Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Nu så är påsken här
Nu så är påsken här
Påsk Från Eda
Påsk (Från Eda) Dagarna i dymmelveckan hette korvmåndag, fläsk- tisdag el fettisdag, askonsdag då man åt välling i vil- ken man släppt en nypa aska, skärtorsdag, långfredag, påsklördag. Man fick ej tälja på skärtorsdagen. Om en ko gick över sådana spånor när den släpptes ut på våren blev den halt. Jul (Eda). En kaka från julen fick ej ätas upp utan gömdes till våren, då den lades i en plogfåra, när man började sådden. En sådan kaka kallas såkaka På så sätt överfördes den gamla skördens kraft i den nya Julen (Östmark) På julnatten skulle katten lig- ga inne. Blev hon utkastad så klagade hon: Dä ä inga orning (=ordning) dä ä inga orning. Ett allmänt ordstäv är: "dä ä inga orning sa' katta då hon blev utkastad på jul- kvällen. Då julen och julkalasen voro slut och man återgick till det vardagliga igen sade man " Nu ä dä åter / haverkaka, blaggarnsskjorta och storslätta." "Sup sä och fläng i öga för kött ska' te mila" Under julen fick man nämligen "finkaka" av handsiktat rågmjöl, de förmögnare buro lärftskjortor och storslätta in- nebär att inga helgdagar mer avbröto vardagarnas enahanda. Karlarna måste ha den bästa maten med sig till milorna. Vafferkvällen skulle man mjölka medan det var ljust. En gumma kom in i en granngård, där hon av- undades turen (lyckan). Hon ställde sig bredvid vatten- sån och släppte i smyg mässinghyskor och saltt i vattnet. Gammelgubben fick emellertid se hennes tilltag och ropade åt sin dotter: "Tag ellmörj och spring efter henne!" Och denna tog en eldbrand och kastade efter grannmoran. Därmed bröts det ondas makt. Det var svårt att bevara grannsämja i en tid, då det troddes att alla olyckor och sjukdomar berod- de på elaka människor som "sätt åt". - En karl berättar att han som liten pojke sändes till en gård för att låna jäst. Prässjäst fanns ej på den tiden. / Då han fått jästen sade gumman till pojken: "Du får in- te tacka för jästen!" Sedan lade hon kol i måttet. Detta gjorde hon för att ingen kraft skulle dragas från huset Den första hösåtan göken får se slutar han med galningen. (Gunnarskog) Om vafferny är kallt få vi två lika lydande d.v.s. två kalla månader till. - Vintergatan kallas snöbråtan. - Mot näcken stack man en kniv i en trädstam som låg i vattnet och ropade: "Näck Näck, stål vatten". Östervallskog: Tre jägare hade gjort sig en rishydda i skogen. När de sovit en stund vaknade de vid att det brann i kojan. En tog en bytta och sprang till en källa för att hämta vatten. Då han stod vid kanten av källan blev han fattad av en osynlig hand i rock- kragen och en där rocken slutar och lyftes ned i källan När han kravlat sig upp igen hördes ett väldigt hånskratt i skogen så att det ekade i bergen. Emellertid sprang han med byttan till kojan för att släcka, men / då var det ingen eld där.
Påskseder
Påskveckans dagar äro: palmsöndan, korv- måndan, fläsktisdan, dymmelonsdan, skär- torsdan, långfredan och påskelördan. Långfredagen trakterade man varandra med ris. På större gårdar där flera drängar och pigor funnos, brukade de förra infinna sig där flickorna lågo (vanl. i en stor fåll- bänk i köket) rycka av dem täcket och traktera dem med björkriset. På pigornas rop och skrik skyndade andra männi- skor till, och alla hade roligt åt upptåget, utom kanske pigorna själva. Vanl. var långfredagsri- set ett vänskapligt skämt, men kunde stundom ta allvarliga former. Så berättar And. Svensson om några ynglingar, som hade ett "horn i sia" till en annan. De passade då på en / långfredagsmorgon och gav honom en så grundlig risbastu att blodvite uppstod, och det blev "tingefâl å". Före påsk vidtogs nödiga forsiktighetsåtgär- der till skydd för påskkäringarna. Tjär- kors och stål skyddade kreaturen. Man gjorde också påskkäringar av halmkärvar som kläddes med riktiga kläder. De kastades in hos någon, som man inte var riktigt god vän med eller ställdes upp emot farstudörren, så att de ramlade utför trappan, när någon i huset skulle gå ut. Några flickor hade klätt ut en sådan kä- ring med sina näst bästa kläder och skickade in den till en dräng, men det skulle de inte ha gjort. Han gick ut och band fast käringen vid en enbuske och tände på allt samman, och så gingo kläderna upp i rök. / Påskafton drog man ihop gammmal brå- te t.ex. utbrukade båtar och tomma tjär- tunnor till väldiga bål, vilka tändes sedan mörkret fallit på. Mycket folk samlades kring bålet och man roade sig med var- jehanda upptåg. Man sköt med pistoler och stora nycklar, som laddats med krut. Dessutom försökte de djärvaste hoppa genom elden. Även blåste man i näverlurar och stundom kanske också speleman var med och drog en låt. Det yngre släktet hade bråttom till påsken med att rita påskbrev. De lades konstmässigt ihop och i locket sattes en fjäder. Man ritade käringar till pojkarna och gubbar till flickorna. De modigaste slängde in breven genom dörren, men måste sen lägga benen på nacken, ty alla, som voro i huset, sprungo nu ut för att ertappa brevkastaren. Det var en / stor nesa att bli tagen, ty det skulle vara en djup hemlighet, vem som skickat brevet. De mindre modiga nöjde sig med att slänga in brevet i farstun, jämte en sten, och sedan gno för brinnande livet. Allehanda utklädningar förekommo. Två pojkar hade en påskafton laddat en nyckel men inte fått skottet att gå av. Påskdagen voro far o mor till kyrkan. Innan de gingo hade moran satt på en stor ärtgryta. När pojkarna blevo ensamma, togo de nyckeln och lade under grytan för att bränna ur krutet. Men det blev en påsk- smäll, så att grytan flög utåt golvet. Egen- domligt nog förblev den hel. Pojkarna plockade samvetsgrant upp ärterna i grytan och slogo vatten på och satte den åter över elden. När föräldrarna kommo hem, undrade de, varför det var så blött på bolvet. "Jo se, nôr ja skulle spä på ârtera", sa den ena pojken, "sô geck hanka tå ämbäre å vattne rann ut."
