Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Pappa hade ont av mara. Han kunde skrika och jämra sig om natten. Om vi ropade honom i namn, så blev han kvitt mara. När han blev liggande på rygg, så lade hon sig på honom. Hon var tung som en sten. Han sade, att hon var luden. Det var som ett ludet skinn som kom på bröstet. Han tog in marebo, fär att hon skulle sätta sig i dem. Bror min hade också det av mara, så att han höll sig illa om nätterna. Mor satte psalmboks- blad i dörren och fönster för att inte mara skul- le komma in och klämma henne.
Mara.
Det finns många som klaga än över att de inte får sova om ntten för mara och detsamma är det med hästar. Hästarnas man och svans kan bli så oredig så det tar långa tider att re ut det. De trodde, att det var någon slags döda människor, som ville pina dem. De sköt skater och hängde i stallet för att inte mara skulle komma dit men för att män- niskor skulle slippa ´na vet jag inte något de gjor- de. Min hustru berätta´, att hon hade mara en enda gång i sitt liv och då hörde hon när hon låg i sängen, hur hon kom och tassa´ i halmen. De hade ju halm i sängen på den tiden. Brandt tala´ om på ställe han var, att de skulle passa på och se efter var det var som red hästen / på natten. Så satte bonden själv en lie över ryggen på hästen. Och när de andra kom ut på morgon efter, satt bonden själv på hästryggen och var döer. Då var han själv mara och det visste han inte om.
Mara
Mara hade min mor så mycket ont av, hon kunde inte röra ett finger. Hon hette Anna Lena, och var det då nån, som ropade "Anna Lena", så vaknade hon, men ropade de "mor" eller "mamma", så vaknade hon inte. Så fort hon vaknade, så släppte mara. Hade en mor krupit genom en fölungehams, blev barnet mara.
Mara
Så var det en bonde, som tyckte så mycket om sin häst. Var morgon stod hästen och skalv och var genomsvett, så löddret flöt. Bonden kunde inte begripa, vad det var med honom. Så kom han till att tänka på, att han kanske var riden av mara. Han band fast skarpslipade liar på hästryggen, så att mara skulle fastna på dem. Nästa morgon gick han ut i stallet men kom inte igen. De saknade honom och gick dit och tittade. Då satt han död på hästen.
Vårhalfåret
Mars med sitt skägg lockar barnen utom vägg, men april med sitt skinn kör dom in.
Mara
Det var en skomakare, som hade en dotter, som var mara. Skomakaren satt och arbetade till långt på kvällen. Dottern låg och sov. Rätt vad det var stod hon upp och ruskade på sej och sa: "Långt å kallt te Knarren." Det var vinter och kusligt. Men skomakaren tog spannremmen och slog till henne med den, daljade henne några slag, så hon blev vaken. Sen gick hon inte mara mer. — Hon skulle ha satt sej på bröstet på sin fästeman.
Mara.
Mara - det var en människa, som var mara. Jag och min kusin var nolåt i skogsbygden och där låg vi över natt hos en gammal karl. På natten började min kusin ge sej så förfärligt. Gubben och jag vaknade. Så sa gubben: "Dä ä den däringa kôna som ligger och rir folk om nätterna" så tog han av honom påbredsla och kastade den mot dörren och visade bort henne. Hon kunde ri på hästar och, de brukade ha stål över stalldör- ren för att hon inte skulle ha makt att komma in.
Mara.
Anna Brita hette en däka i Värö. En som hette Bäck-A- gust talte vid henne, men hon ville inte bry sej om honom utan tog en som hette Ola i stället. En kväll fick hon se Bäck-Agust komma in och stanna vid dörren. Med ett blev hon så sömnig, så att hon måste lägga sej och fick mara på en gång. En karl mötte ett fruntimmer, som var mara, en natt. Hon sa: "Huu, dä ä langt å kallt te Knarre!"
Mara
Mara hade min mamma ont av. Den la´sej tungt på henne så hon orkade inte tala. Det var la spöge - någon död människa. Vet ej att maran red kreatur. Känner ej manulv eller varulv.
Mara.
Jag vet inte vad det kan vara, men de får gå upp i sömne, de som har mare. Det var en karl, som kom från kvarnen i Veddige en natt; då mötte han ett fruntimmer, som hade stått upp och gick i sömne. Hon sa: "Uschija, langt och kallt te Knarre !" (Knäred) Jag vet inte var Knarre ligger, men det lär vara långt dit. Det var en karl i Vallda. Hans hustru hade ont av mara. En gång vaknade han och fick se, att det satt en en katt på hustr- runs bröst och hon höll i den.Då skrek han till: "Släpp kat- ta, eljest drar du rumpen av henne !"
Mara
Mara, det var ett fruntimmer, som antok kära (angrep karlar) om nätterna. Ett sånt fruntimmer, som inte var luden någonstäds, var mara. T.o.m. har jag känt det. Jag har riktigt haft tag i na. Det var som jag haft tag i en katt; det var något ludet.
Nyårsnyet.
Sådan väderleken var, när nyårs- nyet tändes, sådan skulle den bli under ytterligare tre nytändningar (således nytändningarna under febr., mars och april). Syntes inget spetsigt, bådade detta kyla, var det mera trubbigt i ändar- na, bådade det blidväder.
Vårhalvåret.
Ingen bestämd första vallgångsdag. Hörn sådde de på Rebecka. Bondbönorna satte de tidigt; de skulle ha tre blad Bönedag; nej, inte på Korsmässe. 1 maj firade de; de skulle supa då, dricka märg i bena. Det var den 25 mars, så skulle de sluta med "kvällsetera", inte tända upp lyse sedan. Hantverkare slutade att arbeta vid ljus då. Har ej hört uttrycket "bär ljus i säng". Korsmässe, då är det alltid kallt. 40 martyrer, är det frost då, den 9 mars, så blir det 40 frostnätter, innan den andre vintern börjar. Det har jag varit med om att vi fick doppa en julakaka i kaffet 1 maj. Det skulle vara styrka. Den var av vetebröd och hade legat på julbordet över julen.