Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar
De tog in mycket blommor på midsommar, de skulle plocka på alla gärden. Och så skulle de binda en bukett av alla sorters blommor som de hittade o ha den under huvudet på natten, o den som de drömde om skulle de bli gifta med. Blommor sattes över alla skåp då på midsommar o så strödde de löv på golvet. Majstänger hade de när jag var liten, de hängde på kransar, o en del hade en liten flagga i toppen.
Födelse och dop
"***Ätterdôtten" kalla de sista barnet i en kull, någon benämning på det första har jag inte hört. Men det skulle vara bättre om första barnet blev en gosse, därför att "Jesus öppna moderslivet." (Benämningar på första o sista barnet i en kull är okänt av sagesmännen i Nysunds sn.)
Ont öga och ond tunga
Om någon kommer in i ladugår- den och skryter av en ko, skall man säga till honom: 'Kyss du koa i rövva!' annars blir kon skämd. Då man säger så blir personen skamsen och 'lett ve', och då har den onda av- sikten ingen makt. Somliga personer hade ont öga, sades det. Det behövdes bara, att en sådan såg på ett djur, så blev det skämt. Slobrot-Marja sades ha så elaka ögon, att hon skämde kreaturen, då hon kom in i la- dugården och såg på dem. Det var ej heller någon, som ville ha henne in i ladugården. Det var det att sådana människor voro avund- / sjuka och missunnade den andre att hans krea- tur voro så bra, som gjorde att kreaturen ble- vo skämda. Det liksom smittade av sig på djuren.
Befolkningen
Dä va i e kôj ôppi Nôrj en gang. De satt å söp en nôrsk å en svänsk, å da de ha hôll på e stönn å ha vôrt licksôm lit glâ, sô unters svänsken, ôm han skûll lîk, ôm han sang e vîs. Å dä vîll nôrsken. Âll nôrsker ä dåli te å sjông, män de vill gärn hör, nä nôn sjonger. Å svänsken drogg på å sang dänna: 'Du nôrske lann, du nôrske lann, du ä en rosenlunn.' 'Dä va svär man te å synge pent dä', sa norsken. 'Du må ha en dram, du get', sa han. Å sô fäck han drammen å drogg på ijän: / 'Du svänske man, du svänske man, du ä en rompehunn.' - 'Män dä va däven bränne mäj get sôm va go te å kväde pent, dä', sa nôrsken. 'Du må ha en dram tell, du', sa han. Å dä fäck han, å sô sang han ijän: 'Män sô kôm dänna rompehunn å dreit i dänna rosenlunn.' - 'Män nu fanden bräcke mäj må du ha juling å utt!' skrek norsken, å sen va dä slut mä dramman å samsheta.
Växters språk
På hösten då man kokar ärter säga de i grytan: 'Pôtte rôm, pôtte rôm!' ty det är trångt åt dem - man har god råd på ärterna om hösten - men då man kokar ärter om våren, då ha de gott om rum i grytan och säga: 'Här ä ja. Hôr ä du?'
Ortnamn
Ve säjer Rövvatjärn, män säjer en de rektit, sô ä dä Rövartjärn, å dä namn ha dän fått ätter nôr rövarer. De ha vûûr å stôl sel- ver uttå alle slaga länger utöver, män fôlk sätt ätter dôm. Å de ärnt säj at Nôrj, män nä de kom te tjärn, sô mått de å sänk ner selver i dän, sô hart va de ätter dôm, å däfför kalles dän Rövartjärn. Män sen vart röveran krengrän- nen ve Rännberg, å där vart de fast, å da vart bärj hetten Rännberg. Anm. Rövartjärn, en liten tjärn något väster om Rännberget i norra delen av Östmarks s:n.
