Transkriberad uppteckning

När någon låg för döden, så stöpte de över honom för att se, om han skulle dö eller bli bra igen. Vid begravningen brukade de kasta ett eldkol efter, när de bar ut liket, för att den döde inte skulle gå igen. Men det minns inte jag, utan det är bara sådant som jag har hört, att de gamla talade om. Men att de tog varsel om kommande dödsfall vid begravningen, det har jag varit med om. Det var på en begravning i Hole för inte så värst längesedan, som det var en gumma som sade, att det slår aldrig fel annat än det snart blir lik i huset igen. "Hur ser du det", sa´jag. "Jo", sa´ hon, "hästarna i likraden samlar sej i flockar." Det vill säga, att de gick inte med jämna mellanrum, utan de samlade sig ett par tre stycken eller fler på ett ställe, och så var det en god bit till nästa. De tog varsel av hur hästen som drev liket gick också. Tog han vänstra foten först så skulle den nästa som dog i huset, vara en kvinna, men om han började med högra foten, så blev det en man. Det var en del som hade förmågor att se i syne, så att de visste förut vad som skulle hända. Det var en här ifrån bygden som gick upp till Mossbergs- / sätern och när hon kom dit, så sa´ hon till säterkullan att de snart skulle bli begravning. Och då talade hon om så, att när hon gick i skogen, så mötte hon en likfärd. "jag, vet vem som var död", sa´ hon, "men han lever allt än, och husbonden din var också med", sa´ hon. Hon trodde ingenting på det, men det blev allt snart lik, som hon hade sagt, och husbonden hennes kom med också. De har talat mycket om också, att hästar skulle kunna se varsel och sådant, och för det vill de inte gå ibland, när de är på vägen. Om man då passar på och tar av dem betslet och tittar igenom det, så får man själv se vad som är i vägen. På julen tog de också varsel om dödsfall. De sade att om man gick ut, när de satt vid julbordet, och tittade in igenom fönstret och såg någon sitta utan huvud, så skulle den dö innan nästa jul.