Påsk. ULMA M 122
a. Om påskaftonen brukade man förr tända eld ute i det fria. Då brände man ris och tjär- tunnor. b. Benämning på elden: Påskeld. c. Di gamle tala om, att en skulle tända sådana eldar för att en skulle skrämma påskkäring- arna. I min tid hade man den skrämseln som ett skämt. Men elden gjordes av gammal vana. d. Den elden hade våra fäder här varit med om. Så långt jag minns tillbaka har detta bruk fun- nits. e. Korna släpptes ut så fort det blev något grönt, ljung etc. Men inte i samband med denna sed.
[saknas}
2 På kall mossjord skulle man ej så förr än den gula sädesärlan var synlig. 7 Den som sår efter Urbani torde få stora pipor men litet i. 10 Då skulle husmor själv ut på åkern till arbetarna, medförande gömd Jullimpa, samt förvarat Julöl, vilket hon då skulle bjuda alla, sädeshavren och skärskilt tunt bröd skulle hästarna hava. / 14 sådden skulle vara så tjock att om man lade ner handen sprikande skulle 5 korn ligga derunder. 18 glömde man beså en fläck kallades denna gravplats. 33 med löktskår menades den sista skåren då allt var färdigt. 47 Skördekalas, då lagades mat av allt man skördat under året, så då hadde man riktigt kalas, och mycket brännvin då dansades och lektes till långt på natten. / 48 Då man tröskade med slaga och någon komm in på logen, så brukade man fråga om de kunde lovisa, svarades det nej, då brukade den som tröskade ta slagan om halsen och klämma till, det kallas lovisa. 51. På kvällen fick man ej tröska sen det blivit mörkt, då störde man tomtar och sådant och då kunde det hända att man fick höra tröskslag hela, natten. Förresten fick man vara väldigt noga med allting i uthusen Min Far berättade efter min Farfar, Farfar höll på att tröska med slaga på logen. Klockan tolv hadde han / middag då brukade han vara inne, en bra stund, men så en middag gick han till logen förr än han brukade, sin gamla väst hade han hängandes på lobalken, när han kom in på logen låg västen i ett hörn och på denna låg en liten tomte och sov. Tyst gick Farfar därifrån och in en stund när han sedan kom tillbaka hängde västen på sin vanliga plats och den lilla tomten syntes ej till. / 51 Min Far tjändde dräng på ett bondställe, allt gick sin gilla gång men så en kväll, kom några grannpojkar till min far han hadde en liten kammare i ett av uthusen dä blev prat och skratt till långt fram på natten, då pojkarna gått skulle min far gå och lägga sig, när han hadde lagt sig och skulle somna rycktes täcket hastigt av honom han tog och bredde täcket på sig igen detta upprepades flera gånger han bet i täcket men inget hjälpte täcket rycktes ändå av honom, men ingen / mänsklig varelse syntes, det började dundra omkring honom, men då tog han täcket och gick in i stugan och omtalade vad som hänt, då sade gumman, ja ni skulle inte ha fört sådant väsen i natt, de visste ja att du inte skulle få någon fred lägg dej nu soffan där i stället han sov i köket resten av året. Om hästen inte fick sitt nattfoder kl 8 på kvällen. Kom min far efter den tiden hadde hästen alltid sin mat. / 52 Tröskningen skulle senast vara färdig före påsk, i veckan före påsk, som kallas dimelveckan fick ingen tröskning höras då skulle allt vara tyst. 67 Luciamorgon skulle man slakta Julgrisen, redan vid 3 tiden skulle husmor samt pigan å drängen upp, Kaffe och mat samt först och främst brännvin, grisen brukade man ta in i köket, förr det var dåligt ställt med belysningen många gånger glömde man slakta grisen eller sprang hon från dem, för gubbarna blevo så fulla / tröska brukades även på luciamorgonen på en del ställen, men brännvin brukades för mycket, så det blev ej mycket tröskat. Om Folkets tro på allting, kan jag berätta. Detta hände på en bondgård, förresten (i Östra Takene) om en ko blev sjuk, trodde man att någon ovän eller elak människa, hade satt detta på kon, Nu var det så att en ko på nämnda gård blivit sjuk, moran höll just på att baka storbak den dagen, nu skall vi snart se vem som satt sjukdomen på kon, sade hon till pigan, därmed tog hon en bit deg och gjorde några bullar samt läsande något, bullarna lade hon sedan / in i ugnen, nu skall du få se kommer snart den som har gjort det, och det dröjde inte heller så värst länge förrän en grannkvinna kommer inrusande går bort till ugnen utan att varken hälsa eller yttra ett enda ord går hon bort till ugnen öppnar ungsluckan och med handen tar hon bullarna ur ugnen och släpper dem i sitt förkläde, så går hon fort ut igen nu så vet ni vem det var sade moran kon blev ju snart bra. 57 bössan blev skämd om man sköt på en katt. / 63 skulle man gå att fiska och mötte en gumma först kunde man lika gärna vända tillbaka mest tur hade man om man mötte häst å vagn. Fru Hildur Tobiasson Tvärhult Hammarö
