Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
"Gasten" var ett "spöke". Han skrek där någon hade drunknat. Di påstod, att den som hade drunk- nat gick igen som en gast. Men hur gasten såg ut, vet jag inte.
Gastar och myringar
Gatenhjelm är begraven på Härta långt ute i sjön och de hade slagit en påle igenom honom. Två fiskare hade gått i land där för att sova. En av dem tog tag i pålen och leade på den. Då ropade det: "Ryck upp!" — "Jaså, du vill upp igen", sa han då, och han slog ner pålen fastare än den stod förut.'
Gastar och myringar
Lars Gatenhjelm och hans hustru ligger i var sin sarkofag i Onsala kyrka, men de har sagt, att Gatenhjelms lik blev taget upp och flyttat till Härtena, för han spökade. Det var buller och bång och oväsen på hans gård Gatan för jämnan. Därför blev han flyttad till Härtena, men han spökade lika befängt där. En fiskare blev anropad av Gatenhjelm en gång. Han rodde intill och frågade, vad han ville. "Jo, du ska skaffa mej några buntar spön", sa Gatenhjelm. Ja, fiskaren rodde i land och skar spön och rodde tillbaka till Härtena och kastade dem i land till Gatenhjelm. Och en stund efter hörde fiskaren, hur det började vina, pipa och skrika och ha sej. "Hörde du jag slog?" frågade Gatenhjelm. "Ja, masa'n mer!" sa fiskaren. Då började det vina igen likadant, men fiskaren knata därifrån så kvickt han förmådde. Det var någon sorts andar, som ville störa Gatenhjelm. Det var nog sådana, som han varit i strid med, medan han levde. Han höll på och spökade där en längre tid, och folk blev mycket oroade. Någon hade hört, att om de körde ner en grov järnstång rätt igenom liket, skulle han inte kunna spöka mer utan ligga stilla. Det gjorde de med Gatenhjelms lik, och sen blev det lugnt.
Gastar och myringar
Det var en i Attorp, som gick och skulle dränka sej i Rya sjö; det var Gunnes-Johans far. Han hade tagit en sten om nacken för att han skulle komma ner. Mamma var på kullen intill den sjön och plockade kröser, och då fick hon höra plomsandet i sjön; det var samma ljud, som han hade gett ifrån sej. Jag hade en karl till hjälp. Han hörde samma ljud från Rya sjö och det var mitt på dagen. Det var mot oväder; det var som varsel.
Gastar och myringar
Ropagåsagasten skrek emot krig och olika väder. Det var en myring, en som hade blivit mördad under snapphane-kriget. Han håller till i en sitt mellan Esmared och Hilleshult. Själva sitten kallas för Lassagrav och ängen bredvid för Ropagås.
Gastar och myringar
En bonde skulle fara till Skällinge en natt, och då låg det en nyburen spädkalv mitt på vägen. Han gick av och kastade den av vägen. Så åkte han ett stycke, och så låg det en kalv till på vägen. Den åkte samma väg som den förste, men när bonden efter en stund fann en kalv till, sa han: "Det var fan vad korna har kalvat i denna natt." Men då skrattade det uppe i en dunge intill vägen.
Gastar och myringar
Det skulle bli skattamöte och bonden skulle gå dit, men hans hustru ville inte, att han skulle gå, för han brukade alltid supa sej full. Hon sa åt däka, att hon skulle gå i faderns ställe. Då sa fadern till däkan: "Må den laje ta dej!" Och en far har rättighet att lova bort sina barn, och när den laje hade fått henne, fick han göra med henne, vad han Ville. Han kom och kittlade ihjäl henne på vägen. Mot värskifte och då det var mörka nätter kunde man höra henne sedan. Först skrattade hon, och sedan jämrade hon sig och skrek, och till slut dog hon. Det började i Hagen, där de hade danseplan förr, och slutade vid vintervägen i Hoffors. Nu är det slut, för sådant hörs bara så länge tiden skulle varat för sådana, som hade kommit bort i förtid.
Gastar och myringar
I min barndom hörde de det skratta mot oväder neråt Lillabacka till. Det var en pojk, som vaktade får, och han satt och åt på en smörgås. Då kom det två mjölkerskor, och de tog till att killa pojken, så han skrattade, tills han dog. Det är det skrattet de hör mot oväder.
Gastar och myringar
I Skärkereds backar såg de så ofta, hur det sprang en lantmätare och mätte med en länk om nätterna. En gång körde Nils i Hertered till stan, och han ägde den jorden, som de sprang och mätte upp, och då sa han till lantmätaren, att det var så liten bit, som var felmätt, så han behövde inte springa där längre. "Jo", sa lantmätaren, "jorden är djup."
Gastar och myringar
Vi hade en gubbe hemma, som sa, att han hade träffat en lantmätare en natt. Han hade en järnkedja och skramlade med, men rätt vad det var slog han kedjan i backen och sa: "Här e märke och rätt skäl. Här ska Skam sätta en päl." De hade för sig, att lantmätarna fick gå så, om de hade mätt fel med vett och vilja, medan de levde.
