judas" har jag hört talas om, men det är för längesen. Han tigga pengar. "Goder morgon, goder morgon, både kvinnor och män," sjöng de utanför köksfönstret hos oss. Att "sjunge för dörr" var inte riktigt detsamma, då hade de inga ljusstjärne. Det bruka de göra på annandag jul.
Lucia
Lussebrur såg jag bara en gång, när jag var småpojk. Jag mins att hon hade en krans på håret. Den var av grankvistar. Så var det tre eller fyra ljus i den. Anars var hon vitklädd. Hon kom å bjöd på ”lussikaffe”. En skulle upp så tidigt att en skulle hinna med å äta sju frukostar. Det var jag inte med om. Det var inte för fattigt folk. Men om en skulle fira lussotta riktigt, så skulle en ha på det viset. Kött, fläsk å korv fick en, för det hade mor kokat på kvällen, så att det skulle vara färdigt. Så skulle en ut på logen å tröska. Det var mest när bättre folk som de firade lusse riktigt. Å det var där som de ställde till med å hade roligt med att ha lussebrur. Denne som de firade skulle vara ett fruntimmer som blev bränd. Det var hon som skulle låtsas komma den morgonen. Jag mins inte att kreaturen fick något särskilt. Det var på julen de fick. Det var inte sagt att en slaktade grisen precis på lusiadagen, men han blev slaktad i lusseveckan. Fågelneken sattes upp på julafton.
Husdjuren
Förr i världen så "körde di medda" här. Min far- mor, som var vallpiga i sin ungdom hade varit med om det. Det var på Kristihimmelsfärdsdag som di "körde medda". Di gjorde små kransar av löv och trädde på horna på korna. Och när di kör- des ut första gången, och det var på Kristihim- melsfärdsdag, så hade "hôlingen" /= vallpojken/ en lång vidja av rönn och smet kvigorna med och tala om för dem vad de skulle heta. Så skul- le "hôlingen" pynta och ha fint i fjuset den da- gen. Om julen skulle en inte tänka på sig själv bara utan det var lika noga med att djuren skulle ha. Om julkvällen skulle korna veta att det var jul. Innan en själv satte sig till julbordet, / så skulle en ha varit i fjuset först och delat till kreaturen av det bästa höet en hade. För att de skulle ha reda på julen så sa en så här: "Ät väl, trivs väl, lägg hullet på reva och inte på rompa, dä ä julekväll i kväll." På julmorgonen fick de var sin nek havre, om det var så, att en hade råd till det. Den fick de göra kalas på, medan en var till julotte kyrkan. Första gången, när de släpptes ut om våren, och efter gammalt så skulle det vara om Kris- tihimmelsfärdsdag, så skulle di krypa mel- lan benen på husmora eller piga. Hon ställ- de sig så högt upp i dörren att de kom under henne. Det skulle vara förmånligt, så att en skulle få tur med dem under somma- ren. Se'n skulle det vara hår och varjehan- da / under tröskeln. Stålet skulle frälsa dem från det som var ont. "Dä ha allt komme nô ont över den kon", sa di om en "gallko" /ko, som inte ville ta sig med kalv/. Om en ko kom i lag med troll, så kun- de hon bli sådan. Kröttra fick "sleka", för att de skulle gå hem om kväl- larna. Slekan gjorde di ihop av mjöl och salt. Den fick de slicka i sig ur handen eller ur en kôlla. När en hade ställt in en ko i fjuset, som en hade köpt, så gav en henne det bästa fodret en kun- de få fatt i, så klappa en henne och smekte henne och sade att hon skulle trivas och inte längta tillbaka, för hon skulle få det lika bra när mig som hon hade haft där hon kom ifrån. Hästen, som en hade köpt, skulle in i köket och fägnas med bröd, innan han leddes åt stallet. Man tog av ströet och torkade ljuvret med efter kalvningen. En hötapp eller halmtapp kunde en ta. I den dryck, som kon skulle ha efter kalvningen / lades vitlök, en sillbit, mjöl och litet fradga av den mjölk hon mjölkade. Första gången kon mjölka- des hängdes en nål i flaskan. Det skulle vara stål, för att inte mjölken skulle bli skämd. När kvinnfol- ken gick in med mjölken, så höll di förklädet över flaskan för att inte det skulle bli nô ont med kon eller mjölken. Den färg som den bästa mjökkon hade blev den bäs- ta färgen. Den färg en hade bästa turen med för- sökte en att hålla på. Kreaturen ställdes in vid Meckelsmäss. När en klippte fåren, så tog en in dem i stugan. Brukade binda ihop benen på dem. När fåret var klippt, så fick det en brödbit i munnen. Så bruka de säga något. "Kom igen till året med lamm vid låret." Bina fick en att sätta sig om en spred vatten över dem.