Husdjuren
Nötkreatur och getter mjölkades. Getter höll vi oss med mer förr än nu. De var så lättfödda. Stomjölk begagnades inte till hushållet, men om en fick hosta eller kikhosta så var det bra att ta in sådan mjölk. När kon hade kalvat å mor skulle mjölka henne, så hade hon en vidja färdig att ha i flaskan. Hon vred den vidjan motsols till en ring. Hon lade den i flaskan för att inte någon ond makt skulle kunne skrämma. Det var sällan någon mjölk blev såld. Men om en sålde någon skvätt, så fick en inte lämna bort den utan att en hade haft varme i den. Man tog eld på en sticka å doppade den i mjölken. Nöthår användes till spånad. Fruntimren spann ihop håret till garn å vävde klänningar av det. När hästen skoddes, så tog en hammaren eller tången å slog ett kors under hoven. Om midsommarnatten så kunde en gå å ta nyttan från andra så att en fick den åt sina egna djur. Men det var ont att göra så. Om hästen gnäggade så var det inte bra som det skulle vara. Men detta om midsommarnatten skulle en göra i smyg. En skulle ta med sig det lakan som man låg på, så skulle en gå till den granne som en inte ville nô galt å dra detta lakanet i gräset kring hans hus: Den daggen som en fick i lakanet vred en ur i ett kärl som en hade med sig. På midsommardagen så delades daggen mellan kräken. Sen fick en grannens ”nytta” i de egna ”kräka”. De blev feta å mjölkade både för sig å grannens kor. Det var inte bra, om en kom å gick över där hästen hade vältrat sig. En skulle kunna få utslag på kroppen. Fåren å getterna klipptes på försommaren å hösten. När de släpptes ut om våren fick de behålla ullen på, för att de inte skulle frysa. En ull-lock lämnades kvar såpass att en inte hade varit närsöken å tagit allt. Getmjölken användes att ysta av. Så drack man getmjölk som man dricker annan mjölk. Den hölls för att vara fetare å hälsosam. Smör gjordes också av getmjölk, men det var mest ost. Det var kvinnfolken som hölls med dessa smådjur. De trivdes bäst om kvinnfolken skötte dem. Det var mest vildbin som en fick reda på. De höll till i gamla träd. Det var att fälla ned det trädet å röka ihjäl bina å ta honungen. En och annan hade kupa med tambi. Om de svärmade, så skulle en passa på med en vattenbytta å slänga vatten på dem, så att de inte skulle flyga åt skogen. Om en slog med ett skynke, så blev de förvillade å satte sig snart. Visen var själva anföraren. Fick de inte visen med sig ut så blev det ingen svärmning. Honungen hade en mest till att bota sig med. Om en fick bröstvark, så var det att kleta ut tunt med honung på ett skynke å lägga på bröstet å ylle däröver. Fick en ont i halsen, så var det bra att ta in honung el. att lägga omslag med honung om halsen. I gamla ladugårdar fanns det ett hål i tröskeln, för det skulle vara något i tröskeln som skyddade kreaturen. Det kunde vara ett ormhuvud, stål el. ”merkulje”. Om en hittade en död skata, så hängdes den över dörren till ”fuggeshuset” el. stallet. Hästsko förekom också. Om påsk gjordes ett kors på ladugårdsdörren. Det brukade de ta tjära å stryka på. Bara det blev ett kors, så var det bra. Det skulle mota för ont som kunde komma in i ladugården om påsk. Det var ingen främmande som släpptes in i fähuset. Det var så farligt att få främmande människor in där, för de kunde skämma i ladugården. Djuren släpptes ut vid den tiden på året, när en såg att de kunde få något att äta så att de bärgade sig tå den mat de fick ute. Det blev mest så där under första hälften av maj. När ”kräka” släpptes ut första gången om våren så fick de ”schlek”. Det var mjöl å salt. Det lades i skällan, å så fick var å en ko slicka ur den. Men innan man hade detta i skällan så hade man henne i elden. Det var för att en skulle få bort det som var ont ur henne. Denna ”schlek” fick de för att de skulle hålla sig med bjällkon å inte gå från henne. Småkräk fick krypa mellan benen på husmor. Hon ställde sig i dörren, å så föstes en å en mellan benen på henne. Så var det med får, kalver å getter. Sen skulle det inte lita något på dem. De släpptes ut fram på förmiddagen. Men första dagen släpptes de in före kvällen. Om inte kon ville bli tidig, så tog en henne i hornen å ledde henne runt en jordfast sten. Det var motsols. När en kom hem med en ko eller häst som en hade köpt så skulle en fram till stugdörren med den först. Hon fick bröd å annat smått som en kunde ha. Hon skulle trivas då.
