Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Julen Julen Julen Julen mor har städat hela dan
Julen Julen Julen Julen mor har städat hela dan
Lekar
När en var ihop om julen så bruka en att hit- ta på och leka jullekar. Jag minns särskilt en som vi hade roligt med. Det hettes, att vi "dela jul- bocken". Det gick så till att en tog en sak vad som helst /som skulle utgöra bocken/ och dela ut mel- lan deltagarna. Var och en fick en del och namnet på den - ex rompa, bakben, framben etc. Hor- nen fick den som var ledare och dela ut bocken. Så gick ledaren en rond. Då sade han alltid nå- got om sina horn. T ex.: jag stångar med mina horn. Detta fick även den tillalade säga om sin del. Till sist sade ledaren, att han åt ut sina horn och då var alla de andra tvungna att säga detsamma. Om en inte sade det så fick en till straff att lägga pant.
Lucia
På lussedagen brukade de gå upp i ottan vid 2–3-tiden. Då skulle de först ha en sup och en smörgås. Se'n var manfolket ute på logen och ottetröskade. De hade en gryta på logen som de eldade i så att de såg. Vid femtiden var det ottefrukost. Då skulle det vara sovel av alla slag. Om de inte hade slaktat allt till julen så gjorde de det färdigt då. Efter lusse var det ingen som slaktade. Om de hade slakten gjord förut, så gick de ut på vedbacken när de hade ätit ottefrukosten. Då högg de färdig all julveden. Vid niotiden fick de frukost igen. Sedan fram på dagen brukade de lägga sig och sova, och det kunde ju behövas. Korna skulle ha var sin havrenek på Lussemorgonen, och när man gav dem den, så skulle man tala om för varenda ko att det var Lusse.
Familjelivet. Hemmet
Alle när som på en geck te körka om sönda- gera. När di kom hem, så tala di nu va ingångs- ol prästen hade te predikan. Å somme kunne mest sette å tale om hele predikan. Dä va mö resonemang om predikningna mänsker emella i forne dagar. Di sang å di las i hemme. Bibel å psalmboka låg allt för än på bole i stug- gera den tia. Men nu är hele denne årninga borte. Dä finns inte nô kvar. Å ja' ha in- te sett e jul på tretti år som ho va förut.
Annandag jul
Annandag jul på morgonen brukade de gå med lju- sa stjärnan. Det var jag med om flera gånger. Vi var en hel hop i följe som 'gick mä ljuse stjärna'. Det var både jänter å drängar med. Så hade vi en med, som kallades för 'pajas'. Han var svart som en sotare i an- siktet å bar en stor påk med sig. Han skulle vara med å freda dem som bar ljusa stjärnan så att inte någ- ra kom fram å tog den. Han var den som förde ordet å ställde till så att det blev roligt. Till stjärna ha- de vi ett såll. Den som bar det gick först å bar det bred- vid honom gick en annan å vevade så att sållet gick runt. Det lyste så grant då. Så gick vi in i stu- gorna på detta viset å sjöng julvisor å psalmer. Vi kunde hinna med flera stugor innan det blev ljust. Vi blev trakterade. Vi tiggde inte, utan / det var jämt för roskull som vi gick så. På natten till annandagen 'gick vi å môke i fjusen'. Vi gjorde så fint, 'môka ut' all gödsel, sopade å gav kreaturen. När det var gjort så gick vi in i stugan å talade om att vi hade 'môka'. Då fick vi traktering å blev så vänligt mottagna. Men så var det på som- liga ställen som de var förargliga mot en när en kom in å talade om det. Mins att vi kom in till en gub- be, som svarade att 'vi ha inte skete nô i denne stôga denne jula'. Då gick vi tillbaka å hävde in en stor hög med dynga i lagården å gjorde det vär- re än det var förut. Se'n mins jag inte att vi ha- de något mer för oss på annandagen.
Lucia.
