Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Om en människa blev utsatt för mara så så var det till bot att en tog "martover" (sam- manväxta kvistar) å lade i sängen hos sig. När hon kom åt en så var det som någon skulle sät- ta sig på bröstet. Det blev så tungt. Det var folk som var "mar". Den som var luden på kroppen var inte säker. Fruntimmer som hade rött hår på "fetta" hade mara med sig.
Mara
Maran kom in genom kvist- hål i dörrar o väggar, så dem skulle de täppa för.
Mara
Mor tala om att det var en som gick på "skôl" /översta bädden i "tvåvåningssäng"/ och lade sig. När han hade lagt sig, så fick han se en kä- ring som kom genom dörren och satte ögonen på honom. Hon smög efter väggen och skulle ta ho- nom i benet. Han drog benet till sig. Då gick hon som hon skulle gå därifrån. Se'n hoppa hon fram och tvärtog honom i stortån. Den släpp- te hon inte förrän kl. 1 på natten. Han räkna- de att klockan slog tre gånger, innan hon släpp- te taget. Se'n försvann hon ljudlöst. På ett annat ställe kom "mara" och red en pojk. Hon höll honom över strupen, så han höll på att kvävas. Men i detsamma som hon släpp- te honom, så var han kvick och högg kniven / i stabben. Det var en tös så fin så folk hade inte sett dess make. - När han hade huggit kni- ven i stabben, så bar han den på vinden. Tö- sen var på gården i många år och var snäll och stilla. Men en dag kom en person och ryck- te kniven ur stabben och då försvann tösen och kom inte mer. Mara kom över en så fort som en tanke och försvann som en tanke. Hästen var svett i stallet på morgonen. Då ha- -de maran varit på honom. Om en band stål över kreaturen, så skydde hon dem.
Mara
Det trodde att maran kunde rida både folk och hästar, i synnerhet hästar. Man kan få se att de är svetta på morgonen fastän de har stått stilla i stallet. För att inte hästarna skulle bli ridna utav maran så hängde de en död skata i spiltan över varje häst. Då red hon skatan istället. De brukade borra hål i trösklarna också och i det hålet hällde de tjära och sedan slog de en tapp över. Det var väl mest i ladugårdarna de gjorde det och det var väl också för att inte något otyg skulle komma in där.
Mara
Mor tala om att det var en som gick på sköl översta bädden i en tvåvåningssäng — och lade sig. När han hade lagt sig, så fick han se en käring, som kom genom dörren och satte ögonen på honom. Hon smög efter väggen och skulle ta honom i benet. Han drog benet till sig. Då gjorde hon som hon skulle gå därifrån. Sen hoppa hon fram och tv ärtog honom i stortån. Den släppte hon inte förrän klockan ett på natten. Han räknade att klockan slog tre gånger, innan hon släppte taget. Sen försvann hon ljudlöst.
Mara
Maran räknade far på att det skulle vara ett slags djur, som kunde göra sig osynligt. Det var bara de som såg i syne, som fick se henne. Hon kom åt både människor och djur. Hon klämde över bröstet. Det gick inte an att få bort henne, förr än en orkade röra litet på ett finger eller en fot. Om en lade stål under sängen och i ena skon, så skulle hon inte orka komma upp i sängen. Hon kunde komma in genom en springa.
Mara
Här i Timbonäs på ett ställe stod hästen alldeles dy blöt på morgnarna. Så gick husbonden till stallet en natt för att se, vad det kunde vara, som var åt hästen. Han fick se som ett bogträ rätt över ryggen på hästen. Han tog yxan och högg till. Då hade han huggit i lårbenet på en grannkäring. Hennes ben hade gått av.
Mara
Maran kan rida både människor och hästar. Folk kan inte röra sig och hästarna blir svetta och fördärvade. Det är någonting i blodet det där.