Husdjur
Allmänna iakttagelser. Jag känner inte till att man mjölkat mer än "nötkröt- ter", men dessa har man mjölkat för att få mat i hu- set. "Mâremjôlk" är nyttig för bröstet. Om en får "bröst- vârk" så skall en dricka "mâremjölk" för det har de gjort förr i världen. Å barnen har de givit sådan mjölk när de haft kikhosta. När kon mjölkades första gång- en, så sattes en kniv över kon. Den höggs in i taket, å den fick sitta i flera dagar. Ingen ond makt skul- le rå med att "mostöle" kon då eller ta mjölken från henne. Det fanns allt gamlingar i min ung- dom som hade detta för sig, men nu är det för länge se'n bortlagt. Mjölken skyddades med nål och vig- selring. En ulltråd eller vad slags tråd som helst sat- tes i nålen och togs genom ringen, så att de inte / skulle komma bort, så knöts tråden fast i kan- ten på "mjôlkbötta". Där fick det hänga till dess att man hade mjölkat å silat upp mjölken. När de bar in mjölken så lades alltid något över byttan. Det brukade de allt göra ständigt när de hade mjöl- kat. För om en främmande person kom å såg på mjöl- ken, kunde den bli fördärvad. Å de kunde mista turen till mjölk. Mor talade om en käring som gjor- de ett tjärkors över ryggen på kalven strax han var född för att han inte skulle bli skämd. Inte bra om mjölk kokade över. Nog fick de väl sälja mjölk, men förr i världen hade de just aldrig nå- gon mjölk att sälja. Det var om någon granne blev utan mjölk, så att han måste köpa. Men det var ogärna som någon sålde. De sköt på, att de hade så liten mjölk själva. Att låna å byta mjölk var vanligt. Vid ostöl "bytte" grannarna mjölk med varandra, för att var och en skulle få så mycken ost som möjligt. När mjölk lämnades bort ur hu- set, så hade man eld eller salt i den först. / Man tog eld på en sticka å doppade den i mjöl- ken, så att hon slocknade. Intet ont skulle kun- na förstöra mjölken då eller ta den från korna. När smöret var färdigt så gjordes ett kors i det med kniven. Det var för att smöret skulle bli drygt. "Trollsmör" kunde de ta reda på om de hade en kniv med 9 slags stål och järn i. Den skulle vara smidd på i tre torsdagskvällar. Om det blev rött i smöret, när man hade skurit med den kniven, så var det "trollsmör". När smöret tjärnades, så skulle det saltas litet i grädden, för att ingen skulle kun- na skämma smöret eller grädden. I gamla kär- nor fanns det alltid stål i botten, endera en avbru- ten knivudd el. egg av lie. Det var för att inte kärnan skulle bli skämd. Salt skulle vara bra att ge korna, så att de inte skulle bli "mostôlne". "Orsten" brukades också. När kreaturen blev "mostôlne" så ville de varken äta eller dricka. Det var inget liv i dem. De blev mag- ra och eländiga. De orkade knappt stå på benen. / De som hade onda ögon kunde ta kraften med från an- dras till sina egna djur. Om de kunde komma åt att ta några tagelstrå ur rompan på hästen eller kon så kunde de maktstjäla på så sätt. Å då blev det alltid bättre med de egna djuren. Rönnpinnar var bra att sätta i redskapen å över allt där en kunde tro att trollkäringar kunde vara framme å för- därva. Vita hästar tyckte de inte om att ha förr i värl- den. När hästen gnäggade så var det inte långt till att det kom främmande. Fåren klipptes på hösten och frampå försommaren. Före midsommar bruka- de de också klippa får. Det var de yngre fåren som klipptes då. Hela fåren klipptes närsom att en "dôtt" lämnades på bröstet eller magen för att de inte skulle frysa. Gethår användes till raggsockor, van- tar o. dyl. Det var kvinnfolken som brukade sköta om fåren och getterna för de trivdes bäst med den skötseln. Fodret till får å getter brukade bäras un- der vänstra armen. Svinen fick en att trivas om de fick av skulorna. Hönsen fick vara inne i / stugan. De lades ned i en soffa, när de skulle värpa. Eljest så brukade de få hålla till under soffan, säng- ar och på muren. - När bien svärmade så hindra- des de att flyga bort genom att sprida vatten över dem med en visp. Honungen användes att ha på brö- det i stället för smör. Så användes den att ta in mot förkylning och hosta. Stall och lagård. I "fjuse" hade de knivar, gamla liar och yxor för att inte "kröttra" skulle bli "mostôlne". På dörren till la- gården gjordes tjärkors. Det gjordes före påsk å så fick det sitta hela året. En död skata hängdes över stalldörren. Hästsko var också vanligt. Då skul- le hästen må bra. "Mara" red somliga djur. Det var inte alla som var utsatt för henne. Det var al- rig annat än om natten. Vet inte vad maran är, men hon var svår, för när hon hade "re kon" om natten, så var "koa" inte mycket värd på morgonen. Det var som om hon hade varit i sjön, så svett var hon. Jag vet att de försökte få / bort maran genom att hänga "markvester" över kon. Dessa kvistar togs från björkar eller furor. De voro tätt sammanväxta som bollar. På somliga ställen släpptes ingen främmande person in i lagården. Det var så farligt om en person med onda ögon kom in i lagården. De gamla blev så onda om främmande kom in i lagården. Inte berömma kreaturen. Blev de berömda, så blev det något fel med dem. Betesgången. Kröttra släpptes ut omkr den 16 maj, om det då fanns något grönt strå. Fåren släpptes ut tidiga- re. Snön var inte riktigt av marken förrän de släpptes ut. De släpptes ut före middagen. Den första dagen fick de allt hålla sig hemvid. Det var alltid så att de skulle slåss med varandra den dagen. En deg av salt och mjöl lades i bjällan. Alla kreatu- ren skulle slicka ur bjällan innan hon hängdes på "bjällkoa". En yxa lades vid tröskeln eller höggs fast i tröskeln. Den skulle kreaturen gå över, för att de inte skulle få ont i benen under somma- ren. / Samma "bjällko" år efter år. När hon blev förgammal, så att hon måste slaktas, så valde de den kon som var sta- digast, och som gärna gått hem om kvällarna. Särskilda vallspön har jag inte hört talas om. "Köre medda" har jag inte hört talas om. Avel. Om en mötte en käring när en for till tjur med en ko, så tog hon sig inte med kalv.