Djävulen
Dialog mellan upptecknaren och meddelaren: - Vet du, hôffer hästn har dässa fläckân på insia på bena? - Jo, dä ä öga a fân. Han vill ha öga sitte- nes där, sa de gammel. - Hôffer vill han ha dôm där? - Ja, hôcken skull vet dä? - Näj, dä förstås, män ja mener, hôss dä jeck te, da han sätt dôm dit. - Ja, de sa de gammel, att fân va mä ve ska- pinga å skûll sätt öga på hästn, å da sätt han dôm på bena på'n, så Gu mått å flôtt dôm rätt, å da vart dä tôcker märker ätter. Män jä vet int jä, jä va näggu int mä.
Skogsväsen.
Skogsråa hade de allt mycket att göra med förr. Det var en skogvaktare Wetterstrand från Höljes, som kom ut för henne riktigt. Jag kände honom Wetterstrand väl och var en tid mycket tillsammans med honom. Det gick så till, att han en gång gick vilse i skogen, och hur han gick och gick, så kom han till en stor, grann gård mitt i skogen. Det lys- te i fönstren och han gick in. Ett vackert kvinn- folk tog emot honom och gav honom mat, och så bäddade hon åt honom och bad honom stanna där över natten, och det gjorde han. Han blev där hos henne över natten. Men det var skogsråa, / han hade råkat ut för, ty då han vaknade nästa morgon, låg han på en tuva mitt i vilda skogen. Och skogsråa stämde också möte med honom, så att han måste gå till henne. Han var alldeles i hennes makt. Det var flera torsdagar han skulle gå och träffa henne, och jag tror, att han gick tre torsda- gar, men sedan tyckte han, att det var otäckt, och gick icke på den tid, som var bestämd. Men hur det var så gick han i alla fall, men då kom han för sent. Då ropade hon på långt håll till honom: 'Du Wetterstrand, du Wetterstrand, packa dej fortest tur detta berget! Jag är ute och vallar mina getter! Men hon straffade ho- nom allt. Hon satte ett märke på honom, och det var, att det ryckte i munnen på honom - han liksom kippade till ibland så underligt. Och så gick han vilse, så fort han gick ut i skogen. Han var måg vid Domerǎn, och en gång gick han bara utom gärdesgården där, / och genast gick han vilse, så att det bar av långt inåt skogen med honom. 'Dä va allt bra unnlet dä dära!
Troll
Bergstroll fanns det förr i tiden, det brukade de gamla tala om. De hade boskap, alldeles som människorna. Det har berättats, att folk hört, då de flyttade med sin boskap från Rännberget till det östra berget, de hörde många bjällror och lockrop från vallkullorna. Far brukade tala om, att de på en gård kväll ef- ter kväll från berget hörde en röst som ropade: ’Sex getter och en brûnning för Bronna’. Det var ett troll som ropade och pigan hörde det- ta flera kvällar. Till slut sade husbonden till henne, att hon skulle svara ja till denna be- gäran, nästa gång hon hörde den. Pigan gjorde / så, ock morgonen därpå stodo sex getter och en stor bock i ladugården, men en av korna var försvunnen, en stor, brandig ko. Det var den som trollet kallat Bromma.
