Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå.
Skogsrå fanns här förr, men sen en annan kom till att växa upp var sådant ihjälslaget av åskan. Min far talade om, att han och ett par andra gick ut bittida en morgon och skulle åt skogen och skjuta. När de gick förbi en kulle, fick de se en gammal gum- ma, som satt och spann. Det var en skogsrå. - Annars var skogs- råa så arga på skytterna, för se de var rädda om fåglarna. Så det var många de förvillte, så de gick vilse.
Skogråa
Det var en som höll på och rev en villa och då kom de ett kvinnfolk till honom och hjälpte honom. Men så gick han därifrån ett tag och när han kom tillbaka varsnade hon honom inte utan då fick han se att hon hade förvandlat sig och var lika stygg som hon förut varit fin. Förut hade hon begagnat rakan till att riva med men när hon var ensam använde hon händerna och han såg att hon hade långa klor. När hon ”blev var” honom så förvandlade hon sig igen och tog rakan men då var det för sent för då hade han ju redan sett henne. Annars brukade skogsråa förvilla folk i skogen. Då var hon så fin och vacker och de trodde att det var en människa och följde efter henne. Men det var bara manfolk hon ville åt. Hon kunde förvandla sig på många sätt men hon blev aldrig kvitt svansen. Hon hade en yvig hästsvans.
Skogsrå
Mor höll på och plockade ved i förklädet invid skogskanten på en vret. Då tyckte hon att en grannkäring gick och plockade litet längre bort, och där var det så mycket ved, så mor tänkte att hon skulle gå till gumman. Men när mor kom och skulle gå över gärdesgården, som var mellan dem, så blev gumman borta. Mor såg inte ty eller knätt till henne. På hemvägen så gick hon in till den gumman, som hon tyckte det var. "Var inte du ute i skogen och plockade ved?" sa mor. "Nej", sa gumman. Hon hade varit hemma. Då tänkte mor, att det var skogsråa, hon sett. Och det kunde inte ha varit någon annan heller, för att hon fanns, det gjorde hon. Men nu finns hon inte, för åskan har hållit efter henne.
Skogsväsen.
Skogsråa hade de allt mycket att göra med förr. Det var en skogvaktare Wetterstrand från Höljes, som kom ut för henne riktigt. Jag kände honom Wetterstrand väl och var en tid mycket tillsammans med honom. Det gick så till, att han en gång gick vilse i skogen, och hur han gick och gick, så kom han till en stor, grann gård mitt i skogen. Det lys- te i fönstren och han gick in. Ett vackert kvinn- folk tog emot honom och gav honom mat, och så bäddade hon åt honom och bad honom stanna där över natten, och det gjorde han. Han blev där hos henne över natten. Men det var skogsråa, / han hade råkat ut för, ty då han vaknade nästa morgon, låg han på en tuva mitt i vilda skogen. Och skogsråa stämde också möte med honom, så att han måste gå till henne. Han var alldeles i hennes makt. Det var flera torsdagar han skulle gå och träffa henne, och jag tror, att han gick tre torsda- gar, men sedan tyckte han, att det var otäckt, och gick icke på den tid, som var bestämd. Men hur det var så gick han i alla fall, men då kom han för sent. Då ropade hon på långt håll till honom: 'Du Wetterstrand, du Wetterstrand, packa dej fortest tur detta berget! Jag är ute och vallar mina getter! Men hon straffade ho- nom allt. Hon satte ett märke på honom, och det var, att det ryckte i munnen på honom - han liksom kippade till ibland så underligt. Och så gick han vilse, så fort han gick ut i skogen. Han var måg vid Domerǎn, och en gång gick han bara utom gärdesgården där, / och genast gick han vilse, så att det bar av långt inåt skogen med honom. 'Dä va allt bra unnlet dä dära!