Skörden
En var så rädd både för frost och regnväder, så en försökte ju passa skörden så gott en kunde. Med höet började en så tidigt att en skulle vara färdig med det tills en skulle ta i med "rôgan- na". När rågen kom, fick en inte försinka sig med något annat. Och detsamma var det med kor- net och havren. Och hellre än att säden skulle få frysa mogen, så slog en den halvmogen. De mogna kornen en fick då var i alla fall så, att en kunde ha dem till utsäde. Vid Mickels- mäss skulle en ha skörden inne. Och det var allt så under vanliga år. En fick passa da- garna väl. Om kärnan kleta sig mellan fingrarna, när en klämde på den, så var det inte så moget, / att en kunde begagna det till utsäde. Det skul- le inte böja sig, när en tog det mellan nypan och klämde. Om annandag och tredjedag påsk var fina, så skulle en få bra bergningsväder. Reg- nade det pingstdagen, så skulle en få dåligt bergningsväder. Och så hade vi ett ordspråk: "Om det regnar Petri fäng mälter rågen uppå äng". Det var inte vanligt att en började på någon bestämd dag. Det blev efter omständigheterna. Kunde en få avsluta arbetet en fredag eller lör- dag, så var det bra. Vid sädesskörden, så skulle karlarna ha själva grovabetet. Kvinnfolket fick det som räknades för lättast. Det var mer sällan som fruntimren skötte lien. Men i undantagsfall förekom det. Mannen skötte lien och kvinnan "ôpptagrekroken". Hon tog upp och band all säd. Vid inbergningen så var hon med i lasset och lade det. Så fick hon vara i ladan / och lâ. Det var med fruntimren som var i ladan. Så fick fruntimren vara med och raka åkern. Det var mycket arbete innan en fick gå över sä- desåkrarna med rivan. Särskild klädsel förekom inte vid skörden. Inga särskilda maträtter. Om det var någon som inte skar väl utan han slängde sig fram, så blev han hånad, och en förde spetakel med honom. Om en välte med ett lass, när en körde in hö eller säd, så hitta di på med, att en skul- le bestå med "vältesup". Det var rent skam- ligt att fara och välta med ett lass. Det blev omtalt i grannlaget. Om någon tog upp säden slarvigt, så att det blev strån liggande kvar mot den askurna säden, så hitta skårkarlen på att kasta upp roten på säden, så att skåren blev tvinnad. Då var den arbetssam att ta upp. Om det var någon i laget som ville jaga, så / smög en sig till att fura lien i eggen med ett mässingstift. Då fick han slita värre än de an- dra och inte kom så fort fram ändå. En skulle vara aktsam med lien, så att inte någon skar sig på den, för di såren hade svårt för att gro ihop. När en skar det sista, så "tog en har'n". Det bruka- de bli brått då, för en ville skära det sista. Namn på sista kärven /löktenek/. Den sista kärven gjordes stor. Den skulle en ha med sig hem. Men en fick inte röra den förrän julen. Vi satte den på en stör åt fåglarna om julafton. Det fick inte ligga några kärvar kvar på åkern. Det såg illa ut, om en hade glömt kvar någon kärve. Det var inte något bra, så mycket vet jag, att di hade för sig. Om den sista kärven blev mindra än de andra, så skulle en få mindre gröda nästa år. Om det blev en nek över, när säden sättes upp, så fick den heta "horunge". Var det en tös / som fick den, så skulle hon bli med barn. Hon skulle se upp med sig, om det hände att hon fick den neken. Det var inte något bra omen, om en fick uddanek på åkern. När en hade skurit åkern, så var en inte så bråd med att gå därifrån. En skulle hämta sig, så att en inte tog med sig något som var gott ur åkern. Någon särskild marsch spela en inte, men när en hade skurit det sista för året, så bryna en lien, innan en gick från åkern eller åtminsto- ne, innan en hängde upp lien för året. Det var gammalt bruk detta, och varför en skulle göra det, hörde jag aldrig talas om. Men det hang i en att en skulle göra så, för att en hade fått lärt det och sett, att de äldre gjorde så. Alla försökte att vara lika goda och åtminstone bli färdiga samtidigt. Ingen ville bli sist. Men det var hedersamt att bli först. Det var tävlan mellan gårdarna. Fick man se att de / var ute i grannstugan och körde säd, så dröjde det inte länge förrän en själv också var i farten, för kunde grannen berga säd, då kunde jag göra det också. Det var inte vidare med det. Något sär- skilt företog man sig inte med den som blev sist. Men en kunde säga som så, att han var lat, att han sov för länge på morgnarna, att det inte blev något med honom och så där. Han hölls liksom litet sämre än andra - för så vitt att det inte var alldeles särskilda omständigheter som gjort att han nödgats bli efter de andra med arbetet. En försökte att gömma på, så att en fick det sista lasset lika stort, om inte större, än de andra. För om en kom med ett mindre lass då, så skulle en inte få så mycket i ladorna nästa år. Det var gärna så, att en skulle åka i det sista lasset. Även barnen skulle få åka i det. Om det bar sig för vägens skull, så körde en fort med det lasset. Man kunde kal- la det sista lasset för "åkelass". / Det fanns en glugg på ladan. Lasset kördes intill den gluggen. Så var det en karl på lasset och kastade ur nekerna i ladan. I ladan var det två per- soner, en som stod vid gluggen och tog emot ne- kerna och förde dem till den som "lâde". Man tog neken med händerna och