"Lussatta" var som jul. För på den morgonen skulle vi äta så mycket som stod till. Men de kalasade mest för sig själva den morgonen. De låg nästan å vaktade på varandra för det var roligast att komma först upp å koka kaffe å bjuda på. Det var någon av de yngre fruntimren som gick upp å koka- de kaffe å bjöd på. Den andra låg till dess att de hade blivit bjudna på kaffe. Men se'n blev det fart på dem. Mor i huset ställde fram all slags mat som hon hade ställt iordning kvällen förut. Den dukades opp på bordet å så satte de sig intill å åt. Det var all slags korv, kött, fläsk, bröd ost, brännvin å glögg. "Å dä ä säkert att di åt som om de allri hade sett mat för." Karlarna sma- kade på "lussebrännvinet". Glöggen fick både karlar å fruntimmer av. Barnen fick också några droppar. Men för det mesta var det ett farligt supande på lusse. / För då brukade allt karlarna gå till varandra också å smaka på varandras "lussebrännvin." Kreaturen skulle ha litet bättre på lussemorgon. De fick hö, eljest var det ju inte så vanligt att de fick så god spis. När allt var över##stat, så gick vi å la- de oss en stund å vilade till dess det började bli da- ger. Stugan var som vanligt. För då hade vi inte bör- jat att "hövsa" till julen ännu. När jag blev äldre, så började de att klä sig vita de som bjöd på kaffe å det skulle vara "Lucia." Men i min barndom förekom det inte, som jag vet. Hörde talas om, att de hade sådant för sig i städerna.
Julseder
Ja ha hört berättes itå gammelt folk, att di satte sej på gôlve om julekväl i e' ra å kasta skora över hôve. Som skon vände sej då, därifrå skulle den blivande komme. På anda jul bruka di vesst å narre varandre också. Å di kunne narre rätt våghalsat också. Som t.ex. ve Granbäck, där di narra en gammel gôbbe ôpp för en lång stege, så att dä va tur, att han inte slog ihjôl sej. Så berättas att di sjöng andasotta, å då hade di e lökte mä sej som likna e stjärne; den kalla di för ljusa stjärnan. Dä va som två stecker i kôrs å ett hôl mett igenom dôm, å en stake i bôtten. Änne också hade di e vanli fyrkanti lökte mä ljus i. I si- jera va dä vanlit kartongpapper, å i dä va dä en hel hoper fi- gurer utskôrne, Häster å fôlk. I sällskap va di tre vise män- na mä; di va så granne, judan mä pongen, som tiggde, å ett par herder. Alle feck di brännvin å kalas. Penningera, som di tigg- de skulle di ha te balera på jula.
Julseder och tro
Allting skulle vara tröskat före jul. Det tröskades från bittida om morgonen till sena kvällen. Alltid hade de en gryta på logen, som de eldade uti, så att de skul- le se och tröska. Linet skulle vara alldeles färdigt att spinna efter julen. Allting skulle vara klart till jul. Därför hade både fruntimmer och karlar fullt opp att göra ti- den innan jul. Och ju närmare juldagarna man kom ju brådare blev det, ju mera fick nätterna släppa till. Julgrisen skulle vara slaktad så pass före jul, att frun- timren kunno laga iordning slakten såsom att göra korvar, steka palten och sådant. Drecken skulle bryggas och lju- sen stöpas. Allt skulle vara klart till julafton. Då skul- le endast mindre arbete uträttas. När kl. var 12 eller ett på dagen slutades arbetet. Sedan doppade man i grytan, då var och en tog sin brödbite och doppade i grytan med korv och fläsk. Detta var det bästa på hela / julafton. Då vankades det också en sup i vart benet, så att man inte skulle gå och halta medan julen. Fram till kl. 7 eller 8 spisades julkvällen med lutfisk, potatis, smörgås, brännvin och risgrynsgröt. Det som blev över fick stå över natten. De döda skulle då komma. På julafton sattes upp fågelnecker, somliga spikades upp på lagårdstaket med en stör eller också på portstolparna. Kreaturen skulle ha särskilt med foder, så att di visste om, att det var julen. Det viktigaste var, att de fingo hö. Familjen bada i ett bra stort kar med varmt vatten. Al- la i huset badade i samma vatten. Så kom julotta. Då skulle alla, som kunde komma ifrån till kyrkan. Då fick man gå opp mycket tidigt för att hin- na med att stöka undan med djuren och se om hästen och åk- donen riktigt, för att det gällde då, att den som kom hem först från kyrkan i varje gård, han skulle först få göra undan ploganden eller vårarbetet. Det var en ### kapp- körning på hemvägen, nästan vådlig. Somliga hade gett hästarna brännvin så att di skulle galoppera ordentligt. Spratt spelade man också varandra. Kunde man lura / någon med det ena eller andra, så att han blev efter, var det bra. Vid ett vattenställe efter vägen kunde ju detta gå. Kunde man komma överens med någon att stanna och vatt- na hästarna där, så passade man ju på att köra om där och vinna försprång. På somliga ställen strödde de sågspon på golvet om jul- afton, men andra använde halm. Julgranar voro sällsynta här i min barndom. Det kunde vara ett träkors i taket med ljus i. Sedan ställdes ju ljus i fönstren, som tändes