Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Näcken. Johannes i Ängahagen hade sett näcken i Det- tern. Det var om vintern, och Johannes skulle köra över sjön på isen. Då kom näcken, och han var som en vanlig, svar- ter häst och hade ett halmlass efter sej. Johannes satt och titta' på't en stund och torde inte ge sej av. Rätt som det var försvann det av sej själv alltihop.
Konsten att kunna spela "Älvadansen".
I en längesedan svunnen tid kunde somliga fiol- spelare spela ”Älvadansen”, troddes det. Det skulle vara ett farligt spel, ty om spelmannen ej förmådde sluta upp med spelet i rätt tid kunde både han och de dansande hamna i det vatten där Näcken bodde. – För att kunna spela ”Älvadansen” måste man hava bytt fiol med Näcken. När det var fullmåne om midnattstid gick den, som vil- le byta fiol med Näcken, ned till stranden av en sjö eller å och lade ned sin fiol på ett ställe där det mittför växte ”andmat”, ett slags växt med små hjärtformiga, gröna blad som flyta på vattnet. Därefter skulle han gå hem och komma tillbaka före solens uppgång och hämta den fiol, som låg där. Under tiden, som spelmannen var hemma / hade Näcken bytt fioler. – Nu kunde ägaren till den fiolen spela Älvadansen på den. – – – – – – – – – – – Spelare Lasse. För länge sedan levde en man här i bygderna, som all- mänt kallades spelare Lasse. På grund af sin enastå- ende förmåga att sköta fiolen var han mycket anlitad att spela på bröllop och ungdomsgille. – Enligt sägen kunde Lasse spela ”Älvadansen”, ty han hade bytt fiol med Näcken. – En midsommarafton spelade den unge Lasse till dans för en del ungdom hvilka övertalade honom att spela ”Älvadansen”. Det kunde gått olyckligt för dem alla, ty Lasse kunde ej sluta –. En förbigående, som stannat och sett den yrande dansen, förstod hur det var fatt. Han tog upp sin kniv och höll den i handen en stund, ty han tänkte, att stålet skulle skydda dem för Näcken. Det hjälpte likväl ej, utan dansen fortfor allt livligare. Mannen sprang då fram och skar av strängarna på Lasses fiol och då upphörde mu- / siken och dansen som väl var. Från den stunden vågade spelare Lasse aldrig spela ”Älvadansen”. En gång hände det en jul att han spelade på ”julagille” varenda natt i en hel vec- ka – När han om morgonen kom hem, den sista natten han spelade, och hängde upp sin fiol på vägg- en – spelade denna av sig själv. – Då gick spelare Lasse bort och skar av fiolsträngarna, – men fiolen fortsatte att spela. – Lasse tog då fiolen och slog den i golvet, så att den gick i många bitar, likväl hörde Lasse musiken – från bitarna. Lasse blev förskräckt, ty han tänk- te, att det var ”den onde” som spelade –. Till slut tog Lasse upp fiolbitarna och lade dem på elden i den öppna spiseln och han hörde hur det spe- lade så länge det fanns något kvar av fiolen. – Han luktade svavel hela dagen i sin stuga. Lasse var vid den tiden en gammal man. Han spe- lade aldrig mer sedan hans kära fiol blivit förvandlad till aska. Lasse dog i mitten av 1800 talet.
Näckar.
Anders Bengtsson och Lille Krischan, (Kristian) mal- den en natt på en gammaldags kvarn. Med detsam- ma som de passade kvarnen kokades tjära, och dessemel- lan spelades kort. Bäst son de höllo på med kortspelet, stannade kvarnen. Hur gubbarna än buro sig åt, kun- de de ej få igång kvarnen. "Det är näcken som hål- ler hjulet," sade Lille Krischan. "Det skall han allt få för," och så tog han en skopa kokande tjära och kasta- de i kvarnhjulet. Nu blev det fart på kvarnen, så att hela kvrnhuset darrade, och mjölet rök i taket. An- ders Bentsson blev rädd och sprang ut, men Lille Krisch- an stannade kvar. Så småningom återtog kvarnen sin vanliga gång, och gubbarna lugnade sig. De kommo överens om, att ej tala om för någon, att de spelat kort i kvarnen.