Skogsväsen
"Skogråa" var inne på ett ställe å ville låna smör- kärnan. Den samme käring fick påhälsning en annan gång av samma skogrå: Då kom hon å beklagade sig att hon ha- de haft två döttrar som dött. Käringen hade kokat ett stort kålfat. Det satte hon fram till skogråa å bad hen- ne äta. "Dette orker inte ja äte ôpp, sa skogråa. "Det du inte kan äta upp får du gömma tills i morgon", sa kä- ringen. "Om jag hade vetat detta, så hade båda mina döttrar varit i livet", svarade skogsrået. "Både Lippan å Snör- lippan åt ihjäl sig av kål." En bror till min farfar var i skogen å jagade. Han lade sig vid ett berg. Men han fick inte sova en blund, för rätt som det var kom den ena töressten efter den andra ned för berget. Han hade lagt sig ivägen för skogsråa. Så fick han höra ett kvinnfolk som lockade å 'lilla' på / kröttra. Han förstod att det var "skogsråa". Rätt som det var, så kom en stor koskock å gick alldeles förbi ho- nom. Han tänkte att skjuta men han vågade inte, för att han var ensam. Bror min å ja låg vid ett tjärn å kolade. Men det var omöjligt att få sova för rätt som det var, så spratt en brand på benen. ### #### kom i varmen med benen rätt som det var. Osynliga varel- ser ropade på mig i kolkojan. Jag hörde så riktigt att det ropade "Olle". Då lade jag mig innanför bror min sedan, då fick jag vara i fred.
Skogsväsen
En torparkäring här i väst i skogarna kom ledande med en ko. Hon hade haft den med vid milan. På vägen mötte hon ett fruntimmer som kom ledande med den grannaste ko som käringen någonsin sett. "Dette va allt e fin ko dä", sa käringen. "Jo svarade fruntimret, en sådan kom kan också du få." så blev både kon och fruntimret borta. Det var "skogsråa" som var ute å gick. En gång var min hustru å jag till auktion. När vi for hem så blev vi kastade av vägen. Första hade vi farit förbi ett kvinnfolk å en stund därefter så var både vi, hästen å kärran kastade av vägen som en vante.
Skogsväsen
Björnsven var vid Kuvtjärnet å mette. Han hade varit ute för "skogsråa" många gånger. Hur det nu var så blev han så illa trött, så att han lade sig att sova. När han vaknade, så stod "skogråa" å höll en skinande blank yxa över honom. Men när han nämnde flera namn, så blev hon borta. Sen kom det som en stor vit märr å ville åt honom. En annan gång var han vid Fjälletjärnet å mette. Det nap- pade så fort han hade ned kroken. Men ingen fisk häng- de sig på kroken. Så kom det ett stort "vär", så han trodde att allt vad träd och buskar hette skulle falla omkull. "Sjöråa" hoja å skrek. Han sprang. Å när han var ne- re vid Brotorpen, så var hon alldeles inpå honom.
skogsväsen.
"Skogsråa" var folk rädda för. Det var många som möt- te henne om kvällen. Bäst det var så dök hon upp för dem, så att de skulle "gå gâle". En gubbe från Algustad kom från Karlstad en kväll. När han kom på Sörmon, så fick han inte hästen dra. "Vâlles dä va", så hade han hört att en skulle få hästen att gå, om en gick fram och tittade under betslet vid panluggen på hästen. Han gjorde det, och då fick han se "e tjock vätte" som satt bakpå vag- nen och slog med benen. Men hon fick brått av och se- dan höll han inte på att kunna hålla hästen. Men bara en hade stål på sig, så trodde trodde hon sig inte på en. Hon kunde trolla på bössan, så att han inte "bet."
Skogsrån
En gång skulle en ung man gå och hämta bränvin till sitt stundande bröllop. På hemvägen mötte han sin blivande hustru, var- för han något förvånad frågade: "Men kommer du?" Emellertid vände hon och följde honom på hemvägen. Ynglingen anade intet oråd, förrän han fick se, att hans följeslagerska hade "rumpa". Då blev han förskräckt och förstod, att det var skogsrån, som gjort sig lik hans fästmö. Hur han blev henne kvitt, förmäler ej historien, men det säges, att då hans bröllop stod med den riktiga bruden, stod skogsrån på fönstret och tittade. Smeden och jägaren S. från M. hade även under sina jaktfärder i skogen sett "skogs- råa". "Ho ä som ett annväsen fram och iholi bak", sade han.
