Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Husdjur
Britta i Garboa hade ”dyvelstreck” i en liten påse som hon hade hängande över kon. Hon menade att inte nå- gon trolldom skulle bita på kon då.
Sägner om trolldom
Det var en gång två flickor, som båda tyckte om samma pojke. Pojken kunde ju inte gifta sig med mer än den ena, och då tog han ju givetvis den som han tyckte bäst om. Någon tid efter bröloppet kom den försmådda på besök i de nygiftas hem. Det var ganska kallt den dagen, och mannen hade varit ute i arbete. När han sedan kom hem så frös han aldeles förskräckligt. Flickan tog då fram en liten flaska som hon hade några droppar i, hon räckte honom flaskan i det hon sade: "Drick det här så blir du varm". Mannen gjorde som hon bad honom, och från den dagen blev han konstig. En gång tog han en fläskskinka och kastade / in i en het bakugn och brände upp henne. En gång som de hade främmande, tog han 2 stolar och satte dem på bordet. När så det hände, den ena gången efter den andra, blev hustrun aldeles översig given. Hon tog då och gick till en s.k. "klok gubbe" för att om möjligt få någon bot för honom. Gubben omtalade då, att en som var svartsjuk på henne, hade ställt till så att mannen blev tokig. Han omtalade vidare att i mannens kläder funnos isydda en hake och en hyska. Om nu hustrun kunde leta reda på dem och taga bort dem så skulle han bli frisk men om han själv hittade dem så blev han aldrig frisk. Hustrun letade igenom alla hans kläder men utan att finna något. Det gick en tid, tills mannen en dag kom och frågade vad det kunde vara som var isytt i hans rock. Då förstod hustrun att han ej kunde räddas utan han blev vansinnig i hela sitt liv.
Trolldom mot rovdjur.
För omkring 50 år sedan hörde jag följande berättas från en redan då för längesedan nerriven bondgård, som legat på västra sidan Vass-sjöns södra ände. Händelsen ligger nog 100 år eller mer tillbaka i tiden. Gårdens betesdjur blevo gång på gång rivna av "ujura". Som vanligt sökte man hjälp hos en trollkarl. Denne kom med en bössa, med vilken han från stugbacken under besvärjelser sköt sju lösa skott i olika riktningar. Kreaturen fingo sedan vara i fred.
Skydd mot trolldom
När jag var ung fanns det en gumma på Täppan i Kyrkheden som var mycket vidskeplig. Om det kom någon in till henne som hon inte kände så kastade hon eldmärja efter när han gick ut. Jag brukade vara hos henne och få täta ibland men jag fick aldrig något förrän hon hade lagt i litet salt. När jag frågade henne varför hon gjorde det så sade hon: ”Jo, vi har bäcken emellan dig och mig”. Det var en bäck emellan de bägge ställena och då var hon väl rädd att det skulle bli förtrollat när jag gick över där. Hon brukade göra ett kors med smörspaden i smörbitarna också, men det kan man allt få se en del som gör än idag. Annars så brukade de spotta om det var något farligt. Kvinnfolksmöte ville de inte ha när de skulle uträtta något viktigt, men om de spottade då så gick det allt bra ändå. Att möta en katt var också ett dåligt tecken och därför spottade de tre gånger.
Skydd mot trolldom
När jag var ung fanns det en gumma på Täppan i Kyrkheden, som var mycket vidskeplig. Om det kom någon in till henne som hon inte kände, så kastade hon eldmörja efter, när han gick ut. Jag brukade vara hos henne och få tâta ibland, men jag fick aldrig något, förrän hon hade lagt i lite salt. När jag frågade henne varför hon gjorde så, så sade hon: "Jo, vi har bäcken emellan dej och mej." Det rann en bäck emellan de bägge ställena, och då var hon väl rädd att det skulle bli järtrallat, när jag gick över där. - Hon brukade göra ett kors med smörspaden i smörbitarna också, men det kan man allt få se en del som gör än idag. Annars så brukade de spotta, om det var något farligt. Kvinnfolksmöte ville de inte ha när de skulle uträtta något viktigt, men om de spottade då så gick det allt bra ändå. Att möta en katt var också ett dåligt tecken och därför spottade de tre gånger.
