Transkriberad uppteckning

Påskveckans dagar äro: palmsöndan, korv- måndan, fläsktisdan, dymmelonsdan, skär- torsdan, långfredan och påskelördan. Långfredagen trakterade man varandra med ris. På större gårdar där flera drängar och pigor funnos, brukade de förra infinna sig där flickorna lågo (vanl. i en stor fåll- bänk i köket) rycka av dem täcket och traktera dem med björkriset. På pigornas rop och skrik skyndade andra männi- skor till, och alla hade roligt åt upptåget, utom kanske pigorna själva. Vanl. var långfredagsri- set ett vänskapligt skämt, men kunde stundom ta allvarliga former. Så berättar And. Svensson om några ynglingar, som hade ett "horn i sia" till en annan. De passade då på en / långfredagsmorgon och gav honom en så grundlig risbastu att blodvite uppstod, och det blev "tingefâl å". Före påsk vidtogs nödiga forsiktighetsåtgär- der till skydd för påskkäringarna. Tjär- kors och stål skyddade kreaturen. Man gjorde också påskkäringar av halmkärvar som kläddes med riktiga kläder. De kastades in hos någon, som man inte var riktigt god vän med eller ställdes upp emot farstudörren, så att de ramlade utför trappan, när någon i huset skulle gå ut. Några flickor hade klätt ut en sådan kä- ring med sina näst bästa kläder och skickade in den till en dräng, men det skulle de inte ha gjort. Han gick ut och band fast käringen vid en enbuske och tände på allt samman, och så gingo kläderna upp i rök. / Påskafton drog man ihop gammmal brå- te t.ex. utbrukade båtar och tomma tjär- tunnor till väldiga bål, vilka tändes sedan mörkret fallit på. Mycket folk samlades kring bålet och man roade sig med var- jehanda upptåg. Man sköt med pistoler och stora nycklar, som laddats med krut. Dessutom försökte de djärvaste hoppa genom elden. Även blåste man i näverlurar och stundom kanske också speleman var med och drog en låt. Det yngre släktet hade bråttom till påsken med att rita påskbrev. De lades konstmässigt ihop och i locket sattes en fjäder. Man ritade käringar till pojkarna och gubbar till flickorna. De modigaste slängde in breven genom dörren, men måste sen lägga benen på nacken, ty alla, som voro i huset, sprungo nu ut för att ertappa brevkastaren. Det var en / stor nesa att bli tagen, ty det skulle vara en djup hemlighet, vem som skickat brevet. De mindre modiga nöjde sig med att slänga in brevet i farstun, jämte en sten, och sedan gno för brinnande livet. Allehanda utklädningar förekommo. Två pojkar hade en påskafton laddat en nyckel men inte fått skottet att gå av. Påskdagen voro far o mor till kyrkan. Innan de gingo hade moran satt på en stor ärtgryta. När pojkarna blevo ensamma, togo de nyckeln och lade under grytan för att bränna ur krutet. Men det blev en påsk- smäll, så att grytan flög utåt golvet. Egen- domligt nog förblev den hel. Pojkarna plockade samvetsgrant upp ärterna i grytan och slogo vatten på och satte den åter över elden. När föräldrarna kommo hem, undrade de, varför det var så blött på bolvet. "Jo se, nôr ja skulle spä på ârtera", sa den ena pojken, "sô geck hanka tå ämbäre å vattne rann ut."