julmorgonen sam- tidigt som folk åkte till kyrkan. Merendels var det 3 ljus i vardera fönstret även i fattiga hem. Juldagen skulle en sova lejdsäd. Sov en mycket på juldagen skulle det aldrig slå fel med säden. Det var bara att äta och sova den dagen samt sköta om djuren. Lagården skotta- des inte den dagen, dyngan fick ligga till dagen därpå- Det ansågs i högsta grad opassande att gå till ett främ- mande ställe den dagen. Därför stannade var och en hem- ma hos sig. Först annandagen började folk komma i rö- relse. Då hade folk bråttom i lagårdarna. Då skottade / man dem åt varandra. Alltid skulle det stå kling- gåsar och brännvin på bordet, för sedan de främmande skot- tat och risat lagården, skulle de in å ha denna fägnan. Den lagades i ordning på julaftonen och ställdes på bordet. Där fick den stå ända till annandagen. Egentligen var den avsedd för drängen och pigan, men nu kunde det hända att de försov sig och grannarna kommo tidigare till lagården. Men så kunde det hända att en ovän kom och skôttade in halva dynghögen i lagården så att kora knappast rymdes för dynga. Då blev det ett väldigt arbete där. På andagsotta skulle de rida från den ena källan till den andra och vattna hästarna. Den som kom först till källan fick den kraft, som hon hade denna morgon för sin häst. Det var allmänt bruk i min barndom. Annandag jul bar man in halm om kvällen. Då bäddades syskonbädd på golvet. Så sjöng man andagsotta och gick med ljusa stjärnan. Detta förekom inte ofta och var mycket bortlagt här, då jag var pojk. Det var Det var staffanvisor de sjöng. De som sjöngo bjöds på förtäring, mest brännvin. / Med ljusa stjärnan följde Herodes, Judas och de tre vise männen. Herodes och Judas voro fult utklädda, den senare hade en pung med och tiggde pengar, som sedan skulle användes för julbalerna. Med tjugondag Knut var julen slut. Då kalasade man litet med det som var kvar av julbordet. Det berättas en händelse från en julotta i Gillberga kyrka, som hände för länge sedan. Det var ett fruntimmer de kal- la ”Skenekutta’, för hon var väldig att springa. Hon bod- de i en gård som heter Rotvik. Denna gumma hade två dött- rar. På julkvällen besökte hon sina döttrar, som bodde i samma socken. Den ene av dessa hade också två döttrar. På kvällen sade gumman: ’Kan inte tösen få följa med till otta i morron tidija’. Jo, svarades, de får gå med båda två. Men nu var det så att gumman inte hade någon klocka, utan hon vaknade på natten och gick, som hon tyckte i rätt tid. När de hade gått ett stycke, funderade de, för det var bara på något enda ställe det lyste och vid kyrkdags brukade ju alla fönster vara upplysta. Men så när de kom- mit så att de såg kyrkan, sade den ena av dem: ’Se det lyser i / kyrkan’. Di kom fram till kyrkan och gick in. Men vid dör- ren stod en person, som sade: ’De som äro inne i kyrkan skall ut’. Men de gick in och satte sig i en bänk. Präs- ten stod på predikstolen, men de kunde inte höra ho- nom säga något. Då flyttade de på sig till en annan bänk. Då fick de se, att alla satt baklänges. Men sy- nen varade inte länge. Om en stund försvunno de alle- sammans. Där fingo de tre fruntimren nu sitta tills kyrk- vaktarn kom, men då var de nästan vetskrämda. Klockaren här i Gillberga hade rest till Hammarön någon dag före jul. På julafton och julmorgonen kom ett väl- digt snöfall, så att han inte kunde komma och leda sång- en till ottan. Klockarens dräng fick åka ut för att få fatt på en spelkunnig. Nu var denne bekymrad att han in- te skulle kunna gå i land med spelningen, därför be- gav han sig iväg ut bra tidigt på morgonen. Han tänkte det kunde vara bra att vara där, när kyrkvak- taren tände ljusen. Så bar dit iväg med klockarn, hus- mor och drängen. När de kört ett stycke sade drängen: ’Nu hör jag en komme, som har bjäller’. Denne körde / före, men de hann opp honom vid Högsäter. Vid Ängebrå- ten tog han en annan väg och de blev åter ensamma. När de kom opp på Aspsätersbacken kunde de se, att det var ljus i vartenda fönster i kyrkan. Nu blev han bekymrad, att de var försent ute och bad drängen mana på hästen. Å när de kom till sockenstugan så brann ljusen lika klart som förut. När de kom fram sade kyrkvaktarn: ’Det är inte tänt i kyrkan ännu’. Då blev det mörkt. Men alla hade de så tydligt sett ljusen tända förut. – Sedan sade han till prästen Berggren: ’Jag såg något underligt, jag såg lju- sen i kyrkan ändå inga ljus voro tända. Han svara- de: ’Det är sådant som vi människor inte har något med att göra’. Ett ljus har brukat vara slocke eller slockna var jul- otta i Gillberga kyrka. Det var en dräng, som prosten Göransson hade som fick detta till straff därför, att han gått till kyrkan en julmorgon och i okynne släckt alla ljusen. Göransson kunde så mycket, att han band honom till denna straff, sedan han var död. Förra julen släcktes intet ljus. Kanske straffet är ute.