kastade den eller också med en gaffel. Man började att "lâ" vid gluggen. Tre fyra neker lades i kors med axändarna uppåt, se- dan lades den ena neken intill den andra med ax- ändarna uppåt. Det var noga att man inte fick en enda nek med axändan liggande nedåt i det första varvet. Och rotändarna lades alltid utåt väggen. Andra varvet lades med axändarna nedåt. När man kom till väggarna med första var- vet, så fortsatte man att bygga upp det andra varvet och "lâde" så på sned mot gluggen. Vid gluggen nöp man ihop så att det blev som en ros. Så fyllde man upp där med litet "bôs". Se'n började man att la vid väggen - mitt emot gluggen och "lâde" mot den tills man kom / upp i "röste" på ladan. Allra överst i ladan, lade man "rakbôse". Den som packade och lade stälarne kallades för "lo- katt". Han fick krypa på alla fyra som en katt och lägga nek vid nek. De första nekerna, som lades i ladan, slog en ur väl, för då sulle inte råttorna bli så glu- pa på säden. Dörrarna skulle stängas fort och väl, för att en in- te skulle få in råttorna i husen. De riktigt gamle tala om, att de hade varit med om att lägga en brännvinsflaska i de första nekerna som lades i ladan. Det var inte för något annat än att en skulle ha brännvin gömt att ta till, när en var färdig med trösken. Det blev en sådan iver att en skulle hinna dit och få detta i sig. Och då var drängen nästan ivrigare än husbonden. Hönsen fick inte komma och plocka i sig av spill- säden vid gluggen. Det var inte bra för en. / De första potatisen brukade en ta upp strax efter midsommar. Sedan tog en upp på allvar i slutet av september. Så en skulle allt ha potatisen uppe, när oktober gick in, om det var riktigt. Grannarna hjälpte varandra med att ta upp po- tatisen. Det var så noga, att en fick vartenda potatis med sig ur jorden, närsom det sista ståndet. Det skul- le stå kvar, för att en skulle ha tur med po- tatisen på åkern ett annat år. När potatisåkern plöjdes, så gick en person efter i fåran och plockade upp alla potatis som var synliga.
Anm. till Något om julfirande fordom Från Nordmark...
Anm. till "Något om julfirande fordom (Från Nordmarken)". För att få en någorlunda fullständig bild av livet - sålunda även julfirandet - i Nordmarken för 100-150 år sedan torde det vara av intresse att känna något om bostäderna och deras anordning. Bostäderna voro ännu mestadels samlade i byalag. Tomtplats är vald med - så vitt möjligt - dominerande utsikt och nästan alltid med gavlarna i norr och söder. Man lade stor vikt vid bostadens dominarande läge och yttre utseende ej blott för den fria utsikten från hemmet utan även för att den skulle göra intryck av storvulenhet och rikedom, då den sågs på avstånd. För att få huset "solrätt" brukades att ta märke efter polstjärnan. Det obligatoriska solmärket kunde då redan från början inskäras vinkelrätt i sydfönstret. Huset var upptimrat av grovt, på utsidan oskrätt timmer, och yttertaket bestod av näver med torv och hade ringa lutning. Tomtningen var låg med jordbänk i st. f. stenmur. En förmögen bondes stuga var nästan alltid byggd i två våningar. Rummens anordning kunde ju inom olika socknar vara något varierande ehuru med den urgamla enrums-nordmarks- stugan som uryp. Fönstren hade små gröna blyinfattade rutor. (Den, som närmare önskar studera bostadsförhållandena i Nordmarken, hänvisas till doktor David Anderssons arbete "Bostadsförhållandena hos allmogen i Vedbo och Nordmarks härader", vilken redogörelse är grundad på omsorgsfulla och grundliga ortsstudier. Ej i bokhandeln.) Vi göra ett besök i ett allmogehem en av juldagarna. Redan före inträdet märka vi framför "trampen" det i rosett väl lagda granriset; även den (alltför) närbelägna sophögen är "högtiden till ära" belagd med granris. Genom husets enda dörr kliva vi över den höga tröskeln in i "gången", rätt trång men med en brant trappa, som leder till "oppå". Vi antaga att denna dörr befinner sig på husets östra långvägg längst till höger. Skulle vi av misstag stiga in genom dörren rätt fram i "gången" komma vi till "koven". Denna är liten och trång, med / stor öppen spis och med ett, stundom två små fönster åt norr och väster. Rummet lyses dock upp av den nu vit- menade muren och blankskurade kopparkärl i taket. Det var dock ej den gästfrie nordmarksbondens sed att låta främlingen stanna i "koven". Vi stiga till vänster in i "stugan", ett stort rum, som genast inger en in- tensiv känsla av hemtrevnad. Golvet, vars breda plankor i somras efter golvsömsågningen drivits väl tillsammans, är nu skurat och - om det är en helgdag - bestrött med hackat granris. Väggarna äro rappade och liksom muren vitmenade, möjligen behängda med någon hemmålad bonad. Framför den väldiga öppna spisen, där den utvalda "jul- veden" nu som bäst sprider ljus och värme i rummet, står "långstolen". Emellan de två fönstren på rummets södra vägg står julbordet med sin rikedom på mat, juldricka och brännvin. Vid rummets östra vägg står ett i granna färger målat skåp med en avundsvärd rikedom på silverskedar och do bägare, vackra tennfat och tallrikar men även väl svarvade bollar, fat och tallrikar av trä. Vid rummets sydöstra hörn står den målade hemmagjorda nordmarksklockan i sitt vackra fodral, liksom skåpet försett