Lusse och jul.
På Lussa skulle de ha tre frukostar före dagningen. Vid 1/2 3- tiden gick de upp och då fick de kaffe och klengås, Sedan gick de ut och började arbetet. Det var mest trösken de höll på med, de slagtröskade på den tiden så det gick inte så fort undan, men på Lussa brukade de göra färdigt. Om inte de hade slakten undangjord, så kunde de göra det då också. Hade de inte varken slakt eller trösk att sköta om, så högg de ved på Lussemorron. Då eldade de i vedskjulet så att de hade något att lysa sig med. Om de tröskade så eldade de på logen. Vid 5-tiden kom de in och då fick de sej en sup med vörtebröd och ost till. Strax före dager fick de en frukost till med fläsk och korv och all möjlig slags fet mat. Lusse- brudar var inte vanliga i min ungdom, det ha de blivit först senare. På julaftonsmorgonen började de ställa i ordning maten på jul- bordet. De klente stora gåsar som de skulle använda på julmorgonen, innan de for till ottan. Skurat hade de gjort dagarna förut, och då hade de lagt halm på golvet, för att det skulle hålla sig rent. Det tog de ut på morgonen på julafton, och i stället tog de in hackat granris och lade / dit. Det fick ligga kvar där julen över. Vid middagstiden doppade de i grytan i stället för att äta middagsmålet. Därför har de kallat julafton för dopparedagen. Doppningen gick så till, att de tog var sin brödbit – det var vörtebröd – och doppade i spadet i sovelgrytan som stod i spisen. De drack dricka till också. Det riktiga julbordet satte de sig inte vid förrän på kvällen, då hade de ungefär samma mat, som de har på julkvällen nu för tiden. Men de tog inte bort någonting, även de använda tallrikarna fick stå kvar på bordet. Julklappar kunde de allt begagna någon gång, men det var sällan. Jag minns att jag fick ett huvudkläde en gång av en matmor, som jag tjänade hos. På morgonen skulle alla som kunde komma ifrån till kyrkan. Då de for dit lyste de sig med stora stickljus. Om de inte hade några hästar fick de väl gå, men stickljus att lysa sig med hade de då också. När de vände om ifrån kyrkan, for de i kapp, och den som kom först hem, han skulle först bli färdig med skörden till hösten. Sedan de hade kommit hem och fått mat, så skulle allt vara stilla. Den dagen gick ingen bort, utan man var liksom "inhyses". På annandagen var det mest ungdom i kyrkan, för det var bröllops- dag. Nästan alla kyrkbröllop var den dagen. det kunde vara ända bortåt / tjugo brudpar i kyrkan ibland. Den dagen var alltså bröllopen, och de kunde hålla på flera dagar. Sedan började alla de andra kalasen och med dem höll de på hela julen. Om det var bröllop eller kalas på något ställe så gick pojkarna dit med "den ljuse stjärna". Och då fick de pengar där de kom in eller också blev de bjudna in. På vanliga ställen gjorde de stora kalas på Knutsdagen ock- så, och det kallade de, att de "körde ut julen".