Husdjur
I Systuga fick inte vem som helst gå in i lagårn. Den skulle allt vara riktigt väl känd som skulle få gå in där. De var så rädda för att få boskapen förstörd. Om "påsklordan" gjorde de kors på fähusdörrarna. På Tomta i Anebyn hade de en kopparflaska hängande över "fjusdörren". I flaskan fanns gamla knivar, bitar av liar och andra eggjärn. Det var för att korna skul- le vara skyddade mot det som var ont. Onda män- niskor kunde ställa till elakheter med kreaturen, men då skulle en kunde skydda kreaturen med eggjärn. Det var stål i det, å det var stålet som som skulle göra värkan. På ett ställe i Boviken bodde ett gammalt folk som aldrig gick "tur" la- gården på kvällen förrän de hade gjort ett kors med handen över kon. När de hade stängt till den så / gjorde de ett korstecken med handen intill dörren. Ing- en ond makt skulle kunna göra något farligt då. De brukade göra ett kors med kniven på bandet, som kon bands med, för att inte "tôssen" skulle kunna lö- sa upp det. När "mara re" kreaturen så blev de "svetta" å maktlö- sa. En lie skulle vara bra att binda över kon om hon var utsatt för maran. Maran skulle komma från häxor. Det var ett slags "häxeri".
Vårhalvåret
Vårfrudagen /25 mars/. Vid den tiden på året skulle det vara bra att göra stortvätt. De kläder som tvättades då blev särskilt vita. Det skulle va- ra så att jungfru Maria tvättade vid den tiden. Och då skulle det vara tvål i vattnet. Kvällen till vårfrudagen /vafferkväl/ hette också trankväl. En skulle springa trana. Då skulle en ut på backen med bara fötterna och springa kring gödselhögarna. Det fick gå fort, så att en inte frös fötterna av sig. Fick inte hjälpas om det var snö på backen. En skulle härda fötterna, så att en inte fick ont i dem om sommaren. "Vafferyra" väntade en på, för den brukade kom- ma, så det var änne konstigt om en fick uppleva vårfrudagen utan snöyra. / Valborgsmäss firades så förr, att en hade litet bättre med mat och dryck i hemmet den dagen. På efter- middagen fick en ägg. Om en inte hade gott om höns- ägg så gick en ut och leta andägg, för di var mest lika bra som hönsägg. Ungdomen var ute och letade upp sådana bo. 1 maj skulle en drecke marg i bena. Vid "kôrsmässtia" skulle "vårkorna" kalva. Om Kristi himmelsfärdsdag var första metardagen. Erik /18 maj/ kommer med ax, kommer Olof med kaka. Urbanus /25 maj/. Det var sista sådagen för vår- sådden. Men linet skulle sås den 27 maj - på Beda-dagen.
Husdjuren
Allmänna iakttagelser. "Nötkrötter" har mjölkats så länge jag mins, men "mâ- rer" har inte mjölkats så att man tagit tillvara mjöl- ken för att ha henne till mat. Men jag har själv druckit "mâremjôlk" mot kikhosta. Så vet jag att den skulle vara bra till bot mot vanlig hosta. När kon mjölkades första gången efter kalvningen, så skyd- dades hon med föremål som det fanns stål i, såsom liar, knivar, saxar och yxor el. stämjärn. En sax, lie el. kniv fastsattes i taket över kon för att ingen skulle kunna "skämme" el. "ta mjôlka" från henne. I spannet, som de mjölkade i, lades en nål el. en silverring. Det skulle vara som skydd att inte mjölken skulle bli fördär- vad. Svinen trivdes om en tog med litet av den halmen de legat / på, å lade dem i "lättre", innan svinet släpptes in i det nya svinhuset. Hästen tog de in i stugan först, innan han leddes i stallet. Det skulle vara så bra. Han längtade inte tillbaka till sin gamla plats då. Jag hade köpt en ko i Björndalen. Hustrun där följde mig på vägen när jag ledde hem kon. När vi kom till en bro, som låg över en bäck, så gick hon ned till bäcken å tog vatten å öste över ryggen på kon. "Nu längtar hon inte tillbaka hem över den bäcken", sade hon. Kvicksilver lades i lagårdströskeln för att inga onda makter skulle kunna komma in å göra "kröttra" något förfång. När ett djur "hade ont av mara", så tog en en "marbôske" å hängde över det.
Intervju med Karin Turesson (f. 1865)
Intervju med Karin Turesson (f. 1865) i Gunnarskog. Intervjun är gjord 1958 av Richard Broberg.
Rövare och dråp.