Vattenväsen
Havsfrua. Det var en gammal sägen att här var en mor i Årnäs som var nere vid stranden och mjölkade korna och hade sitt lilla barn med sej och hade lagt ifrån sej det. När hon sen kom och skulle ta det, satt havsfrua och gav barnet di. Det blev en så för- färligt stark karl av det barnet. De kallade honom Gamle Baggen och han bodde i Årnäs. Han var på Åskloster en gång och köpte halm. "Nu ska du inte lassa på mer, för hästarna orkar inte dra större lass uppför li- den", sa´patron. "Då drar la jag lasset själv", sa Baggen. "Gör du det, så får du all halmen till skänks", sa patron. Ja, Baggen spän- de ifrån och drog upp lasset själv. Så var det några knektar inkvarterade på Åskloster, och en av dem sa, att han var så stark, så ingen var starkare. Då kallade patron dit Gamle Baggen. Han och knekten ställde sej på var sin / sida om en vagn och drog krokfinger, och Baggen drog av knekten fingret. Han var i Varberg, och där hade de talat om hur stark han var. Handlarn sa: "Bär de hem en tunna salt på ryggen, så får du den gratis". Han skickade bodbetjänten efter. När Baggen kom till Klinten nära Kärra, fick han se att det växte smultron i väga- gropen. Då gick han ner i vägagropen och börja plocka och äta och hade saltsäcken på ryggen. I Sönnerböjda (sydligare i Halland) hände det, att en tjur kom upp ur havet och betäckte kor - de kalvarna blev röda med vita fläckar. (sic !) Näcken har jag hört spela. Han finns i åar. Fantin - en kräma- are - hade lärt sej att spela av näcken. Han kunde ha handklaveret på ryggen och spela och dansa på samma gång.
Näcken
Genom mitt fädernehems ägor, förbi Pers- torpsskogen och in i Lagan på södra sidan rinner en å, Hulta å. Vid denna å har man hört underliga ljud, ja, t.o.m. vid vis- sa tillfällen sett varelser, som man ej vet, vad de varit för väsen. Vid "Gamla kvarn", som senare ombil- dats till brädsåg, nära mitt hem, hörde en natt ett äldre par ett skrik från Timmers- hults hallar (höga, branta klippstup med ån emellan, och där verkar spökligt). De kunde aldrig få reda på, varifrån skriket kom utan satte det i samband med någonting mystiskt. Nedanför vattenfallet vid den nämnde / sågen blev en gång en yngre kvinna så vilse, att hon ej visste varken ut eller in. Hon gick och gick och kom så åter till ut- gångspunkten, som hon då ej kände igen. För att hjälpa och trösta gick så en äldre "klok" gumma med henne. Komna till bron vid sågen sade den gamla: "Gack du nu i Guds namn!" Och med detsamma lågo väderstreken alldeles klara för den yngre kvinnan. Men de sågo en liten "varelse", vit till färgen, närmast lik ett kid, springa utmed ån. Detta är berättat för mig av den kvin- nan, som gick vilse, född 1847, och som lever ännu, sål. 91 år gammal. Från denna plats vid vattenfallet och bron har man vid andra tillfällen hört "klunkningar" (knäppar) som på fiol. / Hur man lärde sig spela av Näcken. Alltså, nedanför förutnämnda vatten- fall vid bron, där en gammal ek växte, torde Näcken med största säkerhet ha hållit till. De gamla sade, att ville man av Näc- ken lära spela fiol, skulle man bara gå till en plats, där han på ett eller annat sätt uppenbarat, att han höll till, och en kväll där lägga sin fiol samt en penning hur ringa som helst, t. ex. "en grön halvannanpeng". Man fick intet för intet då som nu. Morgonen därpå låg på platsen två alldeles lika fioler. Den ena var Näckens. Nu gällde det att taga sin egen, och kun- de man det, så kunde man också spela utmärkt med detsamma och utan öv- ningar, ja, t.o.m. älvastycket. Men tog / man Näckens fiol, så gick det för den tilltänkte spelmannen olyckligt, huru vet jag ej säkert. Troligen tog Näcken honom. Men något sådant exempel har jag ej. Älvastycket: Det var farligt för en spelman att börja på älvastycket, ty han löpte risk för att icke kunna sluta upp med sitt spel. Det var den ena risken. Den andra var, att allt började dansa efter musiken, inte endast yngre utan även äldre människor, och inte bara människor utan även möbler och allt, som icke var golv- eller väggfast, dansade. Sist tog väl Näcken de dansande och spelmannen till sig i / böljorna, om ej räddning innan dess kom. Men lyckligtvis kunde man på olika sätt finna räddning i en sådan farlig situation. Här ett exempel, berättat i min hembygd (Ysby socken). En spelman hade på ett kalas varit nog oförsiktig att börja på älvastycket. En kvinna, tillhörande huset, hade varit ute hos kreaturen och givit dem foder. När hon kom in igen, ser hon till sin förfä- ran, att alla dansade, t.o.m. hennes gamla värdfolk, och de hôlla på att "giva upp", så ansträngda som de äro. Men hon ser också, att bakom spelmannen står Näcken själv, och det är han, som för stråken. / Orsaken till att hon ser mer än andra, ligger däri, att ett "lyckeblad" (fyr- väppling) råkat fastna vid hennes klä- der och följa med in. Hon rusar oförtövat – således innan hon själv gripits av förtroll- ningen och själv börjat dansa – fram till spelmannen och rycker fiolen från honom - - - - och allt lugnar sig åter. Det var hög tid. I andra liknande historier har den räd- dande sett situationen genom ett nyckelhål sprungit fram och avskurit strängarna på spemannens fiol med ett enda snitt. Jag har också hört, att, kunde spel- / mannen även spela älvastycket bakvänt, d.v.s. från slutet och mot dess början, så hade Näcken ingen makt över spelmannen och spelet. Men detta var naturligtvis mycket svårt att ut- föra. (Detta senare upptecknat efter Nils Lind- holm, Skogaby, Laholms landsförsamling, född 1863.) Ett annat medel mot älvastycket. Spelmannen skulle taga blod ur ena lill- fingret en torsdag och stryka det under greppbrädet på fiolens resonans- botten. Det hjälpte. (Upptecknat efter hr Gustav Olsson, Sävsjö- holm, Östra Smål. Födelseår obekant.)