med namn och årtal. Ehuru enkelt inrättad med sina trähjul, trävisare, trätavla och täljstenslod är den pålitlig och kontrolleras för övrigt av solmärket i fönstret. I hörnet längst fram till höger är den i två våningar uppförda skåplika sängen med grannt målade dörrar. Kistan, mors allra heligaste, som även är målad av samma mästare och har årtal och namn i locket, står längre till höger. Vävstolen, som under hösten flitigt dunkat vid östra väggens fönster, är nu utflyttad, så att utrymmet är rikligt. Inga onödiga möb- ler eller smaklösa prydnader; allt är tillverkat hemma och ger intryck av något helgjutet och solitt. Taket med de synliga fasade bjälkarna är liksom dessa nyskurat och glänsande brunt. Vi slå oss ned på en av de under helgen nedtagna vackra långbänkarna, "försätt" (fösekätt); möjligen bli vi erbjudna stabbestolen, fars plats. / Hur vilt främmande vi än kunna vara trakteras vi med vad huset förmår, och det är ej så litet just under julen. Skulle än besöket vara tillfälligt och visiten kort kan dock den, som satt sin fot inom tröskeln, ej undgå "supen" eller att åtminstone smaka på trästånkans innehåll, det straka, hembryggda julölet, oberoende av om vi äro törstiga eller ej. Ingen får "bära ut julen". Detta ansågs som en helig plikt att förhindra. Andra våningen är indelad såsom den nedre men har sängar, rika på bolstrar, dynor och skinn- fällar med den allra präktigaste vita ull. När vi ändå gett oss så gott om tid, måste vi naturligen även titta in i stall och ladugård, där vi först observera de mångstrukna tjärkorsen på dörrarna och kniven i tröskeln eller dörrposten till skydd mot de leda trollen. I stallet skvallra de trinda små hästarna om tomtens trägna omsorger och de underliga, oupplösliga "nisseflätorna" på gammal- hästens man och svans om samma tomtes underliga infall. Sedan den gången, då far efter en vårdslös kör- tur ledde in den svettdrypande och skälvande hästen och just vid dörrposten fick en eftertrycklig örfil av tomten, har han med synnerlig omtanke sett om hästarna. Så en titt in i ladugården (fjuset). De små korna njuta ännu av "julmaten", äro väl ryktade men sakna ljus och luft. De jäm- förelsevis talrika fåren och getterna knapra på sitt torra asplöv. Vid en kritisk blick in i ladan övertygas man dock om att detta dystra rummets arma invånare inte länge få njuta jul- dagarnas välfägnad. På våren blir nog halmen jämte möjligen hopsamlad mossa och renlav kornas liksom aspbarken fårens och getternas föda, varför påståendet att man på våren måste ha korna hängda i "gäll" emedan de av kraftlöshet ej själva skulle kunnat resa sig icke är bara lömskt förtal. Men omvårdnad saknas ej. Varmt vatten få korna varje dag. Den ena kon, som just nu kalvat, är föremål för särskild om- vårdnad. Pigan kommer just nu från "koven" med hennes / varma sörpa. Över spannen har hon lagt fars gamla byxor (nya skulle ej duga), desamma som mor under julbaket lagt över degen för att den skulle "gå". I botten på drickesspannen ligger ett knivblad. När i samma vevan kon första gången mjölkas, har i mjölk-kollans (mjölk-kärl av trä med ett handtag, "öre") handtag fästs en stoppnål (någon gång användes en vigselring, stundom bådadera). Dessa försiktighetsmått skyddade kon från att bli "förstulen" (inte att förväxla med bortstulen). ____ Till sist några anmärkningar som, utan att direkt beröra julfirandet, ändock kunna bidraga till kännedomen om forna tiders föreställningar, seder och bruk: 1. Vid bryggning av dricka, som ju i huvudsak tillgick på enahanda sätt överallt, användes den s.k. jäst- kubben (synlig mitt på bilden) Denna utgjordes av en kort björk-kubbe med skrovlig bark och försedd med en ögla eller annat fäste för upphängning. Den skrovliga barken fullsmetades med jäst (från botten av drickes-ankaret), som sedan torkades väl. Vid nästa brygd nedsänktes denna i vörten för att åstadkomma jäsning. Därefter in- smordes den ånyo osv. Gick ofta i låne emellan gran- narna. 2. Vid bröllopp gick det stundom överdådigt till. Till kyrkan red brud och brudgum på varsin häst i bredd (brudsadel synl. å bilden). Emellan sig höllo de en korg med matvaror, som kastades ut bland folk, som var ute för att se på brudståten. Spelmannen gick före in över kyrkgolvet och spelade brudmarschen. Även vid kyrkan vankades efter vigseln mat och brännvin. Efter hemkomsten vidtog ätandet. Sista "rätten" bestod på skämt av exempelvis snö, garnerad med lingosaft, ett tomt fat med en slev osv. Efter maten lästes högt en bordsbön och sjöngs en psalmvers, vilka dock ej alltid valdes med den rätta urskillningen, t.ex. "Gud med nödtorftig spis du oss styrker etc." eller / "När vi skola till vårt fädernesland och skiljas vid detta elände etc." - Så vidtog förärandet av brudgåvor. Brudgummen skulle förära bruden en friaredosa (synlig å bilden: hyllan) med silverpengar. Dessa slantar förvarades. En dylik slant i barnets lindor kunde sedan skydda detta att bli "bortbytt"; även i badvattnet lades en slant. Om det var av dessa slantar man sedan an- vände i smörkärnan för att raskt få smör eller i bot- ten av kons första sörpa efter kalvningen (med samma verkan som knivbladet) har jag ej fått bekräftat men anser det troligt. Allmänt bruk var att (andra brölloppsdagen) röva bort bruden. Ngon utklädde sig till "den fule" och med sitt sällskap drog i väg med henne. Stundom körde de hen- ne med "en otämd stut" för att det skulle gå lustigt och oregerligt till. Brudgummen med sitt följe skulle upp- söka och återerövra henne. Det blev stundom nappatag, ja urartade någon gång till slagsmål. 