Vigga bo. Sägen från Värmland. Rövare och dråp. Den som från Östmarks kyrkoby i Norra Värmland följer den lilla branta Vigga älv, kommer efter några timmars mars till en liten sjö vid namn Gräsviggen. Föga anar den med trakten obekante att det fins en ny större sjö i omedelbart granskap. Men fölger man den förstnämdas högra strand, påträffas snart en liten träskkanal som efter några minuters färd öppnar ett nytt panorama det är Boviggesjön. Då blicken glider efter dess bergkransade stränder stannar den ofrivilligt vid ett ofantligt stenblock (45 kubikmeter) Det är den i orten bekanta Rövaresten. Vi går tillbaka till 1500-talets sista del. På den tiden var bebyggelsen norrom Fryksände kyrka ganska sparsam. Nuvarande Östmarks å Vittsands kyrkor voro inte ens påtänkta. Gårdarna stodo glesa i dalgångarna, storskogen stod dyster och tung, stiglöst och livlöst och 10 milavid. Men trots detta mista folket kreatur om somrarna, och om vintern blevo visthusen länsade på fläsk, bröd, smör och framför alt / kläder. Detta fortjick i ett antal år utan att någon klarhet kunde bringas. Men "krukan går så länge efter vatten att hon sönderslagen varder". Så ock för tjuvarna å rövarna. Dagarna före jul skulle de kompletera sitt matförråd hos en bonde ner- åt Vittsandshållet. Förjulen har varit snöfattig, men den natten började det snöa, men till deras förfång sluta snöfallet strax de lemnat plattsen för sin sista "fångst". På morgonen löpte några unga män i deras spår, över den frusna Aspsjöns yta, över det då obebygda Rattsjöberg, norr ut förbi den ännu icke bygda finnbyn Mangen, rakt väster ut över Mosshöjdfjället. Mot afton kommo de ner till en för dem okänd sjö. Vid en ofantlig sten stod en kojja, 3 väggar voro timmer, den fjärde vägen var stenens lodräta sida. Rök steg ur ett rökfång, en stor hög torrfurustockar lågo vid kojjan, allt var tyst, de sovo efter nattens möda. Spejarna våga inte visa sig, tysta smögo de sig derifrån den minst 25 kilom långa vägen hem / Intill 40 å 50 år sen rådde i nordvärmland den seden att folk steg om julafton bittida upp oftast vid 3 tiden. På morgon skulle julbrygder avsmakas, oftast kunde hända att gubbarna fram mot daggryningen voro i "form". Så ock, den jul som här inleddes. Livade av öl o bränvin framkastade någon att de skulle se på rövarkulan. Ord å handling voro ett. Beväpnade med yxor, armborst, flinta o stål, kanske också mat å bränvin, anträddes färden med vägvisarna i spetsen. Då de kommo fram höllo rövarna på med julbadet det var någon som yttrade derinne i kojjan *"Nu är det varmt i Vigga bo". "Varmare skall det bliva än", svarade en av de utomstående männen. De har nämligen tyst, lyft en massa torrvedstockar framför kojans dörr, dem de höllo på att tända. Då flammorna började jöra sig påminda för invånarna, hördes en kvinna gråta överljutt, strax derpå blev ett årsgammalt barn utstucket genom en liten glugg på kojjans ena sida, men de utomstående kastade barnet tillbaka i lågorna. Så långt sägnen. Grävning som blev företagen vid rövarsten 1908 brakte i dagen fragment av kol, samt små rostklumpar, alt på spadtags djup. * sjöns namn Boviggen / Jag vet ej om detta skall kunna kallas Brott å straff. Straffet står knappast i propotion till brottet. Namnlösa gingo de 3 männen, å kvinnan med sitt barn sin död till mötes i lågorna Gärningsmännens julglädje borde varit grumlad. Denna sägen har jag hört flera gånger för 35 år sedan af, då mycket ålderstigna män av Suomi ätt. Själv har jag i unga dagar under flottningsarbete många gånger trampat kring rövarstenen. P.S. Jag har aldrig fått lära skriva svenska, så om detta skall publiceras måste det nog "tvättas". Jag vet att det brister mycket. Men jag får ändå Vördsamt teckna Arvidstorp Östra Emtervik den 16 Mars 1942 Johan G. Ljungberg