Vattenväsen
I Getinge ligger ett ställe, som heter Väggarp, vars ägor går ut med Suseån. En kväll skulle ägaren hämta sin häst från betet. Det hade redan börjat skymma rätt bra, men han fick i alla fall fatt i hästen, och med mycket besvär fick han betslet på honom och fick honom, ehuru han var ovanligt bångstyrig på vägen. Nästa morgon upptäckte han, att det var näcken eller bäckahästen han fått tag i. Men han beslöt behålla honom, och maken till god travare hade ingen sett förr, och aldrig behövde han något foder. Mannen behöll honom en avsevärd tid men aktade sig noga för att ta betslet av munnen. En dag var han på Kvibille marknad och hade ställt honom ibland en rad andra hästar, som njöt av sitt foder. En gosse såg Väggarpens häst stå utan mat. Han hämtade ett fång hö och tog betslet av hans mun. Men vips var han borta. Men ännu idag säger man om någon, som kör ovanligt raskt: ’Han kör, som om han hade Väggarpanäcken för vagnen’.
Sägen om Näcken
Det var en gång en tös som hette Olena Kristiansdotter. Hon var född 1815 och bodde hos sina föräldrar, som ägde en gård i Skogstorps by i Stafsinge. Så hände en dag, att en kalv inte kom hem med de andra kreaturen från utmarken en kväll. Olena måste ut att leta efter honom men kunde ej finna honom. På hemvägen skulle hon gå över en mosse, där det fanns en rätt stor vattensamling, som på den tida var nästan som en stor sjö. När Olena kom till sjön, fick hon se kalven stå på en tuva mitt i sjön. Hon såg ingen möjlighet att komma till honom dels för vattnet och dels för dyn runt om sjön. Hur hon funderade måste hon till sist bege sig hem, fastän hon så tydligt såg att det just var deras kalv. Hemmet låg en bra bit därifrån. När hon kom på gården, stod kalven där. Då hon berättade om vad hon sett i mossen, sade de gamle: "Åh det var näcken, som stod på tuvan och ville locka dig i fördärvet."
Näcken
Jag tror inte jag har hört talas om näcken mer än en enda gång i hela mitt liv. Vi har ju rakt inte något vatten i hela socknen. Men det var en karl, som påstod, att han hade hört näcken spela. Men det är också allt.
Näcken
Det var på ett ställe, som hette Väppered. Där hade de lyckats fånga bäckahästen och lagt betsel på honom, och så länge han hade betsel på sig kunde förtrollning- en inte brytas. Hästen användes länge i arbete på gården, och ägaren var så glad över honom, därför att han ej be- hövde något foder, men då de andra hästarna selades av, fick han alltid behålla betslet på. Men så en dag kom en främling till gården, där bäckahästen jämte en an- nan häst stod bunden. Den senare stod och åt hö och ha- de betslet hängande på lokan. Bäckahästen hade betslet på och åt ej. Mannen tyckte det var synd om honom och trodde, att han ej kunde äta, varför han tog av honom betseltyget. I detsamma var han försvunnen och syntes aldrig mer.
Näcken
I Lygnern påstod di att det skulle vara både djur och folk i sjön, oxar och kor. Sjönäcken rådde om dem.
Näcken
De talade om en märr, som de kallade Rinna märr. Rinna är en gård i Förlanda. Hon kom till ungdomen, när de hade påskevaka. Hon la sej på knä för att de skulle komma upp på hennes rygg, och hon skulle kunna göra sej så lång, så de fick plats allihop. Men hon flög till Blåkulla med dem. Det var la själve den onde.
Näcken
Necken kunde förskapa sig till en häst och bli hur lång som helst. Det var flera stycken pojkar, som hade satt sej upp och skulle rida på hästen. Så kom en till och kröp upp och han sa: "Herre Jesus kors för sån't långt hors!'' Då stod de på backen med ens och såg inte till hästen.
Näcken
En man hade blivit av med sin häst, men när han gick och letade efter den, fick han se den gå vid en buske och äta, men när han gick fram för att ta den och kom nära intill den, skrattade hästen till och sprang sin väg. Det var bäckamannen, som tagit skepnaden av en häst.