3. När flera barn döptes samtidigt i samma vatten, var man angelägen att flickorna vattenöstes först. De skulle annars få skägg. 4. En giftaslysten flicka skulle få se "vem hon skulle ha" om hon tre torsdagskvällar efter varandra åt saltpann- kaka. Denna tillreddes av 3 skedar salt och 3 do mjöl med mjölk eller vatten. 5. På våren (den 25 mars eller enl. annan uppgift påskdagen) drogs dagg. Man gick runt ägorna och drog efter sig sitt lintyg eller ett lakan. Detta skulle skydda åkrarna mot förtrollning. - "Vafferdan" (25 mars) tävlade man att vara tidigt uppe och att få röken ur skorstenen att stiga så högt som möjligt. Detta skulle betyda lång och tidigt mogen säd. Man brukade därför kvällen förut samla enris eller annat lämpligt rykande bränsle. - Samma konster påskmorgonen hade med sig att "fåren skulle bli feta". - Inte hugga något på skärtorsdagen. Då skulle korna "få ont i benen". / 6. Slutligen några typiska utdrag ur Töcksmarks sockenstämmo- protokoll. År 1821 den 25 februari: § 11 "Af förekomne anledningar stannade Socknemännen i följande beslut: 1 mo Dansgillen på Juhldag, påsk- och pingstdag ävensom på Långfredag och Böndagen skola vara alldeles förbjudne vid 3 Rdr 16 sk. Bco böter för den, som tillåter sådana sammankomster i stt hus och Ståckststraff för dem, som sådana bevista på förenämnde högtidsdagar. 2do Skola alla Dansgillen, vid ovannnämnde vite för husägaren och Ståckstraff för den, som Dansgillet be- vistar, vara slutade kl. 10 från 1 september till 1 maj och den öfriga årstiden kl. 12 efter middagen utan afse- ende antingen de hållas i boningsrummen, på Loge eller under bar himmel. 3tio Den, som anmodas att spela till Dans vid före- nämnde tillfällen, vare sig på Viol eller annat instrument, undergår en söndags Ståckstraff om han fortfar med Musiken över den i 2de punkten föreskrifne tid." Punkt 4 stadgar stockstraff om ungdom samlas i uthusen på kvällarna utan dans; punkt 5 likaledes för den, som är under 16 år och besöker dans, auktion e.d.; punkt 6-7 om ansvars- påföljd för den, som öppnat hus för tillställning, där det går oregerligt till, den som medför och utskänker brännvin - och slutligen "8o: Ovannämnde böter och Ståckstraff fördubblas vid varje förnyad förbrytelse." - - - - "Ex officio N. O. Atterberg, prost och kyrkoherde" År 1825 den 16 Januari: §1 - - - "Anmält att Drängen Anders Olsson i Töresbyn den 4 innevarande månad x) i Hans Mikelsons i Töresbyn hus utfarit i skällsord och under svordom förövat våldsamhet mot Drängen Nils Torstensson i förenämnda x) alltså under julen / hemman ---". Efter en "allvarlig erinran" beslöts att "skulle meranämnde Anders Olsson hädanefter beträdas med öfverdåd, smädeord och ofrid i samqväm eller annorstädes, skall han utan skonsmål beläggas med En Söndags Ståckstraff under allmän Gudstjenst i Tyxmarks kyrka." - - - - - "Ex officio N. O. Atterberg, prost och kyrkoherde". År 1831 den 2 oktober: §3 "Döfstumma pigan Maria Larsdotter, som enligt beslutet vid sista sammanträdet med Fattigvårds Direktionens Ledamöter nu borde bortaccorderas på ett års försörjning och vård, ville ingen emottaga, ehuru hon utbjöds för 3 Tr Hafre och 3 Rdr Bco, och då hennes epileptiska sjuklighet svårligen medgiver att hon föres över hela socknen eller på någon av de 3 vid- sträckta fattigrotarna, så skulle hon ånyo utbjudas på entrepenad den 16 oktober" - - Den 16 okt. åtog sig Engelbrekt Andersson i Gråbol henne för 3 Tr Havre och 3 Rr Bco med det förbehåll, "att om hennes sjuklighet skulle så tilltaga, att hon blifver för svår att vårda, han då i Sockenstämman avsäger. sig henne utan att begära någon ersättning för den tid hon varit i hans hus." - - "In fidem protocolli O. C. Schagerström". År 1833 den 19 maj: §11 "Som allt spel i kyrkan för brudfolk är alldeles stri- dande mot 15 Cap. 25§ i kyrkoordningen, så skall dylikt "otjänligt buller" vare sig med violer eller annat instrument vara alldeles afskaffadt vid laga ansvar. Af förekommna anledningar ålade Pastor kyrkoväktaren tillse, att intet brännvinssupande före eller efter Gudstjensten förövas i Sockenstugan eller annorstädes inom Kyrkans område". - - - "Ex officio N. O. Atterberg"
Gudar, vattenväsen, skogsväsen, jättar, tomtar, spökeri, kloka, varsel om död, väderleksmärken, skatter, kyrkor, kyrkklockor, präster, visor, ortnamn, död och begravning, husdjur, husdjurens sjukdomar, påsk, vårhalvåret, hösthalvåret samt himlakroppar.
Vi vart tesagde att vi skulle spûtte i vattne före å ätter vi lôga ôss, för necken ho mor kasta e avbrûta nål i vattne "a sa" Näck. Nack stål i vattne mor di va en nåletjyv Feck e már som di hade vûre borte mä se Näckken ätter säx månar, da fôlongen feck liv, blev fôlongen brokete.
Intervju med Gudrun Gustafsson (f. 1916)
Intervju med diakonissa Gudrun Gustafsson, född 1916. Intervjun gjordes i Karlskoga 1977 av Eva Östlund. Torsten Ordéus skötte inspelningsapparaten.