Skydd mot trolldom
De hade mycket att tänka på för att vara skyddade emot trolldom förr i världen. Stål och eld skyddade emot allt. När de hade småbarn i huset måste de vara särskilt försiktiga för att inte de skulle bli bergtagna, synner- het innan de blev döpta. Då tordes de aldrig släcka elden i spisen. Och även sedan de blev större så satte de en synål i mössan på dem om de var tvungna att gå ut med dem. Det har jag sett med egna ögon. När det var mörkt så hade de onda makterna mera makt. de ville inte gärna hämta vatten sedan det blev mörkt, men ibland kunde de ju bli tvungna, men då lade de stål i ärmbandet, och så spottade de i hällan innan de gick där- ifrån, men det gjorde de om dagen också förresten. Om de mötte kvinn- folk först när de skulle gå någon stans, så skulle de också spotta, för kvinn- folksmöte var skadligt för både manfolk och kvinnfolk. Mötte de en katt så spottade de också, och när de skulle meta så spootade de på masken. Det håller de förresten på med än i dag. I ladugårdarna hade de tjärkors på dörrarna för att inte något ont skulle kunna komma in där, och ibland hände det, att / de borrade hål i trösklarna och hällde dit tjära och sedan slog en tapp över. När de släppte ut korna först på våren, så slog de alltid fast stål i tröskeln, så att de fick gå över det. Då skulle det inte komma något ont åt dem under sommaren, trodde de. Över stalldörrarna brukade de ofta ha hästskor uppspikade, och det var väl också för att skydda emot trolldom, kan jag tro. Om det var något som skrämde hästarna ute på vägen så skulle de spotta igenom betslet, så försvann det som hade skrämt hästen.
Trolldom vid åkning
Min far skjutsa i Ölme socken, han hade en riktig häst, men när han kom i en backe där stanna den alldeles. Han betsla om den, men det gick inte ändå. Men då svor han te, å då började det gå med fart. Det var en prostinna Falk i Kristinehamn som skulle till graven, när de kom te Storbron där så gick det inte fast prosten var med. Då måste de bära liket, men sen fick hästarna fart.
Trolldom, (Tro?)
På ett ställe som ja tjäna dräng var gumman väl- digt skrockfull. I lagårn hade ho allti sina särskil- de konster för sej. Såstången (x) fick vi aldrig resa i lagårn. Vi måste hålla tag i den. Fick hon se att vi någon gång glömde detta sprang hon genast bort och bar ut stånga eller lade ned den på golvet. (x) En stång som vattenämbaret bars på.
Djur
Göken skull dår en om en fick höra honom på fasten mage. Så var det ock, om en fick höra "tâltrosten" när den tog te å spel. En skulle ha en smula i munnen, för då var det inte farligt. - Göken slutar gala omkr 14 dagar eller tre veckor efter midsommar. När en slog my- rarna å satte upp den första myrhässjan, så "strypte en te strupen på göken". En kan få höra honom gala den 7 el. 8 maj, men när det blir den 18 maj, så är han tvungen att gala. "Kvällslappen" (flädermusen) var det allt ko- kel med. En tog ett metspö å gick ut, för när han fick se det så kom han, så slog en ihjäl honom med metspöet. Så skulle en / passa sig å ta av det blodet. Det skulle en smörja på ögonen, se'n såg en lika bra i mörk- ret som han. Det var en trollgubbe här som sköt en gök var vår. Folk frågade vad han skulle ha den till. Jo, svarade han, när jag skall göra kon- ster med den, så tar jag av mig sprett naken. Han hade den till trolldom. Det var en här som satte å med vargarna. Han kallades finn-Per-gubben, för han var fin- ne. Se'n har det inte varit varg här. Han vi- sade dem till lappmarken. "Han gjorde nô i vargspôra, så att vargen kom bort." Det var med trolldom. I min ungdom var detta. För det fanns varg så att jag mins det. Finnarna var de enda som kunde rå på dem. "Lekatten" var farlig. Han stack. Han hade tän- der som sylar å gift i dem. Det blev farligt, om han bet. "Skrea" var sällsynt, men hon fanns här. Men / jag mins inte något om henne. Hon skulle vara bra mot sjukdom. Det mins jag. Kornknarren kallades för "spinnrocken", för jag kan inte tro, att det var den en kallade för "nattramma". Det var styggt om en fick se att skator samlade sig i skock å skrattade, för det kunde vara troll- käringar i stället för skator.
Den dumma jätten. Aarne nr. 1165.