Frieri och bröllop
Annandag jul var det ofta flera par, som vigdes (i kyrkan). Berättat av Johan Ahlin, Aplung, f. 1858. Bönemannen (se komm.) skulle ha ett par strumpor i arvode. ("Jag ska bort och tjäna mig ett par strumpor") Trolovning förekom inte. När man tyckte, att ett par gifte sig för snart efter bekantskapens bör- jan, sade man: "De skulle behöva äta upp en skäppa salt ihop (=tillsammans)". Vid lysningen gav grannar och vänner lysningspresent, och lysnings- kalas hölls i bruden hem (i regel). - Första söndagen efter bröllopet skulle de unga "sitta ungt folk": de satt ytterst i bänkarna på var sin sida om gången. De skänkte 1 kr. eller 75 öre till kyrkan, o. det meddelades från predikstolen.
Lucia.
På vissa ställen slakta' di på lussotta. Då skulle di vara uppe klocka' ett. Någon skulle klä sej te lussebrud, så fin som möjligt mä vit klänning å gammaldags band å krona av lingon mä ljus i. Ibland va' dä två lussebrudar. Men ibland va' dä en kar' – dä va' en flicka, som va' utklädd te kar! – så då va' di herre å fru. Di hade inte lussekatter men lussekusar, di va' runda. Dä va' ve femtiden di kom å bjöd på kaffe. Lucia – dä va' väl någon som skulle båda julens ankomst.
Annandag jul
Den morgonen var många både gifta och ogifta ute i gårdarna å "sjöng staffan". De gick från stu- ga till stuga å sjöng så länge benen bar. Var de kom in blev de fägnade med brännvin och smörgås eller kaf- fe och bröd. Så gick en del å "gjorde sig före" med att göra fint i lagård å stall på grannställena. Då fick de 'môkegås' om de blev upptäckta å in- te kunde komma undan. Djuren fick inget särskilt foder denna morgon. Man åkte skridsko och kälkbacke den dagen. Då kunde så många jäntor och pojkar vara tillsam- mans. Det var för nöjes skull. Annandag jul började "julkalasen" å höll på till tjugondag Knut.
Himlakroppar
I Karlavangen va fire te hjul, tre te skäker (skaklar), di tvo bakare jula peka rätt mot nordstjärnan För te å finne Solmarke, geck an far ut en Sjäneklar kväll å sätte opp käpper i snön ätter nolsjäna nä sola kom opp å skugga käppane på ene sia i rak linie, da va dä meddan, å klökka va tôlv, å sô geck han inn ôt sönnare fönstre å jorde e skôre i fönsterpåsten ätter skuggen tå mällapåsten, å ätter dän skôra stälde vi klôkka
Julafton
Vi hacka granris o repa enris o hade på golvet till jul när jag var barn. Första julgranen vi hade var en pelare av trä med inborrade pinnar som grenar. Så kläddes den med silverpapper, o så hängde vi ljus o godsaker i den. Husdjuren skulle ha en god haverkärve på julaftons kväll. Min morfar hade hästens ämbar inne under bordet på julafton, o så släppte de i detta av allting som de åt, o var o en slog i en sup också. Sen stod / det där under julnatten, o så fick han det på julmorron. Han blev så livad av detta till julottefärden. Sen kappkörde de hem från julottan. Den som kom först från julottan, fick först in säden på hösten. Min morfar spände ifrån en gång o red hem.