Minnen om julen
Några minnen om Julen, hur den firades under farfars tid, i början på 1800 talet, Tillrustningen för julen började i god tid på hösten med spånad, väfning, och sying af kläder till husets alla medlemmar, skor skulle af skomakaren göras färdiga de äfven i god tid. Närmare mot jul, skulle den stora julbryggden ske Julölet skulle vara färdigt till "Lusse". Emedan, så trodde man, om ölet hade stått öfver "Lussenatten" det alldrig skulle fattas öl i huset. Ljusstöpningen var också ett viktigt värv, flätade vekar hängdes öfver en käpp och stöpan fylldes med smält talg, däri doppades vekarna till önskad tjocklek uppnåtts. Julgrisen skulle sedan slaktas detta skedde alltid tidigt på morgonen, så innan daggryningen skulle han vara både rengjord och upphängd, så gjordes korv, blodkorv, Grynkorv, m.m. Sedan bakades en mängd bröd, "spettekakor", vörtlimpa" och så den stora Julkakan som skulle pryda Julbordet under hela hälgen, för att sedan gömmas till våranden tog sin början, då den delads mellan folk och djur, för att så trodde man det alldrig skulle fattas bröd, och detsamma bliva mycket drykt, under nästa år. Julafton är nu inne, efter hela den ena vägen i köket är julveden upplagd, den skall vara torr och fin så den inte sprakar för mycket, Julfläsk och korf, kokas nu, i en stor bengryta, med den blankskurade eldgaffeln som tyngd, Julbordet dukas i storstugan, ett stort "tregrensljus", den stora jul###, en julhög och ett ljus", för var medlem i huset. Och så den stora Julosten som har legat i humle i "boa" för att bliva riktigt stark och god, och så den Stora Ölstånkan med det starka julölet. Julhalmen bärs nu in och breddes ut öfver hela golvet, Nu lades det på en väldig brasa i den öppna / spisen, men veden skulle läggas i kors, så att inga objudna vättar kunde komma in genom spiseln, På Julkvällen skulle kreaturen ha bättre foder än vanligt, en hafrekärve skulle var ko ha under orden "Ät och stå på dej, Låt inge ta mjölken i dej" Åt hästen skulle sägas dessa orden, "Ät och stå på dej, kraft i sena, märg i bena" Låt ingen, ta Lasse å dej" Wid logen stod en stor björk, Och när farfar om julkvällen såg tomtarna, de voro alltid klädda i grå kläder och röda toppmössor, dansa ringdans omkring björken, då brukade han belåtet kanske (?), komma in och säga, "I år blir det ett gott år för kvällveckera danser ikring lobjörka", Om husfaden under det man åt julkvällen, gick runt huset tre gånger mot solen och såg in genom fönstret satt den utan hufvud som skulle dö under året. Men om man på kläderna af någon hittade ett ax, den skulle under året bliva sjuk. Efter måltiden skulle tomtarne ha en tallrik gröt med "smörhål" i, detta skulle ställas i köket och de läto sig alltid väl smaka, till stor glädje för farfar och farmor, ty det var ett säkert tecken till att framgången och lyckan skulle bo i huset. Tidigt på julmorgonen var man upp och på väg till Julottan, den tog sin början redan kl. 5 med med stora tjärbloss lyste man sig fram genom mörka skogar, vid kyrkporten lades alla blossen i en hög, det blef ett väldigt bål som lyste vitt omkring efter "ottans" slut fingo alla brått med att komma hem, ty den som kom först hem och fick första supen han skulle få sin skörd först bärgad. Därför var det många Gubbar som hade långt hem, hvilka skyndade sig bakom "stapeln" att ur med havda "lomflaskor" ta sig en sup för att på så sätt trygga sina / intrsen, Juldagen vilade sedan husets folk efter det myckna arbete de haft före hälgen På annandags morgon kommo stjärngossarna med sin stjarna och sjöngo, Och då blevo de inbjudna, och fingo mat och dryck, Lekar och kalaser hörde sedan till ett ricktigt Julfirande. adress Fru Nathalia Olsson Wästra Skagene Hammarö Wermland
Intervju med Olov Jansson (f. 1891) och Johan Vilhelm Jansson (f. 1891)
Intervju med Olov Jansson (f. 1891) och Johan Vilhelm Jansson (f. 1891) i Sunne, Värmland. Intervjun gjordes 1946.