Det var en jätte som bodde i Hongsåsen. Han hette Hobergsgubben. Han hade full berget i silver. Han hade en bonde till gran- ne där - Ola i Ragnerud. Hans drängar var så fulla i trolldom och konster. Men nu var det så att Ola och Hobergsgubben var goda vänner. Och drängarna ställde med så att att Ho- bergsgubben kom med på kalasen i Ragne- rud. Hustrun i Ragnerud fick en unge vart år, för var unge skulle Hobergsgubben va- ra med på dopölet och vara fadder. Då gav han en säck med tre skovlar silver i faddergåva. Så var det en gång som han blev bjuden på dopöl. När drängarna var och bjöd honom, så tala de om att trum- slagarn / var bjuden. Då ursäkta han sig och sa att han inte kunde komma, för han var inte god vän med trumslagaren sedan han kasta- de den ene trumpinnen på benet, så att han blev halt. Men han skickade en säck med tre skovlar silver i faddergåva. Ing- en blev rikare än Ola i Ragnerud. Så blev det kyrka här. Jätten fick höra kyrk- klockorna. Då ville han inte stanna längre. Han flytta till Norrland. Dit kom det värm- länningar och hälsa på honom. Då ville han känna om värmlandsblodet var lika varmt än och ville hälsa på dem. Då ha- de de glödgat ett järnspett, som de räck- te honom. Medan han boddee på Hongsåsen så hände det att di hade bryggt ett stort kar med dricka på Ragnerud. Drängarna var och bjöd jätten att han skulle komma och smaka på drickan. Men då hade de hittat på / och gått till ladugården och huggit huvudet av den största oxen. Det huvudet hade de lagt i drickekaret. Jätten var alltid så glup så han lämnade aldrig något kvar av någon sort. Å nu trodde drängarna att han skul- le sätta oxhuvudet i halsen på sig. "Fick du något i drickan?" frågade Ola. "Jo," sva- rade jätten, "det låg en liten humla på bot- ten, men den sväljde jag hel."
Finnarnas liv, folkmedicin
I Kristinefors hade de en gång en brukspatron, som var så hatad, att de fick en finngumma att sätta döden på honom. Hon skaf- fade sig hår av honom och bitar av hans kläder och offrade på ett ställe i Mangslidälven. Hon lade in håret i ett knyte, som hon hade gjort av klädbitarna och så hade hon väl stenar i också, så att det blev på botten. Brukspatronen blev mycket sjuk så att han begrep att han var utsatt för trolldom, så han kallade till sig en annan finn- gumma. Hon talade om för honom, att sjukdomen hade blivit ”satt på honom” och att han skulle kunna bli bra om han kunde få upp offerknytet. Hon kunde säga ungefär var det var nedsänkt också. Men de fick aldrig upp det, utan patronen dog. Finnarna for mycket med sådan där trolldom förr, och en del gör det kanske än. I min barndom talade de mycket om dem och var rädda för dem, och det är nog så med folket här omkring än i dag, att de har mer respekt för finnarna än för / annat folk. Finnarna kunde ”sätta skott” åt människor och djur på långt avstånd, och det var väl mest därför som folk ville undvika att komma i ovänskap med dem. Men desamma som hade makt att förstöra kunde också bota. Det berodde precis på hur de var sinnade. Men ett förfärligt rått folk har finnarna alltid varit. När de kom ner till kyrkan med lik ibland, så hade de kanske kört, så att hela gaveln på kistan var borta, så att det kunde hända att håret på liket hängde utanför och fladdrade, eller också kanske fötterna stack ut. Och fulla som svin kunde de kanske vara både karlar och fruntimmer vid ett sådant tillfälle Om de var riktigt fulla i ont, så kunde de ställa så att det inte växte ett enda strå mer än ogräs på en annans åker. En gång på en julmorgon kom far tidigt till kyrkan i sällskap med en annan smed som hette Tångring. Då fick de se en finn- gubbe som höll på borta i ett hörn och påtade upp jord ur kyrkogården. Det var dåligt fruset det äret. Det måste vara vigd jord som de skulle använda vid sina trolldomskonster. De gick bort till / honom. ”Jaså du stjäl på självaste julmorgonen”, sa’ Tångringen till honom. ”Jag stjäl inte, utan jag byter” sa’ finngubben. Han hade haft jord med sig och lagt där i stället. ”Jag skall ge dig för att du byter jag”, sade Tångringen, och därmed strök han till honom så att näsbloden flög lös på honom. Därmed var det förstört för finnen, för om man kan få blod av en sådan där trollgubbe så mister han sin makt. Stämma blod kunde de också, och det kan de nog än. Det är inte så längesedan det var några som körde timmer i skogarna i Norra Ny, och då var det en gubbe härifrån med. En utav gubbarna hade fått is på yxskaftet, så att yxan slant för honom, så att han kom att hygga sig bak på knäet så att han högg av båda knäsenarna och den stora pukådern. Hans kamrater visste att Vitsandsgubben kunde stämma blod, och skickade efter honom, för han var i närheten. När han kom, så såg han bara på såret och så sade han: ”Far ni bara, det kommer inte att blöda.” Då stannade blodflödet med det- samma. Och så lade de honom på en kälke och satte en häst för och for till doktorn med honom. Men inte en droppe blod / kom det. Men innan Vitsandsgubben kom, så hade han blott, så att det var en stor blodpöl omkring. De har varit mycket rädda för att komma i vatten, sedan det har blivit mörkt för de var rädda för ”farlighet”. Med farlig- het menade de visst all möjlig slags värk. Jag fick barnför- lamming, 1903 tror jag det var, och det trodde folk fullt och fast att jag hade fått i vatten. Jag brukade fiska mycket, och då får man ju vara vid vattnet även sedan det har blivit mörkt. Det var en finngubbe som hade sett att en ko hade brutit sig igenom hans gärdsgård. Han blev ond och ”satte skott” på kon för att straffa ägaren. Men han hade otur, för det var hans egen ko som hade gjort det, och det var den enda han hade också.