Vättar
Dä här säjer de ska ha hänt opp i Nôrj. Dä va två kärer, sôm kom en afta opp te e säterstûg, å nä de tett in jônnôm fönster, så hell mora på å tvätt dottra si - dä va tôcker där unnerjordisk - å jänta va så grann å vacker sôm dän vackresta jänt, sôm fantes, män ho hâdd rômp, en litten snart där bak. Dän ên tå kärân, sôm va ifrå Gjes- åsen, kâst kniven sin övver dôm, å da va de tvûngen å stân, sô de ôrk int försvinn. Å da vart dä så, att han skûll vâr tvûngen å gift säj mä jänta, sa mora. Män han skûll int få förnärm'a på nô vis för dä ho hâdd / rômp, å jôrd han int dä, sô skûll allt gå bra, å de skûll bli de rikerst å jäverst fôl- ka därikring, lôv mora a jänta ut. Ja, dätta lôv han gärn, för han likt jänta, å de vart gift, å allt va gott å väl, å aldri lôss han ôm, att ho hâdd rômp. Män sô va de på en dans en gang på ett ställ, å da stogg han i lag mä anner kärer å sågg på, nä de dans. Å da sô sa han, nä han ha têtt på e stônn: "Mi kone danser like pent mä rompe som di are fôruten". Män dä skûll han int ha sagt, för näst dag va mora där. Han va sme, dänna kärn, å ho kom te'n, nä han va i smeja å smidd, å da togg ho en hästsko å rätt dän rak mä bâr hännrân för å vis'en styrka si, å sô sa ho att "för dän här gangen ska jä int jôr däj nô, män du får int jär ôm, dä du jôrd i går. Ha du int jort dä, skûll ne å era släkt ha vârt de rikerst härikreng, män sôppas ska / du nu få te straff, att all era släkt i âll tier ska bli de fattierst i hel trakta". Å jaggu vart int dä å så, för fattier fôlk än de ä i Gjesåsen, går dä fel int å let ôpp! Dä jeck rent ut tur för de, sôm va där, å sen däss ha aldri nôn gålbônn i Gjesåsen kûnn för- mer säj nônting.
Vättar
Tarv-Marit kom en gång från Tarven och gick österut till Furuberg. Det var tidigt en morgon. Öst på skogen var det en kalhugg- ning. Där fick hon se tre människor, som ar- betade liksom de skulle vara på en åker. De gräv- de med gräv, och ibland ställde de sig stödda mot gräven och pratade. Hon hörde deras röster, men fast hon ej längre bort från dem, än hon skulle ha kunnat höra, vad de sade, kunde hon ej förstå ett ord. Det var som det ej skulle ha va- rit några begripliga ord, det var som ett sorl. Hon stod och såg på dem en stund, men gick sedan, då hon förstod, att där ej kunde vara några riktiga människor och arbeta. När hon kom till Furuberg, / talade hon om, vad hon hade sett. Man trodde, att det var underjordiska, som hon hade sett. De underjordiska leva alldeles som människorna och ha kreatur och brukning. Ibland kan de visa sig för någon, men annars äro de osynliga.
Tomtar
Vid Långåsen fanns det tomtgubbar. Konstigt var det, men nog var det sant, att ett bås i lagårn måste alltid stå tomt. Det gick ej att ställa en ko där, för då blev kon så svett, att skummet flöt av henne. Det skulle vara tomtgubbarna, som vållade det. De ville inte, att det skulle stå något djur i det båset, men jag vet inte varför de ville ha det så. Det hörde jag aldrig talas om. Och på lördagskvällen fick man ej utföra något arbete för det tyckte ej tomtgubbarna om. Jag vet, att pappa satt och lagade skor en gång sent på lördagskvällen. Han var i arbete i skogen annars under veckan och mås- / te därför göra det när han var hemma till hel- gen. Men då ringde det i en klocka alldeles in- till spisen. Det lät som om någon skulle ha haft en liten bjällra och ringt i. Då lade far ned hammaren och sade: "Jaså, ja da ä dä fel bäst jä sluter för i dag da." Det var tomt- gubbarna, som inte ville, att han skulle hålla på längre.
Tomtar.
Tömgôbber talade de mycket om förr. Tömtvetter sade de gamla. Mest skulle de finnas vid kolbottnar. Nils i Mellanbadstugan var i skogen och kolade, och en natt slog milan eld för honom. Men Nils låg inne i kojan och sov, då det hände. Då ropade tömtgubbarna på honom, men han var så trött, att han inte orkade vakna riktigt och gå upp. Men då lyfte tömtgubbarna honom av brisken och ned på golvet, och då såg han, att det var eld i milan. Nils blev sedan så mörkrädd, att han aldrig vågade vara ensam i skogen om nätterna.