Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen.
På Sundsberget på Orust var grön skog. De började hugga ut där, så där blev glesare. En karl gick och högg där, och han hade en stor, svart hund med sej. Så kom där ett fruntimmer, ett skogsrå. Hon var så fint klädd och hon gick och smila' mitt för honom. De var lättsinniga (de = skogsråna). Han kallade på hunden och hetsade honom på skogsråa. Då vände hon och sprang och hunden efter. Om han räckte henne vet jag inte, men han kom igen dyblöt. Sedan fick han inte se skogsråa mer.
Mannen som gift sig med skogsrån
Det har berättats om en man som var gift med en skogsrå. Han visste inte detta för än vid ett särskilt tillfälle. Han höll på att sko en häst i stallet. Hur det var, så fick han inte en av skorna att passa. Skon var för trång. Under tiden kom hustrun hans in i stallet och fick se, att han höll på med skon. "Jag skall bäna isär skon åt dig", sade hon. Det kan du inte, blev mannens svar, men hon tog den och böjde isär den, så att han blev lagom stor. Nu blev mannen rädd och sade: "Du kunde ha gjort mig mycket illa, om du velat." "Att du inte har gjort det?" "Nej," svarade hon, "jag vet allt vad prästen sade." Man- nen hade varit elak mot henne förut.
Skogsväsen
Det var två som var o kola, en gubbe o en pojke, pojken var kort o gubben lång. Så kom skogsråa dit när de låg. ”En stakat o en lång,” sa hon. Så drog hon ner pojken i benen, men då blev han för kort där oppe, och så höll hon på. Om de gick där skogsråa hade gått, så blev de vilsna. De blev de också om de gick över ett gräs som kallades ”vilsegräs.” men om de blir vilsna, ska de sätta säj på en sten o vränga huvudklädet. Det var en flicka som ”gette” / (vallade) oppom älgåsjön. Då råkte hon där en annan äldre kvinna o sa: "Dä va granne kretter I har.” ”Ja,” svarade denna, ”bli mä mäj hem, dine krettur ska stå still.” Hon bodde i en stor, grann, rö byggning, och flickan fick vispegröt med smör- håla i. Kvinnan talade också om vad hennes kreatur hette. ”I ä allt bra rik, I mor,” sa flickan. ”Nej, ja ä inte rik,” sa hon, ”men ja har e söster i Skamtjärnsåsen, den ä rik den.” (Detta skall vara bortom Lenungen här). Sen följde hon flickan till kreaturen igen. ”Vart heter den mossen?” Sa hon om älgå- sjön. Flickan talade om det. ”Ja, kast däj i då,” sa hon, och med detsamma försvann hon. Flickan var från Kall- bäcken (Älgå), det är en 80 år sedan.
Skogsväsen
23 Det var en gubbe som var i skogen och brände tjära. Han fick se att "skogsråa" kom fram till grytan å ställ- de sig till att värma sig. Hon tog upp klänningarna bak och vände ryggen till värmen. När hon stått en stund, så frågade hon vad tjärgubben hette. "Ja hetter sjôl," sade han. Så tog han en eldbrand å slog till henne i "râva" med. Då började hon springa och skrika så mycket hon orkade och skrek "sjôl ha bränt mäj, sjôl ha bränt mäj." Och så svarade det i bergen att ha "sjôl bränt däj, så kan du sjôl ha't så gôtt." "Skogsråa" var som ett annat kvinnfolk och klädd som ett kvinnfolk. Hon hade duk på huvudet. Den skulle vara rutig, sades det. 24. Hon fick makt över karlarna om hon fick höra det rätta namnet på dem. Så blev de förvillade av henne. / Hon kunde få dem att springa efter sig. Det var om kväl- larna hon fick makt över dem. Om dagen gick det inte för henne. 25. Intet att anteckna. 26 Intet att anteckna. 27. Hon kunde göra sig till vad hon ville. Om dagen, så kunde hon visa sig som en stor stubbe eller med en rygg som ett urgröpt baktråg. Det hörde jag väl så mycket talas om. 27. Som djur hörde jag inte talas om henne. 28. Intet att anteckna. 29). Det var "skogsråa" som hade folk att gå vilse i skogen. Om någon kom på hennes vägar el. de spår som hon hade gått så kom han vilse. Det var bäst att ta till bönboken då. 30. Intet att anteckna.
Skogsrån och kolaren
Ja´ ha hört tales ôm, att skogsråa ha vôre i sockna för i vala. Å ja´ ble sjôl rektit förvilla itå´a för en 60 år senna. Men dä va dä ja´skul- le tale ôm, när ho kôm te kôlern i skogen. Dä va en kar sôm höll på å kôle e mile långt bort i skogen. En gång, när dä le på natta, så kom skogsråa å titta in gônôm dörra på kôja. I däsamme sôm ho titta in fråga ho: "Va hetter du sôm kôler?" När han hade besinna sej, svara han: "Du vill vete va ja´ hetter, å dä ska du få. Ja´ hetter "Själver". När han hade sagt dette, feck han tag i en el`brann å basta´a mä (=slog henne med). Då sprang ho bort så mö ho ôrka å skrek: "Själver ha bränt mej. Själver ha bränt mej." Då svara dâ ifrå skogen: "Ha Själver bränt dej, så får du själver ha´t. Dä va månge sôm råka ut för skogsråa, men nu ha ja´inte hört dä på länge. Allt tocke däre ha försvônne nu, men i min barndom ä dä allt säkert att dä fanns te.