"Spöke" Gastar
Ett skepp hade förlist utanför Balgö. Traktens folk hade med upptänd eld lockat båten för nära land. Då folket rodde ut till vraket mötte de personer som simmande försökte komma i land då dessa för- sökte komma upp i båten höggo de som voro i båten händerna av dem. Alla av besättningen drunknade och efter som de flöt i land grävdes de ner vid stranden. Folket som deltagit i detta brott bla sedan för långa tider avoade av de döda. Mitt i natten kunde dynornaa bli ryckta av de sovande o.s.w. Det var isynerhet på ett ställe Markuses på Balgö som de ofredades därav mer än hos de andra och spökandet tycktes alldrig vilja upphöra, någon från / det stället hade rövat en av de ilandflutna sjömännen som hade så mycket penningar och värdesaket på sig "att han skulle varit begravd i kristen jord." Lång tid efter vraket plundrats kallades folket till Markuses, en klok man Emanuel i Berg till stället för att denne skulle försöka utröna vad som skulle göras för att få spökandet att upphöra. Fram på natten kom spöket som vanligt, Emanuel sade då: "Varför lemnar du ej detta stället ?" Spöket svarade: "Tag hit mina strumpor och strumpe- filer !" När spöket lemnade huset följde Emaanuel efter och när de kommit till ett röse försvann vålnaden där. Emanuel satte sin käpp i marken intill stenröset för att utmärka platsen. När de sedan plockade igenom stenröset fanns där en hel del människoben. Dessa blevo hopsamlade och begravdes på kyrkogården i Lindberga. Varefter spökandet upphörde till Markuses på Bolgö.
Djävul, jättar och gastar
Djävulen var en väldig potentat med eld- ögon, pannhorn och luden svans. Om man visslade var det som att kalla på skam, nämndes däremot Gudsnam- net, lommade han strax bort. Han hade många namn: fan, den lede, hornper, hin, skam, den stygge och gamlefar. Pastor H. hade en gång sett honom sittande i gröna soffan på adjunkts- rummet, men han schappade snart, så det stod som svavelos om honom. Han ville oenighet, därför grät skam, när två torkade sej på samma handduk. / Jättar. Inte mycket bättre var jättarna. De ha- tade Gud, människorna, ljuset och allt grannt. I bergena bodde de, voro holians starka och räliga. Ibland vart jätten så arg, att han ryckte loss stora block och slunga- de mot Guds hus, men dessa jätte- kast råkade aldrig mål utan damp ned annorstans. Det var bäst att kristna barnen fortast möjligt, annars kunde jättar och trolltyg va- ra framme, de förre ville äta upp dem, men trollen ville byta bort dem mot sina egna krôpplingar. I Nack- hälle (högt berg i Halland) bodde många; i Morup fanns just inga, ty där hade de inget gömställe (bergfattigt.) De bedrev sina illdåd i mörkret, solen gjorde dem makt- lösa, och kyrkklockorna retade dem hiskeligt. / Gastar. Gastarna voro höga som träd, ibland hade dom inget huvud. De voro fracka i ondska och gav ofta till fruktans- värda skratt, gastaskratt, som kun- de justament skrämma ihjäl folk. Gasten ställde till allehanda rabal- der. Han förvillade folk, så dom inte hittade hem och sen kramade han dem. En bonde kom körande från kvarn då han mötte gasten. Han vart genast tung som bly i hela kroppen och fick spy. Hästen vart också svett så det rann av honom. Kärrhjulena snurrade runt, runt, men kommo dock inte ur fläcken. Det var en rejäl gastakramning, det. Kom man hem måste en hålla tyst med gastamötet minst ett dygn, annars kunde gasten hämnas.
Spöken och spökplatser Gastar
Min bror hade varit upp i Hellesåker och plöjt en gång. När han for hem med hästarna på kvällen och kom neråt Greggereds gård, vägra hästarna att gå. Mörkt var det. Han slog dem, men det var stopp. Han gick av hästen - han red - och gick fram till huvet på den. Då tyckte han, att ett stycke framför honom gick en karl, men han såg inget huvud på honom. När han kom undan gick hästarna. Och han sa då det var sanning. De sa, där var något spöke där nere. Min farfar var i syne. Nå, det var en gång han for från sta´n, från Göteborg. Han hade andra i sällskap också. När han mötte något spöke kom han inte fram. Nu var det så, att ute i Kålle- red, i Vommedal, skulle ha hänt en del år förut, att en person hade kört ihjäl sej. De kallte honom "Tanna-gassen". Nå, när de kom körandes blev farfar hindrad av Tanna-gassen. De kom ihop och slåss. De andra hörde hur farfar sa: "Inte har jag / gjort dej något, och aldrig har jag varit skyldig dej något. Jag kan la få vara i fred!" Han hade känt honom när han levde. Nu brukte farfar naturligtvis ha en käpp i handen, och den slog han av, men om han slog den i vägen eller på någonting an- nat, det vet inte jag. Vanligtvis trodde de, att sådana, som hade omkommit på något vådeligt sätt, spökade. Det var en kopparslagare här för några år sen. Han talte om det var ett gammalt fruntimmer som var död på ett ställe. Och han var alldeles säler på, att det var henne han hade hört. Hennes klä- der låg på ett bestämt ställe på vinden. Det var väl någonting, hon ville haft med sej åt kistan och inte hade fått. Det där frun- timret var halt i livstiden, sa han, så hon hade käpp. Och han hör- de tydligt , hur hon gick uppför trappan och stötte med käppen. Han följde med. Han såg ingenting, bara hörde henne. Han hitta någonting däruppe av hennes som hon varit kär i och velat haft med sej. Han tog väl det, och sen hörde han aldrig någonting.