Häxor och trollkarlar
En trollgubbe hette Blåsman. Han hade "gam- mel-Erik" till hjälp. En gång så hade en häst blivit borta på skogen. Blåsman fick veta det å sa till ägaren: "Det skall inte stå på förrän hästen skall vara här." Det dröjde inte länge förrän hästen kom ur skogen så att han flås och fradgan stod över hela kroppen. Han skeck "gammel-Erik" / djävulen / efter hästen, det var inte mer med det. Vid kyrkan hade slik trollgubbar och trollkä- ringar mycket att göra. Jag vet att de tog av sig skorna och hade jord med sig hem i dem från kyrkogården. Kyrkojord var bra att ha när de skulle trolla. Sådan jord hade de i påsar som kalven fick suga på för att han skulle / bli ett fint djur. Ben tog de med sig från kyrko- gårdar. En käring i Röjden hade plockat med sig alla slags ben, för att hon skulle ha att trol- la med. Jag var med vid kyrkan och lade tak. Då hit- tade vi "trollpôser" under kyrkotrappan. Folk hade gömt dem under trappan. Det var hyskor, hakar, tagel, bly, jord och små ben i dem. En liten påse av tyg, som det låg i. Så var det knutet en lintråd om mulen. Oblater tog de med sig hem. Den skulle en skju- ta på, så sköt en inte bom sedan. Om en tog en kula i munnen, när en gick till nattvarden, så skulle den kulan bita. Den tog inte fel. Det brukade Blåsman göra. Pallin i N. Finnskoga kunde stämma blod, ta reda på tjuvgods och allt sådant. Han gjorde dotter sin tokig. Men han kunde inte göra det tillbaka. Det var flera han trolla på på det viset, så att de inte fick behålla förståndet. / Han skulle ha svartkonstbok. När han skul- le till att dö så fick de bränna upp den. Om en annan hade läst i den och gammel-Erik hade kommit så hade det inte gått att göra sig fri från honom. När Blåsman gick omkring en brand, så tog sig inte elden över där han gått. Han hade den kraften. Kvicksilver bruka di allt my å ha mot troll- dom. Far hade en mässingdosa som han hade kvicksilver i. Den bar han på sig jämt. Han påstod att han var starkare när han hade den med sig.
Svartkonst
Det var på ett ställe som det var en pojk som hade varit å stulit en tjäder ur en snara Det var för en trollkarl som hette Palin. Han blev alldeles vild för detta å så tog han fatt på pojken. Han kom inte från honom, förrän han hade bekänt. "Här har du kräket", sade pojkens mor å kastade tjädern efter Palin. Men strax därefter så blev pojken vansinnig. Det var Palin som trollade på honom, så att han miste för- ståndet. Å han fick det aldrig tillbaka. En annan gång så var Palin till Dalarna. När han körde hem på natten så träffade han på elakt folk efter vägen. De skulle slå honom. Men folk påstod att när de kom hem, så var de alldeles svetta, å de kom inte ifrån / detta på en lång tid. Hur han gjorde vet jag in- te, men det var förskräckligt att råka ut för den gubben. En gång så trodde han att bror hans hade varit å stulit en orre. Å då gick han å skulle ta hämnd på honom å göra honom vansinnig. Men brodern hade inte stulit orren å då bet in- te trolldomen på honom. Men en dotter till Palin blev vansinnig. Å hon blev aldrig bra. Om Palin ville göra en hare, så gjorde han det. Han fick haren att hoppa som han ville. Palin hade svartkonstbok. Det var en som hade sett den. Det var svarta permar på den å sto- ra röda bokstäver inuti. Han skulle ha den gömd, för det var ingen annan än han som kun- de ha den. Den onde vakade över boken. Den som skulle ha en sådan bok skulle skriva nam- net sitt i den, anars var hon inte till någon nytta för den som hade henne. Men när en hade skrivit i den, så kunde en inte frälsa / sig från den onde. Palin kunde binda tjuvar. En gång så hade han ett lass med havre å skulle köra uppåt landet. På natten så var det en som kom å skul- le ta en säck. Men som han fick tag i säcken så fick han stå till morgonen. Han trollade fast tjuven. Dyvelstreck, ben från kyrkogården, blod begagna- des, när de skull trôll. Men de skulle kunna läsa det som skulle vara till.