Intervju med Gideon Carlsson och Per Reinholdsson
Forts. på föreg. (Bra). Forts. på föreg. (Något brus). G.C. berättar om smeden Lökes marknadsfärd (=innehållet i kap. "Marknadsfärden"; G.C.:s bok "Smeder", Stockholm 1946, sid. 108-119). - (Bra) Avslutning på föreg. G.C. berättar om smeden Engmalms utterjakt. Forts. på föreg. P.R. berättar för R.B. om nöjen, frieri, sängplatser m.m., danser och slagsmål mellan smeder och bondpojkar, det äldre Storfors P.R. berättar om det äldre Storfors, mathållning (inpass av G.C.). P.R. berättar om mathållning (m. inlägg av G.C.), avlöningssätt o. avbasning (P.R. och G.C.) G.C.: tomtar, P.R.: en älgjakt, tomtar och oknytt, G.C.: Tall-Maja vid kolmilorna (Bra) P.R.: tomtar; G.C.: hjulgubbar, synska personer; P.R.: Lucia, påskkäringar; G.C.: kolaren och de underjordiska, Källtorpsgruvan. (Bra) G.C.: forts. om Källtorpsgruvan (kyrkklockor, gumma lånar silver), folklig läkekonst (knarren, vårtor, utkastning - inpass av P.R.), få kor att gå hem, P.R.: om botande av ko.
Skogsväsen
Farmor låg vid ### med kreaturen. Då fick hon höra en hund skälla. Så var det krätter å många små bjällror. Det var en liten grå hund. Allt detta gick jämt förbi henne. Det var "skogråa". Mor talade om att det var en gammal gumma som skulle byta ko med "skogråa". Det blev byte. Men när det led om så kom "skogsråa" å ville byta igen ko. Det gick så att hon tog sin ko tillbaka å gumman fick sin. Sedan fick inte gumman se "skogråa" mer. - Det var många som hörde "skogråa" men de fick inte se henne.
Skogsväsen
Söder om Djurskog ligger Tjärbruket. Där bodde ett par. "Skogsråa" hade fått makt över "kärn" så han löp- te åt skogen till henne så fort det var kvällen. Så hade de en stut som alltid brukade vilja stanna i skogen över natten. När "karn" kom till "skogråa" en gång, så frågade han vad de skulle göra vid stu- ten som inte ville gå hem till kvällen. Du skall ge honom tussbast å linnerot, sade hon. Det tog han in själv. "Skogråa" kom springande på kvällen å skrek: "Tussbast å linnerot, gâle gjorde jä, när jä ga dä bot".
Skogsväsen
"Skogsråa" kom till en gubbe, som brände tjära å ställde sig framför grytan å värmde sig. Hon drog upp klänningarna å vi- sade bara "râva". När hon hade stått en stund, så frågade hon, vad tjärbrännaren hette. "Ja hetter sjôl", svarade han. Så ville han bli av med henne å tog ett trä med värme i å kastade i ändan på henne. Då blev hon bränd å sprang från tjärbrännaren å skrek "sjôl ha bränt mäj, sjôl ha bränt mäj." De andra skogsråra skrek att "ha du sjôl bränt däj, så får du sjôl ha´t."
Skogsväsen
För omkr. 70 á 80 år sedan kolade man myc- ket i skogarna här i trakterna och sålde kolen till Lennartsfors och Gustavsfors bruk. Under denna kolningsperiod fick somliga kolare på- hälsning av skogsråa vid milan. Så berättas att ett par kolare såg henne gå förbi ko- jan. Hon gick alldeles "tätt förbi". Det var en mycket vacker kvinna med långt ut- slaget hår. Hon lilla så vackert. Det var så vackra toner. - Då hon vänt ryggen till fick de se, att hon hade svans. De gamla trodde att hon flytt från orten, sedan man huggit ned de stora skogarna.
Skogsväsen
Jag var med far min i skogen å kolade. En natt vid 12 tiden knackade det på dörren. Far öppnade, å då var det eld i milan. "Dä har ja för i skull, din pojklömmel, som inte kunna ôcke lätte bli öxa ätter dä sola hade gått ner. Dä ä skogsråa som ha tänt på, men tomtgôbben ha vaka." "Skogsråa" gick före många, men när hon hade gått före en bit så blev hon tvärt borta. Rör gick åt skogen, å då gick det ett kvinnfolk före honom i vä- gen. Det var på Kaschbolsskogen. Vid en korsväg blev han av med henne. Ortens benämning på kvinnliga skogsväsen: skogsrå, tallmaja, gramaja, ho i skogen.
Skogsväsen
En gång var far ute i skogen å körde. Då mötte han ett stort kvinnfolk. Hon hade bröst så stora som ett fat å de hang å slängde nästan ned på magen. När han hade kört förbi henne, så stannade han hästen å såg sig tillbaka för att han skulle få se henne riktigt, men då var hon borta. När han skulle börja kö- ra igen så höll han på att inte ta sig ur fläc- ken. Hästen drog, så att han var svett. Men när han kom ut ur skogen, så drog hästen lätt igen. Men då var det som det skulle dundra i skogen. Han vågade inte se sig tillbaka för att han inte skulle bli sittande fast. Det var "skogsråa" som han hade varit ute för.
Skogsrå
Skogsråa höll till i skogen, ock hon var sådan så att hon kunde förvandla sig. Ibland såg hon ut som en gammal ful käring och ibland som en ung vacker kvinna; men svans hade hon alltid. Hon brukade förvilla folk ibland, så att de följde efter henne och inte kunde hitta rätt, fastän de visste att de gick galet. En del jägare stod högt i gunst hos henne, och det hade de nytta av, för de fick alltid mer när de jagade än andra. Men emot andra var hon förarglig, och ibland hände det nog att hon satte eld på milan. Jag har aldrig haft något med henne att göra, fastän jag har varit i skogen i nästan hela mitt liv. Men det fanns allt en del, som hade sett henne.