Skogsväsen
Dä va en karl som skulle ha gjort barn på skogsråa, men han feck henne aldri mä sej hem, utan skulle han träffa henne så va dä i skogen. Han ämna sej te å skjute henne, men dä geck inte, för ho ställde gossen utföre sej fö var gång ho såg att han försökte dette. Di gamle påstog, att ho kunne förville dom. Di påstog te å mä att djura kunne bli bergtogne om djura ble ute ätter dä sola hade gått ner, så kunde di inte få igen dom den dagen.
trollharar.
Om di skulle skjute trôllharer, skulle di ladde mä stål, selver å jäst kake. Dä skulle tas lite tå vart slage å lägges i hagelskôtte. Sen bet dä på tocke. Den samme blanninga bet på skogsråa. Bå mänsker å djur kunne vare särskelt bevarade för skôtt. I synnerhet häster å harer som va i krigs- tjänst, å när kula stussa mot dôm, så föll ho ner på backen. Mor mi tala på dette, så dä ä ätter henne som ja´mins dä. Ho va född i Bro.
Skogsväsen
"Skogsråa" talade de på när jag var pojk. Jag mins, att mormor hade sett henne, för mormor val- lade "sögg" (får) i skogen. Då fick hon höra att det brakade i kvistar och träd alldeles intill hen- ne. Så var det som ett kvinnfolk som sprang för- bi så att det "schasa". När hon kom att se sig omkring så var vartenda får borta. Hon letade i många timmar. Till sist fick hon se en stor skock och ett kvinnfolk. Hon skyndade sig ditåt. Men när hon kom fram så fanns inte liv. Hon kände sig inte igen utan blev vilsen. Men då satte hon sig ned och tog huvudklädet på vrånga. Sen knöt hon av sig ett strumpeband och lade på backen. Sen så kände hon igen sig. Men fåren fick de leta efter ett par dagar innan de fick igen dem. Då / var de alldeles som förvildade. Om hon fick makt över en så var intet annat att göra än att vränga ett plagg, ex. rocken, västen, skjor- tan. "Skogsråa" kunde förvandla sig till vad som helst. En gång hade hon varit på marknad i Årjäng. Där spatserade hon som den finaste fröken, med lång grann klädning och hatt på huvudet. Men då var det en pojk som fick se att hon hade en rumpa som hang nedanför klädningen och släpade. Då bad han henne att hon skulle dra in släpet. Han fick marknadspengar av henne. Men hon sade till honom att om han gjorde av med alla pengarna fick han inga i stället, men så länge han hade något kvar av dem som han hade fått av henne, skulle det inte fattas pengar. Det- ta hade mor hört talas om. När folk var i skogarna och kolade så kom det både tomtar och "skogsrår" och hälsade på dem.
Skogsrån
"Dä ä befängt mä denne skogsråa som vôre te förr i vala. Ho för- villa månge mäncher här i skogera. Mi mormors farmor tala om att ho' både hörde å såg'a. Ho' skulle gå ätter kora en afta å kom så näre dom att ho tydlit hörde bjälla, men dä va' som alldeles omöjlit te å få reda på dom. Å te slute feck ho' höre skogråa locke på kora, ho' änne som sjön: "Majros, Linros å Kosätta, gulle söte, gulle mö- te, lull, lull, lull". Dette hände sej ve Kneckterud. En an gång, när far min va' på väg te herrgårn, feck han se en stor koskock i säa (säden) å mett i skocken ett fruntimmer, som hade långt, svart hår. Å dette fruntimmer sjöng: "Kovinna å Snötta, Kodalboa å Slätta, ko-Kolbjörn å Sjöörn, ko-allt mett fäar ja". (= fäa å ja = korna och jag). - Dette hände ve Skuggerud. Dä hände sig att skogsråa bytte te sej en onge i e' stuga här. Ho tog deras å la' sin i stället, men ätter e' ti kom ho å tog sin tebaka igen. Ho töckte inte om den ho' bytt sej te utan la'n tebakers.